Nästa steg efter nederlaget

Efter att i två årtionden ha motiverat invasionen i Afghanistan med omsorg om demokratin och kvinnors rättigheter, har de sista USA-trupperna nu lämnat landet. Trupperna behövs på annat håll. "Vi var aldrig där för att ägna oss åt nationsbygge", förklarade Biden.

118814_01.jpgBild: Robert Nyberg. Fritt efter René Magritte.

Förutom att avslöja lögnaktigheten i den liberala interventionismens retorik, visar reträtten på svagheten i dess praktik. Alltsedan nederlaget i Vietnam har den amerikanska opinionen visat sig vara alltmer ovillig att offra amerikanska liv för regeringens imperialistiska politik. Därför har Pentagon utarbetat strategier som vilar mer på högteknologi - bombmattor, attackhelikoptrar, drönare - än på insatser av marktrupper. Den sortens krigföring drabbar emellertid civilbefolkningen hårt och gör stora delar av den fientligt inställd. I längden blir krigen omöjliga att vinna.

USA:s hegemoniska utrikespolitik och stödet för den inom landet vilar på myten om den amerikanska militärens oövervinnlighet. För att återupprätta det stukade självförtroendet hos militär och inhemska hökar efter nederlaget i Vietnam, valde Reaganadministrationen ut Centralamerika som ett slagfält där man trodde sig kunna vinna lätta segrar. Vänsterns offensiv stoppades i både Nicaragua och El Salvador och grunden lades för 2000-talets amerikanska offensiver i Mellanöstern och Afghanistan.

Nederlaget i Afghanistan blir svårt att dölja. Frågan är var Bidenadministrationens blickar faller för att återupprätta myten om den oövervinnliga amerikanska militära styrkan?


Framtid på spel i Oslo

Larm- och ångestrapporten från IPCC i augusti gick väl ingen förbi. Temperaturen stiger nu mycket snabbt och en samlad forskarkår ger mänskligheten sju till åtta år att fortsätta släppa ut växthusgaser på dagens nivåer, sedan måste alla utsläpp upphöra helt, för att undvika katastrof.

Vi tar det igen: sju till åtta år.

För åtta år sedan satt Barak Obama i Vita huset, för sju år sedan var OS i Sotji och Conchita Wurst vann Schlagerfestivalen. Man kan också uttrycka sig som så att det brinner lite i knutarna på vårt civilisationsbygge.

118814_02.jpgBild: Robert Nyberg

Hugade aktivister i nätverket Extinction Rebellion (XR) har sedan 2018 försökt rikta fokus på katastrofläget genom traditionell fredlig civil olydnad. I slutet av augusti slog man till i oljenationen Norges huvudstad Oslo. Aktivister från XR blockerade tankfartyg, hängde banderoller på orimligt otillgängliga byggnader, limmade fast sig på oljedepartementet, genomförde sorgemarscher och vägblockader. Digra böter på över två miljoner kronor väntar för det drygt hundratal aktivister som lät sig gripas. Ett pris de anser vara värt att betala med tanke på vad som ligger i andra vågskålen - bland annat den mänskliga civilisationens undergång.


En socialist som stod på sig

I ett av sina mest kända citat konstaterar Marx att filosoferna bara har förklarat världen, men att det gäller att förändra den. Få filosofer verkar ha lyssnat. Den amerikanske sociologen Stanley Aronowitz, som i mitten av augusti gick bort vid 88 års ålder, var ett undantag.

Aronowitz föddes 1933 i en arbetarklassfamilj i Bronx. Efter att ha tagit studenten och slängts ut från Brooklyn College för att ha deltagit i en demonstration blev han i mitten av 1950-talet stålverksarbetare i New Jersey. Aronowitz drogs snabbt in i facket och arbetade i tio år med att organisera och utbilda textilarbetare. Han engagerade sig i den växande medborgarrättsrörelsen och var 1963 med och arrangerande den enorma "marschen till Washington" där Martin Luther King höll sitt berömda tal.

I trettiofemårsåldern återvände Aronowitz till skolbänken för att läsa sociologi. Efter att först ha givit ut boken False Promises: The Shaping of American Working Class Consciousness disputerade han 1975 på en avhandling om teknologins förhållande till arbetet.

