Frihandelns välsignelser är ett liberalt axiom. I verkligheten kan det handla om imperialism och nykolonialism. Matilda Baraibars granskning av EU:s frihandelsavtal med Mercosurstaterna blir en lektion i 2000-talets globala ekonomiska ojämlikhet. Sverige hör till de åtta EU-stater som krävt omedelbart ikraftträdande.
Europeiska unionen och våra fyra vänner från Mercosur - Argentina, Brasilien, Paraguay och Uruguay - har just nått en överenskommelse. Detta är ett historiskt ögonblick." Orden yttrades med ett brett leende av EU:s handelskommissionär Cecilia Malmström, och möttes av jubel. Glädjeyttringarna avlöste varandra på 11:e våningen i Europeiska kommissionens huvudkontor i Bryssel den 28 juni 2019 - exakt tjugo år efter att förhandlingarna om ett handelsavtal hade påbörjats. Också i Sverige var glädjen stor. Den 5 juli 2019 skrev utrikesminister Ann Linde (S) på sin Facebooksida: "Avtalet innebär att vi tillsammans kommer bilda ett frihandelsområde för 778 miljoner människor. Fördelaktig tillgång till denna enorma marknad är mycket viktig för ett exportberoende land som Sverige."
Tarsila do Amaral: Tapecaria o porto, 1953.Bild:Divulgacao/By Kamy
Men alla slöt inte upp i segerkören. Den europeiska jordbrukssektorn, särskilt de franska, spanska, polska och italienska bönderna (som tar en stor del av EU:s jordbruksbudget), hade från början starkt ifrågasatt ett frihandelsavtal med de jordbruksproducerande Mercosurländerna. Samtidigt uppmärksammade allt fler kopplingen mellan det exportorienterade storjordbruket i Brasilien och den snabba skövlingen av Amazonas. Handelsavtalet kritiserades för att driva på produktionen av kött, soja och etanol - tre varor som alla driver avskogning - och leda till högre klimatutsläpp.
Det man kom överens om i juni 2019 är en principöverenskommelse. Parterna är i stort sett överens om innehållet men vissa tekniska förhandlingar fortlöper. Eftersom avtalet innehåller frågor som medlemsstaterna beslutar över, måste det även godkännas av alla nationella parlament i såväl EU som Mercosur. Allt fler tvivlar på att det kommer att ske.
En central del av debatten handlar alltså om avtalets konsekvenser i södra konen, inte minst i Amazonas. Ändå har det varit oerhört tyst i Sverige om hur det förstås och diskuteras i Mercosurländerna. Bortom de maktbärande partiernas ställningstaganden pågår en livlig debatt. En del kritiska argument påminner om dem som förts fram i Europa, med stort fokus på klimat, men en stor del gäller helt andra saker. Stort utrymme ges farhågan att regionen avindustrialiseras i och med att avtalet omöjliggör en aktiv industripolitik. Många bonderörelser, såsom de jordlösas rörelse i Brasilien, MST, har kritiserat avtalet för att vara neokolonialt och nyimperialistiskt.
Området för dagens Mercosur infogades i världshandeln under kolonialtiden. Sedan dess har det haft en exportstruktur som är kraftigt koncentrerad kring ett fåtal råvaror. Specialiseringen accentuerades under globaliseringsvågen 1870-1914. Transportpriserna sjönk kraftigt genom järnväg och fraktfartyg, och Europa (framför allt Storbritannien) liberaliserade sin handelspolitik. Samtidigt importerade regionen manufakturvaror. Efter den stora börskraschen och depressionen var dock kritiken mot handelsliberalismen stark, och regionens relativa "underutveckling" ansågs hänga samman med positionen som råvaruproducent i världshandeln. Den inflytelserike argentinske ekonomen Raul Prebish visade att handeln över tid präglades av fallande relativpriser för råvaror i förhållande till tillverkningsvaror. Bytesvillkoren verkade därmed till Latinamerikas nackdel. Dessa idéer fick starkt fäste i regionen och påverkade många idéströmningar, från den radikala beroendeskolan till den mer reformistiska latinamerikanska strukturalismen. Argentina, Brasilien och Uruguay antog ambitiösa utvecklingsprogram för industrialisering och använde aktiv handelspolitik, såsom importersättningssubventionering (ISI).
