Vad är bäst: en total lockdown eller att låta naturen ha sin gång? Både kapitalintressen och auktoritär höger har blandat sig i diskussionen. Vänstern bör undvika det falska valet och utveckla en politik för en era av pandemier, skriver Mai Greitz.

Covid-19 spreds över en djupt orättvis värld. Decennier av nyliberal ekonomisk politik har urholkat arbetares rättigheter, sänkt skatterna för företag och rika och öppnat möjligheter för exploatering långt utöver vad planeten kan bära. De rikaste har dragit ifrån, de sitter allt högre upp, de blickar ner och frågar sig hur de ytterligare kan öka sina personliga tillgångar på bekostnad av det allmänna. Coronapandemin drabbade världen vid en tidpunkt då ekonomin redan var på väg in i en ny kris. Börsen rasade och den ekonomiska kraschen såg ut att bli värre än 2008. När smittan spreds över världen pumpade regeringar in pengar för att hålla ekonomin under armarna. De statliga åtgärdspaketen förhindrade en ekonomisk kollaps, men drev upp priset på tillgångar - och därmed nettoförmögenheten för världens miljardärer. Aktiemarknaderna blomstrade på nytt. Inom nio månader hade de rikaste återvunnit den förmögenhet som de nyss förlorat. Pandemin blev ytterligare ett tillfälle att sko sig. En vinstbonanza svepte över livsmedels-, energi-, läkemedels- och tekniksektorerna, där företagsmonopolen är särskilt utbredda.

En kris har alltid en klasskaraktär. Majoriteten av dem som har tvingats ner i fattigdom under pandemin tillhör den stora massa som har sin inkomst i informella arbeten. I låg- och medelinkomstländer saknar över hälften av arbetarna ekonomisk trygghet vid arbetslöshet. 

Miljoner har dött, och miljoner har sjunkit djupare ner i fattigdom. Men Jeff Bezos och Elon Musk åkte till rymden i "the billionaire space race". Och från sin himmel nynnar Gil Scott-Heron:

Revor mellan nationer, klasser och kön hamnade i skarp belysning, men också mellan det allmänna bästa och individens frihet. Att Covid-19 sprids i kontakter mellan människor bestäms av virusets inneboende egenskaper. Vilka åtgärder som vidtas beror däremot på politiska avvägningar och beslut.

Människor har genom historien beväpnat sig mot farsoter på olika sätt - endast en kort tid i historien har det funnits tillgång till vaccin och antibiotika. Karantän, från italienskans quaranta, syftar på de 40 dagar som fartyg hölls isolerade för att inte sprida pesten. Mot lepra finns folkhälsoråd i Tredje Mosebok: "Så länge han har sjukdomen är han oren. Han är oren och skall bo för sig själv och ha sin bostad utanför lägret." Samma diskussioner har genom historien förts om individens frihet kontra det gemensamma bästa. För somliga är frihetsinskränkningar värre än sjukdomen, men frågan är också vad frihet innebär vid en smittsam sjukdom. Din frihet att själv bestämma en risknivå som är acceptabel för dig handlar lika mycket om de risker som du utsätter andra för. Om det är ditt val, vad innebär det då för andras frihet?

Bild: Gotovan.

Pandemins framfart chockerade världen. Covid-19 framstod som en katastrof utan mening och sammanhang. Samtidigt som åtgärderna mot pandemin har varit radikala till en grad som ansetts omöjlig för klimatomställningen, har en diskussion om pandemins bakomliggande faktorer nästan helt uteblivit. Devisen har i stället varit att så snart som möjligt återgå till exakt det liv vi hade innan. (Förutom vad gäller vissa möjligheter för medelklassen att jobba hemma i slips och pyjamasbyxor). Några krav för att förhindra nya smittor har sällan formulerats.

Den decimerade och illa tilltygade vänstern är fullt upptagen med att se till att det sista inte tas ifrån oss: det sista kollektivt ägda, de sista utjämnande skatterna, de sista röda linjerna mot fascismen. Men ändå; kanske hade vänsterns intresse för det ökande antalet epidemier varit större om det funnits en mer utbredd medvetenhet om hur det globala kapitalet exponerar oss för nya patogener. Drivkrafterna bakom de ekologiska kriserna och det ökande antalet epidemier är i stora drag gemensamma och har koppling till vissa typer av social reproduktion.