118814_03.jpgStanley Aronowitz

Under de kommande fyrtio åren skrev han över tjugo böcker om historiematerialism, sociala rörelser, ideologi och klass. Han undervisade i sociologi och fortsatte arbetet med att bygga upp en radikal arbetarrörelse. 2002 kandiderade han som guvernör i New York under parollen "Beskatta och spendera!"

Våren 2013 lärde jag känna Stanley. Via bekanta fick jag delta i en bokcirkel som han arrangerade i sitt vardagsrum varje fredagsmorgon. Under mitt gästspel läste vi av nån anledning Maurice Merleau-Pontys ofärdiga manuskript "The Visible and the Invisible". Texten var till stora delar obegriplig, men blev aningen enklare genom Stanleys kommentarer.

Stanley hade denna vår fyllt 80 år. Han framstod som ganska vresig och ibland direkt oförskämd. Jag minns hur han tog heder och ära av sin kollega David Harvey, som tydligen inte förstod den hegelianska klangbottnen hos Marx. Stanley var enligt sig själv en vulgär marxist i bokstavlig bemärkelse. Men trots egenheterna gick det inte att undgå att fascineras av hur beläst han var. Marx och den kritiska teorin kunde han så klart på sina fem fingrar, men han verkade också ha koll på hela den västerländska filosofihistorien, från försokratikerna till queerfeminismen. Han läste dessutom mycket skönlitteratur. När jag sa att jag kom från Sverige berättade han att Pelle erövraren hade varit en av hans största läsupplevelser.

118814_05.jpgDaniel Bell

När jag skriver om Stanley är det svårt att inte tänka på dem som kom före honom. På efterkrigstidens "New York-intellektuella", den generation av judiska forskare, författare och kritiker som växte upp i fattiga invandrarmiljöer i Bronx och på Lower East Side och i depressionens kölvatten drogs in i olika obskyra vänsterpartier.

Men till skillnad från män som Daniel Bell och Irving Kristol, som snabbt övergav socialismen och slutade sina dagar som nykonservativa högerspöken, vek Stanley aldrig från sina övertygelser. I ett av de sista filmklippen med honom på nätet sitter han, 86 år gammal och påtagligt avmagrad, i en rullstol och pratar om vad vi kan lära oss av Kommunistiska manifestet. Stanley Aronowitz förblev socialist.


Fake news om Kuba

I strid mot sina vallöften har Biden inte omprövat politiken mot Kuba. Trots att landet har drabbats hårt av pandemin och den åtföljande ekonomiska krisen har USA i stället skärpt blockaden. Den hindrar sedan 1962 Kuba från att importera både livsmedel och bränsle och från att köpa livsnödvändiga mediciner, andningsmaskiner, syrgas och injektionsnålar. Men när protester bröt ut på ön i början av juli sade högt uppsatta representanter för den amerikanska regeringen sig vara mycket bekymrade för det kubanska folkets väl och ve och uttalade sitt helhjärtade stöd. Sanningen är förstås att Biden och Co skiter i hur det kubanska folket har det. Man vill bara störta regeringen. Annars hade man lättat på blockaden för länge sen.

118814_07.jpgSantiago, Kuba. Bild: Karin Hedbrant

Protesterna var till stor del spontana, men krafter från USA försökte styra dem. Floridabaserade nätverk erbjöd kubanska "entreprenörer" 1000 dollar för en brinnande polisbil, 2000 för en lastbil och 5000 för den som lyckades sätta eld på någon av de illa omtyckta valutabutikerna. Protesternas storlek överdrevs våldsamt i både amerikansk och europeisk press. Förfalskade foton som påstods avbilda hundratusentals protesterande på Malecon i Havanna, "folkliga" maktövertaganden i kubanska provinshuvudstäder och liknande cirkulerade. På Rapport visade man en bild från en regeringstrogen motdemonstration i Havanna och påstod att den var från protesterna mot regeringen dagen innan. Trots att demonstrationerna med krav på förändringar var de största sedan revolutionen 1959 var de begränsade till sin omfattning. Enligt boende jag talade med veckorna efteråt, var de flesta kvarter i Havanna lugna. Dessutom följde stora motdemonstrationer till stöd för regeringens politik de följande dagarna.

