Tekniska problem med tidskriftsartiklar

Vårt artikelarkiv påverkas av ett tekniskt problem som gör att det för närvarande tyvärr inte går att se bilder i äldre tidskriftsartiklar. Vi jobbar på att lösa problemet, men tyvärr kan det ta lite tid innan bilderna är tillgängliga igen. 

Artiklarna i det nummer som är aktuellt för e-prenumeranter innehåller alla bilder.

Webbredaktionen

 

Vänstervågen på 1960- och 70-talen letade sig också in bakom fängelsemurarna. Somliga brottslingar lämnade det kriminella och kom ut som radikaler, andra stannade i det kriminella och blev radikalers hjältar.

I slutet av sextiotalet fick jag veta att jag var förtryckt och att det fanns människor utanför fängelsemurarna som ville ändra på den saken."

Det skriver Lasse Strömstedt i antologin När botten stack upp - om de utslagnas kamp för frihet och människovärde (2004). För Strömstedt var insikten en vändpunkt i livet. Från det som i dag skulle kallas för "livsstilskriminell" till politiskt medveten vänsterradikal. Som en del i författarkollektivet Kennet Ahl var Strömstedt under 70-talet med och skrev de galghumoristiska kåkfararromanerna Grundbulten (1974) och Lyftet (1976), där hans nyvunna marxistiska förståelse av kriminalitetens orsaker och funktion fick utlopp.

"Förbrytarvärlden är ju egentligen inte skild från den normala världen. De människor som lever i den är bara ännu hårdare utsatta för och deformerade av det här samhällets värderingar och krav", förklarar den allvetande berättaren i Lyftet. Boken följer småtjuven och missbrukaren Kennets inre och yttre konflikter i ett samhälle uppbyggt kring drömmen om "DET STORA LYFTET". Lyftet är "det som i ett slag förvandlar dig från skitstövel till en Stor Man", och drömmen det som håller arbetarklassen i gång, oavsett om vägen dit går via V65 eller, som i Kennets fall, den sista stora stöten. Äta eller ätas, trampa ned eller trampas på, är vad kapitalismen erbjuder i form av alternativ. Den enda utvägen för uppenbara förlorare som Kennet är den individuella klassresan medan "de som vet bättre tjänar stålar på deras drömmar eller investerar i aktier".

118804_01.jpg

I filmversionen av Lyftet (1978) kontrasteras Kennets (Anders Lönnbro) tjuvmoral och drömmar om snabba klipp mot den godhjärtade men kortstubinade fyllbulten "Eleganten" (Roland Janson) ) - "skulle inte så många ungar åka dit på tjacket så skulle det bli ändringar i samhället" - samt den redige arbetaren Curt (Weiron Holmberg). Curt förklarar för Kennet att knarkbaronerna han ser upp till egentligen är helt vanliga kapitalister med ett direkt intresse av att hålla arbetarklassen neddrogad och splittrad i inbördes kannibalisering. När Kennet börjat ta till sig Curts förståelse av världen som en kamp mellan ägande och utsugna och föreslår att man borde skjuta direktören på fabriken de jobbar på blir han kärvänligt uppläxad om vad Lenin hade att säga om den individuella terrorismens väg till frihet:

"Men Kennet käre jävel, de du pratar om är ju terrorism för fan och det har ju aldrig lett nånstans. Och vet du vad de är? Det är ju den yttersta reaktionens skötebarn som försöker lägga sig i arbetarklassens organisering. Det leder ju ingenstans! Det blir ju bara åt helvete med det! Organisering, organisering och åter organisering! Det är det vi behöver... Så trôcket kommer underifrån, fattar du?!"

Lasse Strömstedts politiska uppvaknande skedde som bekant inte i ett vakuum, den isolerade miljö han befann sig i till trots. Medan statligt anställda gruvarbetare strejkade vilt och studenterna ockuperade sin egen kår ockuperade även fångarna sin egen kåk. Hösten 1970 gick drygt 2500 interner ut i hungerstrejk med början på den då nyöppnade Österåkersanstalten. Strejken fick draghjälp av delar av vänstern och kulturradikaler som deltagit i den så kallade Tjuvriksdagen 1966 och bildandet av KRUM, Riksförbundet för kriminalvårdens humanisering.