I jakten på profit överträds allt fler av de planetära gränserna, samtidigt som miljöprocesser som skapar stabilitet för livet på jorden sätts ur spel. Där ingår bland annat klimatförändringarna, men även förlust av biologisk mångfald, försurning av haven och den minskade tillgången till färskvatten. För var och en av nio angivna planetära gränser försöker forskare definiera säkra gränsvärden. Fyra av de nio gränserna överskrids redan.

Det krävs omfattande klimatanpassningsåtgärder för att samhällen ska kunna leva med de konsekvenser av klimatförändringarna som inte längre kan undvikas. På samma sätt behöver vi förbereda oss för nästa pandemi när världen nu trätt in i en era där fler pandemier är att vänta.

Åtskilliga regeringar har använt pandemin som en ursäkt för att censurera och tysta kritik, konsolidera sin makt och undergräva demokrati och mänskliga rättigheter. Länder i Östeuropa, med Polen och Ungern som tydligaste exempel, har upplevt en ökad censur och repression, en utveckling oberoende av men underlättad av kriser. Pandemin har accentuerat de populistiska och auktoritära tendenser som länge präglat dessa länder.

Med tanke på Donald Trumps despotiska tendenser förväntades han utnyttja pandemin till att utöka sin reaktionära agenda och införa repressiva åtgärder. Men Trump tog inte den chansen: hans reaktion var i stället att spela ned hotet och behovet av restriktioner (utöver att stänga gränsen). Även Jair Bolsonaro deklarerade initialt att smittan var en bluff (innan han själv blev smittad) och vägrade införa några restriktioner.

Redan tidigt under 2020 började konservativa grupper kopplade till fossilindustrin mobilisera för att få regeringar att begränsa alla former av folkhälsoåtgärder mot coronaviruset. Tankesmedjor och organisationer som finansierat klimatförnekelse och attackerat miljöregleringar - exempelvis Americans For Prosperity, American Legislative Exchange Council, Bröderna Koch och Competitive Enterprise Institute - såg en ny arena för kampen att hålla kapitalets slussar öppna. Som en del av strategin byggdes ett akademiskt nätverk upp för att främja en "vetenskaplig" opposition mot alla former av restriktioner. I oktober 2020 lanserades The Great Barrington Declaration, som rekommenderade regeringar att låta viruset spridas fritt bland yngre och friskare personer i syfte att uppnå flockimmunitet, och reservera ett "fokuserat skydd" för sårbara grupper. Deklarationen sponsrades av den libertarianska tankesmedjan American Institute for Economic Research, en organisation som jobbat hårt för att sprida klimatförnekelse.

Men som den marxistiska epidemiologen Rob Wallace konstaterar: flockimmunitet som strategi utan vaccin är i bästa fall en bra idé utan förankring i verkligheten. Det är motsatsen till den hippokratiska läkareden och lyder i stället "låt oss göra maximal skada". Flockimmunitet som strategi är att göra arbetare till kanonmat. Det visade sig också att det inte finns någon immunitet mot Covid-19 som håller över tid, inte ens med vaccin. Märk väl, vaccin är ett absolut centralt verktyg och har räddat oerhört många liv, det är bara det att Covid-19 blir allt bättre på att undvika och trycka ner immunförsvaret. Så i stället för en mur av immunitet uppstod våg efter våg av nya fall, återinfektion och en snabbt växande börda av kronisk sjukdom - så kallad postcovid - vilket tvingat miljoner arbetare världen över att lämna arbetsmarknaden. 