Verkligheten på Kuba är komplicerad. Ett regimskifte är den våta drömmen för varje högerpolitiker i USA. Men även om kubanerna har skäl att vara missnöjda, lär det låta vänta på sig.


Genom rödvitblåa linser

Skolvärlden.se, som ägs av Lärarnas riksförbund, varnar för att hela 90 procent av lärarna stöter på konspirationsteorier i klassrummen. Bland de vanligaste teorierna, vid sidan av klassiker som att judar styr världen och att Förintelsen inte har ägt rum, räknar Skolvärlden och Expo (som genomfört undersökningen) även den skrämmande vanföreställningen hos det uppväxande släktet att "USA:s agerande i Mellanöstern har andra skäl än de som officiellt anges".

I en annan del av den svenska kunskapsfabriken var författaren Kent Werne, aktuell med en ny bok om just konspirationsteorier, gäst i tidskriften Filters podd. Werne och programledarna klumpade där ihop allt ifrån uppfattningen om att jorden styrs av rymdödlor i människoskrud, 5G-paranoia och antivaxxers med tron på att det kan ha funnits politiska motivsammansvärjningar bakom Palmemordet (där Filter som bekant satt sin heder och ära i pant på den ensamme gärningsmannen Stig Engström).

Werne medgav dock att till och med han kunde tänka sig att gå med på att det finns konspirationsteorier som vilar på en gnutta sanning och exemplifierade med idén om att den kinesiska regeringen orsakat Coronapandemin genom en läcka i ett laboratorium. Werne såg därför fram emot den amerikanska underrättelsetjänstens rapport rörande sanningshalten i frågan.

118814_08.jpgKent Werne

Det verkar som om även de mest trofasta vännerna av sanning och kritiskt tänkande har svårt att skåda klart genom den geopolitiska överbyggnadens lins.


En vd:s krokodiltårar

Betaltjänstföretaget Klarna fick sitt banktillstånd 2017. Företagets vd Sebastian Siemiatkowskis affärsidé är i grunden mycket enkel. Han vill få människor att handla på kredit i stället för att betala kontant. I en intervju nyligen i Göteborgs-Posten uttryckte Siemiatkowski sin oro för att konsumtion på kredit kan vara en tickande bomb. Vilken hycklare!

118814_09.jpgSebastian Siemiatkowski, Klarna. Bild: Jan Haas.

Medan vart tolfte barn i Sverige växer upp med skuldtyngda föräldrar och den oro skulder skapar, har Klarnas verksamhet med fakturaköp och snabba påminnelseavgifter gjort Siemiatkowski till en mycket rik man. Nu arbetar han sig in på den amerikanska marknaden där Klarnas tjänst uppges ha ökat från 17 miljoner i april till dagens 20 miljoner. Konsumera på kredit har blivit ett viktigt inslag i dagens nyliberala kapitalism medan löneökningarna för vanligt folk i västvärlden i allmänhet är låga. Folk ska skuldsätta sig för att hålla i gång det kapitalistiska hjulet.


Förintelsekonferensen

Den 17 oktober hölls i Malmö ett stort Internationellt Forum för hågkomst av Förintelsen och mot antisemitism. Stefan Löfven talade. När detta nummer av Clarté skickades till tryck var tillställningen ännu inte genomförd men han sade antagligen kloka ord om att aldrig glömma folkmordet på judarna, och att antisemitism och rasism är ett gift som alltid ska bekämpas.

Han sade kanske också betydligt mindre kloka ord om att konferensen kunde ansluta sig till den definition av antisemitism som förespråkas av International Holocaust Remenbrance Association (IHRA). Den öppnar för att klassa Israelkritik - exempelvis idén att hela Palestina borde ombildas till en binationell stat - som antisemitisk, och i konsekvens därmed förbjuda den.

Vad sade han inte alls? Att vi måste lära av den svenska flyktingpolitiken mot slutet av trettiotalet som ett negativt exempel. Sverige hade kunnat rädda livet på kanske 50 000 eller 100 000 judar, i stället för ungefär 10 000 (inräknat de 7 000 danska judar Sverige tog emot väl hösten 1943). Rädslan för "främmande folkelement" och "påfrestningar på samhället" satte stopp.