Militärdiktaturer, skuldkris, strukturanpassningsprogram, WTO och den allmänna nyliberala vågen ledde till att regionen ånyo liberaliserade handeln under 1900-talets sista decennier. År 1991 bildades den Sydliga gemensamma marknaden (Mercosur) av de nyligen återdemokratiserade länderna i södra konen. Det uttalade syftet var att främja fri handel och varuflöde av både arbetskraft och kapital mellan länderna. Den påtagligt liberala inramningen till trots innehöll Mercosur också tydliga element av Prebishs utvecklingsidéer. Genom relativt höga importtullar på varor från tillverkningsindustrin, som maskiner och IT-varor, skyddar regionen den inhemska industrin och uppmuntrar handel med industrivaror mellan länderna. Den intraregionala handeln med sådana varor har också ökat kraftigt. Den bakomliggande tanken har varit att regionen vill industrialiseras, samt undvika återkommande problem med en negativ handelsbalans mot de industrialiserade länderna. De högteknologiska industrivaror som regionen saknar egen kapacitet att producera och en del insatsvaror till industrin, är dock helt utan importtullar.
Viljan att skydda den inhemska industrin accentuerades under den "rosa vågen" mellan 2003 och 2015. Land efter land hade röstat bort ledare och partier som genomdrivit långtgående nyliberala reformer. Man röstade in nya partier och ledare som lovade en stark stat som tog ansvar för ekonomisk utveckling och omfördelning av resurser. Centralt för dessa nya ledare var att utveckla och diversifiera produktionsstrukturen. För de varukedjor som länderna redan var konkurrenskraftiga inom (t.ex. jordbruksvaror) antogs diverse utvecklingsprogram. De syftade till att utveckla dem - öka deras mervärde - genom att inkorporera mer teknologi och kunskap i processen. Därför var också importtullarna höga på dylika varor från länder utanför Mercosur. För utrikeshandeln var det uttryckliga målet att infoga sig i det internationella handelssystemet som säljare av högkvalitativa varor och tjänster som betalades väl, som genererade välavlönade arbetare och som inte lämnade ett "stort svart hål efter sig", det vill säga inte förstörde miljön.
Även om föresatsen om diversifiering och industrialisering delades av alla fyra länder, är det egentligen bara de stora, Brasilien och Argentina, som har (och någonsin haft) en relativt diversifierad produktionsstruktur och relativt stark industrisektor. The Observatory of Economic Complexity (OEC) publicerar ett index över olika länders ekonomiska komplexitet som ska fånga relativ kunskapsintensitet i produktionsstrukturen. Brasilien ligger högst med 0,55 (på plats 49 av 157 länder), Argentina har 0,23, lilla Uruguay 0,11, och det fattigaste Mercosurlandet Paraguay minus 0,39 (plats 93). Som jämförelsepunkt har Sveriges produktionsstruktur 1,66 (plats 8).
Trots den uttalade ambitionen om diversifiering ökade faktiskt råvarornas betydelse i alla de fyra Mercosurländernas exportkorgar under denna period. Man talade om en "råvaruifiering" (reprimarización) av exporten, som innebar en allt större press på naturresurserna. Brasilien, Argentina, Uruguay och Paraguay stärkte förvisso miljölagstiftningen och upprättade fler naturreservat, men det lukrativa exportorienterade jordbruket bredde ändå ut sig över tropisk skog, våtmark och savann (områden med hög biologisk mångfald). Avskogningen av Amazonas och Atlantregnskogen minskade dock något mellan 2004 och 2014, tack vare striktare förbud mot skövling på dessa platser. I stället ökade hastigheten i avskogning på andra ställen, inte minst i den tidigare närmast intakta Gran Chaco-skogen (västra Paraguay och norra Argentina), och i det stora savannområdet i inre Brasilien, Cerradon - för att ge plats till främst sojaodlingar och biffkor.
