Vänstern har retirerat från socialistisk till liberal samhällskritik. Det hävdar Nina Björk i sin nya bok. Hon vill att vi ska ta oss ur detta tankemönster. Magnus Nilsson håller med.

I sin nya bok, Om man älskar frihet,försöker litteraturvetaren och kulturskribenten Nina Björk kritisera det borgerliga försvaret av kapitalismen genom att ta dess bästa argument på allvar, men visa att de faktiskt i många fall är självmotsägande eller bygger på ideal som står i motsättning till hur den faktiskt existerande kapitalismen fungerar. Att metoden känns igen från Marx kritik av den politiska ekonomin är inte förvånande. Björk hymlar nämligen inte med att hon är just marxist. Däremot förvånar det kanske litet att hennes kritik i minst lika hög utsträckning drabbar den samtida politiska vänstern som kapitalismens borgerliga apologeter.

I de recensioner av Björks bok som jag läst har man framför allt uppmärksammat att hon kritiserar den "postmodernism" och "konstruktivism" som brett ut sig inom främst den akademiska vänstern. Även om jag håller med om denna kritik, tycker jag dock att det är intressantare att lyfta fram Björks kritik av den bredare vänsterns reträtt från socialistisk till liberal samhällskritik.

Begreppet politisk vänster har sitt ursprung i franska revolutionen, då republikanerna satt till vänster i nationalförsamlingen. Under 1800-talet blev det en samlingsbeteckning för liberaler och socialister (som stod mot den konservativa högern) och sedan 1900-talet har det - åtminstone i Europa - huvudsakligen använts om socialister av olika schatteringar, det vill säga om dem som till skillnad från liberaler är motståndare till kapitalismen. Därmed har liberalerna, och särskilt de kapitalismälskande nyliberalerna, hamnat till höger på den politiska skalan. En av de stora poängerna med Björks bok är dock att hon visar att mycket av det som idag torgförs som vänsterpolitik är fast förankrat i en borgerlig kapitalismbejakande ideologi. Därmed kanske det inte alls förtjänar att betraktas som vänster i begreppets moderna betydelse.

De tydligaste exemplen på detta hittar man i hennes diskussion av begreppet meritokrati. Det är helt centralt i det borgerliga försvaret av den ojämlikhet som kapitalismen skapar. Det bygger på idén att ojämlikhet är någonting bra, eftersom det skapar incitament (i form av exempelvis högre lön) för individer att anstränga sig. Men om det är meriterna (till exempel utbildning, ansträngning etcetera) som ska belönas är det naturligtvis viktigt att andra, ovidkommande, faktorer inte tillåts påverka sorteringen av individerna i samhällspyramiden.

11409_01.jpgNina Björk. Bild: Stina Nylén.

Björks kritik av meritokratin är inte "den vanliga", det vill säga att den inte skulle vara förverkligad

"så länge som en individ som egentligen är driftig, kompetent, intelligent ändå inte lyckas klättra uppåt i samhällspyramiden, eftersom hen fortfarande hindras av våra fördomar om till exempel etnicitet, sexualitet, kön och klass. På grund av sådana fördomar, på grund av diskriminering, riskerar individer från vissa grupper att hamna på ett lägre trappsteg än vad deras ansträngningar och förmåga egentligen borde berättiga dem till - och därmed att få sämre utbildning, lägre lön och mindre makt än vad de borde ha haft om man verkligen hade tagit hänsyn till var och ens individuella prestation."

I stället hävdar hon att det hierarkiska samhället är förkastligt i sig - att det är fel att vissa individer ska ha en bättre tillvaro än andra, oavsett vad detta beror på. Det är en socialistisk kritik, eftersom den är oförenlig med kapitalismen, vilken med nödvändighet skapar ojämlikhet. Den "vanliga" kritiken, däremot, som faktiskt är den som brukar framföras av folk som kallar sig vänster, är i själva verket liberal, eftersom den bygger på att kapitalismens sortering av individer bör ges företräde framför olika fördomar. Björk sammanfattar problematiken genom att hävda att den uppgift som "stora delar av vänstern" valt att göra till sin är

"att byta ut högerns 'alla som jobbar hårt kan lyckas' mot 'alla som jobbar hårt borde kunna lyckas' och därmed ge sig själv uppgiften att främst fokusera på, avslöja och bekämpa de fördomar och den diskriminering mot vissa grupper som omöjliggör detta. En uppgift som alltså uttrycker en vilja att förverkliga den borgerliga utopin om en rättvis meritokrati där likhet i möjligheter ska ge olikhet i utfall."

