Indignationsstaten

Vi lever i indignationsstatens epok. Oktobers indignation är vårdföretaget Kry. Med mycket tvivelaktiga metoder har Kry lyckats lista 10 000 patienter till sin nyöppnade vårdcentral i Stockholm. I vanliga fall brukar det ta ungefär tre år att skaffa så många listningar, den viktigaste inkomstkällan. Patienter som varit i kontakt med Kry för rådgivning via företagets webbplats har inte förstått att de samtidigt listats. Sjukvårdspolitiker, ledarskribenter och andra är med all rätt upprörda och kräver nya lagar.

Septembers indignation var att skolors betygssnitt, andel behöriga lärare med mera ska hemlighållas. Detta sedan Kammarrätten i Göteborg i en dom redan i december 2019 slagit fast att sådana uppgifter är företagshemligheter, åtminstone för friskolor. Skolpolitiker, inklusive själva skolministern, ledarskribenter och andra var med all rätt mycket upprörda och kräver nya lagar.

11414_01.jpgBild: Robert Nyberg.

Ja, nya lagar behövs. Men ska man vara förvånad? Bestämmer man sig för att privatisera och marknadsutsätta vård och skola blir de en vara - bytesvärdet överordnas bruksvärdet för att tala marxistiskt. Då är det ägarnas förbannade plikt att, inom rådande lagstiftning, förmera vinsten så mycket som möjligt. Det är marknadens grundlag och privatiseringens idé. Och entreprenörskap har ju numera skrivits in i grundskolans läroplan som grundläggande värdeord.

Skol- och vårdföretagsledarna måste jaga kryphål och luckor i lagen för att överleva. Indignationsstaten fortlever. Men välfärdsstaten slaktas.

Ta en kaka till. Liket har själv bakat den.


Klarna i lagens utmarker

Sebastian Siemiatkowski är grundare, storägare och vd för betalningsförmedlingsföretaget Klarna. Hans förebild är Jeff Bezos, Amazons grundare och världens rikaste man. Siemiatkowski är redan mångmiljonär. Han har blivit rik på människors olycka; de som vill sätta lite guldkant på sin fattigtillvaro i vårt pockande konsumtionssamhälle. Klarna lever nämligen på att människor handlar på faktura. "Köp nu, betala senare".

Sedan den 1 juli 2020 är det förbjudet med kreditköp som förstahandsalternativ. Direktbetalning, som är den billigaste betalningslösningen, måste enligt lagen erbjudas först. H&M struntar i detta och använder Klarna vars ägare inte följer lagen utan hittar vägar förbi den. Kontokrediter och fakturaköp har ökat i snabb takt från runt 4 miljarder kronor till över 50 miljarder under de senaste tio åren. Var tionde person som handlar via faktura idag får inkassokrav. Många dras in i stora ekonomiska svårigheter. Kronofogdens statistik visar att det finns omkring 400 000 skuldsatta i Sverige som inte lyckas betala sina lån.

11414_02.jpgSebastian Siemiatkowski. Bild: Noam Galai/Getty Images for TechCrunch.

En starkt bidragande orsak till överskuldsättningen är de så kallade konsumtionslånen. Det kan handla om snabblån utan säkerhet eller avbetalningar med ränta; räntor ibland så höga som 40 procent. Klarnas affärsmodell bygger på att ta så hög ränta att det blir vinst även om en stor del av låntagarna inte kan betala lånet.

Klarna för en aggressiv marknadsföring genom sponsring av olika influencers på sociala medier.

I klassamhällets topp finns mångmiljonären; i dess botten fattigkonsumenten jagad av kronofogden.


Strange Fruit hos Amazon

Träden utanför Amazons terminaler i Chicago bär säregna frukter. Knippen av mobiltelefoner dignar bland löven.

I närheten sitter rader av gigekonomins entreprenörer i sina bilar i väntan på jobb. Några av dem är trådlöst anslutna till mobilerna i träden.

