Utsvältning av skolor, sjukvård och äldreomsorg pågår i många länder. Lär av USA! Där har lärare och andra anställda på skolorna svarat med omfattande strejker. Ett utdrag ur Jesper Hamarks bok Strejk.

Det började med en fitness-app och slutade med den största strejkrörelsen på 30 år.

Från den 1 januari 2018 uppmanades offentliganställd personal i West Virginia att använda en app för att räkna steg- och hjärtslag, Go365. Politikerna i delstaten tyckte det var en god idé - så god att den som vägrade använda appen, eller inte rörde på sig tillräckligt, skulle få 500 dollar i böter. Och var det förresten inte troligt att inaktiva, överviktiga medborgare ledde till skenande sjukvårdskostnader - och borde följaktligen inte medborgarna betala mer själva?

Premien för de offentliganställdas sjukvårdsförsäkring fördubblades.

I februari lade 35 000 lärare och annan skolpersonal ner arbetet i protest. Under våren spred sig protesten till sju andra delstater. Man strejkade trots att det var förbjudet - i några fall mot den egna fackföreningens uppmaningar. Man strejkade i delstater som det liberala kommentariatet dömt ut som efterblivet Trump-land, och man vann stort.

I början av 2018 rapporterade Guardian att offentliganställda gymnasie- och grundskollärare fått lönen sänkt med fem procent sedan finanskrisen drabbade USA. Ekonomen Paul Krugman skrev om "kriget mot utbildningen". Kombinationen skattesänkningar och krav på balanserade delstatsbudgetar hade placerat lärarna i hårkorset. År av frysta eller minskade anslag gjorde att allt fler lärare

fick agera kuratorer, psykologer och skolkökspersonal. Washington Post berättade om vanskötta skolbyggnader, slitna böcker och lärare som tvingas ta ett andra jobb för att försörja sina familjer. New York Times-kolumnisten Michelle Goldberg upptäckte att läraren hon besökte i Arizona köpte skolmaterial för egna pengar.

I West Virginia har offentliganställda inte rätt att förhandla kollektivt, än mindre strejka. Ändå pågick diskussioner för och emot

strejk - i och utanför fackföreningar, på arbetsplatser och Facebook - under hösten och vintern 2017. De flesta var emot strejk av rädsla för att bli av med jobbet, ängsligt talade man om "s-ordet" för att inte uttala det förbjudna. Men diskussionerna fortsatte och så kom fitness-appen och dubblad premie och den sjudande ilskan kokade över. Gör du det om jag gör det? I februari röstade 80 procent av skolpersonalen för strejk.

Den fjärde strejkdagen samlades tusentals demonstranter utanför delstatsparlamentet i Charleston, på insidan förhandlade två lärarfack med guvernören. Under samlingen klev fackordförandena ut på trappan och informerade demonstranterna om att man nått en uppgörelse. Förvisso var inga papper påskrivna, men guvernören hade gett dem sitt ord och nu skulle alla återgå till arbetet.

Beskedet möttes av burop. När folksamlingen ombads lugna sig, ropade någon We are the union bosses. Snart stod ordförandena inför en massa som skanderade:

- We are the union bosses, we are the union bosses!

Efter ytterligare fem dagars strejk hade delstatssenaten skrivit under på 5 procents lönelyft - inte bara åt skolpersonalen utan åt alla delstatsanställda, inklusive vägarbetare och poliser. Sjukvårdspremien frystes, appen skrotades, en planerad utbyggnad av privatskolor stoppades liksom ett förslag om avskaffat tjänsteårstillägg, och guvernören förband sig att lägga veto mot alla förslag om anti-facklagstiftning.

Framgången i West Virginia inspirerade andra. I februari röstade lärarna i Pittsburg, Pennsylvania, ja till strejk. Beslutet behövde aldrig verkställas. När det stod klart att de strejkande i West Virginia gick mot seger, gav politikerna efter för kraven. Sedan rullade protesterna vidare till bland annat Kentucky, Oklahoma och Arizona. Förutsättningarna för enat motstånd var sämst i Arizona.

Motsättningar efter hudfärg och språk skär djupt i delstaten, arbetarrörelsen har svaga traditioner och den fackliga anslutningsgraden är låg också med amerikanska mått mätt. Bland alla yrkesarbetande är 5 procent med i facket (jämfört med 10 procent nationellt), och bland lärarna 25 procent (jämfört med 50 procent nationellt). Lärarnas fackmöten var för de närmast sörjande och ofta var enda motivet för medlemskap möjligheten att få hjälp i disciplinärenden. Ändå blev protesten i Arizona mer än någon annanstans en massrörelse.