Många av de som haft covid-19 tillfrisknar inte, eller har kvarvarande symtom under en längre tid. Det är inte helt enkelt att definiera postcovid, som har kopplats till mer än 200 symtom och vars svårighetsgrad kan variera från besvärligt till invalidiserande. Syndromet kan pågå i månader eller år och har en plågsam tendens att dyka upp igen, ibland månader efter en uppenbar återhämtning. USA:s folkhälsomyndighet, CDC, har beräknat att postcovid drabbar cirka en femtedel av alla som insjuknat. En beräkning av Brookings Institution anger att så många som två till fyra miljoner amerikaner kan stå utanför arbetsmarknaden på grund av postcovid. Som samhälle vill vi naturligtvis gå vidare med livet, men det finns många som inte kan det. 

Under 2021 inriktade sig konservativa tankesmedjor på att sprida bilden av att de verkliga skadorna av pandemin, och till och med de höga dödstalen, egentligen berodde på restriktioner och andra åtgärder mot smittan. Man fokuserade även på att ifrågasätta effektiviteten av restriktioner eller nedstängningar, utan att definiera eller göra skillnad på olika typer av åtgärder. 

I Sverige fick ett dokument stort genomslag i medierna under början av 2022. Det presenterades som forskning från Johns Hopkins-universitetet i USA (vilket det inte var) och genererade rubriker i stil med: "Endast 0,2 procent fler liv skulle ha räddats med hjälp av nedstängningar." Studien sågades av forskare eftersom slutsatserna var såväl ohederligt framställda som felaktiga. De tre män som arbetat fram slutsatserna hade kopplingar till bland annat Cato Institute och tankesmedjan CEPOS, en högerradikal tankesmedja i Danmark som arbetar för sänkta skatter, klimatskepticism och begränsad politisk styrning över marknaden.

Britsar på Falu lasarett under den andra coronavåren 2021. Foto: Artur Szandrowski. 

Men begäret att av ekonomiska skäl bekämpa alla former av restriktioner förklarar inte en annan viktig tendens inom högern. Det går till exempel inte att avfärda alla anti-lockdown-protester som direkt underblåsta av kapitalintressen. Demonstranterna har också agerat utifrån en övertygelse som handlar mindre om ekonomin och mer om ideologin. Att vara mot restriktioner är inte en självklar ståndpunkt för en i grunden auktoritär, nationalistisk och invandrarfientlig rörelse. Men dagens auktoritära höger har också en individualistisk, libertariansk slagsida. Statsvetaren Wendy Brown använder begreppet "sociofobi" för att beskriva den skräck för kollektivet som nyfascismen har plockat upp från nyliberalismen. Protesterna mot restriktioner har fört samman extremhöger och nyliberaler i en politisk allians som bygger på en djup misstänksamhet mot "samhället." Slagordet "social distansering = kommunism" blir i det här sammanhanget logiskt - om man ser social distansering som en form av solidaritet. 

Epidemier är också en historia genomsyrad av rasism och diskriminering. Denna pandemi är inget undantag. I White Skin Black Fuel. On the Danger of Fossil Fascism (2021) skriver Andreas Malm och The Zetkin Collective om hur högern, från Marine Le Pen till Tories till Fremskrittspartiet, gjort sitt bästa för att peka ut muslimer som skyldiga till smittspridningen. I Indien cirkulerade våren 2020 manipulerade videor där muslimer påstods sprida smittan genom att spotta i maten och ignorera nedstängningar. Ett "corona-jihad" hade utropats. Donald Trump passade på att spä på sitt eget kulturkrig genom att kalla coronaviruset för den "kinesiska smittan" och stänga USA:s gränser, trots att smittspridningen redan löpte amok inne i landet. Man kan fråga sig vilken retorik högern använt om viruset kommit från Mellanöstern (vilket inte hade varit omöjligt: år 2012 spreds coronaviruset MERS [Middle East Respiratory Syndrom] på den arabiska halvön, men utvecklades aldrig till en pandemi).

