Tekniska problem med tidskriftsartiklar

Vårt artikelarkiv påverkas av ett tekniskt problem som gör att det för närvarande tyvärr inte går att se bilder i äldre tidskriftsartiklar. Vi jobbar på att lösa problemet, men tyvärr kan det ta lite tid innan bilderna är tillgängliga igen. 

Artiklarna i det nummer som är aktuellt för e-prenumeranter innehåller alla bilder.

Webbredaktionen

 

Skjutningarna är ett reellt problem. Men hur undviker vi en politik som ger bränsle åt reaktionära och rasistiska agendor. Rami Al-Khamisi och Helga Valdimarsdottir har båda vuxit upp i så kallade särskilt utsatta områden och har länge arbetat för social rättvisa. Här ger de sin bild av situationen. Rami Al-Khamisi är uppväxt och boende i Stockholmsförorten Husby. Han är jurist och en av grundarna av organisationen Megafonen. Rami har sedan 2008 haft en framträdande roll i sociala rörelser i förorten. 2015 skrev han rapporten Rörelsejuridik.

- Husby har förändrats mycket sedan jag var barn, särskilt de senaste åren. Det började redan under alliansregeringen, med ökande otrygghet och drogförsäljning. Våldet har blivit mer oförutsägbart de senaste åren. Känslan är att de kriminella inte riktigt bryr sig längre om folk utifrån drabbas. Det är en annan verklighet som skrämmer många, det går inte att sticka under stol med det.

Rami pratar om de åtgärder som vidtagits mot våldet. En ökad polisnärvaro, kameraövervakning och privata vaktbolag. Men han efterfrågar en granskning av vad som fått effekt.

118805_01.jpg

- Med kameror uppsatta på vissa platser verkar problemen mest flytta på sig, de som säljer knark gör det på andra platser. Med mer polisnärvaro efter en skjutning på en plats skjuts det i ett annat område istället. Det är samma ungdomar och samma problem.

- Jag tror självklart på sociala åtgärder, men utvecklingen har gjort det svårare att prata om de här frågorna än för tio år sedan, när skjutningar inte var så många. Folk är desperata, de vill ha snabba lösningar nu.

Enligt Rami läggs ansvaret för problemen hela tiden på de redan utsatta och marginaliserade.

- Människor är rädda att vittna. Men vad finns det att förbättra från statens sida, hur ser vittnesskyddet ut till exempel? Hur ser det förtroendeskapande arbetet ut lokalt? När föräldrar till dagens unga pratar om svenska myndigheter är de överlag positiva. Det finns däremot ett bristande förtroende bland deras barn, ofta på grund av egna upplevelser.

- I samhällsdebatten kan man avfärda kriminologisk forskning. Men om vi hade starkare gräsrotsrörelser skulle det inte gå att bortse från vårt perspektiv. Högern har gjort ett enormt jobb, om vi tar debatten måste vi från vänster vara ännu mer pålästa.

Helga Valdimarsdottir är uppvuxen i Bergsjön och Tynnered i Göteborg. Hon har bott i Angered i 15 år. Familjen var arbetskraftinvandrare från Island. Hon har varit organiserad i sociala rörelser sedan tonåren. I över 15 år var hon med och drev Angereds boxningsklubb. Hon ser ett hårdnande klimat i Göteborgs utsatta områden och ett föreningsliv som dör i det tysta.

- Det har blivit allt svårare för våra föreningar att överleva. Kommunen tar ut marknadshyror i förorterna och föräldrarna saknar resurser att stötta sina barn. Majoriteten av alla bidrag går till de rika kommunernas föreningar. I Angered, där jag bott i 15 år, går satsningar främst till olika sommarprojekt och vaktbolag.

Helga pratar om vikten av rejäla satsningar på skola och föreningsliv. Hon beskriver hur situationen i Göteborgs förorter successivt har blivit råare. De kriminella tar allt mindre hänsyn till utomstående. Rädslan för att vittna har ökat, men det saknas ett bra vittnesskydd. Hon ger ett exempel från Lövgärdesskolan i Angered.

118805_02.jpg

- När en före detta elev på skolan gick runt med vapen på skolområdet ringde en lärare till polisen. När läraren åker från skolan samma dag blev hon stoppad av några personer som misshandlade henne brutalt. Läraren fick inte något stöd efteråt, det gav en tydlig signal om att inte kontakta polisen igen. På samma skola sköts lärarassisten Alan Amin ihjäl framför några mellanstadieelever.

- Kriminaliteten är en klassfråga, men samtidigt måste vi som vänster formulera tydligt att en sån här kriminalitet inte ska finnas. Det är ett fåtal kriminella som tjänar stora pengar, de allra flesta ungdomar är bara kanonmat.

Samtidigt ges ofta en skev bild av områdena.

- När jag läste boken Familjen om situationen i Angered blev jag arg, den var så exotiserande. Jag känner till många i familjen Ali Khan, flera av ungarna har boxats i min klubb. I boken lyfts de som väldigt mäktiga och de gavs en pondus de inte haft. Vi garvade när massmedia började skriva om dem, att de skulle styra i Angered. Genom boken och uppmärksamheten blev de mer kaxiga och problemen blev större.

118805_03.jpg

Samtidigt pratar Helga om en stark machokultur som vuxit fram och ett våld som normaliseras. Det handlar om unga personer med ett fruktansvärt våldskapital.

- Vänsterns svar måste vara samma mot de här kriminella som mot nassarna: de ska inte ha någon plattform. De ska inte ha våra ungar. Det finns ett vakuum att fylla och de hålen måste stängas igen. Då behövs samhällets backning. Den enskilt största risken för att hamna i kriminalitet är misslyckanden i skolan. Det är ett enkelt och tråkigt svar, men det är sant. Det viktigaste vi kan göra är att stoppa rekryteringsbasen.