Valet 2022 blir sannolikt ett val om lag och ordning. Företrädare för borgerliga och bruna partier kommer att skylla brottsligheten på Socialdemokraterna och invandringen. Socialdemokraterna kommer att instämma i allvaret och alla kommer att bjuda över varandra om hårdare tag. Men hur ser hotbilderna egentligen ut?

I talarstolen i Sveriges riksdag den 16 september inleder Liberalernas rättspolitiska talesperson Johan Persson en debatt om den organiserade gängkriminaliteten: "Herr talman! Gängvåldet fräter sönder samhället. Våra unga som ska drömma om framtiden får inte göra det. Snarare rånas och beskjuts de och fastnar i de kriminella gängens vägspärrar. Liberalerna kräver repressiva insatser."

Vi har en bred politisk arena där politiker strider, inte så mycket om verklighetsbeskrivningen, utan om vem som kan straffa mest och bäst. Så har det inte alltid varit. Kriminalpolitikens slagfält formerades under 1960-talet i Sverige och riksdagsvalet 1973 var det första där lag och ordning spelade en tydlig roll. Den politiska viljan att begränsa straffandet var stark, trots att kurvorna för brottsligheten lutat brant uppåt sedan andra världskrigets slut. Justitieminister Lennart Geijer uttryckte sig hoppfullt om framtiden 1974: samhället skulle vara tillräckligt tryggat med några hundra fängelseplatser totalt, mer skulle inte behövas. Då hade Sverige nyligen sett en massrymning från Kumla-anstalten, en flygkapning utförd av högerextremister på Bulltofta flygplats, ett gisslandrama på Norrmalmstorg, och en kraftig ökning av mord och dråp. Hans uppfattning rubbades inte heller då Röda Armé-fraktionen sprängde västtyska ambassaden i Stockholm samma år.

118803_01.jpg

Idag råder i stort sett konsensus kring att brottsutvecklingen i Sverige kräver hårdare tag i kriminalpolitiken, med några få motsträviga röster som bakgrundsbrus. Utöver regeringens 34-punktsprogram för krafttag mot brott har en mängd kriminalpolitiska förslag lagts fram av oppositionen. Många av dem ifrågasätter vedertagna rättsprinciper, vissa utmanar det kriminalpolitiska systemet. Bland förslagen finns visitationszoner, vistelseförbud, anonyma vittnen, fördubblade straff vid kriminella uppgörelser, införande av brottsprovokation och sänkt myndighetsålder. Det är väldigt enkelt att demontera en tämligen human kriminalpolitik genom att kräva hårdare tag. Det är däremot mycket svårt att vända utvecklingen och genomföra en avkriminalisering. Samtidigt är det kriminalpolitiska syftet ytterst att ge trygghet åt medborgarna. Alla som vistats i ett land, eller som bor i ett område med hög brottslighet vet hur det kan påverka livet till det sämre.

Hur navigerar vi då i ett kriminalpolitiskt landskap där så mycket har kommit att handla om (vålds)brottslighet och krav på hårdare tag i kriminalpolitiken? Debatten vilar tungt mot antagandet att brottsligheten generellt ökar, att den blir grövre och att den går ner i åldrarna. Men hur ser brottsutvecklingen egentligen ut? Är undergången så nära som många tycks tro?

Brottsstatistik påverkas av att det finns olika sätt att mäta och av att brott tillkommer och försvinner genom förändrad lagstiftning. I den svenska kriminalstatistiken finns uppgifter om anmälda brott, misstänkta för brott och lagförda för brott. Det finns också andra sätt att mäta brottslighet. Det är enkelt att feltolka materialet, och det krävs en förståelse av olika data för att få en korrekt bild. Som i all statistik blir resultaten kolossalt olika beroende på från vilken tidsperiod man tar sin utgångspunkt och var man sätter sin slutpunkt. Om vi tittar på antalet anmälda brott i Sverige per 100 000 invånare har brotten ökat sedan 1950-talet. Men anmälda brott återspeglar även människors vilja, motivation och förmåga att anmäla att de blivit utsatta för brott. Exempelvis påverkas anmälningsbenägenheten av offrets och gärningsmannens närhet till varandra. Statistiken över anmälda brott påverkas också av att de redovisas efter det datum de anmälts och inte då brottet ska ha begåtts. Upprepad brottslighet mot en person ackumuleras då i statistiken. Man kan också se till antalet personer som lagförts för brott. Detta förutsätter en process med upptäckt, anmälan och påföljd. Det finns data från 70-talet och framåt, och enligt dessa har brottsligheten minskat.

