Copyright problem med bilder

Merparten av bilderna i äldre tidskriftsartiklar är i karantän men artiklarna i det nummer som är aktuellt för e-prenumeranter innehåller alla bilder. Vi arbetar på detta och publicerar godkända bilder allteftersom. 

USA, Nato, Africom - bokstavskombinationerna är många. Målet för deras militära operationer i Afrika är att hålla kontinenten öppen för storbolagen. Forskaren och aktivisten Djibo Sobukwe berättar. Nato har blivit en enorm global axel i det militärindustriella komplexets hjulverk, vilket omfattar mer än 800 US-amerikanska militärbaser världen över. Just nu genomför Africom - en av Natos många armar - militärövningen "African Lion" på den afrikanska kontinenten. Organisationen har baser i, eller relationer till, nästan samtliga afrikanska länder som alla kontrolleras av USA-imperiet, vars syfte är att låta företagskapitalets våldsamma aptit utöva sitt herravälde längs hela det globala spektrumet.

Herravälde längs hela spektrumet innebär amerikansk kontroll över land, hav, luftrum och rymden, vilken är den så kallade fjärde dimensionens krigsföring "för att skydda USA:s intressen och investeringar".

"Skydda" innebär att säkerställa [militär] operativ frihet.

"USA:s intressen och investeringar" innebär företagsprofiter.

Den nu avlidne Dr. Walter Rodney beskrev på ett korrekt sätt förhållandet mellan det tidiga koloniala Afrikas grundande och Nato - ett förhållande som fortsätter in i våra dagar - i sin bok från 1972, How Europe Underdeveloped Africa. Han skrev: "Det behöver knappast påpekas att på 50-talet, när de flesta afrikaner fortfarande var koloniala subjekt, så hade de ingen kontroll överhuvudtaget över nyttjandet av sin mark för militära ändamål. Praktiskt taget hela Nordafrika omvandlades till en sfär för Natos operationer, med baser riktade mot Sovjetunionen. Det kunde lätt ha utvecklats ett kärnvapenkrig helt utan de afrikanska folkens vetskap. Kolonialmakterna höll faktiskt militära konferenser i afrikanska städer såsom Dakar och Nairobi under tidigt 50-tal, dit vita från Sydafrika och Rhodesia samt USA:s regering bjöds in. Gång på gång uppdagas detta cyniska användande av Afrika för att stötta kapitalismen ekonomiskt och militärt, vilket i praktiken tvingar Afrika till att delta i sin egen exploatering."

Jag vill understryka den sista meningen: "tvingar Afrika till att delta i sin egen exploatering."

Detta har gjorts på åtskilliga sätt. Framför allt genom att efter den formella självständigheten inrätta nykoloniala regeringar, som gick de före detta kolonisatörernas ärenden. Många av kolonialmakterna har varit medlemmar i Nato sedan dess grundande, och hade redan militära installationer i de afrikanska länderna. Återkoloniseringen i nykolonialismens skepnad lyckades till stor del, trots starkt motstånd från de antikoloniala frihetsrörelserna och deras ledare.

119205_01.jpgBild: Fredrik Lindblå

Klasskampen gjorde sig dessutom påmind vid grundandet av Organisationen för Afrikansk Enhet (OAU) 1963. Det fanns två motstridiga grupperingar: å ena sidan en grupp som ville ha ett fortsatt beroendeförhållande med de koloniserande staterna, å andra sidan, en grupp som inte ville det.

Imperialismen har alltid använt sig av strategin att söndra och härska. För att sälja in idén om ett "välvilligt" Nato behövde kolonialmakterna övertala och rekrytera en inhemsk nykolonial klass som kunde föra deras talan. Denna söndring utspelade sig inom de nationella befrielserörelserna mellan dem som var vänligt inställda till de imperialistiska krafterna och dem som ville ha ett verkligt brott med kolonialismen. Kwame Nkrumah visar i Neo-colonialism - The Last Stage of Imperialism (1965) på den bredd av metoder som nykolonialismen använder - från ekonomins, politikens, religionens, ideologins till kulturens sfärer. För att göra detta arbetar Nato hand i hand med andra imperialistiska organisationer, som CIA1, vilka fungerade som verktyg i kuppen mot Nkrumahs regering såväl som mordet på Patrice Lumumba.

