Omkring 15 000 arbetare har dött på byggen i Qatar inför fotbolls-VM nästa år.Mycket annat kan också läggas landets styrande till last, skriver Mats Parner.
Redan år 2010 beslöt Internationella Fotbollsförbundets, FIFA:s, exekutivkommitté att VM-slutspelen 2018 och 2022 skulle avgöras i Ryssland respektive Qatar. Beslutet överraskade alla, och protesterna uteblev inte. Qatar av alla jordens länder! Där finns ju ingen fotbollstradition värd namnet, invånarna förvägras rösträtt, kvinnosläktet omyndigförklaras, fackföreningar är inte tillåtna och homosexualitet i lag förbjuden. Dessutom är det hett som i helvetet.
Numera vet vi att Ryssland och i ännu högre grad Qatar tillerkändes evenemangen tack vare generöst tilltagna mutor och bestickningar i mångmiljonklassen. Vi har också fått besked om att inte mindre än 16 av exekutivkommitténs 22 röstberättigade ledamöter från och med 2015 anklagats och även blivit dömda för bedrägeri, korruption och pengatvätt. Några av dem skakar galler än i dag.
Det naturliga, och rimliga, hade varit att det oetiska och djupt olyckliga Qatar-beslutet rivits upp. Den möjligheten torde ha funnits åtminstone fram till ett tänkt förfallodatum omkring 2016-17, då arena-byggen, administrativa förberedelser och satsningar på infrastruktur i centralorten Doha och rader av andra qatariska städer ännu befann sig i sin linda. I dag är det för sent; det finns inte längre realistiska chanser att stoppa arrangemanget. I november-december 2022 kommer det att genomföras, kanske med svenskt deltagande.
Dagens värld är inte 2010 års. FIFA har blivit en något anständigare organisation än när gemena och samvetslösa figurer som brasilianaren Joao Havelange och senare Michel Platini och Sepp Blatter styrde och ställde. Troligtvis skulle man vilja avlysa hela Qatar-jippot, men det är som sagt inte längre möjligt. Demokrater i olika läger och mänskliga rättighetsanhängare i alla fyra väderstrecken är också oerhört kritiska. När detta skrivs har även de tyska, nederländska, danska och norska landslagstrupperna mangrant protesterat och rest krav på "human rights on and off the pitch". Det svenska fotbollsförbundets planer på att förlägga ett träningsläger i januari i Qatar har fått dras tillbaka efter hård kritik från bland annat flera allsvenska klubbar. Det är glädjande och smått sensationellt. För tio år sedan ansåg lejonparten av världens elitspelare att idrott och politik inte ska "blandas ihop".
Många tycker fortfarande så, och en rad före detta storstjärnor har övertalats att bli "ambassadörer" för Qatar-VM. Namn som Zinedine Zidane, "Pep" Guardiola och Xavi Hernández tillhör de mest betydande. Qatarägda Paris Saint-Germain har också inför årets säsong knutit till sig världens kanske främste fotbollsspelare genom alla tider, Lionel Messi, som spelande ambassadör. Hårdföra sponsorer i den multinationella företagsvärlden är en annan motkraft. Utan klartecken från McDonald's, Coca-Cola, Adidas, Hyundai, Visa, Budweiser och så vidare skulle VM aldrig kunna spelas i det lilla emiratet. Men än intressantare är kanske den på olika vis destruktiva roll som länderna vid Persiska Viken själva spelar på den storpolitiska arenan och i dagens globaliserade idrottstillvaro.
Saudiarabien, Förenade Arabemiraten, Bahrain, Qatar och Oman satsar alla på att få arrangera större mästerskap inom allehanda idrotter med Qatar i den odiskutabla ledarrollen. Både handbolls-VM och friidrotts-VM har på senare år utlokaliserats till Doha med prestigevinster och goodwill i potten.
FIFA:s Qatar-beslut 2010 föregicks av att tre luttrade maktspelare strålade samman i Ãlysée-palatset i Paris som av en ren händelse bara halvannan vecka tidigare - Frankrikes dåvarande president Nicolas Sarkozy, Europeiska Fotbollförbundets, UEFA:s, ordförande Michel Platini och, inte minst, den särskilt inviterade gästen Sheikh Tamim, son till emiren av Qatar. Efter aväten middag stod det helt klart dels att storklubben Paris Saint-Germain hastigt och lustigt bytt ägare och nu i själva verket tillhörde qatariska staten, dels att Platini hade utfäst sig att stödja Qatars VM-kandidatur (med Australien, Japan, Sydkorea och USA som de främsta konkurrenterna). Tilläggas kan att Sheikh Tamim bin Hamad al-Thani, som är hans fullständiga namn, redan 2013 efterträdde sin far på tronen och numera är Qatars högste styresman. I den egenskapen arbetade han för att olympiska sommarspelen 2016 och 2020 skulle arrangeras i Qatar - dessbättre förgäves. Länderna vid Persiska Golfen har, som redan nämnts, i dag även stora ägarintressen i ett växande antal europeiska storklubbar. En av de mäktigaste, FC Bayern München, sponsras av Qatar Airways och har de senaste tio åren förlagt sin försäsongsträning till Qatar. Ändå deltog fem Bayern-spelare i det tyska landslagets manifestation inför kvalmatchen mot Island den 25 mars. Onekligen smått delikat; de fem riskerade ju en del med sin aktion och är därför värda respekt.