Dessutom ökade kemikalieanvändningen lavinartat. Förorenade vattendrag, kemikaliesprutande flygplan nära skolor, höga kemikalierester i maten, genetiskt modifierade grödor, utträngda ursprungsfolk, utkonkurrerade småbönder och urbanisering skapade sociala och miljömässiga konflikter över hela regionen. En anledning var att de internationella råvarupriserna sköt i höjden efter 2002. Ekonomisk tillväxt, befolkningsökning och ökad köttkonsumtion drev på efterfrågan. Framför allt Kina uppvisade en glupande aptit på sojabönor, kött, malm och mineral från Mercosur. Plötsligt hade den stora draken i öst gått om EU som Mercosurs viktigaste handelspartner. Handelsutbytet med Kina var ännu mer asymmetriskt än med EU, då Kina aktivt använde sina importtullar för att enbart köpa råvaror i deras mest obehandlade form.
Mercosur har relativt höga importtullar på flera industrivaror, och EU subventionerar det inhemska jordbruket och skyddar det bakom förhållandevis höga tullar. Ändå har handelsstrukturen mellan Mercosur och EU präglats av att Mercosur främst säljer jordbruksvaror och andra naturresurser till EU, medan EU främst säljer högteknologiska och industrialiserade varor till Mercosur.
Det är intressant att notera att jämfört med andra jordbruksvaror handlas sojan relativt "fritt" och med låga tullar (0 procent på hela sojabönor, 10 procent på sojamjöl, 15 procent på sojaolja). Anledningen är sannolikt att den europeiska jordbrukslobbyn - särskilt mejeri- och köttindustrin - är mycket positivt inställd till billig importerad soja. Den storskaliga agroindustrins framfart skapar konflikter om marken, inte minst med ursprungsfolk som lever i skogarna. Deras situation har försämrats i Brasilien sedan 2014. En viktig aspekt är otillräcklig tillgång till rättslig prövning och bristen på adekvat tvistlösning.
Olika former av soja är Mercosurs absolut största exportvaror till EU, och på plats nummer tre kommer trämassa. De senaste decennierna har stora europeiska skogsindustrikoncerner som Stora Enso, UPM, Metsä och ENCE etablerat sig i södra Brasilien, Uruguay och östra Argentina bland de absolut största jordägarna i regionen (Stora Enso är i dag Uruguays största jordägare). De planterar snabbväxande eukalyptus och tall i prydliga rader, som blir till pappersmassa i stora fabriker som installerats längs floderna.
Handelsrelationen mellan blocken präglas alltså av grova asymmetrier med ett ojämnt ekologiskt utbyte. Världsnaturfondens årliga rapporter över biologisk mångfald illustrerar hur Latinamerika är den region där mångfalden minskar snabbast, medan den tvärtom ökar något i Europa. Men samtidigt är Mercosurs nuvarande andel av de globala utsläppen av växthusgaser enbart en tredjedel av EU:s. Detta trots att statistiken enbart gäller utsläpp som genererats inom de egna gränserna, och inte tar hänsyn till alla utsläpp som hör till importen och genererats annorstädes.
Avtalsförhandlingarna har präglats av stor oenighet. Men när frihandelsvurmande Mauricio Macri och Jair Bolsonaro tog över rodren i Argentina respektive Brasilien blev det lättare att komma överens. Den 28 juni 2019 fanns alltså en signerad principöverenskommelse. Föga förvånande ligger överenskommelsen mycket närmre EU:s tidigare förhandlingspositioner än Mercosurs.
Bägge handelsblocken ska kraftigt minska, eller helt ta bort, tullar inom industrisektorn. Minskningen är dock relativt mycket mindre för EU, som till följd av sin industriella konkurrenskraft redan har låga importtullar på industrivaror. Mercosurs åtagande innebär att merparten av tullarna trappas ned under en längre tid, upp till 15 år (för EU gäller upp till 10 år). Mercosur har också valt att exkludera vissa industrivaror de bedömt som "känsliga".
EU-kommissionen understryker att en av avtalets stora vinnare förväntas bli den europeiska bilindustrin (som tidigare möttes av tullar om 35 procent). Men även många andra europeiska industrisektorer räknas till storvinnarna: företag inom maskinutrustning, bildelar och reservdelar, kemikalier, läkemedel, kläder och andra textilier, och sofistikerade livsmedel. Vidare ska europeiska företag få sälja produkter som hittills inte alls släppts in på Mercosurmarknaden, till exempel skor. Sammantaget beräknas avtalet ge 4 miljarder euro per år i sänkta tullavgifter för exporterande EU-företag.