Olika typer av brottslighet utvecklas också olika över tid. Den absolut dominerande brottstypen sedan efterkrigstiden i Sverige är stöld och andra tillgreppsbrott. Med tiden minskar den dock sin relativa andel och sedan cirka trettio år minskar antalet stölder markant. Bedrägerier har däremot ökat kraftigt sedan 60-talet. Uppgången följer de möjligheter till brott som skapats av företeelser som checker i handeln och nya möjligheter till bedrägerier på internet.

Även om den totala brottsligheten fortfarande domineras av stöld och andra tillgreppsbrott kännetecknas samhällsdebatten i dag framför allt av fyra andra kategorier: våld, narkotika, sexualbrott och organiserad brottslighet. Dessa brottskategorier har också satt sin prägel på den kriminalpolitiska utvecklingen.

Vi bad en nestor inom svensk kriminologi, professor Henrik Tham, att reda ut vad vi kan veta om brottsutveckling i Sverige. Vi börjar med narkotikabrotten, där de anmälda brotten ökat markant sedan 1960-talet.

- Polisen satsar på narkotikabrott. Det hänger ihop med att de har en press på sig att öka antalet uppklarade brott, och det enda sättet att styra detta själva är att öka antalet spaningsbrott. Det gäller framför allt narkotika för eget bruk, säger Henrik Tham.

Rättsväsendet kan alltså välja att styra sina resurser mot vissa brott. Om man också utökar kriminaliseringen, vilket är fallet för narkotikabrotten, får man självklart en uppgång i antalet anmälda brott. Även antalet anmälda misshandelsbrott har ökat, men också där är frågan om det avspeglar en reell ökning.

- Sedan 1990 finns uppgifter om vårdtillfällen inom sjukvården för våld som är så pass allvarligt att den utsatta måste söka sjukhusvård. Tvärtemot anmälningsstatistiken visar detta inte någon ökning utan det har minskat något, säger Henrik Tham. Om man tittar på Brå:s årligen återkommande brottsoffer- och trygghetsundersökning, visar den också en tydligt nedåtgående trend för misshandelsbrotten.

Sannolikt förklaras ökningen i kriminalstatistiken av en utvidgad anmälningsbenägenhet. Ett exempel kan tas från skolan. Fram till början av 1980-talet var våld mellan elever något som skolan själv ansågs skyldig att reda ut. Tio år senare betonades vikten av att våld mellan elever beivrades av rättsväsendet. Resultatet blev en tydlig uppgång av polisanmälda våldsbrott av unga under 1990-talets början.

Det dödliga våldet får av naturliga skäl mest uppmärksamhet. Här ger statistiken ett intressant exempel på skillnaden mellan anmälda och faktiska brott. Många av de anmälda dödsfallen visar sig efter utredning handla om självmord, olyckor eller naturlig död. När det dödliga våldet i stället mäts genom statistik över dödsorsak, pekar det på en liten nedgång sedan cirka trettio år tillbaka. Enligt Brå har nivån på konstaterade fall av dödligt våld mellan 2002 och 2020 varierat mellan cirka 68 och 124 fall per år. Efter en längre tids nedåtgående trend kan en liten uppgång i antal dödsoffer noteras sedan 2015. Dagens antal fall per 100  000 invånare är fortfarande på en lägre nivå än i början av 1990-talet. Antalet konstaterade fall av dödligt våld där skjutvapen har använts har däremot ökat sedan 2011: från 17 fall år 2011 till 48 fall år 2020. Det är alltså andelen mord som begås med skjutvapen som ökat markant, men det verkar även få en viss återspegling på det totala antalet mord. Det dödliga skjutvapenvåldet i Sverige är starkt förknippat med kriminella miljöer i utsatta områden.