Enligt Björk är det inte förvånande att det blivit så här. I takt med att kapitalismens globalisering gjort det allt svårare att fatta beslut som går emot kapitalägarnas önskemål har det varit frestande för vänstern att inrikta sig på de områden "inom vilka vi fortfarande kan utöva demokrati, föra politisk kamp, vara oense, väja mellan olika alternativ" etcetera, det vill säga att "kämpa om kultur, värderingar, normer, identiteter":

"Vi kan kämpa om slöjförbud, om hälsningsritualer, om vegetarisk skolmat, om normkritiska museer, om pride-flaggor. Och även om vi inte kan påverka den mäktiga minoriteten kapitalägare kan vi diskutera andra minoriteters skyldigheter till anpassning eller rättighet till egenart. Här är demokratin - här dansar vi!"

Intressant nog hörde Björk själv förr till dem som gick till storms mot föregivet ovidkommande sorteringsmekanismer utan att kritisera själva idén om att samhället borde vara ojämlikt. I sin feministiska stridsskrift Under det rosa täcket - som publicerades första gången 1996 och sedan dess kommit i flera nyutgåvor och sålt i över 100 000 exemplar - argumenterade hon exempelvis, helt i enlighet med den tidens poststrukturalistiska feminism, för att genus skulle vara en social konstruktion som framför allt påverkar kvinnor negativt. Idag betraktar hon (enligt en intervju i Sydsvenskan den13 september) den boken som "liberal", just eftersom den inte ställer några krav som utmanar den ojämlikhet som kapitalismen skapar. Tvärt om, skulle man kunna säga, argumenterade Björk där för att det ska vara kapitalismen och inte förkvävande könsroller som avgör vem som ska hamna var i samhällspyramiden. Och samma sak kan man alltså, enligt Björk, säga om stora delar av den vänster som idag arbetar stenhårt för att bekämpa vithetsnormer, heteronormativitet och andra fördomar, men som har förbaskat svårt att formulera visioner om jämlikhet, eller ett politiskt program som bygger på ett överskridande av den kapitalism som med nödvändighet skapar en allt större ojämlikhet.

11409_02.jpgOm man älskar frihet.

Nu kan man naturligtvis invända att Björk inte heller gör det senare. Men personligen tycker jag att det är ganska sunt att marxistiska intellektuella avhåller sig från att skriva recept för framtidens soppkök. De bör nämligen formuleras av människor i rörelse. Men socialistiska rörelser behöver socialistiska intellektuella. Och Björk är en bra sådan. Dels vågar hon formulera visioner som går långt bortom drömmen om det hon kallar "en rättvis ojämlikhet", dels tillhandahåller hon i sina böcker ett slags marxistisk grundkurs som är såväl intellektuellt spänstig som stilistiskt elegant. Förhoppningsvis kan den stimulera vänstern att tänka ett steg längre än liberalerna.

Björk är en väldigt beläst och bildad skribent och hon går på ett skickligt sätt i dialog med såväl samtida svenska politiska debattörer (bland andra Per Svensson och Per Wirtén) som med internationellt kända intellektuella (bland annat får konstruktivisterna Enesto Laclau och Chantal Mouffe en, enligt min uppfattning välförtjänt och välbehövlig, uppsträckning). Dock tycker jag att det saknas några röster i diskussionen. Björks försvar för idén om en mänsklig natur utifrån tanken att det "utan ett erkännande av en sådan" blir "svårt att hitta en rationell grund för moraliskt tänkande" påminner exempelvis om hur Noam Chomsky resonerar, och det skulle ha varit intressant om Björk explicit gått i dialog med honom. Hennes resonemang om hur den vänsterpolitik som fokuserar på kamp mot diskriminering ofta legitimerar de orättvisor som kapitalismen skapar, påminner också i hög utsträckning om tankar som förts fram av den amerikanske litteraturvetaren Walter Benn Michaels. Även där skulle en explicit dialog ha varit önskvärd. Vidare skulle det vara intressant om Björk hade relaterat sin idé om att jämlikhet gör alla människor lyckligare - inklusive dem som idag sitter högt upp i samhällspyramiden - till dem som förs fram av Kate Pickett och Richard Wilkinson i den numera klassiska boken Jämlikhetsanden (2011).

Men det viktigaste är naturligtvis de samtal som framöver kan föras inom vänstern med utgångspunkt i Björks bok. De kan bli spännande, åtminstone om folk inom den vänster Björk angriper förmår göra som hon gjort: ta motståndarens bästa argument på allvar. Tyvärr tror jag dock inte att det kommer att ske. Mitt tips är i stället att man kommer att försöka avfärda henne så som många försökt avförda exempelvis Michaels, det vill säga som en "klassfundamentalist". Men det som skiljer socialister från liberaler är faktiskt att de förra, men inte de senare, tycker att klassorättvisor och kampen mot dem är fundamentala.

Magnus Nilsson är litteraturvetare vid Malmö universitet med arbetarlitteratur som forskningsfält och medarbetar återkommande i Clarté.

Om man älskar frihet
Tankar kring det politiska
Nina Björk
Wahlström och Widstrand. 2020.