Frihandelsavtalet med EU riskerar att slå ut många industrijobb i Mercosurländerna. Bild: Tarsila do Amaral: Operários, 1933. Alamy.com, ID:2AGRA06
EU ska ta bort tullarna på 80 procent av importen av jordbruksvaror från Mercosurländerna; motsvarande siffra för Mercosur är 93 procent. Siffrorna förefaller vid första anblicken dramatiska, men ger sken av en mycket mer liberaliserad marknad än vad avtalet faktiskt tillåter. EU:s främsta sätt att skydda sig mot konkurrens från Mercosurs jordbruksvaror är inte höga tullar, utan strikta kvoter för en rad "känsliga" varor (läs: där Mercosur producerar billigare). För nötkött, kyckling (fågel), svin, socker, ris, honung och majs, kommer tullarna sänkas bara för begränsade volymer, så kallade tullkvoter.
För till exempel nötkött krävde Mercosurländernas förhandlare att EU:s importkvot skulle höjas till 400 000 ton per år, tullfritt. Den slutgiltiga överenskommelsen omfattar dock endast kvoter för sammanlagt 99 000 ton årligen. Lite drygt hälften av denna import kommer att vara helt tullfri och resterande har en tullsats på 7,5 procent.
Utöver tullminskningar (om än med begränsade kvoter) av ovanstående jordbruksråvaror, ska bägge blocken kraftigt sänka, eller helt ta bort, tullar på en rad jordbruks- och livsmedelsvaror, såsom frukt och grönsaker. Det blir också stora tullsänkningar på juice, kaffe, fisk och matlagningsolja. Samtidigt förväntas avtalet innebära att en hel del europeiska jordbruksprodukter, såsom ost, drycker och kex, når försäljningsframgångar i Södra konen.
En hållbarhetsanalys från december 2020, som London School of Economics(LSE) genomfört på uppdrag av kommissionen, tyder på ganska små konsekvenser för såväl ekonomi som miljö, jämfört med ett scenario utan avtal. Trots att LSE-analysen menar att jordbruksexpansionen i Mercosur blir relativt liten till följd av avtalet, förväntas utsläppsintensiteten av växthusgaser öka något. Det uppvägs i viss mån av minskad utsläppsintensitet för växthusgaser i EU och i resten av världen till följd av avtalet. Sammantaget beräknas avtalet leda till utsläpp av 1,8 miljoner ton mer växthusgaser i världen år 2032 än om det inte funnits på plats (3,2 MMT i det ambitiösa scenariot). Även om ökningen kan verka liten i ett internationellt perspektiv, bör påpekas att redan i dag är utsläppen för höga. Och redan i dag består en stor del av svenskars utsläpp av import (enligt Jordbruksverket sker 60 procent av utsläppen utomlands från den svenska konsumtionen).
Miljörörelsen är knappast nöjd. Man menar att avtalet kommer leda till ytterligare avskogning, förgiftning av vatten, artdöd, koldioxidutsläpp och brott mot mänskliga rättigheter. Jordens Vänner, Latinamerikagrupperna och NOrdBruk argumenterar i en gemensam skrift för att handelsavtalet motverkar de globala målen 2030 för hållbar utveckling och Parisavtalet. De lyfter även att avtalet innebär minskad matsuveränitet. Det gynnar stora företag, medan "regionens småskaliga bönder tvingas överge sina marker på grund av landgrabbing, eller blir sjuka och förlorar sin inkomst när deras grödor förstörs av industrijordbrukets starka gifter som sprids med vind och vatten". Hållbarhetsskrivningarna och de begränsade importkvoterna i avtalet anses inte vara tillräckliga hinder. Sammantaget förväntas avtalet leda till att trycket på Amazonas ökar. Ett exempel är etanolkvoten, som i och med avtalet höjs betydligt (från 34 000 ton till 650 000 ton per år). Därigenom antas produktionen såväl av sockerrör som majs (för att göra etanol) öka väsentligt i Brasilien.