118814_10.jpgSverige åt svenskarna!' Bollhusmötet 1939.

Den lärdomen är oumbärlig i dag när Afghanistan skälver, eller klimatkatastrofen tvingar miljoner på flykt.

Varje historiskt skeende är unikt, men vi kommer ihåg historien för att lära av den. Till exempel att det land som stänger sina gränser förr eller senare möter eftervärldens dom.


Mikis Theodorakis 1925-2021

Den första gången jag hörde Mikis Theodorakis musik var som tioåring, när det landade en bunt singelskivor i brevlådan. Avsändare var brorsan som 1965 gjorde sin första FN-tjänstgöring på Cypern. Skivorna lades i rasande följd på Luxorgrammofonen, som var kopplad till radion, och så fylldes rummet av en sorts musik som ingen i vår familj någonsin hade hört tidigare: "Strose to stroma sou" och "O Kaimos". Jag förstod förstås ingenting, men musiken var trollbindande och väckte känslor som ingen annan. Och skivorna spelades sedan varje dag i flera månader.

Det tog flera år innan jag till fullo förstod vem kompositören bakom musiken var. Det var när de svenska versionerna började dyka upp: först kom Lena Granhagens LP, sedan Arja Saijonmaa och Ann Sofi Nilsson. Om något har varit ett soundtrack till mitt unga liv, så hör Theodorakis musik dit.

118814_11.jpgMikis Theodorakis

Och har man Theodorakis tonsättning av Jannis Ritsos dikt "Otan sfigoun to heri" med sig i bagaget, orkar man kämpa hur länge som helst:

När de knyter sin näve
Ska jorden vara säker på att solen ska lysa
När de drar på munnen
Då flyr en liten svala förläget ut ur deras vilda skägg
Och när de dör i kamp
Då drar livet stolt uppför kullarna
Med trumpeter och fladdrande fanor


Sanna ord från Svensk Näringsliv

Teodor Koistinen från Svenskt Näringslivs mediaservice skriver på twitter att: "Sveriges nästa stora rättvisereform måste vara att göra det helt omöjligt att leva på andra." Jag måste säga att jag finner det uppfriskande att någon säger det uppenbara. Det har alldeles för länge varit så att kapitalisterna i Sverige, från Kamprad och Wallenberg och nedåt, orubbat kunnat leva på andras arbete. Den stora rättvisereform som gör det omöjligt för kapitalisterna att leva på andras arbete är absolut nödvändig och mycket försenad. Om kamraterna från Svenskt Näringslivs mediaservice vill delta i kampen är de mer än välkomna.


Clarté 100 år

I februari 1921 bildades i Stockholm en svensk sektion av den internationella clartérörelsen. Uppgiften var att "genom upplysning bana väg för en samhällsordning, grundad ej på penningens utan på arbetets rätt".

Åren kring första världskrigets slut präglas av revolutionärt uppsving sedan de europeiska imperierna gjort bankrutt i Flanderns skyttegravar och Polens träskmarker. Clarté var en del av denna rörelse. Intitiativtagaren hette Henri Barbusse (1873-1935), fransk författare, först pacifist, sedan kommunist. Avsikten var till en början att samla ledande europeiska intellektuella (Brandes, Ellen Key, George Bernhard Shaw, Selma Lagerlöf, Heinrich Mann etc.) för att "bygga upp världen på nytt" och rikta slaget mot "den barbariska nationalismen".

Ganska snart gick de nationella clartésektionerna åt olika håll - eller bara försvann. I Sverige samlade Clarté på 30-talet ett tunt skikt av vänsterintellektuella akademiker med stort genomslag. En annan nyckelperiod är 60-talet. Då blev Clarté centrum för den debatt som röjde väg för en stark antiimperialistisk solidaritetsrörelse och för det som i dag kallas den maoistiska rörelsen.

Under andra årtionden, inte minst de fyra senaste, har Clarté varit mer eller mindre synonymt med sin tidskrift. Men den grundades först 1924 - det blir nästa födelsedagskalas.