Qatar med 2,85 miljoner invånare är världens rikaste land mätt i BNP per capita men på samma gång ett av de allra fattigaste. Å ena sidan har vi den nyrika, sunnimuslimska olje- och naturgaskasten som håller sig med privatchaufförer, trädgårdsmästare, köksor, kockar, hembiträden och barnflickor, men å andra sidan finns hela arméförband av gästarbetare. Dessa gäster kommer från Bangladesh, Indien, Pakistan, Nepal, Thailand, Filippinerna plus ytterligare ett antal länder och lever under hjärtskärande betingelser med usla löner. För att få arbets- och uppehållstillstånd i Qatar och andra gulfstater krävs att någon, vanligtvis arbetsgivaren, garanterar de nyanländas vistelse i landet. Denne garantiperson" bestämmer i regel lönenivåer och arbetsuppgifter samt leder, fördelar, tillsätter och avskedar. Oftast tas gästarbetarens pass i beslag med påföljd att han/hon fastnar i en rävsax utan verklig möjlighet att återvända hem som planerat.
Under den gångna tioårsperioden har färdigställandet av moderna arenabyggen inför folkfesten 2022 varit huvuduppgiften för gästarbetarkolonierna - ett omänskligt slitgöra i en ständigt brännande sol. I mars rapporterade The Guardian att åtminstone 15 000 dödsoffer krävts på byggarbetsplatserna sedan 2011. Det betyder ett dödstal i storleksordningen 4,2 per dag. I första hand är det mot dessa orimliga förhållanden som man protesterat världen över. Som jämförelse kan nämnas att nio (9) byggarbetare förolyckades inför VM-slutspelet i Brasilien 2014.
Emellertid är det inte bara mänskliga rättigheter som undertryckts i det soldränkta emiratet; Qatar är även en viktig aktör i den internationella, storpolitiska manegen. För mig är det gåtfullt att detta inte rönt tillnärmelsevis samma uppmärksamhet som gästarbetarnas utsatta situation gjort. Till exempel spelade Qatar en helt avgörande roll vid störtandet av överste Muammar Gaddafi i 2011 års folkrättsstridiga Libyenkrig.
Det vi då kunde bevittna var inte bara en Nato-aktion med Frankrike, England och USA som ledande aggressorer utan i realiteten "ett Nato-arabiskt krig" som "tydeligvis var forberedt måneder i forveien", som det heter i professor Ola Tunanders studie Libyakrigen - Bruken av retorikk og bedrag for å ödelegge en stat (Sirkel Forlag i Oslo, 2018). För det arabiska inslaget i Libyen-kampanjen svarade marktrupper från Jordanien, Egypten, Sudan, Förenade Arabemiraten och framför allt Qatar. Le Figaro-journalisten Georges Mallbrunot har påpekat att qatariska specialstyrkor på inte mindre än 5 000 man opererade i Libyen till stöd för de islamister som förde krig mot Gaddafi. Till detta ska läggas att nyhetskanalen Al Jazeera, som grundades 1996 och ägs av Qatar, låg bakom de rykten enligt vilka den lagliga regimen i Tripoli utrustade sina stridande förband med viagra för att den vägen främja deras våldtäktspotential och latenta blodtörst. Sanningshalten i dessa rykten var obefintlig. Men de spreds definitivt på nådigt uppdrag.
"Varför stöttade Qatar de libyska rebellerna under den arabiska våren?" lyder en fråga som ställs och ställdes i nr 4/2014 av fotbollsmagasinet Offside, men inte på så värst många andra håll i den svenska medievärlden. Till bilden hör att Qatar, för övrigt i likhet med Saudiarabien, Förenade Arabemiraten, Turkiet och en rad andra länder, intervenerat även i Syrien med betydande kontingenter och där fått sällskap av de libyska islamister som först slogs mot Gaddafi och sedan vände sina vapen mot Bashar al-Assad. Det finns en amerikansk militärbas bland sanddynerna i Qatar, men det betyder inte att olje-emiratet ska betraktas som USA-allierat i alla väder. Makteliten i Qatar står också på god fot med ISIS, al-Qaida och andra terroristgrupper och fungerade en gång som luxuöst gömställe för Usama bin Laden. Qatar stöder i princip allt och alla beroende på råd och lägenhet - och denna pragmatiska hållning visar sig i regel generande lönsam.
När jag växte upp i IFK Norrköpings Idrottspark på 50- och 60-talen, så kunde lyckosamma allsvenska spelare dryga ut hushållskassan med några hundralappar i segerpremier. Till yrket var de brandmän, hissmontörer, diversearbetare, butiksföreståndare, möbelsnickare eller centrallyriker och ägnade sig åt fotboll bara vid sidan om. Sedan dess har utvecklingen (eller avvecklingen...) gått i rasande fart. Dagens fixstjärnor på högsta elitnivån säljs för miljardbelopp och har själva dagliga inkomster kring miljonen. De största klubbarna i Europa är numera börsnoterade jätteföretag i en expansiv underhållningsindustri, så gott som alltid med dubiösa ägarförhållanden. Här betraktas ständig tillväxt och extrem marknadsfundamentalism som gudagåvor med långt större specifik vikt än de "skänker" med vilka Jakob en gång i tidens gryning sökte blidka sin ludne bror Esau i 1 Mos 33: 13-16. Det är en process gränsande till rena vanvettet; på detta vis kan det inte fortsätta.
Men det kommer det att göra. Jag kan livligt föreställa mig att Sheikh Tamim bin Hamad al-Thani med glänsande ögon omfamnar FIFA-presidenten Gianni Infantino på innerplanen efter en målrik VM-final i Doha mellan Danmark och Argentina ett par dygn före julen 2022, varefter bägge ler förbindligt mot kamerornas blixtar. Det blir ett historiskt ögonblick. Än en gång har emiratet Qatar befäst sin position som världsledande arrangör av stora idrottsmästerskap - och betecknande nog även som landet med det högsta koldioxidavtrycket per capita på hela vår jord.