Uppfattningarna om avtalets konsekvenser går dock isär. Europeiska kommissionen har snarare hävdat att frihandelsavtalet innebär att Mercosurländerna kommer att öka ambitionsnivån i sin miljöpolitik. Argumentet att avtalet kan förbättra hållbarheten hörs även ofta i Mercosurländerna, särskilt inom oppositionen mot Bolsonaro i Brasilien, men också bland vitt skilda politiska företrädare i Argentina och Uruguay. Man hoppas att avtalet ska innebära att produktionen inom Mercosur blir mer hållbar tack vare att miljökraven förväntas höjas. Detta ställs i kontrast till Kina - dagens största importör av Mercosurs varor - som inte ställer några som helst miljökrav på sin import. Tvärtom, kvalitetskraven från Kinas sida handlar om att garantera att absolut inga skadeinsekter överlever i lasten - mer bekämpningsmedel!
Naturvårdsverket bedömer i ett remissyttrande att frihandelsavtalet med Mercosur är mer ambitiöst ur miljöperspektiv än tidigare avtal mellan EU och andra regioner. Samtidigt understryker de att avtalet saknar konkreta åtaganden utöver just dialog. Dessutom begränsas det av en bestämmelse om att vardera parten behåller sin regleringsrätt ("right to regulate") över känsliga områden. Det finns alltså inte några rättsligt bindande mekanismer kring hållbarhet. Detta har särskilt kritiserats av Greenpeace, som understryker att även om texten i avtalet nämner Parisavtalet så finns det egentligen inga sanktionsmöjligheter. Det finns till exempel inga sanktionsalternativ i samband med avskogning, och avtalet innehåller inga mekanismer för att säkerställa spårbarhet av produkter med hög risk för koppling till avskogning och kränkningar av urfolk och mänskliga rättigheter.
Bild:Tarsila do Amaral: Segunda Classe, 1933. Alamy.com ID:2AGRAD8
Det finns dock en hel del mytbildning kring miljö och produktion som kan vara värd att fundera på. Debatten i Europa tenderar att utgå från att allt som görs inom EU är mer miljövänligt. Att all livsmedelsimport från Mercosur är miljöskadlig och potentiellt exploaterande har blivit en truism, men bilden bör nyanseras.
En hel del jordbruksvaror från Mercosur är faktiskt att föredra utifrån väldigt många miljöparametrar (gödselanvändning, energianvändning, antibiotikaanvändning, kolesterol i köttet, vattenförbrukning etc). Det är inte så konstigt. Ju mer intensiv animalieproduktion, desto större sjukdomstryck och högre "behov" av antibiotika. Intensifiering går hand i hand med markpriser. Europa är tätbefolkat och har höga markpriser, följaktligen är jordbruket bland det mest intensiva och energikrävande i världen. I Mercosur har extensiva jordbruksmodeller överlevt i högre grad. På liknande sätt tillåter klimatet i Mercosur ofta frukt och grönsaker att odlas utan energiintensiva växthus och konstbevattning - i kontrast till Europa. Mercosurländerna spänner dessutom över en av världens största grundvattenreservoarer, Aquifero Guarani, en magnifik resurs och källa till sötvatten i en tid när sötvattentillgången i världen blir allt mer begränsad. Även om man tar hänsyn till bränsleförbrukningen i transporter, är det ofta långt mer klimatsmart att handla frukt och grönsaker från områden som inte använder energikrävande växthus. Livscykelanalyser visar att transatlantiska transporter (med containerfartyg) genererar väldigt låga växthusgasutsläpp per kg produkt. Det väger betydligt tyngre i de totala utsläppen om konsumenten tar bilen till affären.