Amazon lejer ut hemleveranserna från sina lager och Whole Foods-butiker till privatbilister. En runda till kunderna kan ge 18 dollar, knappt 160 spänn.

Jobben poppar upp i en app i mobilen. Det gäller att svara raskt och ha sin bil så nära terminalen som möjligt. Det ordnar den artificiella intelligensen. Mobilerna i träden svarar automatiskt på nätjättens utrop. De simulerar närvaro och omedelbar arbetsvilja. De anslutna förarna får ett försteg framför sina kamrater i kampen om körningarna.

Arrangemanget gör det också möjligt för mellanhänder att utnyttja förare utan arbetstillstånd. Av körningen på 18 dollar går 8 dollar till ägaren av mobilen i trädet.

Amazon bryr sig inte, klagar en av de väntande bilförarna för Bloomberg News.

11414_03.jpg

Bolaget har andra prioriteringar. I Phoenix annonserade Amazon nyligen efter en underrättelseanalytiker, gärna med bakgrund i det militära eller säkerhetstjänsten. Till uppgifterna hör att kartlägga aktivister och ta sig an "känsliga och ytterst konfidentiella frågor, inklusive hot mot företaget från facklig organisering".

I en intern utbildningsfilm manar Amazon sina arbetsledare att vara vaksamma för tidiga tecken på att underlydande försöker organisera sig. Högre chefer ska omedelbart larmas om någon anställd använder ord förknippade med den fackliga rörelsen, "gör anspråk på att tala för sina arbetskamrater" eller bär t-tröja eller keps med fackliga symboler. Även mer subtila tecken ska rapporteras. Till exempel att "medarbetare som vanligtvis inte har med varandra att göra plötsligt börjar hänga ihop" eller "att medarbetare skingras när chefer närmar sig".

Att arbetare kivas om jobben är bra för affärerna. Börjar de snacka ihop sig är det en annan sak.


Huvudrollen på Östersjöscenen

Dagens Nyheter presenterar den 27 september en grafik över de militära händelserna i Östersjöområdet under en dag, den 16 september.

På den ena sidan: Ett amerikanskt tankflygplan övar med finska stridsflygplan och flyger norrut över Bottenviken. Natos flottstyrka övar med finska robotbåtar och minfartyg. Amerikansk spaningsdrönare flyger från Polen till Litauen mellan Belarus och Kaliningrad. Svenskt signalspaningsflygplan spanar utanför Kaliningrad. I Litauen övar amerikanska soldater med stridsvagnar, samtidigt pågår luftförsvarsövning med soldater från Litauen, Tjeckien, Estland, Frankrike, Ungern, Italien, Lettland, Polen, Slovakien och USA. Två signalspaningsflygplan från USA bevakar Kaliningrad och Belarus. I Polen övar styrkor från Polen, Estland, Lettland, Litauen och Sverige missilförsvar. I Stockholms skärgård övar svenska och finska fartyg sjöövervakning. I Lettland övar Natostyrkor och spanska soldater skjuter med granatkastare. Natos radar- och stridsledningsflygplan flyger väster om Sverige för spaningsrunda norrut. I Estland skjuter amerikanska förband med raketartilleri.

11414_04.jpgDagens Nyheter larmar än en gång om Ryssland.

På andra sidan: Ryssland sänder ut två bombplan med eskort av två jaktflyg. Det får till följd att Tyskland, Italien, Polen, Danmark och Sverige skickar ut jaktplan för att identifiera de ryska planen. Vid Kaliningrad övar ryska stridsflyg och attackhelikoptrar. I Belarus deltar ryska fallskärmsjägare i en gemensam övning.

Denna ojämlika aktivitet får försvarsminister Peter Hultqvist att utbrista till DN: "Det vi gör är att tillsammans med andra länder höja tröskeln inför eventuella konflikter. För det är ett faktum att USA är berett att använda militär makt för att flytta fram sina positioner. Det är någonting man i djupet måste inse: det är en realitet."