I början av mars startades nätverket Arizona Educators United på Facebook. AEU skapades vid sidan av den viktigaste fackföreningen. I AEU:s självutnämnda ledning om ett tiotal personer var ett par fackliga aktivister, en hade erfarenhet av tidigare lärarstrejker, flera var bara några år över tjugo. Även politiskt spretade det. En var republikan, de flesta var demokrater och ett par var socialister. Men alla delade uppfattningen att om något skulle bli gjort, så måste det göras vid sidan av facket - som visserligen hade resurser men saknade legitimitet. Under tiden fram till strejken pågick diskussioner kring skolan online och på arbetsplatser. Resultatet presenterades på ett massmöte framför delstatsparlamentet i Phoenix. Det främsta kravet var större skolbudget - med tillägget att resurserna inte fick tas från andra samhällsviktiga verksamheter som kultur eller Medicaid.

Strejken i Arizona bröt ut i slutet av april, men ledningen för AEU var inledningsvis varken överens om tajmingen eller ens att man borde strejka. Däremot var den enig om att sammanhållning och politiskt självförtroende måste byggas från grunden. Bara en rörelse hade förutsättningar att bli framgångsrik.

Några dagar efter att Facebooksidan satts upp, samlades tusentals skolanställda till en första demonstration. Nästan alla följde AEU:s anmodan att bära rött, som ett sätt att visa samhörighet och i linje med den slogan som AEU lanserade, Red for Ed - vilket senare kom att bli synonymt med 2018 års skolstrejksrörelse i sin helhet. (Ed som i education och red möjligen som i skolbudgetarnas röda siffror, ingen vet. Kanske anspelade färgvalet på solidaritet eller på att Arizona är en röd - alltså republikanskt styrd - delstat.)

Strejkande lärare och skolpersonal i Arizona 2018. Foto: Arizona Education Association.

Massdemonstrationer anordnades varje onsdag fram till strejkutbrottet i slutet av april då demonstrationerna blev dagliga. AEU uppmanade skolpersonalen och deras supportrar att använda fönsterpennor för att skriva "Red for Ed" på sina bil- och husfönster. De som passerade skyltfönstren till sympatiskt inställda affärsinnehavare kunde inte missa hashtaggen #RedforEd. På sina håll var slagord och symboler för skolupproret det dominerade inslaget i stadsbilden.

Från dag ett satsade AEU på att bygga upp ett nätverk av kontaktombud i delstatens skolor. I slutet av april var antalet ombud uppe i 2 000. Utan dem hade massmobiliseringen inte varit möjlig.

Facebook visade sig fungera utmärkt som kommunikationsmedel, både internt och externt, särskilt eftersom man tog intryck från andra delstater. Oklahoma och West Virginia testade varsin kommunikationsmodell. Inlägg enbart från ledningen respektive en sida öppen för alla. Oklahomas modell begränsade delaktigheten medan West Virginia fick ett annat bekymmer: bland hundratals trådar och tusentals inlägg blev det svårt att hitta tid och plats för nästa demonstration I Arizona kombinerade man modellerna. Man skapade två hemsidor. En för fri diskussion och en för information direkt från strejkledningen.

Men hur viktigt Facebook än var hade man varken vunnit inre enighet eller slaget om opinionen om det inte varit för personliga kontakter och samtal. Runt om i USA samlades personalen i veckor vid skolgrindarna för att informera, förklara och diskutera med elever och föräldrar - mest regelbundet och bäst organiserat var Arizona. Samlingarna låg på mornarna innan första lektionen för att inte störa undervisningen.

Ibland övergick de i walk-ins - en anspelning på och kontrast till walk-outs, strejker - där personal och supportrar krokade arm och gemensamt marscherade in i skolbyggnaden. Inget bidrog mer till att smida en samhällelig allians.

En morgon i början av april samlades över hundratusen Arizonabor i walk-ins. Efter den uppvisningen bedömde AEU tiden mogen att förvandla walk-ins till walk-outs. Fyra av fem skolanställda röstade för strejk. Den republikanske guvernören Doug Ducey försökte avvärja öppen konflikt genom att erbjuda lärarna, och lärarna enbart, 20 procents lönelyft. AEU tackade nej.