Även utanför vänstern genomgick synen på brottslingen en renässans. Uppmaningen i titeln till Tage Danielssons lekfulla komedi Släpp fångarne loss - det är vår! (1975) går inte att reducera till blott ett uttryck för huvudrollen Fridas (Lena Nyman) verklighetsfrämmande naivitet. Den var fullt i samklang med en relativt bred uppfattning om det akuta behovet av en liberalisering inom kriminalpolitiken.

Talet om att avfolka fängelserna var emellertid inget nytt utan formulerades redan 1934 av den socialdemokratiska justitieministern Karl Schlyter. Förekomsten av brott och behovet av fängelser skulle successivt minska i takt med att välfärdsstaten byggdes ut. Under 60-talet var det dock just den socialdemokratiska kriminalpolitiken som stod i centrum för kritiken, personifierad genom fångvårdens generaldirektör Torsten Erikssons vision: "först bygger vi en fabrik, sedan lägger vi fängelset intill fabriken".

När Tage Danielsson öppnade Långholmens söndervittrade portar, som i filmen huserar klassiska gamla kyrksilvertjuvar i randiga dräkter, korresponderade skildringen så klart inte med samtidens verklighet eller kritiken från vänster. Långholmen genomgick redan under inspelningen en permanent stängning och i stället för straff och inlåsning talade man från politiskt håll om vård och återanpassning.

Ungefär samtidigt uppstod även nya teorier inom vänstern där brottslingen, snarare än att förstås som en ovälkommen produkt av samhället, av vissa i stället framhölls som dess främsta skärskådare. "Makt åt klienterna. Vård åt politikerna" var parollen enligt socionomen och författaren Cecilia Modig som själv var aktiv i flera så kallade R-förbund där KRUM ingick och medverkar i När botten stack upp. Inom kriminologin ersattes delvis den marxistiska förståelsen av den kriminella som en del av det opålitliga trasproletariatet med uppfattningen om att brott skulle förstås som en politisk handling och brottslingen någon som genom sina val, medvetet eller omedvetet, gjorde aktivt motstånd mot kapitalismen. Brottslingen kunde således inte bara bli en allierad i den kommande revolutionära resningen utan rentav utgöra dess spjutspets, om hen bara befriades från samhällskontrollen.

118804_02.jpg

I efterhand är det många före detta KRUM:are som medger att de till viss del drevs av en romantiserad bild av den revolutionära potentialen bakom murarna. Vissa kritiker, som den svenska narkotikapolitikens fader Nils Bejerot, gick så långt och spekulativt fram i sitt omdöme att han menade att KRUM utgjordes av "en ohelig allians av förhärdade yrkesförbrytare och idealistiska men kliniskt oerfarna kriminologer med ett betydande inslag av söta överklassflickor" som "ville bevisa sin folklighet genom sexuella relationer med intagna" (Svenska Dagbladet 1986).

Om man läser popgangstern Clark Olofssons röriga memoarer Vafan var det som hände? (2015-2016) är det lätt att få bilden bekräftad av blåögda frasradikalers konfrontation med en genomkriminell "huggorm" (Olofssons egen benämning på sig själv). Memoarerna är fulla av anekdoter om välmenande kvinnliga socionomer och psykologer (inte sällan ur societeten) som ömsom rullar runt i lakanen med honom, ömsom hjälper honom att tvinna ihop dem, så att han kan ta sig ut på en av sina många självbestämda permissioner.

I efterhand har till exempel journalisten och liberalen Per Svensson argumenterat för att det fanns ett behov i Sverige under den här tiden "av en varg strykandes runt knuten i och med att byn var så prydlig". Han utnämner Olofsson till "Folkhemsdesperadon" i en dokumentär från 2001 med samma namn. Även amerikanska tidskriften Herald Tribune var inne på den linjen i en artikel 1976 där man menade att det "i ett land där staten officiellt rekommenderar sina medborgare att äta sex skivor bröd om dagen ... har en djup trängtan efter lite grand oordning förvandlat en bankrånare till ett slags folkhjälte". Idén om brottslingen som någon som gjorde uppror mot det konforma sosse-Sverige omhuldades också av vissa inom vänstern. I en artikel i Expressen 1971 beskrev Anna Maria Lantz Olofsson rentav som en politisk fånge som "liksom alla andra människor som revolterar mot etablerade system" fått känna av statlig repression.

