Tekniska problem med tidskriftsartiklar

Vårt artikelarkiv påverkas av ett tekniskt problem som gör att det för närvarande tyvärr inte går att se bilder i äldre tidskriftsartiklar. Vi jobbar på att lösa problemet, men tyvärr kan det ta lite tid innan bilderna är tillgängliga igen. 

Artiklarna i det nummer som är aktuellt för e-prenumeranter innehåller alla bilder.

Webbredaktionen

 

Arbetarrörelsen har släppt frågan om kontrollen över arbetet. Med artificiell intelligens kan chefer nu i detalj övervaka sina anställda. Arvand Mirsafian kritiserar bilden av tekniken som en autonom kraft att böja sig för.

Debatten om automatiseringen har oftast kretsat kring relationen mellan teknisk förändring och sysselsättning. Den har resulterat i en ständigt växande litteratur och en uppsjö av rapporter som på olika sätt försöker tolka förändringens samhälleliga effekter. Riksdagens arbetsmarknadsutskott publicerade exempelvis en rapport 2017 som menade att strax över hälften av alla jobb i Sverige kan komma att ersättas av digital teknik inom några få decennier. Utvecklingen väntades främst drabba låginkomsttagare till följd av en mer polariserad arbetsmarknad med konkurrens om allt färre jobb till allt lägre löner.

1990-talets nyliberala offensiv har resulterat i kronisk arbetslöshet för flera samhällsgrupper, och en individualiserad arbetsmarknad har försvagat fackföreningsrörelsen. Den tekniska förändringen har samtidigt tuffat på i rask takt. Automatiseringen av många traditionella yrken har gjort avtryck på vår vardag när vi till exempel betalar i snabbkassor eller blippar våra kort i kollektivtrafiken. I september detta år gick SL:s tågvärdar ut i protest mot att cirka 300 kollegor ska bytas ut mot kameror. Coronapandemin har påskyndat utvecklingen. Fackförbundet Unionen varnar för att 50 000 jobb, många inom kvinnodominerande yrken, kan komma att försvinna under de kommande åren.

Påståendet att dagens tekniska förändring automatiskt orsakar arbetslöshet, otrygghet och ojämlikhet vilar dock på ett grundantagande som bör ifrågasättas. Varken automation eller annan teknik är en självständig process med vissa inneboende kvaliteter. Vad tekniken innebär för arbetsmarknaden och våra liv beror på vilken teknik som utvecklas och hur den tillämpas. Den är ett socialt fenomen som påverkas av samhällets maktrelationer och rådande ekonomiska logik.

Tekniken påverkar inte bara sysselsättningsgrad och dylikt, utan även den konkreta maktbalansen mellan arbete och kapital. Den används som vapen mot löntagare. I flera avseenden är det en mer trängande fråga än den om en eventuell teknologisk arbetslöshet. Redan i Kapitalet kritiserade Karl Marx sina borgerliga antagonister för deras bild av tekniken som en oberoende kraft med en samhällsskild dynamik, en kritik som på sätt och viss är mer relevant idag. Automationsdebatten, även inom den breda vänstern, handlar oftast om hur samhället ska anpassa sig till tekniken. Frågan bör i stället vara vilka intressen den tekniska förändringen ska tjäna.

118811_01.jpg

Teknikens roll i kapitalismen har visat sig vara entydig: att maximera kapitalets vinster. Den tekniska förändringens uppdrag är att lösa kapitalets problem, inte de utmaningar som samhället står inför. Ett av de större problemen för kapitalet är hur den dyraste produktionsfaktorn, det vill säga arbetskraften, ska göras billigare.

Vi kan följaktligen tala om en kapitalistisk teknik, det vill säga en teknik som utvecklas efter kapitalets logik. Teknikhistorikern David Noble har visat hur produktionstekniken i efterkrigstidens USA inte bara tillämpades utifrån kapitalistiska principer, utan även hur dessa principer påverkade teknikens självaste design. Ingenjörerna fokuserade på den teknik som företagen efterfrågade, till exempel produktionssystem som krävde minimalt underhåll från maskinskötare. Det skulle minska arbetarnas möjligheter att påverka produktionstakten, oavsett om annan teknik var mer effektiv. Maktbalansen påverkar således inte bara teknikens industriella användning. Den sätter gränserna för vilken typ av teknik som anses värdefull och blir möjlig att utveckla.

Noble menar att amerikanska företag tillsammans med staten drev en forskningspolitik som delvis syftade till att underminera arbetare och fackföreningar. Nya automationstekniker och arbetsmetoder skulle minska arbetarnas inflytande över produktionen och flytta kunskaperna om produktionen från verkstadsgolv till företagsledning.

Automationspolitiken var inte alltid lönsam, utan kunde till och med resultera i sjunkande produktivitet och vinstmarginaler. Syftet med ny teknik är inte alltid att omedelbart öka lönsamheten, betonar Noble. Minst lika viktigt är att öka företagsledningens dominans över arbetskraften och underminera oppositionen mot kapitalet.

