Tekniska problem med tidskriftsartiklar

Vårt artikelarkiv påverkas av ett tekniskt problem som gör att det för närvarande tyvärr inte går att se bilder i äldre tidskriftsartiklar. Vi jobbar på att lösa problemet, men tyvärr kan det ta lite tid innan bilderna är tillgängliga igen. 

Artiklarna i det nummer som är aktuellt för e-prenumeranter innehåller alla bilder.

Webbredaktionen

 

Att göra om sociala frågor till kriminalpolitik har länge varit borgerlighetens paradgren. Otrygghet kanaliseras in i en vildsint kamp mot brottsligheten. Från vänster har kriminalpolitiken successivt förvandlats till en arena för att artikulera ras, klass och kön. Två väsensskilda synsätt står mot varandra i brottsdebatten.

Historien om kriminalpolitiken som lyckat högerprojekt har skrivits många gånger. Andra politiska krafter tycks inte vara med på banan, eftersom själva tricket, att marginalisera maktfrågor och i stället fokusera på moral, i så hög utsträckning varit framgångsrikt. Men i Sverige har vi sedan 1990-talet sett en annan kriminalpolitik växa fram, buren av nya aktörer. Även den drivs av upplevd otrygghet och bristande erkännande. Kriminalpolitiken blir en arena för att artikulera ras, klass och kön från det motsatta perspektivet, på ett sätt som tenderar att ifrågasätta snarare än befästa rådande maktordningar.

Brottsligheten har flyttat in i politikens centrum. Detta är en grundläggande förändring. Under 1950- och 60-talen fördes en intensiv debatt mellan olika positioner. Det var emellertid en angelägenhet för specialister - jurister, läkare, samhällsvetare och statstjänstemän. Inom politiken var brott och straff närmast en icke-fråga. Numera betraktas lag och ordning som en av de allra viktigaste partipolitiska frågorna. Två aspekter förtjänar att särskilt uppmärksammas: bristen på erkännande och omtolkningen av trygghet.

118806_01.jpg

Den dominerande kriminalpolitiken av idag riktar sig till bittra människor som skuldbelägger andra och upplever en bristande tilltro till sin egen förmåga liksom till samhällets institutioner. Det är inte den trygga medborgare som var mottagaren i regeringens brottsförebyggande program Allas vårt ansvar (1996). Då skulle det byggas en allians av "alla goda krafter". Det lokala engagemanget skulle stå i första rummet, förkroppsligat av nattvandrande föräldrar som brydde sig om ungdomarna och kunde finnas till hands. Politikens avnämare i dag är i stället den arga åskådaren som sitter hemma och utgjuter sig på kommentarsfält och i sociala medier. Samtidigt har åskådarna något att hoppas på: ett stort och välorganiserat rättsväsende som tänks representera dem. Känslan av svek är framträdande, man upplever sig fråntagen de förväntningar på livet som man vuxit upp med. Under den välfärdsstatliga eran förlitade man sig snarare på arbete, familj och konsumtion som källor till erkännande. Nu har nyliberala politiska och ekonomiska förändringar, i kombination med framgångarna för antirasistiska och feministiska positioner och andra rörelser som ifrågasatt existerande statusordningar (HBTQI, djurrätt, papperslösa, funktionsvariation etc) rubbat hela den värld som gav konventionella investeringar deras värde och förmåga att skänka tillfredsställelse. Det finns en oerhörd sprängkraft i detta.

I många västländer är oro och osäkerhet en del av vardagslivet, och nutida samhällsvetenskapliga teorier konkurrerar om att förklara mekanismerna bakom. Det finns ingen samsyn. Som enskild medborgare kan det vara svårt och på gränsen till omöjligt att lokalisera orsakerna till den gnagande oro som man upplever. I de parlamentariska korridorerna har oro och otrygghet gjorts till kriminalpolitik. Det har till och med blivit ett officiellt mål för kriminalpolitiken att minska den upplevda otryggheten. Bakom den bristande tryggheten mot brott finns en reservoar av en strukturellt förankrad otrygghet som sträcker sig från osäkra anställningar till statusordningar i gungning. Ras är förmodligen den enskilt viktigaste nyckeln. Det mesta av den medialt uppmärksammade brottsligheten är etniskt kodad: narkotika, gäng, förort, våld, parallellsamhällen, skjutningar, terrorism, IS-krigare, personrån och stölder av båtmotorer. 

Precis som i den väljarmobilisering som fört fram högerpopulistiska partier till den politiska makten i många länder, har hårdare tag inom kriminalpolitiken lovat upprättelse för en historisk oförrätt, den som ska återge kärnväljarna deras tidigare status som familjens beskyddare i en etniskt homogen stat med gränserna stängda mot omvärlden. I utfästelserna om att öka tryggheten och att minska brott hör man också undertonerna om att sluta upp till försvaret av klassbundna skötsamhetsideal och en oreformerad genusordning. Det var det som var rättvisa.