Bland de länder som bjöd organiserat motstånd mot kolonialismen och nykolonialismen finner vi exempelvis de portugisiska kolonierna. (Portugal var även en av de 12 stater som grundade Nato.) En av Afrikas stora frihetskämpar, Amilcar Cabral, kallade Portugal för "ett ruttet bihang till imperialismen". Han sa: "Portugal är det mest underutvecklade landet i Västeuropa. Portugal skulle aldrig ha kunnat föra tre koloniala krig i Afrika utan Natos hjälp, Natos vapen, Natos stridsflyg, Natos bomber - det skulle vara omöjligt för dem."2

Cabral förklarade vidare att den enda orsaken till att Portugal kunde hålla fast vid sina afrikanska kolonier var att landet hade varit en brittisk halvkoloni sedan 1775, och att Storbritannien försvarat Portugals intressen under kapplöpningen om Afrika. Nato använde Portugal och dess kolonier som en del i en större strategi med sikte på makten över Afrika och världen.3 Portugal förde ett våldsamt krig mot kolonierna Guinea-Bissau och Kap Verde, Angola och Mocambique, inte olikt det som USA förde i Vietnam. I båda fallen använde kolonialmakterna de mest moderna vapnen, inklusive napalm och klusterbombsattacker som dödade tusentals, mot gerillaarméer som vägrade att låta sig kuvas. Den portugisiske diktatorn Marcelo Caetano tvingades avstå ekonomiska intressen i Angola till några av staterna inom Nato i utbyte mot krigsutrustning och annat nödvändigt material.4 Ändå led Portugal nederlag i kriget mot de hjältemodiga antikoloniala krafterna.

119205_02.jpgTrupper från USA och Nato har välkomnats i flera afrikanska länder. Bild: Middle Art, konstnär från Nigeria.

USA och Natos roll i sönderslagningen av Libyen 2011 är viktig att lyfta fram, eftersom det ger några viktiga lärdomar. Den första är att USA-imperialismen och dess västliga Nato-lakejer inte accepterar att något land bestämmer sig för att vara en självständig kraft utanför dess inflytandesfär. För det andra visar det hur Nato kan verka hand i hand med andra av USA- eller västdominerade globala strukturer såsom FN. 2011 gav FN (resolution 1973) tillstånd att upprätta en flygförbudszon och blockad mot Libyen för att, påstods det, "skydda" dess medborgare, vilket i slutändan resulterade i att dest mest välmående landet med högst HDI (Human Development Index) i Afrika helt förstördes. USA-ledda Nato-styrkor utförde bombräder som dödade tiotusentals civila och åsamkade skador på egendom och infrastruktur som uppgick till tiotals miljarder. Detta visar att även om det USA-ledda Nato ibland använder FN som politisk sköld, så har det inga problem med att illegalt överträda FN-mandat för att begå brott mot mänskligheten och uppnå sina målsättningar om regimskifte.

Nato samarbetar indirekt och direkt med FN, Afrikanska Unionen och Arabförbundet (vilket inkluderar länderna inom Gulfstaternas samarbetsråd), vilket visar djupet och bredden i USA:s och Natos nätverk.

Boken The Illegal War on Libya (2012), redigerad av Cynthia McKinney, innehåller ett kapitel med rubriken "Nato's Libya War, A Nuremberg Level Crime". Där skriver Stephen Ledman: "Det USA-ledda Nato-kriget mot Libyen kommer att ihågkommas som ett av historiens största brott, en kränkning av den internationella rätten i såväl dess ordalydelse som andemening."

I en rättvis värld skulle USA, såsom varande Natos ledare, åtalas för krigsbrott på grund av Obama-administrationens ödeläggning av Libyen 2011 och den följande humanitära katastrofen.

119205_03.jpgAFRICOM, USA:s militära kommando i Afrika, talar om utbildning och fredsbevarande. Bild: Africom.

