Statarna och deras (inte fullt så) underbara äventyr
Drömmar och damm
Varför arbetarrörelsen måste vara lika global som uppvärmningen
Jakob Mathiassen
Verbal. 2021
DET BÖRJAR med en facklig blockad vid ett bygge i Köpenhamn 2008. Utanför står danska arbetare som försöker tvinga fram ett kollektivavtal. Inne på bygget polska arbetare som jobbar på. Bokens författare är själv cementarbetare, och deltar i blockaden. När så några av polackerna försöker bryta blockaden blir det nästan slagsmål.
En äldre facklig kamrat avstyr det hela. Mathiassen lägger undan sin glasflaska, polacken stoppar tillbaka sitt tillhygge. "Jag var och är fortfarande socialist, och jag tänkte inte på den polska familjefadern med hammaren som min fiende. Jag såg honom som en kollega som tvingats lämna sin familj för att hitta arbete. Trots det stod vi den dagen mittemot varandra med vapen i händerna!"
Ja, hur hamnar vi där - om och om igen? Mathiassen undersöker problemet från den danske cementarbetarens horisont. Han visar hur globaliseringen av ekonomin, allt svagare nationalstater och arbetskraftens fria rörlighet har förändrat maktförhållandet mellan de som säljer och de som köper arbetskraft. Och, i förlängningen, bestämmer villkor och löner både för Danmarks bofasta arbetare och för de som kommer dit från andra länder.
Boken är i första hand skriven för danska arbetare som dagligen ser underleverantörers underleverantörers underleverantörer råexploatera underbetalda utländska arbetare. Mathiassen förvånas inte över att den som ser sin bransch lönedumpas, och som inte riktigt känner igen sig i sitt bostadskvarter, ofta lockas av högernationalistiska lösningar som inte löser något. Han betonar att ett fackligt "nationellt självförsvar" är befogat, om än otillräckligt. Men framför allt visar han att en fackföreningsrörelse som stannar vid nationsgränsen är chanslös i en global ekonomi - det gäller att bygga ett globalt självförsvar.
Boken ger inga tvärsäkra svar på hur ett sådant självförsvar ska byggas. Den ger något bättre: exempel på lyckade och misslyckade försök att organisera inte bara bofasta utan också inflyttade eller gästande arbetare. Ibland blir Mathiassen kanske lite väl pepp på internationella samarbeten högt ovanför arbetsplatserna, och låter formen fungera som garanti för att det fackliga innehållet är sunt (som i frågan om europeiska minimilöner). Men fan vad välbehövligt med en författare som varken lallar om internationell solidaritet sådär i största allmänhet eller fantiserar om att stänga gränsen och slänga bort nyckeln.
Recensent: Erik Bohman
I skuggan av muren
Israel/Palestina
Tomas Andersson och Stefano FoconiCarlsson. 2021
TOMAS ANDERSSON och Stefan Foconi har rest tillsammans i Mellanöstern i tjugo år och skrivit böcker om regionen. I sin nya bok behandlar de Israel/Palestinas äldre och moderna historia, och i intervjuer ger ortodoxa och liberala judar, och radikala och konservativa palestinier, sin syn på dagens Israel.
Författarna konstaterar att Israel är det enda land i världen som under 1900-talet befolkats utifrån av mestadels människor från Europa och erkänts av FN. Spåren av landets tidigare palestinska befolkning har effektivt sopats bort. Även om arkeologi har blivit en israelisk "nationalsport" så finns det till exempel inga arkeologiska belägg för att ett kungarike funnits under kung David tusen år f.Kr.
Vid utropandet av staten Israel 1948 fördrevs 750 000 palestinier, sen 1965 har fler än en miljon palestinier fängslats och 75 000 dödats, och sen 1967 har över 30 000 palestinska hem förstörts. Var femte palestinier i Gaza lider av psykisk ohälsa, 70 procent lever under fattigdomsstrecket, 50 procent saknar arbete, 70 procent är undernärda. 200 000 palestinier på Västbanken saknar dricksvatten och de förbjuds av militären att samla regnvatten! Så uppträder en stenhård kolonialmakt.
Palestinierna demoniseras ständigt. Israels politiker sprider bilden av ett land hotat av mordiska araber. Rädslan tjänar sitt syfte. En intervjuad palestinsk filmregissör menar att det inte finns någon opposition i Israel. De oppositionella lämnar landet. Det finns inte någon större skillnad mellan vänster- och högerpartier. Sionismen är den gemensamma plattformen för all politik. Hebreiska är Israels enda officiella språk trots att 20 procent talar arabiska.