118804_03.jpg

Den som har följt Clark Olofssons utsagor genom åren vet att man gör bäst i att ta hans ord med ett par grävskopor salt. Han är ofta vag, inte minst om sin egen inblandning, kring de stora händelserna, medan han minns exakt hur många mål han gjorde i fängelsets korplag. Men Olofsson kan ändå sägas personifiera tidens politiska svängningar i allmänhet och utvecklingen av kriminalpolitiken i synnerhet. Som "ett äkta barn av 60-talets Peace and Free Love" och inte helt olik James Dean blev han flickidol som rånande rebell. På 70-talet var han strejkledare och förtroendevald inne på fängelset med ett uttalat vänsterpatos som bland annat innefattade praktik på syndikalistiska Arbetaren. Glorian som en "ta-från-de-rika-rånare" kom dock på sniskan under 80-talet när Olofsson fick sin första av en serie domar för knarksmuggling. Det var svårt även för de mest blöthjärtade drömmarna om brottslingen som revolutionens förtrupp att ha överseende med. Knarksmuggling är inte revolutionärt och Robin Hood. Det är vanligt folkpartistiskt entreprenörskap. "Jag har hjärtat till vänster men plånboken till höger", sammanfattade Olofsson det senare i en intervju inifrån cellen 1987.

Under 60- och 70-talet chockhöjdes straffskalorna för narkotikabrott från två år till tio års fängelse inom loppet av en fyraårsperiod. Den svenska vänstern kunde knappast undgå att lägga märke till hur kriminalisering och utökade befogenheter för rättsväsendet i framför allt USA uppenbart användes som medel för att motverka politisk organisering. I ett amerikanskt sammanhang fanns också flera exempel på ex-kriminella, som Malcolm X och George Jackson, som vaknat politiskt i fängelset genom kontakter med revolutionärer på utsidan och kommit att utgöra just det avantgarde som många säkert hoppades på även i Sverige.

118804_04.jpg

Genom att studera vad som kriminaliseras och hur straffskalorna utformas kan man fortfarande få ett hum om styrkeförhållandena. Att genom försummelse eller snålhet ta livet av arbetare på jobbet eller hoppa jämfota på en handbojad missbrukare i arresten tills han avlider av "plötslig död i samband med polisingripande" har i svensk domstol fastslagits vara mindre allvarligt än att söla ned kungen med gräddtårta. "Det borde heta Svea Rikas lag", inser Kennet i Lyftet.

Att de kriminella skulle ha bejakats som oförlösta revolutionära hjältar har dock alltid varit ett marginellt fenomen inom den svenska vänstern. Den dominerande uppfattningen var snarare den som kom till uttryck hos exempelvis Kennet Ahl eller Sjöwall-Wahlöö: för arbetarklassen leder brottets bana till fördjupad misär och desillusionering; för överklassen erbjuder den ännu en väg till att tjäna pengar och ägna sig åt dekadent rekreation på arbetarnas bekostnad - i en scen i boken Lyftet skildras hur direktörer förlustar sig på porrklubb med prostituerade utklädda till Grupp 8-medlemmar och förnedrade med inslag av tidelag.

Under 80-talet fortsatte straffen att skärpas medan de sista förklaringsmodellerna av kriminaliteten som en samhällsprodukt offentligt kasserades även om den fortsatte att leva ett stilla liv inom vänstern. Lasse Strömstedt blev ett av få exempel på de som följde med vänstervågen hela vägen och lämnade kriminaliteten för drömmen om kommunismen:

"Vi hade ingenting annat att förlora än våra bojor, för att citera vem det nu var".

Erik Haking ingår i Clartés redaktion.