Förlåt, jag citerade Hultqvist fel. Det ska naturligtvis stå Ryssland, inte USA.


Drama

Hur är det i ett riktigt Shakespearedrama, när det inte är komedi? Redan utgångsläget kan vara kaotiskt. På gatorna gör folket uppror. Särskilt de forna slavarna vill kasta den rådande ordningen över ända. Hela provinser brinner efter år av torka och hetta. På torget möts ledarna för de två partier som strider om makten. De använder all sin vältalighet för att misstro, skymfa och smutskasta varandra. Så bryter pesten ut. Den ena ledaren drabbas. Ska han gå i graven, eller återuppstå?

Än har vi inte sett sista akten. Men ni vet väl hur ett Shakespearedrama brukar sluta? Rivalerna förgör varandra, och när ridån går ned hör vi härskare av nytt slag mullra i kulissen.


Klaner

Ja, antalet kända fall av dödligt våld har ökat de senaste två, tre åren. Skjutningarna har ökat. Kriminella nätverk och gängkriminalitet fräter på samhället och är ett dödligt hot för många medborgare, särskilt i storstädernas arbetarklassområden. Polis, åklagare och sociala myndigheter måste arbeta hårt för att hejda utvecklingen. Rättssamhället ska värnas.

Men färre dör i våldsbrott än på 00-talet. Kniv är fortfarande det vanligaste mordvapnet. Och att värna rättssamhället är att se till att de kriminella kan sättas fast, inte att vem som helst kan sättas fast. Den som talar om klaner säger att somliga är misstänkta av det enda skälet att de har släktingar som har begått brott. Nästa steg är att som Kristersson vilja utvisa den som bara misstänks för att tillhöra ett kriminellt nätverk - eller en klan. Så tar man klivet in i ett etnifierat eller rasistiskt tänkande.

11414_05.jpgSjunkande andel på sjukhus efter våld

Bekämpa brottsligheten och försvara rättsstaten! Det är en viktig paroll. För närvarande är många politiker beredda att svika andra ledet i den.


Klavertramp av Arena

Tankesmedjan Arena Idé och Erik Jennische från Civil Rights Defenders har publicerat en rapport om Kuba. Den beskriver hur kapsejsad handel med Venezuela, USA:s blockad och pandemin har skärpt Kubas ekonomiska kris och föreslår att EU:s bistånd ska dras in om inte landet inför ett demokratiskt system.

Åtgärden skulle slå hårt mot befolkningen.

Dessutom innehåller rapporten en hårt vinklad beskrivning av Kuba. Batistadiktaturen beskrivs i rosiga termer. Analfabetismen var "bara" 22 procent och barnadödligheten inte så förskräckligt hög, sägs det. Vi får inte veta vad som hänt med dessa saker sedan revolutionen 1959.

11414_06.jpg

Däremot påstår rapporten att Kubas avancerade och avgiftsfria utbildningssystem och sjukvård är en myt. Det hela blir lite märkligt, eftersom det också framhålls att läkarexporten - som naturligtvis kallas "slavarbete" - utgör Kubas främsta källa till utländsk valuta. Varifrån kommer alla dessa välutbildade kubanska läkare? Och är det så konstigt att de får arbeta några år utomlands för låga löner som tack för den kostnadsfria utbildning de har fått?

Det är sant att Kuba inte är en demokrati och att landets livsmedelskris huvudsakligen beror på en felslagen politik mot landets bönder. Båda dessa saker hör till det sämsta i den sovjetiska modell man anslöt sig till efter revolutionen. Men så länge hotet från den store grannen i norr kvarstår kommer vi knappast att få se några avgörande steg i riktning mot demokrati på Kuba. Den skärpta blockaden och den serie av USA-applåderade högerkupper som inträffat i Latinamerika de sista åren, visar att det hotet fortfarande är akut.

De som vill se demokrati på Kuba, bör i första hand försöka minska den amerikanska regeringens hot mot Kuba och Latinamerika och verka för avspänning i regionen.