Men... I och med att marken i Mercosur blivit allt dyrare, och i och med att en del varianter av genetiskt modifierade grödor kan ge hög avkastning på mindre fertila jordar, sker i nuläget en snabb intensifieringsprocess. En allt större del av produktionen börjar bli som i USA och Europa, med tätare djurhållning och på basis av foder i stället för gräs, och med intensivare kemikalieanvändning. Även om jordbruket i Mercosur i snitt använder mindre kemikalier än i Europa, går trenden i EU mot minskad användning av bekämpningsmedel, medan den alltså ökar i Mercosurländerna. Dessutom är ekologi svårt. Ibland finns det målkonflikter med sociala aspekter, men också ofta interna målkonflikter. Det är till exempel väldigt stor skillnad på att äta kött från en ko som med gott om utrymme gått och betat året runt på Pampas, än en ko som mestadels stått i ett trångt bås och ätit foderkakor av soja och majs (feedlot), eller en ko som betat i nyss avskogad tropisk skog. Ändå har all livsmedelsimport från Mercosur i debatten blivit liktydig med monokulturer av soja, socker och biff i Amazonas. Denna bild underblåses inte minst av den europeiska jordbrukssektorn. Samtidigt är det påfallande tyst om det faktum att europeisk produktion av framför allt gris- och fågelkött är helt beroende av sojaimport.
Frågan är vilka som vinner på att udden i den europeiska miljödebatten är enkelriktad mot Amazonas? Vad skulle hända om lika mycket fokus gavs åt de senaste decenniernas oerhörda koncentrering, agglomerering, finansialisering och transnationalisering av livsmedelsindustrin i hela världen?
Enligt LSE:s konsekvensanalys kommer avtalets följder för inkomster, konsumtion och sysselsättning vara positiva, om än måttliga (såväl i det konservativa som ambitiösa scenariot). Och konsekvenserna skiljer sig mellan olika sektorer. Analysen visar till exempel på sysselsättningsminskningar i tillverkningssektorn i Argentina och Brasilien. Rapportförfattarna menar dock att de kan uppvägas av ökningar inom jordbruket och livsmedelsproduktionen. Effekten på EU:s sektoriella sysselsättningsmönster är positiv för industrisektorn, men på det hela taget marginell. Sammantaget menar studien att avtalet genom en viss ökning av BNP, inkomst och konsumtion kan bidra till en generellt förbättrad levnadsstandard.
I Mercosurländerna tror knappast någon att avtalet gynnar en mer diversifierad och industrialiserad produktionsstruktur. Snarare misstänker man att det helt slår undan benen för den inhemska industrin, och fördjupar regionens specialisering på råvaror. Särskilt textilindustrin, maskinindustrin, läkemedelsindustrin och bilindustrin förväntas bli hårt drabbade. Det beror inte bara på att tullsänkningarna förväntas få konsumenter att sluta köpa varor från nationell industri (eftersom den inhemska industrin sällan kan producera lika billigt). De europeiska varorna kommer också att minska den intraregionala handeln i Mercosur - som i hög grad bestått av ovanstående industrialiserade varor med högt mervärde. Mercosurs paraplyorganisation för fackförbund CCSCS (Coordinadora de Centrales Sindicales del Cono Sur) menar att avtalet blir dödsstöten för regionens industri. Det innebär att många av regionens välbetalda jobb under drägliga arbetsvillkor försvinner. Enligt CCSCS har regionens industri blivit bytesvaluta i förhandlingarna för att främja exporten av jordbruksprodukter.
MST, de jordlösas rörelse i Brasilien, hävdar att avtalet med EU är nykolonialt. Bild: Tarsila do Amaral.
Inte bara tullsänkningarna gör det svårt för Mercosurländerna att skydda den inhemska industrin mot Europas oerhörda konkurrenskraft. Avtalet innebär även många andra bestämmelser som försvårar en aktiv industripolitik för Mercosurländerna. Dit hör till exempel kraven på att Mercosur ska öppna sina marknader för europeiska serviceföretag samt låta europeiska företag lägga anbud vid offentliga upphandlingar. Just upphandlingar används ofta av staterna som verktyg för att främja landsbygdsutveckling och/eller strategiska industrier (inklusive att stödja ekologiska småbrukare). Därutöver stärks intellektuell äganderätt, inklusive patent. Sammantaget begränsar avtalet kraftigt staternas möjlighet till en politik som främjar värdeinkorporering (upgrading) i produktionen, men också andra utvecklingsmål.