Demokratiska republiken Kongo har den högsta dödssiffran av alla afrikanska länder där USA:s ombud varit involverade. Sex miljoner dödades när Uganda och Rwanda invaderade landet 1996 för att säkra den fortsatta plundringen av strategiska råvaror som kobolt, tantal, krom, coltan, uran och så vidare. Dessa mineraler är strategiskt viktiga inte bara för mobiltelefoner utan också för de teknologier som driver det militärindustriella komplexet.

Vad som nämnts här är endast ett litet smakprov på Nato och Africoms blodiga verksamhet i Afrikas förflutna.

För att förstå Natos förgreningar måste vi förstå förhållandet mellan Nato och Africom.

Africom är i själva verket en direkt skapelse av Nato. Eucom (USA:s europakommando) är en central del av Nato. Ursprungligen åtog sig Eucom ansvaret för 42 afrikanska stater. 2003 började Nato att expandera och fyra år senare föreslog Eucom:s befälhavare James L. Jones bildandet av Africom.

Africom fortsätter sin verksamhet, förklädd till "utbildning" och "humanitärt" fredsbevarande stödarbete.

Jihadistiskt våld har bara ökat på kontinenten sedan grundandet av Africom och Natos ödeläggning av Libyen som resulterade i civila offer och instabilitet. Detta har väst utnyttjat som ursäkt och berättigande av Africoms fortsatta närvaro på kontinenten. Som Africom watch, bulletinen från Black Alliance for Peace (BAP), rapporterat har vi sett en ökning av kupper utförda av Africom-tränade soldater sedan organisationen grundades.

Precis som Nkrumah, Rodney och andra varnade för under 60- och 70-talen så fortsätter Nato, idag i form av Africom, att främja krig, instabilitet och kapitalistisk plundring av Afrika.

Detta hyckleri förklarar varför sjutton afrikanska länder avstod från att stödja FN:s resolution den 2 mars 2022 som fördömde Ryssland. Ett land, Eritrea, röstade till och med nej. Med de afrikanska staternas erfarenheter av Nato och Africom följer en skepsis inför de självproklamerade ädla motiven.

De dödssiffror som USA och Nato har ansvar för på den afrikanska kontinenten gör att varje påstådd omtanke om mänskliga rättigheter dryper av hyckleri.

119205_04.jpgFörsvarsminister Peter Hultqvist på besök hos ett svenskt specialförband i Mali. Bild: Försvarsmakten.

BAP kräver att såväl Nato som Africom och alla andra imperialistiska strukturer monteras ned. Ingen frihet kan uppnås, varken i Afrika eller i resten av världen, förrän alla folk får åtnjuta suveränitet och frihet från herravälde.

Varje år i oktober organiserar Black Alliance for Peace en internationell aktionsmånad mot Africom, vilken syftar till att medvetandegöra allmänheten om USA:s militära närvaro i Afrika, och hur denna intensifierar våldet och instabiliteten tvärsöver hela kontinenten. BAP står också upp mot Southcoms växande inflytande i och den ständigt ökande militariseringen av Karibien, Latin- och Sydamerika.

Artikeln är en översättning av ett anförande av Djibo Sobukwe den 30 juni 2022 i ett panelsamtal med titeln "Nato och det globala imperiet", arrangerat av det kanadensiska institutet för utrikespolitik (CFPI). Han ingår i Black Alliance for Peace och dess arbetsgrupp för forskning och politisk utbildning (se blackallianceforpeace.com). Han är också en före detta medlem av All African People's Revolutionary Party (AARPR), där han ingick i centralkommittén, och där han också arbetade med Kwame Ture i den politiska utbildningskommittén. Han kan kontaktas på Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.. Texten är översatt av Fredrik Lindblå.

Noter

  1. Nkrumah, Kwame, Neo-Colonialism The Last Stage of Imperialism p.247
  2. Cabral, Amilcar, Return to The Source p.82

  3. Ibid p.83

  4. Fogel, D, Africa in Struggle National Liberation and Proletarian Revolution p.230