Skjutningar drabbar inte bara dem som står i den direkta skottlinjen utan alla de som befinner sig i brottens närhet. Studier visar på negativa effekter av skjutningar och våld på barns hälsa, på deras prestationer i skolan och även på själva bostadsområdets attraktivitet i form av fallande bostadspriser. Våldet får negativa spiraler att cirkla allt djupare nedåt. Solidariteten med barnen och boende i områden drabbade av våld kräver att man tar problemen på allvar.

Vilka begår då dessa brott? Män, och i synnerhet unga män, är det självklara svaret. Inom kriminologin har teorier om maskulinitetsnormer successivt vunnit insteg i forskningen. Den visar bland annat att maskulinitetsnormerna är mer stereotypa och intensifierade i kriminella sammanhang, men de är inte helt väsensskilda från normer i övriga samhället. Våldet riktar sig mot andra män och mot kvinnor. Kvinnorörelsen har vunnit segrar som också fått genomslag i lagstiftningen. Politiska beslut om fri abort, kriminalisering av sexuella trakasserier, våldtäkt (även inom äktenskapet), grov kvinnofridskränkning, köp av sexuell tjänst och nu senast samtyckeslagstiftningen är några exempel. Det är lagstiftning för kvinnors mänskliga rättigheter och kroppsliga integritet som också de ger utslag i brottsstatistiken.

118803_02.jpgHenrik Tham

Men kvinnor begår också brott och skillnaderna i lagföringsnivåer minskar mellan män och kvinnor. Under 2000-talet har unga kvinnor som vuxit upp i familjer med låg inkomst lagförts i större utsträckning än unga män med bakgrund i höginkomstfamiljer. Det beror på att männens brottslighet generellt minskar och inte på att kvinnornas ökar. Den totala andelen unga mellan 15 och 17 år som blir kända av rättsväsendet för brott har minskat successivt. Brå:s Skolundersökning om brott (SUB), som genomfördes första gången 1995, visar även en tydlig nedgång i ungdomars självdeklarerade brottslighet. Allt färre återfaller också flera gånger. Bakomliggande faktorer tros bland annat vara att alkoholkonsumtionen bland unga har minskat samtidigt som man tillbringar mer tid hemma med sociala medier och tv-spel.

Även om genusaspekten vunnit gehör i forskningen så har den inte haft lika stort inflytande i samhällsdebatten. Däremot har intresset varit kolossalt för en annan förklaringsmodell, nämligen, hör och häpna, invandringen. När Brå:s rapport Misstänkta för brott bland personer med inrikes respektive utrikes bakgrund lanserades den 25 augusti beskrevs den som politiskt sprängstoff. Men forskningen har sedan länge kommit fram till samma slutsatser, den första studien på området gjordes redan på 1970-talet. Det finns ingenting som mörkats här. Brå har tvärtom tidigare inte sett något behov av en sådan studie eftersom det redan finns så mycket forskning på området. Henrik Tham igen:

- Det är de längst ner i den sociala hierarkin som begår brott. Så har det alltid varit. Svenskars brottslighet var mycket hög efter första världskriget, men brottsligheten minskade i samband med den ökade invandringen från 1970-talet. Går vi längre tillbaka i historien kan vi se att svenskar från Skåne och Blekinge som inte hade råd att emigrera till Amerika i stället drog till Danmark. Där blev de så överrepresenterade i kriminalstatistiken att de fick en egen kolumn i Köpenhamnspolisens statistik.

I studien Den ojämlika brottsligheten, som publicerades i fjol, har ett antal forskare vid Stockholms universitet kartlagt lagföringen i Sverige från mitten av 1970-talet fram till 2017. Förutom för klass och kön finns en viss överrisk för personer med utländsk bakgrund att hamna i kriminalitet. Men överrepresentationen i lagförda brott som länge funnits bland utlandsfödda har snarare minskat än ökat under de senaste decennierna.