Under våren 2020 slöts leden kring den svenska strategin. Det som gjordes (eller inte gjordes) i namn av denna strategi blev synonymt med det rationella och vetenskapliga, förnuftiga och sansade. Alla andra lösningar berodde på att man tappat huvudet, fått panik och handlade irrationellt. Kritiker framställdes som känslomässiga, omanliga, patetiska och halvgalna. Under de första månaderna av pandemin hade Sverige en kraftig överdödlighet (se exempelvis socialstyrelsens statistik). När dödstalen började ticka förbi grannländerna kom plötsligt en specifik grupp att hamna i skottlinjen: invandrarna. Statsepidemiolog Anders Tegnell ansåg att invandrare hade varit "väldigt drivande" för de höga dödstalen i Sverige, men fick backa efter kritik mot ett inslag i Aktuellt. Backade gjorde däremot inte läkaren Johan Giesecke, som vid flera tillfällen under våren 2020 hävdade att de höga dödstalen berodde på att många utlandsfödda arbetade i äldrevården. Sverigedemokraterna hakade på och krävde att äldrevården skulle sluta behandlas som ett integrationsprojekt. Nu var Sverige inte ensamt om misslyckandet inom äldrevården. Faktum är att de flesta länder hade en stor andel av dödsfallen på äldreboenden. Norge hade till och med en högre andel, men färre döda totalt, vilket beror på att smittspridningen var lägre i början av pandemin i Norge. 

Debatten i Sverige sjönk snabbt ner i två skyttegravar: för eller mot total lockdown eller total laissez faire. Ingen inspiration hämtades från andra länders hantering av pandemin, i synnerhet inte från länder i Afrika. Kontinenten rankades lågt på Global Health Security Index. Den afrikanska beredskapen mot viruset utlovade inte mycket, framför allt på grund av dåligt utbyggd sjukvård och infrastruktur och en större andel dåligt rustade kroppar genom spridning av exempelvis hiv och tbc. 

Men den värsta katastrofen på kontinenten uteblev. Förklaringen var låg medelålder, dålig statistikföring och eventuellt ett annorlunda immunförsvar eller temperaturen (som om klimatet i Afrika vore likadant överallt).  Vad som däremot uteblev i rapporteringen var att det också berodde på strategier, kunskap och mobilisering. WHO och Unicef påpekade att många länder i Afrika har lång erfarenhet av att bekämpa infektioner, till exempel Ebola, en sjukdom som inte går att övervinna med fler platser på IVA.  För sjukvård är inte lika med smittskydd, det gäller även att vara väl förberedd, reagera på små indikationer och att agera i början av förlopp för att om möjligt förhindra större utbredning. Det är en praxis som bygger på lång erfarenhet. Speed as a paramount virtue. Att man inte gjort tillräckligt först är ofta orsaken till att man tvingas stänga ner senare. Det fanns också ett brett folkligt stöd för smittskyddsåtgärder, som ansiktsmasker och handhygien, och på många ställen dessutom välfungerande lokala hälsosystem. I flera länder fanns också innovativ teknik: drönare för masskommunikation och medicinleveranser, robotar för att testa för covid, och nya effektiva tekniker för snabbtester. Men man kommer inte ifrån att vaccin är ett helt centralt redskap och att det redskapet undanhölls länderna i Afrika genom patent och privatiseringar som förhindrat en rättvis distribution över världen.

Lärdomar från vad som fungerat eller inte kan dras från olika håll och utvärderingen kommer att fortsätta en lång tid framöver. Men inte bara forskare bör ha synpunkter på vägval vid en kris. Alla de frågor som aktualiserades under pandemin är egentligen typiska frågor som engagerar vänstern. Inte bara frågor om sjukvård. 