Men den allt aggressivare amerikanska politiken är fullständigt frånvarande i rapporten. I stället serveras vi psykologiserande spekulationer. Diktaturen och anammandet av den sovjetiska modellen sägs ha sina rötter i Castrobrödernas strävan efter fullständig och evig kontroll för sig och sina avkommor.

Rapportens huvudtes att inga förändringar är möjliga på Kuba (förutom de som åstadkoms genom utpressning och ingripanden utifrån) präglar också synen på Kubas ekonomi. I själva verket är tiden efter Sovjetunionens sammanbrott full av förändringar, även om alla inte har varit lyckade.

Det rapporteras nu att Kuba planerar en omfattande ekonomisk reform, där tvåvalutasystemet avskaffas och priser och löner höjs. Skälet är antagligen att de höjda priserna ska få landets halva miljon privata jordbrukare att öka sin produktion och därigenom bidra till att lösa landets livsmedelskris. Hittills har bönderna föredragit att sälja till turistsektorns hotell och restauranger, där priserna varit högre. Eller att minska produktionen hellre än att sälja till de låga priserna regeringen har erbjudit.

Det är tråkigt att Arena, som publicerat så mycket matnyttigt i inrikespolitiska frågor, ställt sig bakom Jennisches rapport. En progressiv inrikespolitik kan i längden inte kombineras med en utrikespolitik som går imperialismens ärenden.


Trumps Västasien

Israel har avtalat om normaliserade diplomatiska förbindelser, kommande handelsavtal, flygförbindelser m.m. med Förenade Ararabemiraten och Bahrain. Också relativt sansat folk har kommenterat avtalet som ett steg i rätt riktning mot fred i Västasien, och förvånat sig över hur Trumps svärson Kushner kunnat få till det. Ja, vad är det han fått till?

Det är tre utpräglade apartheidstater som nu kommit överens. Avtalet befäster strukturer där en stor del av ländernas invånare lever ett mer eller mindre rättslöst prekariatliv. Sådana samhällen går inte en fredlig framtid till mötes. Israeler, vare sig de är judar eller palestinier, kan inte hoppas på fred förrän ockupationen av Västbanken hävts, palestinier och judar har samma medborgerliga rättigheter och någon form av tvåstatslösning upprättats.

Avtalet är ett led i omgrupperingarna och uppladdningen inför nästa imperialistiska omfördelningskrig i Västasien. Ett försvagat USA försöker samla sina allierade. Den lokala stormakten Iran flyttar fram positionerna. Ryssland har stärkt sin ställning genom stödet till Assad - vars blodiga diktatur ändå vilar på folkrättslig grund, det bör sägas. I norr manövrerar ett aggressivare Turkiet.

Syrien slogs sönder. Vem står på tur?


Löfven och Plechanov

Lenins filosofiske läromästare Plechanov myntade en gång sentensen: Världen hänger samman genom att den är materiell. Om man anammar Plechanovs materialistiska princip är det till och med ett legitimt föremål för forskning att undersöka den torkade hästskitens betydelse för gråsparvarnas benstomme. Hur liten denna än må vara.

Man kan med fördel använda Plechanovs dictum för att angripa debattmotståndare som försöker förneka varje samband mellan två företeelser, till exempel mellan invandring och ökad kriminalitet.

Hade Löfven läst lite mera av Plechanov i stället för Dagens Industri hade han aldrig gått på Anders Holmbergs fint i SVT:s Agenda i höstas (se Clarté 4/2019). Men han, eller hans rådgivare, hade säkert läst på i statistiken och tyckte därför att han hade tillräckligt på fötterna, då han kategoriskt förnekade detta samband.

11414_08.jpgBild: Anders Löwdin

Löfven hade nog underskattat momentum hos dem som driver den främlingsfientliga agendan. Vetenskapliga fakta och statistik biter som bekant inte på dem som har bestämt sig hur världen ser ut. Så Löfven fick nyligen göra ett "förtydligande" och medge att stor invandring nog kunde skapa "spänningar" i samhället - oavsett hur det går till.