Författarna är djupt kritiska till staten Israel - en stat inplanterad med hjälp av den brittiska kolonialmakten och den brittiske utrikesministern Balfour, en inbiten antisemit. Han ville förhindra invandring av ryska judar till Storbritannien.
Upprörande och nyttig läsning.
Recensent: Malena Rydberg
Kistmakarna
Robert Åsbacka
Schildts och Söderströms. 2021
REDAN PÅ 70-talet ställde dysterkvisten Karl Vennberg den bevingade frågan om hur den intellektuella vänstern skulle komma att hantera sin besvikelse efter sitt förväntade nederlag. Nu vet vi sedan decennier svaret. Ty "även i mörka tider kommer folk att ha sånger - de kommer då att sjunga om dessa mörka tider".
Välfärdssamhällets nedgång och fall har lockat många mer eller mindre vänstersinnade författare till tangentbordet. Robert Åsbacka är sedan debuten 1988 med ett tiotal romaner en av dessa. Numera bor han i Eskilstuna, men är född i Österbotten och har haft sin största läsekrets i det svenskspråkiga Finland.
Hans senaste roman utspelar sig dock i en genuin svensk social miljö, starkt påminnande om Eskilstuna. Persongalleriet erinrar så smått om det i Steinbecks Riddarna kring Dannys bord fast kretsen utgörs i detta fall av klientelet av mer eller mindre misslyckade, men hedervärda, före detta vänsterexistenser, kring det politiskt och ekonomiskt rivningshotade kommunala AMS-projektet "Föreningen Arbetarkultur och Historia" (Farkh).
Huvudpersonen, tillika berättaren, är en författare som inte lyckats ge ut något på många år. Hans käresta (merendels på avstånd) sviker honom troligen. Han smygsuper måttligt. Tiden är vintern 2018-2019, då januariöverenskommelsen i riksdagen låg i stöpsleven och Farkh:s byggnad måste utrymmas för att ge plats åt nya bostadshus och fabrikslokaler. Detta kan ha inspirerat våra huvudpersoner att starta en intern studiecirkel, för att deltagarna ska designa och bygga varsin likkista. Varken händighet, materialtillgång eller motivation låg dock på topp, och någon kista verkar aldrig ha byggts färdig innan lokalerna skulle utrymmas. Fast projektet höll diskussionen i gång.
Och JÖKen förverkligades och huvudpersonen fick flytta till en annan förfallen bostad på landet. Livet går trots allt vidare. Så kan man till nöds överleva även i dessa tider. Om man likt Åsbacka har en gnutta humor kvar.
Recensent: Hans Isaksson
Statarna och deras (inte fullt så) underbara äventyr
Tre strejker och du är ute!
Kalle Lind & Jimmy Wallin
Egmont. 2021
TECKNADE SERIEN Statarna går till vardags som följetong i 91:an. Den skildrar händelserna på Jordberga gods i det gamla Eländessverige som läsare i generationer fått ta del av genom författare som Ivar Lo-Johansson, Moa Martinson och Vilhelm Moberg. I detta andra samlingsalbum anländer agitatorn Arlövs-Hanna till godset, vilket får statarjäntan Lusa-Lisa att drömma kittlande drömmar om uppror mot patronen. Han påminner om Hans Alfredsons sadistiske godsherre i Den enfaldige mördaren och lider av "eksem i ljumskarna" inför varslet om de revolutionära stämningarna.
Förutom vinkningarna till allt ifrån Utvandrarna till Emil i Lönneberga och Nationalteatern vittnar även karaktärer som Bengt Enarm och Oskar Pallkarl (där det kanske krävs en googling för att förstå lytet) om ett hårt och oresonligt samhälle.
Genom rutor fullpackade med humor och smala referenser gör Kalle Lind (ord) och Jimmy Wallin (bild) på ett underhållande sätt upp med en tid som håller på att falla i kollektiv glömska, en tid när den lågbördiga kvinna som fick för sig att bära hatt i stället för huckle lätt kunde få ryktet spritt om sig att "ha lagt upp sig för satan".
Recensent: Erik Haking
Socialismens själ
Stefan Arvidsson
Arkiv förlag. 2021
RELIGIONSHISTORIKERN Stefan Arvidssons diskuterar socialistisk tradition och vänsterns uppgifter i dag. Det är tänkvärt och läsvärt - han kan skriva. Det polemiska upplägget riktar sig mot två galna strömningar: intressevänstern och mångfaldsvänstern. Den förra vill bygga all politik på materiella frågor och struntar programmatiskt i kultur, religion och meningen med livet. Den senare, som Arvidsson går hårdast åt, förfaller till kulturrelativism och identitetspolitik, lämnar klassperspektiv och det upplysningstänkande som är en av socialismens grundpelare.