Coronakommissionens slutsatser föll relativt fort i glömska. Kritiken riktades mot att Folkhälsomyndigheten vidtog för få, för sena och för otillräckliga åtgärder. Men också mot Sveriges kommuner och regioner som bar en stor del av ansvaret för att provtagningen och smittspårningen inte kom igång i större skala förrän hösten 2020. Den i grunden positiva hållningen att tillåta en stor grad personlig frihet borde inte ha hindrat Sverige från att vid pandemins start vidta mer ingripande åtgärder och därigenom rädda fler liv. I stället för att hänvisa till evidens och forskning som inte fanns, borde både FHM och regeringen ha förlitat sig på försiktighetsprincipen, och regeringen borde ha lyssnat till fler oberoende experter för att få ett bredare underlag för sina beslut. Kungliga Vetenskapsakademiens expertgrupp om Covid-19 var tidigt ute med att god ventilation och användning av munskydd var viktiga åtgärder för att minska smittspridningen i inomhusmiljöer och kollektivtrafiken. FHM höll däremot länge kvar vid ståndpunkten att munskydd inte var verksamt och att luftburen smitta var av marginell betydelse. I Vetenskapsakademiens expertgrupps slutrapport var den viktigaste slutsatsen att myndigheter och regeringen måste agera snabbare, kraftfullare och i ett tidigare skede vid en pandemi, för att om möjligt begränsa smittspridningen maximalt, innan man lärt känna viruset och vet hur det beter sig. Vetenskapsakademien föreslog att en oberoende expertgrupp tillsätts som ska vara rådgivande vid pandemier. (En annan diskussion är förstås vilken möjlighet FHM och regeringen hade att agera med den lagstiftning som finns och som i vissa fall hindrat mer rigorösa regler.) 

Enligt The Lancet Commission on lessons for the future from the Covid-19 pandemic, en omfattande studie publicerad den 14 september i år, har utbredda och globala misslyckanden orsakat miljontals onödiga dödsfall och bakslag för FN:s mål för hållbar utveckling. Kritiken riktas mot bristen på globalt samarbete för att kontrollera pandemin, exempelvis med att erkänna den avgörande luftburna exponeringsvägen för covid-19. Kommissionen fann att den västra Stillahavsregionen hade relativt framgångsrika strategier för smittskydd, vilket resulterade i omkring 300 dödsfall per miljoner invånare. Osammanhängande folkhälsosystem och dåliga politiska svar på covid-19 i Europa och Amerika resulterade i kumulativa dödsfall runt 4 000 per miljon. 

Pandemin har varit ett i sanning kosmopolitiskt ögonblick, och samtidigt en nationalistisk yra. Nu när stormen bedarrat (även om pandemin inte är helt över än) faller krisen snabbt i glömska och en diskussion och utvärdering av hanteringen riskerar att utebli. Vad är en rimlig hållning från vänster? Slutsatserna har sett olika ut i olika länder.

Det finns frågor där vänstern lätt kan orientera sig. Det gäller till exempel kapitalismens kris och de faktorer som driver fram fler smittor. Även vikten av kollektiva lösningar som att bygga upp ett globalt varningssystem för att övervaka virus som kan utgöra ett hot mot oss. Eller att rusta upp sjuk- och äldrevården och bygga ut ett globalt vaccinprogram. Det kan också vara krav på en säker inomhusluft - genom HEPA-filtrering och ventilation - på samma sätt som man förhindrar spridning av kolera, dysenteri och tyfoid genom tillgång till rent vatten. Lockdown är, som Mike Davis skriver i The Monster Enters, endast en strategi när andra åtgärder har misslyckats eller uteblivit. 

Dikotomierna hälsa och liv kontra ekonomi och försörjning, mellan oändlig lockdown kontra frånvaro av restriktioner, mellan tvång på munskydd för alla kontra inga munskydd alls är falska. Att barn ska fortsätta gå i skolan är en bra prioritering. Men barn kan också bli utan skolgång om alla lärare blir sjuka. Och vad gör vi under nästa pandemi, om dödligheten visar sig vara 40 procent eller mer, i stället för 2 procent?

Det handlar om hur vi fördelar bördorna i ett samhälle. När det inte finns något vaccin på plats och inte bara sjukvård kan rädda liv, hur ska vi då agera? Och när vaccin sedan är på plats kvarstår det faktum att miljoner människor har ett så nedsatt immunförsvar att de inte har någon hjälp av vaccin. Vad är vi skyldiga dem? 

Det fanns starka ekonomiska intressen bakom motstånd mot restriktioner och idéerna om flockimmunitet, en revolt mot alla former av förändringar eller uppoffringar. Det är inkarnationen av en ekonomisk ordning som vägrar att pausa för döden och vägrar att erkänna livets skörhet. Där blir människor, djur och miljö disponibla förbrukningsvaror, och där får epidemiologer och sjukvård städa upp efter systemets misslyckanden.