Kontrollen över arbetskraften är fundamental för kapitalismens fortlevnad. Under 1970-talet vidareutvecklade den tidigare metallarbetaren Harry Braverman den marxistiska teorin om arbetsprocessen, med stort genomslag inom samhällsvetenskaplig forskning. Produktionsteknikens sociala karaktär handlar enligt Braverman om makten över arbetsprocessen.

För kapitalet finns det ingen substantiell skillnad mellan den levande arbetskraften och den döda. I kapitalets ögon är arbetaren en produktionsfaktor som råkar vara en människa. Problemet är dock att kapitalisten inte kan äga arbetaren så som en maskin eller en dator. Kapitalisten är i stället tvungen att köpa arbetarens arbetskraft under en specifik tidsperiod. Dominans via andra vägar än ägande blir därför nödvändigt om kontrollen över produktionen ska säkerställas.

Kampen om arbetsprocessen har historiskt varit en källa till konflikter mellan fackföreningar och arbetsgivare. Arbetarrörelsens historiska socialiseringskrav handlade bland annat om att förverkliga arbetarnas rätt att kontrollera och styra arbetsprocessen i linje med sina egna intressen. Det skulle innebära att arbetarna kunde anpassa produktionen till sina fysiska och mentala kapaciteter, och styra om målet med produktionen från vinstjakt till tillfredsställandet av samhällets materiella behov.

Den tekniska förändringen sågs kring det förra sekelskiftet ofta som ett potentiellt hot mot arbetarklassen, varför kritiken mot taylorismen till en början var utbredd inom fackföreningsrörelsen. Ett av "problemen" som ingenjören Frederick Taylor identifierade på verkstadsgolven var att de anställda medvetet undanhöll sina kunskaper om produktionen från sina arbetsgivare. Det ledde till att företagens vinster inte nådde sina potentiella nivåer. För Taylor var det därför väsentligt att arbetarnas självständighet och arbetets intellektuella aspekter suddades ut. Arbetet skulle styckas i små delmoment som studerades av ingenjörer och tidsstudiemän och som i minsta detalj styrde arbetarnas såväl fysiska som intellektuella arbete. Arbetaren skulle bli en del av maskineriet. Genom att individualisera arbetet och delvis basera lön efter prestation ville Taylor också öka arbetarnas lojalitet gentemot företagsledningen och bryta ner klassolidariteten.

I dag finns en utbredd uppfattning att taylorismen har ersatts av andra, mer löntagarvänliga system som dessutom är mer effektiva. Men som Braverman understryker är taylorism inte bara en handbok i hur företagsledningen ska organisera verkstadsgolv och kontor. Taylorismen är i huvudsak en doktrin om hur kapitalet ska dominera löntagare.

118811_02.jpg

Nya och "mänskligare" system som till exempel human resources beskrivs ofta som taylorismens ersättare. Men likväl är de utarbetade system för att kontrollera och individualisera arbetskraften och göra den lojalare, effektivare och mer vinstproducerande - en dominans med mänskligt ansikte och en vidareutveckling av den tayloristiska doktrinen. Braverman sammanfattar: "Om taylorismen i dag inte existerar som en självständig skola så beror det till en del på att själva termen råkat i vanrykte men framför allt på det förhållandet att den inte längre omhuldas av en särskild fraktion av forskare, vilket i sin tur hänger samman med att dess fundamentala lärosatser numera blivit vägledande för all arbetsutformning."

Med tiden avvecklades arbetarrörelsens krav på kontroll över arbetsprocessen, liksom rörelsens motstånd mot kapitalets överordning. I svaret på frågan om hur detta gick till kan vi kanske hitta ledtrådar till hur motståndet kan återupptas.

En delförklaring ligger i arbetarrörelsens ideologiska glidning från klasskamp till klassamarbete under mellankrigstiden. 1931 publicerade den österrikiska socialdemokraten Otto Bauer boken Rationalisering - felrationalisering som hade ett betydande inflytande på den svenska socialdemokratins syn på teknisk förändring. Till skillnad från tidigare föreställningar om att tekniken behövde socialiseras om den skulle tjäna arbetarklassen, menade Bauer att näringslivets livskraft var en förutsättning för arbetarnas välfärd. Teknisk förändring och rationalisering var nödvändigt om de nationella företagen skulle vara starka och konkurrenskraftiga. Bauer underströk dock att den tekniska förändringen under kapitalismen hade en inneboende logik som innebar att teknikens frukter ofta kanaliserades till kapitalet, samtidigt som förändringens kostnader lades på samhället när behovet av mänsklig arbetskraft minskade. Det fanns en social aspekt hos rationaliseringen som enligt Bauer behövde mötas med en social reformagenda som säkerställde att samhällets intressen också beaktades. Huvudsakligen skulle det ske genom strategiskt samarbete med näringslivet. Idén om felrationalisering växte fram. Med det avsåg Bauer den typ av rationalisering som bara syftade till att reducera företagens produktionskostnader. Begreppet var ett avsteg från den tidigare mer kritiska synen på teknisk förändring under kapitalismen.