Men under de senaste trettio åren har kriminalpolitiken också gradvis förvandlats till en arena för att artikulera ras, klass och kön, på ett sätt som tenderar att ifrågasätta snarare än befästa strukturella maktordningar. Det gick länge trögt och rättsväsendet var ingen självklar allierad. Kanske går det först nu att börja prata om en sådan kriminalpolitik. Den har burits fram av frivilligorganisationer verksamma inom relationsvåld, beroendefrågor, mänskliga rättigheter, feminism och antirasism.

Ofta har de kriminalpolitiska förslagen åtföljts av bekymrade konstateranden att Ekobrottsmyndigheten saknade tillräcklig kompetens, att Finansinspektionen var tandlös, att polisen aldrig förändrades, att sexualbrottslagstiftningen inte tillämpades, eller att resurser saknades för att bedriva utredningar

Tre beståndsdelar är särskilt värda att nämna. Den första är arbetet mot ekonomisk brottslighet. Fördelningspolitiken tycktes avförd från dagordningen i den nyliberala reformivern. Men den återkom som kriminalpolitik; frågor om skatter och kapitalinkomster och globala värdekedjor diskuterades med straffrättsliga förtecken. Genombrottet kom under 1990-talet då en rad nya institutioner inrättades för att bekämpa ekonomisk brottslighet. Det föregående årtiondets ideologiska låsningar runt statens kontrollbefogenheter - högerpartierna vände sig mot vad som beskrevs som skattmasens snokande - ersattes av en bred partipolitisk enighet. Ekobrottsmyndigheten bildades 1998, och samma år tillkom också Skattebrottsenheterna. 2003 skapades Riksenheten mot korruption. Det innebar att ekonomisk brottslighet prioriterades upp, och att möjligheterna att utreda ökade väsentligt. Att följa pengarna och förverka brottsvinster vann allmän acceptans inom rättsväsendets myndigheter. Men jakten på terrorism och organiserad brottslighet skulle också bjuda på överraskningar, precis som en av poliserna uttryckte i den då populära tv-serien The Wire - "om du börjar följa pengarna har du f-n ingen aning om vart det leder dig". Mest uppmärksammade är avslöjandena att Swedbank, SEB och andra storbanker under minst ett decennium brutit mot de skärpta reglerna för penningtvätt och slussat hundratals miljarder kronor från misstänkt brottslig verksamhet via främst de baltiska kontoren till konton i skatteparadis. Under 2010-talet skulle det som ibland kallas för de mäktigas brottslighet nå en ny nivå av synlighet då näringslivstoppar ställdes till svars i muträttegången mot Telia, i utredningen av IKEA för skattefusk och i förundersökningen mot de högsta cheferna för Lundin Oil om folkrättsbrott i Sudan. Vi fick se män i kostym arresteras av polis och sedan ledas in i rättssalen med kavaj över huvudet, och vi fick höra åklagare berätta om fingerad handel mellan dotterföretag i skatteparadis runt om i världen och andra brottsupplägg.

118806_02.jpg

Även om rättsväsendet oftast går bet på att lagföra den finansiella elitens kriminalitet, förmedlar försöken att de som fått betala priset för brottsligheten, vanliga skattebetalare och bankkunder och inte minst arbetare, är skyddsvärda.

Den andra beståndsdelen är den tilltagande kriminaliseringen av mäns våld. Rättsväsendet kom att få en central roll i den andra vågens feminism. Tillsammans med utvecklingen mot mer jämställdhet på andra samhälleliga arenor, som arbetslivet och utbildningssektorn, blev polisen och domstolen viktiga spelare. Efter den intensiva diskussion som följde på Sexualbrottsutredningens (1976) förslag om mildare syn på våldtäkt har kvinnorörelsen inklusive kvinnojourerna i princip ägt frågan om mäns våld mot kvinnor. Motstånd saknades knappast, men den förändrade synen på våld i nära relationer och sexuellt våld är främst ett resultat av kvinnorörelsens kunskapsburna ifrågasättande av manlig sexualitet och överordning. Följden blev en förhållandevis genomgripande omstöpning av både rättsväsendets institutioner och lagstiftningen. I den offentliga diskussionen har kriminaliseringarna stått i centrum och tagits emot som feministiska framgångar när de antogs av riksdagen: lagen om kvinnofridskränkning (1998), lagen om köp av sexuell tjänst (1999) och ändringen av lagen om våldtäkt (2018) så att samtycke krävs. Mindre omdiskuterat men inte desto mindre betydelsefullt är att det från och med slutet av 1990-talet har byggts upp sektioner inom rättsväsendet med specialistkompetens. De senaste decennierna har inneburit mera långtgående kriminaliseringar på området, men också handlingsplaner i arbetslivet, diskussioner om sexuellt våld i skolan, kvinnofridslinjen plus hjälplinjer för män med sexuellt våld, och utbyggd kompetens inom sjukvården och socialtjänsten. En bred enighet råder om det budskap som åtgärderna sänder ut: att våldet mot kvinnor måste tas på allvar.