Mot dessa irrvägar ställer Arvidsson det han kallar den humanistiska socialismen. Den ser klasskampen och de materiella förhållandena som historiens drivkraft. Men den vet också att inga segrar kan vinnas utan uppslutning kring gemensamma värden, kulturkamp och försvar för människovärdet. Arvidsson menar att SD:s framgångar till en del beror på att det lagt beslag på den diskussionen, som socialisterna måste se till att ta över.
Utopister från sekelskiftet 1900 som William Morris, Edward Bellamy och Robert Blatchford är återkommande referenser, liksom Marx tidiga skrifter. Arvidsson lyfter också fram Sveriges Socialdemokratiska Vänsterparti och dess särpräglade ideolog Carl Lindhagen under de första åren 1917-20, före omdaningen till kommunistparti.
Det kan bli lite för ädelt. Vägen till ett socialistiskt samhälle är ju ofrånkomligen rätt skitig. "När det krävs så mycket dygder visar det att något är ruttet" vill man påpeka med Brechts Mutter Courage.
Men det ska sägas att Arvidsson bara undantagsvis svävar ut i det blå. Mestadels håller han sig på marken, knyter an till dagens politiska uppgifter och röjer upp i grumligt tänkande. Det är en angelägen bok.
Recensent: Olle Josephson
Lenins kostym
De svenska socialisterna och ryska revolutionen
Per Leander
Carlssons. 2021
Lenins kostym är en skildring av den svenska vänstersocialismens och Zimmerwald-rörelsens utveckling mellan de båda världskrigen. Någon historisk studie är det inte, men ett flyhänt skrivet historiskt reportage, stundtals rikare på anekdoter än traditionella akademiska källor, även om Leander är väl inläst på sitt ämne. Bokens fokus är Zimmerwalds och Kominterns trogna och otrogna under drygt tjugofem års tid. Avgränsningen har olägenheten att en del på sin tid viktiga vänsterriktningar faller utanför ramen, som till exempel den svenska syndikalismen. En elak läsare skulle kunna hävda att socialister som inte längre följer Karl Kilboms väg bland de socialistiska partier-na omedelbart faller mellan pärmarna - och Kilbom själv avpolletteras som en ointressant högersocialdemokrat så fort han överger det socialistiska partiet.
Begränsningarna till trots är boken välskriven och en bra introduktion för den som vill börja orientera sig i arbetarrörelsehistoria och den svenska mellankrigstidens brokiga vänstersocialism.
Recensent: Magnus Göransson
Alla tvättar händerna
Min berättelse från året då alla skyllde på varandra
Emma Frans
Volante. 2021
OM INTE beteckningen "ett riktigt skitår" redan hade varit reserverad av Reinfeldt, som använde det om 2009, så hade nog de flesta accepterat benämningen när vi någon gång i framtiden tittar tillbaka på fjolåret.
Emma Frans, doktor i epidemiologi, har vid sidan av sin forskning fungerat som något slags kommunikatör, placerad på Karolinska Institutet. Det senaste året har hon också blivit känd bland allmänheten på grund av den explosionsartade efterfrågan på begriplig information om pandemin från olika medier. Om detta har hon skrivit en bok med "dagboksliknande upplägg" och tydligt folkbildande ansats.
Det har sagts att även de geometriska axiomen skulle ifrågasättas om det skulle gynna den ena eller andra sidan i striden om makten i samhället. Covid-19-viruset var, även för forskarna, ett relativt okänt område. Att som myndighet därför utfärda förhållningsregler och inskränkningar för ett helt samhälle och få acceptans för dem över alla olika intressegrupper, kan tyckas övermäktigt.
Folk vill ha snabba besked av forskarna då inga sådana ännu finns att ge, och klagar sedan högljutt då de råd som ges måste ändras, allteftersom pandemin och kunskapen om den utvecklas.
När vi nu troligen, till följd av ett rekordsnabbt utvecklade vacciner, börjar se ljuset i tunneln, tycks det som om Sverige, trots alla missgrepp, motgångar, strul, krösamajor och foliehattar, än en gång kan komma ned på fötterna. Vi har under tiden aldrig slagits på gatan, vilket i detta fall är en merit. Den nackdel som vi har haft är att vi hamnat som grannar till de länder som hittills vunnit i det stupida nationsmästerskap om bästa covidbekämpning som media har utlyst.
