Tekniska problem med tidskriftsartiklar

Vårt artikelarkiv påverkas av ett tekniskt problem som gör att det för närvarande tyvärr inte går att se bilder i äldre tidskriftsartiklar. Vi jobbar på att lösa problemet, men tyvärr kan det ta lite tid innan bilderna är tillgängliga igen. 

Artiklarna i det nummer som är aktuellt för e-prenumeranter innehåller alla bilder.

Webbredaktionen

 

I en narkostat övertar organiserad brottslighet en del av statsmaktens uppgifter. Sverige är inte på väg dit. Men ta lärdom av Colombia ändå! Den nyliberala politikens klassklyftor skapar utrymme för kriminalitet och korruption.

Den 17 juni var det femtio år sedan USA:s president Richard Nixon i en presskonferens beskrev drogmissbruk som "allmänhetens fiende nummer ett". Därefter har miljarder dollar använts för att hejda produktionen, handeln och konsumtionen av narkotika. Följderna har blivit negativa för dem som är den svagaste länken i produktionskedjorna: bönder, konsumenter och människor i deras närhet.

Det fruktlösa i dessa ansträngningar illustreras av data från FN:s kontor för narkotikakontroll och förebyggande av brott (UNODC). Datan visar att narkotikaproduktionen och konsumtionen ökar med oförminskad styrka år efter år. Politiker och forskare talar om följderna av kriget mot droger som ballong- och kackerlackseffekterna. Den förra beskriver en situation där framgång i kampen mot narkotika på ett ställe förflyttar produktion och handel till ett annat. Det förklarar till en del det historiska produktionsskiftet från Peru och Bolivia till Colombia på 1980-talet. Den senare effekten syftar på fragmenteringen och spridningen av narkotikahandeln. Den blir svårare att få syn på och knyter fastare band med den lagliga ekonomin. Ett någorlunda synligt tecken är de numera återkommande skandalerna med banker som är inblandade i penningtvätt.

I populärkulturen har bilden av knarkhandlare odödliggjorts av Pablo Escobar, den beryktade ledaren för den colombianska Medellinkartellen, och kanske också på senare tid av Mexikos knarkkung El Chapo. Filmer och tv-serier skildrar dessa människor och drogekonomin som något exotiskt, frodigt och våldsamt. Vad som bland annat gjort dem kända, förutom deras uppenbara betydelse som män som blivit rika på olagliga substanser, är den makt de har inom sina respektive domäner. Omfattningen av den har i länder som Mexiko och Colombia utmanat statsmakten och också smugit sig in i den.

Om vi ska förstå narkotikahandlares makt och inflytande måste vi sätta in dem i ett sammanhang. Den vanliga bilden av en knarkhandlares bakgrund är någon som vuxit upp i ett marginaliserat område utan fungerande sociala inrättningar (skola, sjukvård, rättsväsen) och infrastruktur (vatten, elektricitet, vägar). Att ge sig in i kriminaliteten beskrivs som den enda vägen för att komma ut ur fattigdom eller åtminstone förbättra sina levnadsförhållanden, det vill säga om man lyckas överleva och navigera i den kriminella undre världen.

Narkotikahandelsnätverken som man ger sig in i skapar enorma vinster, och några i värdekedjan blir synnerligen förmögna. Att binda samman produktionsområdena (till exempel Sydamerika) med konsumtionsområdena (till exempel Europa, Nordamerika och Australien) är den kritiska länken i narkotikavärdekedjorna. De som kontrollerar handeln kontrollerar den lönsammaste delen. De har makten att plocka in eller stöta ut aktörer längs hela kedjan och siktar ofta på vertikal integration. Det innebär att ta kontroll över hela värdekedjan, från produktionen till den slutliga försäljningen till kunderna. I Sverige idag vet vi att mexikanska karteller kontrollerar fartygsrutterna som direkt förbinder produktionsområden med svenska hamnar, utan att längre vara beroende av nederländska eller spanska förbindelser. Men att dessa karteller kan kontrollera fartygsrutterna är inte tillräckligt för att förklara narkotikahandelns försåtliga inflytande på legala institutioner.

118807_01.jpg

Det vanligaste är att de människor som kontrollerar värdekedjorna också kontroller den så kallade "gåvoekonomin". En sådan ekonomi baseras på ömsesidiga utbyten. Om man mottar en gåva innebär det ett framtida åtagande att återgälda, antingen rent materiellt eller på annat sätt. Narkotikahandlare beviljar förmåner till människor som behöver dem, för att sedan få gentjänster längre fram. Genom att leverera de tjänster staten inte kan ställa upp med i marginaliserade områden, till exempel tillgång till skola och sjukvård, eller genom att bygga upp infrastruktur eller ge tillgång till krediter och investeringar i näringslivet på orten, så gör de lokalbefolkningen socialt beroende av dem. Vi ser detta om och om igen på oräkneliga ställen i Mexiko och Colombia. När en narkotikaboss har tillfångatagits eller avlidit brukar reaktionerna vara blandade hos de människor som bor i hans område.

