Året med tretton månader
Åsa Linderborg
Polaris. 2020
ÅSA LINDERBORGS bok ger sig ut för att vara dagboksanteckningar från ett långt och händelserikt år, men jag föreslår att ni inte låter er luras. Händelserna under det kommande året kastar sina skuggor redan över de första raderna.
Boken inleds med ett citat ur Strindbergs Det nya riket (vars undertitel Skildringar från attentatens och jubelfesternas tidevarv kunde sitta fint på Linderborgs bok också). Men helt säker kan ingen vara. Kanske är den satiriska udden oavsiktlig? Läsaren är härmed varnad!
Clarté recenserar
Berättelsen inleds på ett boksläpp 2017: "i Lind & Co:s nya lokaler på Hantverkargatan ... Alla pratade om Bokmässan, ni åker ner eller bojkottar ni?" Åsa Linderborg klarar inte att stanna kvar i det goda sällskapet: "Det var som att befinna sig i en roman av Hans Scherfig: 1940-talets danska kälkborgare som roar varandra med lustiga anekdoter om den lustiga massan av underliga, lågt stående individer som inte begriper ens de enklaste saker." Hon känner att alla andra liknar varandra. Bara hon själv är annorlunda.
För läsaren däremot, är det uppenbart att bokens Åsa Linderborg är precis likadan som alla de andra (som förmodligen, var och en för sig, känner sig utanför på samma sätt). Hon rör sig i trånga tunnlar mellan olika, men samma, platser. De hör alla samman på samma trånga scen : tidningsredaktionen, kulturella evenemang, älskarens lägenhet i det höga tornet, restauranger och barer och någon gång ibland den egna lägenheten. Hon fnyser åt sina likar som håller sig med rut-finansierade hembiträden men omger sig själv med en stab av inköpt tjänstepersonal som skymtar förbi med förnamn och funktion, men aldrig med ett efternamn eller en personlighet.
Åsa Linderborg, till mitten hunnen på sin levnads vandring, ropar på en omvärdering av alla värden. De gamla har lett henne fel och till texter hon inte vill stå för. Hon längtar bort och ut. Till slut säger hon upp sig som chef på Aftonbladets kultursida. Men är det en utbrytning - eller har hon bara bytt position inom samma trånga fält?
Typisk är synen på metoo-rörelsen. Tarana Burke finns inte ens på kartan, för Cissi Wallin tar upp hela utrymmet. Linderborg retar sig på att det är kvinnor i kulturvärlden som skriver upprop. De är ju ändå bara kvinnor som vill skryta med hur attraktiva de är. Men att de uppropen bara var en minoritet av alla ropande röster från kvinnor i vårdyrken, socialarbetare, bland restauranganställda, sjömän, försvarsanställda och andra, det hördes aldrig in i glaskupan. Kulturens upprop upphöjdes till att vara allt. Alla andra reducerades till ingenting.
Åsa Linderborg Foto: Bengt Öberger CC BY-SA 4.0
Åsa Linderborg bryter samman ideologiskt och privat. Hon äcklas av sin egen spegelbild. Det gör boken infernaliskt dubbeltydig och läsvärd. Något gammalt avslutas, men vad blir det nya? Något litet hopp ger de avslutande Tranströmer-raderna: "Två sanningar närmar sig varandra. En kommer inifrån, en kommer utifrån och där de möts har man en chans att få se sig själv." Vi får se hur det går när del tre i den självbiografiska serien väl kommer ut.
Recensent: Magnus Göransson
Ockuperat
SVENSKA HUSOCKUPATIONER 1968-2018
Red. Dominika Polanska och Mathias Wåg
Verbal. 2019
BOSTADSPOLITIK och bostadsfrågor har under våren 2020 fått ökad uppmärksamhet i Sverige. Att folk inte kan betala sina hyror under den pågående Covid-19-epidemin leder till kampanjer om att flagga gult och hyresstrejka. Risken för att socialdemokraterna med hjälp av januaripartierna inför marknadshyror får Hyresgästföreningen att spänna sina annars slöa lobbykrafter. Bostadsbolags systematiska exploatering av hyresgäster dokumenteras i den världskända filmen Push. Boken Renovräkt (2019) försöker ge hyresgäster verktygen att slå tillbaka. Återkomsten av bostadsdebatten visar på vikten av att se bostäder som den mänskliga rättighet de är enligt FN.
Antologin Ockuperat innehåller en heltäckande lista över alla kända husockupationer i Sverige enligt författarna. Boken är ett referensverk för lång tid framöver. Läsaren får en bra översikt över den svenska ockupationsrörelsen, både ur analytiskt och empiriskt perspektiv. Boken innehåller såväl artiklar av forskare som försöker måla de svenska bostadsockupationernas historia med breda penseldrag, som ett stort urval vittnesmål från ockupanterna själva (både nyskrivna och från den autonoma rörelsens arkiv). Representationen är bred, från Malmö i söder till Umeå i norr.
Mathias Wåg och Dominika Polanska Foto: Verbal förlag
Den största svagheten är att boken inte fullt ut utnyttjar sin egen självutnämnda roll som referensverk. Jag saknar ett tydligare sätt att sortera bland den stora mängden rapporter och artiklar i innehållsförteckningen, då det inte alltid är tydligt via titeln vad artikeln handlar om och var ockupationen utspelar sig. Uppläggningen är kronologisk så att man kan se en historisk utveckling genom att läsa från pärm till pärm. Detta är något man förlorar om man snarare använder boken som ett uppslagsverk. Dilemmat skulle enkelt lösas med ett index som sorterar artiklarna på ort och kanske ett index som sorterar mer tematiskt utifrån sorten av ockupation eller något liknande.