Under den första strejkdagen tågade 75 000 genom Phoenix i delstatens största demonstration någonsin. Dagen därpå meddelade guvernören att all skolpersonal skulle få 20 procent i lönelyft. Strejken fortsatte i ytterligare fyra dagar och under den tiden drog republikanerna tillbaka ett förslag om ytterligare skattesänkningar för de rikaste, och ett annat om fortsatta skolprivatiseringar. Parlamentet beslöt att skjuta till 400 miljoner dollar till skolbudgeten. Tidningsartiklar, teveintervjuer och sociala medier från våren 2018 är fyllda med strejkande som hänvisar till Rosa Parks och Martin Luther King.

I podden Inside Appalachia förklarade en av lärarna:

- Lagen förbjuder oss att strejka. I en annan tid var det förbjudet för svarta att sitta på bussen om en vit saknade sittplats. Jag är glad att Rosa Parks inte reste sig!

Att bryta mot lagen var ändå ett stort steg. Strejkledare hade fängslats vid tidigare lärarstrejker och övriga kunde möjligen drabbas av repressalier som disciplinstraff, böter eller i värsta fall avsked. Inget av det inträffade under våren 2018, och förklaringen var sammanhållningen och den starka opinionen. Man gick ut i strejk tillsammans, och man avslutade den tillsammans. Att avskeda tiotusentals lärare var omöjligt. Enligt en nationell undersökning från Ipsos i april 2018 menade tre av fyra amerikaner att skolpersonalen hade rätt att strejka.

Strejkmotståndarna har en del att lära om konfliktpropaganda.

Kentuckys guvernör Matt Bevin besvarade skolstängningarna med vilt svingande:

- Jag garanterar er att någonstans i Kentucky i dag blev ett barn utsatt för sexuella övergrepp, ett barn som lämnats hemma utan någon som vakade över det. Någonstans i dag blev ett barn misshandlat eller förgiftat för att en ensamstående förälder inte hade tillräckligt med pengar för att ta hand om det.

Det kan inte uteslutas att tricket att vara emot våldtäkt på barn hade fungerat i ett annat stämningsläge - men där och då gick det inte alls. Bevin tvingades be om ursäkt. Arizonas högsta skolchef Diane Douglas var något mindre vulgär.

Spanskspråkig skylt på lärarstrejken i Phoenix, Arizona. Foto: Arizona Education Association.

- Jag vädjar till Arizonas lärare att inte göra detta, skada inte våra barn och familjer.

Men i en delstat där alla visste att skolpersonalens främsta krav handlade om större budget hade Douglas försök att förhindra ett strejkutbrott ingen klangbotten. En av lärarna twittrade: "Jag är republikan och konservativ. Jag har lärt ut gymnasiematematik i 27 år och det sista jag trodde jag skulle göra var att delta i en strejk. Jag älskar mitt jobb och mina elever. Jag vill inte strejka men jag kommer göra det för elevernas skull."

I West Virginia hade de strejkande lyckan att kallas "korkade kaniner" av guvernör Jim Justice, varpå de fick alla skratt på sin sida när de i nästa demonstrationståg dök upp med kaninöron, t-shirts med kanintryck och kanindräkter.

Att vinna opinionen hade inte varit möjligt utan ett någorlunda enhetligt uppträdande utåt.

Sociala rörelser rymmer alltid motsättningar. Inte minst gäller det rörelser som utgår från en arbetsplats, eftersom valet att arbeta just där sällan bygger på värdegemenskap. Bland de strejkande gick mer eller mindre djupa klyftor efter religiös och ideologisk övertygelse, efter hudfärg och kön, efter vilket fack man tillhörde samt efter skoldistrikt och yrke.

Men man förekom den sortens splittring. Många frågor med relevans för ordningen på skolorna och ungdomars sociala villkor - som

vapen och kvinnors rättigheter, inklusive abort - lyftes inte. Man utmanande inte de bibeltrognas tro på Skapelseberättelsen och intelligent design.

Strejkkollektivet visste att det var omöjligt att enas i sådana frågor, och att det kunde påverka opinionen att vädra dem.

De strejkande kunde också bygga en koalition med kyrkan, som sannolikt blev avgörande för strejkframgången. I West Virginia hade man tidigt identifierat ett potentiellt problem. Många låginkomstfamiljer är beroende av att barnen får gratis lunch i skolan, samtidigt som skolan är en plats där de yngre kan vara när föräldrarna arbetar. Strejken kunde lätt utvecklas till en publik härdsmälta där facken gjorts ansvariga för att de fattiga drabbades. Lösningen - som exporterades till övriga delstater - blev att skolpersonalen tillsammans med kyrkorna organiserade barnomsorg och lunchmat. Många kyrkor höll dessutom gudstjänster och bönestunder till stöd för strejkerna, ibland med tusentals deltagare. Skavde det i bultande ateisthjärtan? Säkert.