De xenofoba tolkade det så att Löfvén äntligen i någon mån hade skådat ljuset. Trots att han - som så ofta - egentligen inte sade någonting.


Bello visar vägen

Varför har både liberaler och vänstern så svårt att hantera högeruppsvinget i världen? Det diskuterar den filippinske ekonomen Walden Bello i en podd (Episode 13) . Han pekar på en oförmåga att se vilken roll medelklassen spelar. Liberalerna tror felaktigt att med en växande medelklass kommer demokratiska värden att segra.

Lika felaktig är tron att samhällselitens manipulationer eller utländsk påverkan är avgörande. Bello var i Chile under Allendetiden. Han kom i sin doktorsavhandling fram till att medelklassen var motorn i revolten mot Allende, inte CIA. Den analysen är giltig även idag, menar han.

11414_10.jpgWalden Bello

Han tar avstånd från analyser som stannar vid begreppet populism. De kan hamna var som helst på den politiska skalan. Han kallar det som sker en kontrarevolution snarare än högerpopulism. Det handlar om en reaktionär vilja att befästa eller återvinna en uppfattad privilegierad status. Det gällde Chile, och det gäller arbetare i USA som uppfattat sig som medelklass men förlorat något av sin ställning.

Kan Bellos insikt motverka vänsterns nuvarande tendens att dela upp sig i två motstående läger som lägger hinder i vägen för folkrörelsesamarbete för fred, miljö och välfärd? På ena kanten står en antiimperialistisk vänster som begränsar sig till politiska och militära frågor, på den andra en vänster som vill bekämpa auktoritära regeringar och lösa miljö- och fredsfrågor i allians med medelklassens liberaler.

Bello pekar på kvinnorörelsen som en avgörande kraft för att stå emot kontrarevolutionen. Det han missar är de klassallianser som nu behövs för att ställa om naturbruk och industri i alla länder genom progressiva inhemska reformer och förändring av den rådande världsordningen.

Att föra upp ekonomisk och ekologisk imperialism på dagordningen kan vara ett steg framåt, ett sätt att bryta låsningen inom vänstern.


Coronateserna

Rasmus Landström

Katalysessä. Verbal. 2020

DENNA VÄLSKRIVNA, lätt essäistiska pamflett om 52 teser fördelade på 80 sidor säger mycket av det viktigaste som finns att säga i Covid-19-tider. Landström tar pandemin till utgångspunkt för den grundläggande diskussionen om hur samhället är och borde vara. Förmögenhetsstatistik, arbetslivsvillkor, folkrörelsehistoria, nutida arbetarlitteratur och personlig vardag vävs ihop till en text som framför allt uppfordrar läsaren till politiskt handlande. Några citat: "Sveriges ojämlikhetsstruktur är i första hand en politisk skapelse." "Mycket tyder på att fackföreningens kamp för prekariatets rättigheter är på liv och död." "Arbetarrörelsen behöver återigen ställa mobiliseringsfrågan i centrum [...] rörelsen, möteskulturen och folkbildningen måste få en renässans."

11415_08.jpgCoronateserna

Från vänster och faktiskt också från höger har Landström berömts för sin förmåga att med litterära kvaliteter formulera de viktiga frågorna. Ja, trots att essän handlade om mycket elände blev jag glad och hoppfull av att läsa den.


Garbo går i land

ESSÄER OCH SMÅSTYCKEN

Gunnar D. Hansson

Ekphrasis essä. 2020

DEN GÖTEBORGSKE litteraturvetaren och poeten Gunnar D Hansson är känd för sin förkärlek för det udda och förbisedda. Han skriver gärna om en småknäpp bygdefilosof, någon bortglömd skandalroman från 1800-talet, en lögnaktig 1920-talsjournalist eller dylikt. Hans senaste essäsamling uppfyller också på den punkten förväntningarna.