När omfattningen av handeln tilltar brukar lokala och nationella samhällsinstitutioner ses som hinder för fortsatta och ökade profiter. För att neutralisera lagliga aktioner har narkotikahandlarna försökt att påverka dem som sitter vid makten. Exempelvis valdes Pablo Escobar till kongressen 1982, och åtminstone två presidentkampanjer i Colombia har anklagats för att ta emot pengar från drogkartellerna (presidenterna Samper 1994-98 och Patrana 1998-2002). Mer dagsaktuella politiska skandaler är legio, däribland upptäckten 2020 av flera kokainlaboratorier på en gård som tillhörde Colombias ambassadör i Uruguay, Fernando Sanclemente. Dessa politiska skandaler, som rör valda politiker som har tagit emot pengar från narkotikahandlare, reser frågor om politikers legitimitet och vilka intressen de företräder.

En annan aspekt av narkotikahandelns gåvoekonomi är mer subtil. Narkotikahandlare kan leverera gåvor som inte nödvändigtvis är välkomna, men som man inte kan säga nej till. Det gäller de bönder som lever i områden som kontrolleras av narkotikahandlare och kriminella gäng. Under hela Colombias problemfyllda historia har bönder tvingats att följa regler anstiftade av väpnade grupper som råder över delar av deras mark. Till exempel finns det många rapporter som visar att innan undertecknandet av 2016 års fredsöverenskommelse så beordrade FARC-gerillan bönder att odla coca så de kunde inkluderas i regeringens bidragsordning som hörde till överenskommelsen. Knarkhandlare har också bekostat festligheter i småstäder, och det finns rapporter om mexikanska karteller som delar ut sprit och leksaker i åtskilliga områden. Klarar man inte att följa gåvo-ekonomins oskrivna lagar kan det i bästa fall innebära exil, i värsta fall döden. På politisk nivå finns rapporter om narkotikahandlare som skänker dyra bilar, juveler och mark till politiker.

Ju mer pengar narkotikahandlarna kan samla ihop, desto mer expanderar gåvoekonomin och desto mer makt skaffar de sig. Det handlar inte bara om latinamerikanska stater. Vi ser en liknande dynamik i Sverige idag med det gängrelaterade våldet, skildrat i populärkulturen till exempel i SVT:s Snabba cash. Huvudpersonen är fången i ett spindelnät; ju mer hon försöker ta sig därifrån, desto mer insnärjd blir hon, och är skyldig gentjänster till vänster och höger. Men det är viktigt att förstå att den här typen av kriminella aktiviteter för det mesta inte skapar alternativa strukturer vid sidan av staten; däremot bygger de på och följer logiken i statligt vardagsarbete och i den kapitalistiska ekonomins expansion. Så är också fallet när den kriminella verksamheten, med gåvoekonomi och våld som sina styrmedel, växer in i och omformar statliga strukturer. I sina råaste former, som vi kan iaktta i delar av Colombia och Mexiko, kan det ibland likna en fascistisk dystopi.

I dagens Sverige har den tilltagande nyliberala politiken lett till växande rikedom och inkomstskillnader, underfinansiering av vissa samhällstjänster, och till att vissa delar av befolkningen inte omfattas av de förhoppningar som hör till den kapitalistiska utvecklingen. Pandemin visade några av systemets sprickor när äldre, vårdpersonal och invandrarområden drabbades hårdast. Det är en nyckeluppgift att säkerställa att ingen i samhället ställs åt sidan och att folk har handlingsfrihet och god samhällsservice. Gör vi inte det ökar vi stället utrymmet för den kriminella gåvoekonomin. Särskilt måste man se till att offentliganställdas arbets- och levnadsvillkor är goda. Staten måste också göra stora ansträngningar för att minska inkomst- och förmögenhetsklyftor och integrera marginaliserade områden. I annat fall finns risken att det gängvåld vi ser i städer runt om i landet kommer att tillta.

Femtio år med samma politik att kriminalisera narkotika har inte fått ner vare sig produktion eller konsumtion, utan dödstalen stiger. Sverige är en mycket lönsam marknad för narkotikahandlare, med konsumenter som är beredda att blunda för de många problem som är förknippade med deras narkotikabruk. Det beslut vi måste ta på samhällelig nivå är om vi är tillfreds med att göda kartellerna, eller om vi kan hitta nya och alternativa politiska lösningar. Mer av samma är inte längre möjligt.

Nicolás Acosta Garcia är kulturantropolog vid Göteborgs universitet och forskar om jordbrukare, afrocolombianer och urbefolkningens livsvillkor i Colombia.