Att få med sig lokalsamhället har lärarna misslyckats med många gånger. Ett välkänt fiasko inträffade vid en arbetsnedläggelse i New York 1968 då mestadels vita lärare helt saknade stöd bland mestadels svarta föräldrar, som menade att skolundervisningen var illa sminkad rasism. Strejken drev in en djup kil mellan fackföreningsrörelsen och medborgarrättsrörelsen.

Men femtio år senare gick det, när stödet från svarta och latinos var kompakt. Nu var minoritetsgrupperna representerade i strejkledningarna och information och demonstrationsplakat skrevs också på spanska - en viktig markering i delstater som Arizona där högern driver på för engelsk enspråkighet. Viktigast var sannolikt kraven kring mer resurser till skolorna, mer till era barn. Med krav som handlar om omfördelning riktas blicken uppåt; grannars och kollegors hudfärg försvinner ur synfältet.

Lärarna gick segrande ur strejken i bland andra Arizona (bilden), Colorado, Georgia, Kalifornien och Oklahoma. Foto: Arizona Education Association.

Under en lärarstrejk i West Virginia 1990 hölls skolorna öppna med hjälp av strejkbrytare och övrig skolpersonal. Lärdomen man tagit med sig till 2018 var: alla ska med. En enkel trollformel att rabbla, men svår att förverkliga på hierarkiska arbetsplatser där de med längst formell utbildning är högst upp. I journalisten Eric Blancs bok Red state revolt berättar skolkaféarbetaren Linda Vanuss:

- När det är personalfest på skolan är vi inte inbjudna. Men vi förväntas ta hand om disken efteråt.

Ändå deltog skolbusschaufförer, väktare, kökspersonal, sekreterare, lärar- och elevassistenter och stödpedagoger i strejken. Alla med lägre löner, sämre förmåner och i åtnjutande av mindre professionell respekt än lärarna. Lätt var det inte. I media - liksom av många lärare - benämndes skolstängningarna som "lärarstrejker", vilket alienerade övrig personal. Det krävdes stort arbete av enskilda kockar, chaufförer och assistenter för att övertala kollegorna att fortsätta strejka.

Om de fack som var synligast under konflikterna oftast innehöll ordetteacher, var namnen på de lärarinitierade gräsrotsrörelser som växte fram mer inkluderande, såsom West Virginia Public Educators United och Arizona Educators United - där educator ska förstås som "den som har med utbildning att göra". De flesta lärare förstod betydelsen av sammanhållning.

När fackordförandena förklarat strejken avslutad utanför parlamentet i Charleston, började lärarna i några av West Virginias skoldistrikt vackla. Men sedan chaufförerna förklarat att skolbussarna fortsatt skulle stå still kunde strejkfronten hållas intakt.

- Vi vann för att vi stängde ner och stänga ner kunde vi göra för att alla var med, kommenterade läraren och strejkledaren i West Virginia, Emily Comer.

2018 års skolprotester var jämförelsevis spontana och inträffade främst i republikanskt styrda delstater med relativt låg facklig organisationsgrad och utan strejkrätt för offentliganställda.

Efter finanskrisen har det i demokratiskt styrda delstater, med starkare arbetarrörelser och mer tillåtande strejklagstiftning, vuxit fram en delvis annan typ av rörelse. Yrkesgrupper, krav och metoder (strejk och massdemonstrationer) är desamma som under Red for Ed men planmässighet dominerar över spontanitet.

2011 beslöt lärarfacket i Chigaco, CTU, att bryta med åtstramningspolitiken under stadens borgmästare, demokraten Rahm Emanuel.Facket hade laglig rätt att förhandla om främst arbetstider och löner inklusive förmåner. Men tillsammans med föräldragrupper, elevföreningar och andra lokala organisationer med intressen i skolan, mejslade CTU fram en kravlista. Bland punkterna fanns mindre klasser och upprustade lokaler. Stopp för det offentliga skolsystemets affärer i ränteswappar. Man krävde också en resursfördelning som inte missgynnade områden med svarta och latinos. Konkreta krav flankerades av en vänsterpopulistisk attack på borgmästare Emanuel - tidigare stabschef i Vita Huset under Barack Obama och med goda miljardärskontakter. Han var en närmast karikerad representant för "etablissemanget", och tillmälet Mayor One Percent fick snabbt vingar. När Chicagos lärarfack gick ut i strejk 2012 hade man sedan länge säkrat ett brett folkligt stöd.