Som ett led i den socialdemokratiska reformagendan under mellankrigstiden ersattes de facto socialiseringskravet med krav på arbetstidsförkortning och höjda löner. I takt med den tekniska förändringen och den starka ekonomiska tillväxten kunde socialdemokraterna under de följande decennierna genomföra arbetstidsförkortningar som i praktiken omfördelade en del av kapitalets vinster från den ökade produktiviteten till löntagarna. Arbetsgivarna fick samtidigt behålla sin makt över produktionen. Saltsjöbadsavtalet 1938 och institutionaliseringen av det svenska klassamarbetet hade flera av sina rötter i mellankrigstidens rationaliseringsdebatt och var avgörande för arbetsgivarnas kontroll över arbetsprocessen.

Men det svenska klassamarbetet har försvagats under de senaste decennierna till förmån för en mer kapitalstyrd arbetsmarknad. Trots snabb teknisk förändring och kapitalets exponentiellt ökande vinster har arbetarrörelsens krav på ytterligare arbetstidsförkortning i dag försvunnit. Den nyliberala offensiven har gjort arbetarrörelsen svag och idélös. Den förhåller sig defensivt till den tekniska förändringen och har ersatt de historiska kraven med önskemål om diverse kompetenshöjande insatser som inte utmanar maktbalansen mellan arbete och kapital. Den historiska kompromissen mellan två jämlika parter har tynat bort, och obevakat står nu kapitalet som herre över produktionen.

Kapitalet kan i dag närmast otyglat utnyttja den tekniska förändringen som ett vapen mot de anställda. Många företag utvecklar tekniker som strikt syftar till att stärka dominansen över löntagarna, tekniker som Taylor inte hade kunnat drömma om. Ingen möjlighet att öka profiten får gå förlorad.

Amazons övervakning av sina lagerarbetare är ett känt exempel, men också i Sverige använder företag som Apotea och H&M liknande metoder. Utvecklingen inom den digitala tekniken skonar ingen sektor. Såväl inom industri som tjänstesektor har den inneburit ökad arbetsbelastning och intensifiering av arbetet. Inom vården har till exempel digitaliseringssträvandet resulterat i effektiviseringskrav för andra delar av verksamheten, något som drabbar arbetarna. Samtidigt finns det inga tydliga belägg för att den digitala tekniken och AI faktiskt kan lösa de problem som välfärden står inför.

Inom den privata sektorn blir det allt vanligare att företag övervakar sina anställdas datorvanor, läser deras mejlinkorg, granskar vilka de mejlar och pratar med och hur längre, hur mycket tid de spenderar på olika sociala medier eller på andra hemsidor - en trend som har intensifierats i och med det ökade distansarbetet. Fackförbundet Unionen menar till och med att övervakning via webbkameror och GPS förekommer på den svenska arbetsmarknaden. Från fackligt håll har man i uddlösa debattartiklar framfört krav på lagstiftning som begränsar arbetsgivarnas möjlighet att övervaka sina anställda.

Även AI används i övervakningsprogram som syftar till att mäta de anställdas produktivitet. Det brittiska företaget StatusToday har utvecklat programmet Isaak, marknadsfört som ett hjälpmedel för företag att förbättra medarbetarnas arbetsmiljö. Programmet gör det möjligt för chefer att i realtid övervaka de anställdas datoranvändning. En algoritm med ett poängsystem rangordnar de anställda efter hur "produktiva" de har varit. Dessutom kategoriserar systemet de anställda i grupper som till exempel "influencers" och "change-makers". Enligt The Guardian övervakade Isaak 130 000 arbetare i och utanför Storbritannien år 2019. Den tayloristiska doktrinen har aldrig varit lika förhärskande.

En långsiktig lösning på problemet med den kapitalistiska tekniken kräver att ekonomin i stort omstruktureras och att löntagarnas inflytande över arbetsprocessen förstärks. Den politiken drev arbetarrörelsen en gång. Målet om ett annat samhälle organiserat efter gemensamhetsprincipen behöver vara ständigt närvarande i vårt medvetande. Samtidigt behöver rörelsen formulera en politik mot dagens intensifierade exploatering av löntagarna via nya tekniska medel. En sådan politik är ett viktigt steg mot att återställa maktbalansen mellan arbete och kapital.

Historiskt har denna politik främst bestått av krav på arbetstidsförkortning. Dessvärre framstår förslaget om sex timmars arbetsdag i dagens samhällsklimat som närmast utopiskt, trots att ännu kortare arbetstid vore möjligt. I stället samarbetar borgerlighet och socialdemokrati för att öka arbetstiden under en livstid genom att höja pensionsåldern i ett läge där människor slits ut i snabbare och snabbare takt.

Vad de konkreta motförslagen bör vara är inget givet, men historiskt har arbetstidsförkortning varit en viktig och effektiv reform för att rubba kapitalets makt över arbetsprocessen. På så sätt mildras också den kapitalistiska teknikens konsekvenser för löntagare. Oavsett taktik och strategi behöver diskussionen om den tekniska förändringens systematiska förtryck av löntagare återupplivas.

Diskussionens utgångspunkt bör vara att en annan teknik är möjlig.

Arvand Mirsafian är doktorand i ekonomisk historia vid Uppsala universitet.