Det finns ett allt tydligare samband mellan etnisk och socioekonomisk segregation. Områden med en stor andel låginkomsttagare är också områden med en hög andel födda utomlands, och deras barn. Men även bortsett från exempelvis inkomst och utbildning kvarstår en överrisk för personer med utländsk bakgrund att hamna i kriminalitet, även om den risken är marginell. Brå:s studie från augusti sökte inte klarlägga några bakomliggande förklaringar. Trots den mängd studier som visar en överrepresentation i statistiken finns det lite forskning som belyser orsaker till detta. Men omfattande forskning visar att brottslighet är relaterat till klasstillhörighet och låg socioekonomisk status. Sannolikt har det inte bara att göra med ekonomiska brister, utan även brist på andra resurser. Fattigdom under uppväxten är sammankopplat med andra sociala problem som påverkar hälsa, skolprestationer, liksom risken att hamna i kriminalitet. Enligt frustrationsteorier är den avgörande mekanismen för att vissa grupper begår brott möjligheten att etablera sig och uppnå hög status i det samhälle de lever i. Man måste se ofärdens kumulativa process för att förstå skillnader i framtida livschanser och brottslighet.

Studier visar också att personer med utländsk bakgrund löper större risk att stoppas och kontrolleras av polisen. Om polisen väljer att rikta sin kontroll mot områden som är socialt utsatta, resulterar det i fler anmälningar om brott för alla som befinner sig i dessa områden. Christian Diesens och Tove Petterssons rapport från 2005, Likhet inför lagen, belyser hur etnisk tillhörighet ger ett underläge i varje led av rättsväsendets instanser.

Den här artikeln inleddes med ett citat om den organiserade gängkriminaliteten. Men vad innebär det egentligen att brottsligheten är organiserad? Begreppet används ofta som förstärkning för att inpränta allvaret, och polisens data inkluderar en stor mängd brottstyper som anses falla in under denna kategori. Enligt Henrik Tham rör det sig om ett undflyende fenomen. Det är inte ett juridiskt begrepp, och finns inte i kriminalstatistiken.

- Även när vi talar om gängrelaterad brottslighet tänker man på en struktur som inte riktigt finns och det för tanken fel, säger Henrik Tham. När vi pratar om organiserad brottslighet associerar vi till maffian, en organisation med en hierarkisk struktur. På mc-gängen, till exempel Hells Angels och Bandidos, stämmer det delvis, men för gängen i förorterna handlar det mer om ganska lösa nätverk. Skjutningar som är resultat av personliga konflikter och upplevda kränkningar ska inte nödvändigtvis räknas som just organiserad brottslighet. I begreppet organiserad finns en vaghet som förstärker de risker och hot för varje enskilt område man vill satsa på.

Samtidigt som strävan måste vara att människor ska slippa utsättas för brott, är det en utopi att lagföra alla brott som begås. Skulle vi sträva efter det riskerar vi en total rättsosäkerhet. Föreställningar om brott i den offentliga debatten strider dessutom ofta mot forskning och fakta i saken. Återfall i brott ökar inte och brottsligheten går inte nedåt i åldrarna. Våldsbrotten har inte ökat sedan början av 1990-talet, utan tvärtom minskat. För ökningen av narkotikabrott spelar lagstiftning och polissatsningar stor roll. Bedrägerier står för den antalsmässigt största ökningen. Utan denna brottstyp skulle den polisanmälda brottsligheten knappt ha ökat sedan år 2000.

Men vi kan inte blunda för att skjutningarna ökar. Inte heller för att de kriminellas framfart i så kallade utsatta områden blivit råare och tar allt mindre hänsyn till de boende där. Utsatthet för brott drabbar ojämlikt. Det är ytterst en klassfråga.

Mai Greitz är advokat och ingår i Clartés redaktion.