Liknande sätt att kampanja och förhandla med stöd i lokalsamhället skulle följa i fler städer och delstater. De amerikanska lärarfackens strategi har fått namnet bargaining for the common good. Att förhandla i det allmännas intresse.

Los Angeles 2019 är det hittills mest framgångsrika exemplet. Efter många och långa förberedelser gick lärarna i Los Angeles i strejk 2019 med krav på juridisk hjälp till elever i immigrantfamiljer, mindre klasser, fler grönområden i skolorna, en inskränkning av polisens rätt att visitera elever på skolgårdarna. Man krävde också fler sjuksköterskor, kuratorer och bibliotekarier. Samt stopp för utbyggnaden av privatskolor. Uppbackade av lokalsamhället fick lärarna igenom de flesta punkter.

Varken idé eller praktik bakom bargaining for the common good är ny. Arbetare och fackföreningar har byggt samhällsallianser sedan 1800-talet. Men sammanhanget, den långa recessionen sedan finanskrisen, är nytt, liksom sättet att omdefiniera kollektiva förhandlingar.

I USA har offentliganställda och deras fack under decennier anklagats för brister i det offentliga. Logiken är enkel. Varje krav på högre lön, bättre pensioner eller kortare arbetstid utgör en kostnad - en kostnad som inom ramen för en given budget bara kan finansieras genom att kostnader sänks någon annanstans. Högre löner ger sämre underhåll av sjukhus och vägar, mindre frekvent sophämtning, slitna skolböcker och neddragna satsningar på områden i kris. Bargaining for the common good bryter med den logiken. Istället för att stångas med stadens eller delstatens skolstyrelser om en färdig budget, ställer facken krav på budgetinnehållet och på budgetens storlek. Höjda skatter för höginkomsttagare och företag, stopp för privatiseringar, stopp för skolornas samarbete med banker som i finanskrisens spår gjort många elevers familjer hemlösa, stopp för att de anställdas pensionsfonder används för finansiera byggandet av privata fängelser. Och så vidare.

Som det uttrycks i en Labor Studies Journal-artikel från 2020: genom att "klättra högre upp i näringskedjan" har massmobiliseringarna kring bargaining for the common good hejdat att skolpersonal ställs mot föräldrar, frivilligorganisationer och genomsnittliga skattebetalare - och istället format en allians dem emellan. Men också ramen för vilka som förhandlar sprängs. Indirekt, genom att facken tar med sig kraven från grupper av föräldrar och elever, latinos och svarta, kyrkor och frivilligorganisationer till förhandlingsbordet. Eller direkt, som i St. Pauls, Minnesota, där lärarna krävde att derasallierade satt med kring bordet.

Den amerikanska fackföreningsrörelsen har ända sedan slutet av 1800-talet präglats av business unionism. Varje fack, oftast organiserat efter yrke, driver företrädesvis ekonomiska krav för de egna medlemmarna. Kraven drivs bäst av välavlönade proffs och medlemsdemokrati saknar egentligt värde. Undantagen är många, men business unionism har varit huvudtendensen.

Hårt pressat av fallande medlemstal och minskat inflytande, orienterade sig AFL-CIO i mitten av 1990-talet bort från business unionism, och rörde sig istället mot samarbete med andra sociala rörelser - social movement unionism. Samarbetet har främst handlat om att stödja den ena eller andra demokraten, ibland om gemensamma demonstrationer.

Resultatet är klent. Det trendmässiga medlemstappet har fortsatt och lobbyarbetet har lämnat få spår i lagstiftningen. Kritikerna menar att misslyckandet dels beror på att samarbetena saknar gräsrotsförankring, dels på att AFL-CIO inte lutat sig mot den unika fackliga styrkan: strejken eller hotet om strejk. Bargaining for the common good och skolstrejkerna har visat en annan, mer offensiv social movement unionism.

Skolpersonalens strejk i Arizona tvingade fram en budgetförstärkning om 400 miljoner dollar. Från 2007 till 2017 hade emellertid

enbart bolagsskatten sänkts med 620 miljoner dollar på årsbasis. Ur det perspektivet var strejkresultatet anständigt men otillräckligt.

Kanske låg den största framgången på ett annat plan. I själva erfarenheten. "Bästa grupparbetet någonsin", som det stod på en strejkande lärares plakat. I Wall Street Journal noterade konservative Jason Riley: "Nationens grund- och gymnasieskolor har förvandlats till drivhus för politisk aktivism."