Den tredje beståndsdelen är kritiken mot polisens rasprofilering. I den nyliberala omstruktureringen av samhället växte polisen i inflytande och omfattning, samtidigt som den gjorde rasifierade fattiga grupper till synonyma med kriminella. Men polisens ökade synlighet ledde också till en motreaktion. Poliserna sågs som mäktiga vita män med vapen som slog vakt om sociala orättvisor. De fick personifiera ett samhällskontrakt som svikits av eliter som aldrig satte sin fot på gatan. Efter det att skinnskallar, flyktingmotståndare och ideologiska nazister varit måltavlor för den antirasistiska rörelsen under 1980- och 90-talen vidgades nu målet till att även omfatta poliser. Omkring 2004-05 formerade sig kritiken mot rasismen inom rättsväsendet. I centrum stod uppmärksammandet av polisens rasprofilering, och den öppet rasistiska jargongen inom till exempel Malmö- och Uppsalapolisen, vilkas röster fastnade på band och spreds i media. Kritiken artikulerades i form av förortsorganisering (Megafonen, etc), understöddes av forskningsrapporter, samtidigt som frivilligorganisationer med fokus på mänskliga rättigheter växte fram (rättvisebyrån/antidiskrimineringsbyrån) eller engagerade sig i frågan. En bred partiövergripande enighet som kännetecknar framgångsrik kriminalpolitik märks även här. Ett minimikrav på rättvisa formulerades som alla politiker kunde, eller kanske rentav var tvungna att gå med på - att ingen ska utsättas för godtyckliga övergrepp från polisens sida.

Polisen blev på så sätt måltavlan för allt från bilbränder till kritiska granskningar - som symboler och synliga representanter för välfärdsstatens nedmontering och för strukturell rasism. Här tar en annan kriminalpolitisk berättelse form i vilken poliser i yttre tjänst blir kriminella, och rasifierade grupper blir skyddsvärda. I politikernas ställe fick polisen axla skulden för social nedrustning och strukturell rasism.

Kanske måste vi justera invanda sätt att se på kriminalpolitiken? Det finns en klassisk vänsteranalys, som var på pricken då den formulerades på 1970-talet. Kriminalpolitik tycktes effektivt avföra frågor om social rättvisa från dagordningen Men det som gällde förut gäller inte nödvändigtvis längre. De socio-strukturella konfliktlinjerna börjar ge sig till känna. Vändningen mot hårdare straff och själva utbyggnaden av polisiära institutioner har gjort att strukturella motsättningar i växande utsträckning kommit att uttryckas inom kriminalpolitikens område. Fram träder en helt annan bild av den kriminelle. Den pekar ut mäktiga eller välintegrerade vita män. Den lyfter fram kvinnor, arbetare och rasifierade som brottsoffer och för fram krav på rättvisa som går bortom det enskilda rättsövergreppet.

118806_03.jpg

Accepterar man den beskrivningen kan utvecklingen värderas politiskt på två sätt. De ena positionen är att vägra att ryckas med i lusten att straffa, eftersom hårdare straff kan vara lönlösa eller kontraproduktiva. Den hållningen möter vi exempelvis i kritiken mot den så kallade fängelsefeminism som kräver skärpta straff för sexuella övergrepp och våld mot kvinnor. Straffets symboliska omvända värld - där rika vita män för en gångs skull står lägst - ändrar egentligen ingenting. En annan position tar fasta på demokratiseringen av rättsväsendet, den del av statsapparaten som i århundraden stått längst från klassiska vänsterpositioner. Ur det perspektivet har motstånd mot strukturell rasism, mot mäns våld och mot kapitalistiska systemfel erövrat en ny plattform. Oavsett värdering - själv kan jag ha förståelse för båda synsätten - är spelplanen varaktigt förändrad. Det är inte längre spel mot ett mål, inte bara en oproblematisk mobilisering mot brott som förenar alla "goda krafter" i samhället under en serie enkla moraliska paroller. Det går inte längre att prata om "lag och ordning" utan att mötas av kritiska frågor om vems ordning som försvaras, vem som egentligen är kriminell och för vems skull insatserna genomförs.

Magnus Hörnqvist är professor i kriminologi vid Stockhoms universitet.