I Uruguay gick många industrier omkull redan under 90-talet när diverse skydd togs bort genom nyliberala reformer, och genom den regionala integreringsprocessen inom Mercosur. Avtalet med EU blir spiken i kistan för en utveckling mot en diversifierad produktionsstruktur och en stark egen tillverkningsindustri. Alfredo Blum, aktiv inom miljörörelsen och inom en radikal gren av Frente Amplio (IR) i Uruguay, kommenterar avtalet i en personlig intervju: "Det här avtalet är som att landet trär på sig en trång korsett som innebär att vi aldrig kommer kunna ta någon annan utvecklingsväg än den baserad på några få naturresurser. Såväl produktions- som exportstrukturen kommer att ytterligare specialiseras på ett fåtal råvaror, resten kommer vi att importera från Europa."
För Uruguay handlar det alltså mest om att avtalet försvårar att bygga upp en starkare industrisektor. I Brasilien och Argentina handlar det främst om konsekvenser för existerande industrisektorer som i dagsläget sysselsätter många människor. Bara i Argentina uppskattas ca 186 000 arbeten inom industrin försvinna, motsvarande 11 procent av den totala sysselsättningen inom industrin. Föga förvånade är kritiken mot avtalet som mest kraftfull och spridd i Argentina. Där har den rört sig långt bortom fackföreningar, NGOs och små radikala partier (som tillhör de främsta kritikerna i hela Mercosur), över till att inkludera också arbetsgivarorganisationer inom industrin och andra företagsorganisationer (som i övriga Mercosurländer mestadels tagit ställning för avtalet). De lyfter att avtalet inte bara innebär att relativt välbetalda och formella arbeten inom industrin försvinner, utan att staten tappar suveränitet och manöverutrymme.
I Brasilien har merparten av det politiska spektret varit positivt inställt till avtalet. En hel del sociala rörelser i Brasilien är dock väldigt kritiska. En av världens största folkrörelser är de jordlösas rörelse i Brasilien, MST. De menar att avtalet är neokolonialt och nyimperialistiskt. På MST:s hemsida kan man läsa: "Detta neokoloniala avtal är barn till den starka interimperialistiska rivaliteten om kapitalistisk vinst mellan USA, Kina, EU och Japan. Avtalets konsekvenser är: förstörelse av de inhemska produktivkrafterna, ökad monopolistisk koncentration av kapital, som i sin tur skapar arbetslöshet, låga löner, fattigdom, och miljöproblem - allt för att öka kapitalets vinstmarginaler." I stället föreslås en oberoende utvecklingsmodell där bank- och utrikeshandeln nationaliseras i folkets tjänst.
Handelsavtalet mellan Mercosur och EU innehåller alltså olika vinnare och förlorare. Det står bortom allt tvivel att det åtminstone på kort sikt kommer att förstärka den specialisering och internationella arbetsdelning som redan karaktäriserar blocken och deras relationer. Råvarornas vikt i Mercosurs exportkorg blir ännu tyngre. Avtalet förväntas också innebära att EU får en exklusiv roll i att förse Mercosuregionen med industrivaror.
Samtidigt ska man inte överdriva avtalets betydelse. Handelsutbytet är redan idag ojämnt. Dessutom har Kina gått om EU som Mercosurs viktigaste handelspartner, och den exporten är ännu mer koncentrerad kring ett fåtal råvaror (främst soja och kött), medan importen är diversifierad och med högt mervärde.
Det är slutligen inte särskilt sannolikt att EU ratificerar avtalet i sin nuvarande form. En hel del arbeten pågår inom ramen för europeiska kommissionen med att höja hållbarhetskraven, bland annat med ett sanktionsbaserat tillägg. Den här processen är inte avgjord än, men det är mycket hoppfullt om hårdare miljökrav skrivs in i avtalet - och om detta blir legio i alla framtida handelsavtal. Det är samtidigt viktigt att se spänningen mellan högre miljökrav (inklusive sanktionsverktyg) och staters självbestämmande och suveränitet. I en redan asymmetrisk relation kommer ökade krav och mer kontroll alltid att främst reflektera den starkaste partens intressen.
Artikeln bygger på en längre rapport, med utförliga referenser.