Men här ska den uppmärksammas för den nästan en fjärdedel av boken som handlar om författaren Lars Ahlin (1915-1997), sällan nämnd i dag. Från 1940-tal till 1960-tal hade han en central roll både som en den svenska romankonstens och arbetarlitteraturens svårlästa förnyare och som ett slags folkhemmets överideolog. Sedan kom han i bakvatten, kanske främst därför att klassmotsättningarna skärptes.

Jämlikhet var Ahlins stora tema, i en mycket egensinnig version som blandade lutherdom och socialdemokratisk reformism på ett ibland nästan obegripligt sätt. Hansson drar fram både nya perspektiv på och nytt material om det ahlinska jämlikhetstänkandet. Bland annat visar han att Ahlins folkrörelseförankring är viktigare än vad som brukar framgå av handböckerna.

Jämlikhet är ett av den breda vänsterns favoritbegrepp i dag. En omläsning av Ahlin kunde ha en del att tillföra. Bland annat blir det påfallande att för honom är den ekonomiska jämlikheten självklar, bara steg nummer ett. Ahlin tar liksom för givet att den är vi alla överens om. Men hur går vi vidare? är hans stora fråga. Ack, att vi hade råd att ställa frågan så.


Världens jämlikaste land?

Erik Bengtsson

Arkiv. 2020

I DET GAMLA svenska bondesamhället, innan kapitalismen slog sönder allt, var det kanske fattigt och slitigt. Men bondebefolkningen levde i jämlikhet och utvecklade en politisk kultur med starka inslag av samförstånd och lokal demokrati.

Så lyder i korthet en historieuppfattning som kan påträffas också till vänster. I Clarte 3/2019 punkterades den eftertryckligt i ett referat av en artikel i facktidskriften Past and present av den lundensiska ekonomhistorikern Erik Bengtsson. Han har nu byggt ut sin artikel till en utmärkt bok på svenska, relativt lättillgängligmen med ordentlig notapparat och litteraturlista på 30 sidor.

Bengtsson vänder sig egentligen mot två myter: jämlikheten och den politiska samförståndskulturen. Det är framför allt den förra Bengtsson gör mos av. 1750 hörde över 40 procent av befolkningen till gruppen arbetsfolk och hantverkare, alltså inget av de fyra stånden. De levde ofta ur hand i mun och hade ingen talan på bystämmor, sockenstämmor, vid riksdagsval. Ännu i slutet av 1800-talet var Sverige med europeiska mått påfallande ekonomiskt och politiskt ojämlikt. I Tyskland och Frankrike hade 1867 alla vuxna män rösträtt, i Danmark 73 procent, i Storbritannien 59, i Sverige 21.

Den jämlikhet som onekligen kännetecknade 1900-talssverige är en sen produkt. Bengtsson hävdar övertygande att den främst är ett resultat av exceptionellt starka folkrörelser - också internationellt sett - från 1880-talet och ett drygt halvsekel framåt. Med all rätt framhåller han inte bara arbetarrörelse utan nästan lika mycket frikyrkorörelse och nykterhetsrörelse.

11416_01.jpgEn bild av Carl Krantz i serien Eviggeten. www.carlkrantz.se

Men det som vunnits sent i historien kan förloras fort. Det kan sägas vara bokens egentliga ärende. Sverige är ett av de länder där ojämlikheten accelererar snabbast. Breda folkrörelser och organisering underifrån måste till än en gång om utvecklingen ska stoppas, inte efter 1900-talsmodell men i grunden på samma sätt.

Man kan invända mot enskildheter i Bengtssons bok. Har verkligen jämlikhetsmyten varit så stark i svensk historieskrivning? Överdriver han inte den vänsterliberala överklassens positiva roll i början av 1900-talet - visst, den var allierad med folkrörelserna, men hur viktig var den? Underskattar han inte intensiteten i klasskampen vid samma tid?

Men det är frågetecken i marginalen. Viktig och lärorik, är vad som framför allt bör sägas om boken.