Filmer som Top Gun: Maverick är en del av USA-imperialismens krig mot världen. Avsikten är att göra oss alla lika dumma som upphovsmännen, skriver Hans Isaksson. TOP GUN: MAVERICK
Regi: Joseph Kosinski Med Tom Cruise, Miles Teller, Jennifer Connelly, Jon Ham Längd: 2:11
Journalisten Alf Montán skrev 1956 en av historiens kortaste filmrecensioner. I Expressen sammanfattade han sin värdering av den sjunde filmen om Åsa-Nisse, Åsa-Nisse flyger i luften,med orden "Far i frid!" Jag skulle ha velat vara i stånd att formulera ett lika kärnfullt omdöme om bioaktuella Top Gun: Maverick, en film med liknande stoff: barnsliga karlar som färdas osannolikt fort och talar i fjantiga one-liners.
Den första Top Gun-filmen hade premiär 1986, under Ronald Reagans andra mandatperiod. USA:s behov av att bli great again var alltjämt trängande efter nederlaget i Vietnam. I enlighet med kalla krigets logik kunde USA "bara" ge generösa bidrag till sina ombud i kampen mot ryssen i Afghanistan. Därför fick man i filmen inte se några scener där USA i större skala konfronterade Fienden, utan nöja sig med sekvenser där amerikanerna drev bort två fiktiva MIG 28-plan i Indiska oceanen. Filmen kretsar kring det första atomdrivna hangarfartyget USS-Enterprise, som hamnat i Indiska oceanen på grund av USA:s med åren alltmer utvidgade, självpåtagna uppdrag att sprida sin makt över världen. USS Enterprise skickade från och med 1965 ut stridsplan med bomber, napalm och avlövningsgifter mot FNL. Från dess däck startades senare mer än 2 000 bombräder över Afghanistan under "Operation Enduring Freedom", ty USA var redan år 2001 mästare på att ostraffat döpa sina angreppskrig med namn som historien inte vet om den ska skratta eller gråta åt.
På USA:s biografsalonger fanns vid tiden för Top Gun speciella bås avsedda för rekrytering av fler unga dumma pojkar till flygvapnet. Ansökningarna till den amerikanska flottans stridsflyg ökade med 500 procent efter premiären. Filmen inbringade över 170 miljoner dollar. Den är en ikon inom filmvärlden.
Tom Cruise i Top Gun: Maverick (2022) Bild: Paramount Pictures.
Top Gun: Maverick skiljer sig i huvudsak från sin föregångare (och från Åsa-Nisses raketfilm) genom en produktionskostnad på omkring 100 miljoner dollar plus välvilligt bistånd från den amerikanska flottan. Eftersom USS-Enterprise pensionerades 2012 handlar uppföljaren om två senare örlogsfartyg: USS Theodore Roosevelt och USS Abraham Lincoln. Från det första fartyget släpptes två och en halv miljoner kilo bomber över Irak under Bush den äldres "Operation Desert Storm" 1991. USS Abraham Lincoln avfyrade å sin sida Tomahawk-missilerna mot Sudan och Afghanistan i augusti 1998, tre dagar efter att president Clinton vittnat i Monica Lewinsky-skandalen. Från samma däck försäkrade Bush den yngre i maj 2003 om att han genom sitt andra Irakkrig hade fullgjort sitt "uppdrag" och "gett Irak fred och demokrati".
Hade Top Gun: Maverick gjorts idag skulle den förstås ha handlat om ryssarnas krig mot Ukraina, och om hur USA skulle agera för att åsamka Ryssland maximal skada utan att sätta några egna kängor på Ukrainas mark. Men manuset började skrivas redan 2010, långt före det pågående kriget. Filmen handlar därför om att amerikanerna måste bomba en anläggning för urananrikning i en icke namngiven "skurkstat" i Mellanöstern. Skurken riskerar att beröva USA:s 51: a delstat Israel sitt lokala monopol på kärnvapen.
Top Gun: Maverick är en klassisk "heist"-film, där en kupp måste planeras och förberedas in absurdum. Detta ger filmskaparna en ursäkt att tvinga in sina karaktärer i simulatorer eller i stridsflygplan, som de på 30 meters (!!) höjd måste flyga in med en fart på Mach 10 (!!!) i en kanjon. Att inget bemannat flygplan hittills gått snabbare än Mach 3 (4 000 kilometer i timmen) bekymrar vare sig filmskaparna eller producenterna. Det är bara en av 79 olika grodor som militära experter i efterhand har kunnat påvisa i filmen. Men vem i publiken bryr sig?
På marken har filmskaparna troligen försökt lägga in något slags mänsklig dramatik. Den röda tråden i intrigen skulle möjligen, men inte säkert, räcka till att virka en socka åt en enbent kanariefågel. Men återigen, vem bryr sig? Det landbaserade delen av dramat utspelas i synnerhet på krogen vid Fighter Weapons School i San Diego. Där beter sig mannarna som ungtjurarna i Tjuren Ferdinand: de brottas och stångas av hjärtans lust för att visa huvudmannen att de snart duger till att springa ut på arenan för att slaktas.
Men det är förstås stridspitten nummer ett - den självsvåldige och attraktive instruktören Pete "Maverick" Mitchell (spelad av Tom Cruise) - som stångas bäst och som till slut, liksom i den första Top Gun-filmen, lägger beslag på skolans obligatoriska alfa-hona. Hon har sedan förra filmen av åldersskäl blivit utbytt mot en yngre dam. Att Mavericken själv har blivit 36 år äldre verkar däremot inte spela någon roll för den tilltänkta målgruppen.
Nostalgi finns det också gott om i "Top Gun 2", både i form av ymniga hänvisningar till den första filmen och genom att den låter oss drömma oss tillbaka till en svunnen era då män var män. Fienden kallas "skurkstater", dess soldater kallas "banditer" och amerikanskt flyg och flotta framställs som det häftigaste sedan Coca-Cola, Juicy-Fruit och nylonstrumporna kom till oss.
Cirkusdirektören P.T. Barnum konstaterade redan på 1800-talet att "ingen någonsin har blivit ruinerad genom att underskatta den amerikanska publikens begåvning". I enlighet med Barnums insikt har Top Gun: Maverick hittills inbringat 1,4 miljarder kronor i USA. I Sverige tog sig filmen direkt till biotoppens förstaplats. Bara under premiärkvällen valde 139 659 svenskar att pynta 170 kronor för att se den.
Visst blir man lite deprimerad av att se Top Gun-filmerna och läsa alla högaktningsfulla kommentarer om dem. Ty dessa filmer är en (kulturell) och medveten del av USA-imperialismens krig mot oss, mot världen, inklusive USA:s eget stackars folk, i avsikt att göra oss alla lika dumma som upphovsmännen. För att se något upplyftande i dem måste man som vanligt finna tröst i Maos lilla röda: "En armé utan kultur är en enfaldig armé, och en enfaldig armé kan inte besegra fienden". Detta verkar tack och lov stämma för USA och merparten av dess många krig under det senaste halvseklet.