Recensent: Joel Gordon Hultsjö
Renegater
Klas Östergren
Polaris. 2020
MED TEGELSTENEN Renegater (747 sidor!) avslutar Östergren sin trilogi om tillvarons bedräglighet, moralens gråskalor och vapenindustrins grepp om världen som den är, vilka överslätande föreställningar vi själva än vill göra oss. Klas Östergren är ingen antiimperialist, men som ingen annan skrivande person har han hållit upp spegeln för oss läsare för att visa hur vi medborgare, vår välfärd lika väl som våra finanser, ytterst vilar på Bofors kanoner och Saabs oflygbara attackplan. Men de tankarna infinner sig efteråt.
Östergren är en rasande skicklig berättare. Berättelserna vilar i varandra, som askar i askar. En mening på en sida utgör grunden för en helt annan berättelse längre fram. En mening någonstans långt fram kastar nytt ljus över något som berättades ett par hundra sidor tidigare. Som i Tusen och en natt, men där varje ny berättelse förändrar innebörden av de föregående. Liv och fantasi vävs in i varandra när den mäktiga Byrån ställer Östergren till svars för hans klumpiga agerande i Svenska Akademin och avkräver författaren en nära tvåhundrasidig rapport, som naturligtvis i sin helhet ingår i romanen. "Allt är sant!" intygar författaren i livet utanför romanen. Nåja. Världen är som den är och människor har sina uppfattningar, som en av romanfigurerna påminner läsaren om.
Renegater
Recensent: Magnus Göransson
Slutet på historien
Jan Guillou
Piratförlaget. 2020
MED Slutet på historien avslutar Guillou sin tio volymers historik över 1900-talet, Det stora århundradet. Den tionde volymen är inte den starkaste i serien, men det vore orättvist att recensera den separat. Det verkligt originella i Guillous volymer är inte att klassamhället skildras eller att perspektivet är konsekvent ovanifrån. Men varje generation rymmer några personer vilkas klasståndpunkt är en annan. Den bryter mot det självklara överklassperspektivet på händelserna.
I släkten Lauritzens filterbubbla blir arbetarklassen synlig när den formerar sig och agerar, som rallare med yrkesstolthet eller som organiserad arbetarrörelse. Berättelsen skildrar en utveckling från att bygga släktens förmögenhet på och i nära kontakt med rallares och byggnadsarbetares kunskap, till att tappa de sista kontakterna med någon utanför överklassbubblan då de sista hembiträdena avskedas, eftersom de organiserat sig fackligt. Och: från friktion och konflikt med arbetarrörelsens socialdemokrater och kommunister till en oinskränkt härskande familj, som med ett diskret telefonsamtal kan få en socialdemokratisk partiordförande avsatt, till förmån för klanens eget inflytande.
Jan Guillou Foto: Anna-Lena Ahlström
Guillou lever upp som författare när det finns konflikter, klasskamp, storviltjakt och krig att skildra. När varken norska fjäll, afrikanska lejon eller arbetarrörelsens olika fraktioner längre är någon utmaning för släkten Lauritzen, så sjunker temperaturen i berättandet. I den tionde delen blir det därför mycket samtal vid middagsbordet som får föra berättelsen framåt, medan läsaren redan halvvägs börjar känna en viss övermättnad på gåslever och franska viner. Trots det kommer de samlade tio volymerna i pocketutgåva att stå sig väl som en gåva från äldre radikala till yngre ättelägg. Volymerna kommer att bli lästa.
Recensent: Magnus Göransson
Svartjobbsfabriken
Johan Fyrk
Verbal. 2020
HUR SER DU på byggbranschen i Sverige? - Den är svart som natten, särskilt i Stockholm. Allt ser bra ut på ytan men de stora byggföretagen vet precis vad som pågår där under." Svaret på frågan är en bra sammanfattning av Johan Fyrks reportagebok.
Fyrk arbetar på tidningen Byggnadsarbetaren som reporter och nominerades till årets Guldspade för sin reportageserie om ett kriminellt nätverk inom byggbranschen. Genom en noggrann kartläggning kan Fyrk avslöja hur nätverket med basen i Lettland först köpt upp svenska företag och sedan med dem som fasad genomfört avancerad ekonomisk brottslighet. Hemlösa letter anlitas som målvakter, importerad arbetskraft behandlas som slavar och blir blåsta på lön, Skatteverket går miste om mångmiljonbelopp och byggnadsarbetare riskerar livet på osäkra arbetsplatser. Fyrk visar kopplingen till grov organiserad brottslighet.
Svartjobbsfabriken
Svartjobbsfabriken är en dyster genomgång av resultatet av de senaste decenniernas EU-anpassning, nedrustning av arbetsmiljötillsynen och prioritering av lägsta pris vid upphandlingar. I slutet av boken uttalar sig bland andra representanter för de partier som har haft regeringsmakten under de senaste decennierna. Inte förvånande är de upprörda och vill ha ökade kontroller, fan tro't!
Avslutningsvis redovisas på ett enkelt och pedagogiskt sätt hur svartjobbsfabriken fungerar steg för steg. Tillsammans med Elinor Torps bok Vi skuggorna, recenserad i Clarté 4/2019, är Johan Fyrks bok ett måste för den som vill veta hur dagens Sverige fungerar i praktiken.
Recensent: David Liljequist