Emma Frans har, utan att tumma på sin vetenskaplighet, skrivit en initierad, men personlig, berättelse om en pandemi och hur hon själv och opinionen - inom och utanför de sakkunnigas krets - tänkt och agerat. Hon vet att forskare inte alltid kan ha rätt, men kräver att de, när de har fel, alltid måste ha fel på goda grunder. Det borde var och en av oss lära av i vårt dagliga liv.
Recensent: Hans Isaksson
Hotet mot demokratin
Högerpopulismens återkomst i Europa och USA
Martin Gelin och Erik Åsard
Historiska Media. 2020
VAD ÄR HÖGERPOPULISM? Ett bestickande svenskt exempel säger kanske mer än ett oändligt antal definitioner:
2016 ger den nytillsatte politiske redaktören Fredrik Haage en programförklaring för Smålandsposten, en av Gota Medias mest inflytelserika landsortstidningar. Han var sedan länge känd som intellektuell, blåsvart konservativ, men också som återlanserare av nydemokraten Ian Wachtmeisters populistiska slagord "verklighetens folk". Som talskrivare skrev Haage nämligen in frasen i Göran Hägglunds tal i Almedalen 2009 - och KD beviljades faktiskt patent på den.
Haages programförklaring:
"Vi behöver upprätthålla samhällets normer istället för att utmana dem. Att vår frihet förutsätter auktoriteter tills vi mognat. Att det offentliga ska respektera det privata. Att vi behöver ett försvar som avskräcker, en polis som griper in och en monark som minner om vår identitet."
Haages text är viktig, då den kan markera den traditionella svenska konservatismens övergång från elitism till högerpopulism.
Efter den borgerliga alliansens nederlag 2014 insåg huvuddelen av dess företrädare dock att man skulle få svårt att på nytt ta den parlamentariska makten utan stöd från nyssfascisterna i SD. All erfarenhet från det senaste seklet visar omvänt att ingen fascism kan komma till makten utan stödet från traditionella borgerliga krafter.
2015 hade Anna Kinberg Batra som moderatledare försökt att "öppna dialog" med SD - vilket var ett år för tidigt. Året därpå signalerar den grå moderateminensen Haage att Sverige nu är moget för att acceptera SD och dess (med Viktor Orbans beteckning) "illiberala demokrati", vilket i tur och ordning KD, M och L under följande år gjorde. Ett "konservativt block" började bildas, helt enligt SD:s uttalade intentioner.
Detta block måste bli vänsterns politiska motståndare under kommande år. Gelin och Åsard förser oss med rikliga argument för detta och visar vad folket och arbetarklassen har att vänta om vi inte, trots våra reella motsättningar, förenar oss i kamp mot det nya högerblocket.
Recensent: Hans Isaksson
Början på en ny epok
Arbetarrörelsens vägval i nordiska samhällsutveckling under 1920-talet
Kjersti Bosdotter m.fl (red)
Arbetarrörelsens Kulturhistoriska Sällskap. 2021
ÅREN 1918-1922 är en märklig period i den europeiska arbetarrörelsens historia. Oanade möjligheter tycks finnas. De gamla imperierna har fallit, nya nationalstater träder fram, allmän rösträtt och åttatimmarsdag erövras i land efter land, revolutionen segrar i Ryssland, slås ned i andra stater. Konferenser, kongresser, teorier och debatter prövar olika idéer: kommunistiska, rådssocialistiska, syndikalistiska, reformistiska. Sedan stelnar Europas arbetarrörelse i sina två stora fraktioner, kommunismen och socialdemokratin.
Förloppet skiljer sig mellan de nordiska länderna, fast slutresultatet är det samma. I Finland var de radikala socialdemokraterna i landsflykt eller kriminaliserade efter katastrofen i inbördeskriget, och reformisterna agerade mycket försiktigt. I Danmark utbröt parlamentarisk kris 1920 kring frågan om de återerövrade syddanska landskapen - och resultatet blev bekännelse till parlamentarismen. Det norska Arbeiderpartiet ingick i Moskvastyrda Komintern 1919-23, där det snarast hade rollen som syndikalistiskt färgad opposition. Det ledde stora strejker, men splittrades två gånger. I Sverige bröt sig Vänstersocialisterna - ett ideologiskt mycket heterogent parti - ut ur SAP redan 1917. Men SAP:s partisekreterare Gustav Möller drog 1920 upp relativt detaljerade riktlinjer för hur den stegvisa övergången till ett socialistiskt Sverige skulle organiseras och finansieras.
Härliga tider, alltså, för den som vill frossa i arbetarrörelsehistoria!
Recensent: Olle Josephson
