Ryssland ut ur Ukraina! Olle Josephson
World War Wilderäng Daniel Cederqvist
Tryckfrihet på undantag Olle Josephson
Förtrogenhet i ett hav av fascister Saleh Abdelaziz
Hemlösa i Milano Malena Rydberg
Pinochet vann i Chile Frasse Contreras
Zombiereformismen Fredrik Lindblå
Eugenikens återkomst Erik Haking
Dröm om mer än ljummen socialdemokrati Maria Jakobsson
Ryssland ut ur Ukraina!
Sedan Ryssland anföll Ukraina den 24 februari har förändringarna gått fort. Bara under september har Ryssland genomfört en partiell mobilisering, annekterat närmare en femtedel av Ukraina och skärpt kärnvapenhotet. USA, Nato och EU svarar med sanktioner och stora vapensändningar till Ukraina. Natolandet Sverige har samövat med amerikanska trupper på svenskt territorium och återupptagit vapenexporten till Turkiet. Sprängda gasledningar i Östersjön utlöser metanutsläpp som kan motsvara tio års koldioxidbesparingar. Flyktingströmmarna växer vid gränsstationerna. Det är sannerligen mycket mörkt. Ett förödande storkrig tycks inte avlägset. Kan vi överleva det, ovanpå klimatkatastrofen?
Bild: AP Photo/Rodrigo Abd.
Man kan ha skilda uppfattningar om den långa utveckling från Sovjetunionens upplösning 1991 som lett fram till dagens läge. Skuldbördan kan fördelas olika mellan ryska statsoligarker, amerikanska hökar, kortsynta EU-politiker, nationalister och rivaliserande regionala och globala imperialistmakter. Men det är inget tvivel om att det ryska folkrättsvidriga anfallskriget inneburit en kvalitativ skillnad och fört oss in i vad som nästan är ett oåterkalleligt mörker.
Vad kan man göra? Inte mycket, kan det kännas som. Men det bör upprepas: ovillkorligt är ett försvar för folkrätten och internationell rätt, för staters rätt till oberoende och försvar av sitt eget territorium. Att med all makt hävda det i opinionsbildning och debatt kan möjligen hjälpa till att rädda det lilla av fred i Europa som ännu återstår. Ryssland ut ur Ukraina!
Olle Josephson
World War Wilderäng
Den välkände pro-Natobloggaren, preppern och deckarförfattaren Lars Wilderäng påstod för ett tag sedan att det där med kärnvapen inte är särskilt farligt eftersom bomberna är så små nu för tiden. Låt oss se om det är sant.
Bild: Robert Nyberg.
Vetenskapshistorikern Alex Wellerstein har skapat en simulator för kärnvapenanfall, Nukemap, där man själv kan välja plats och typ av bomb för att se en skattning av utfallet. Jag valde att släppa den minsta bomben i USA:s arsenal, B-61 Mod 3, och detonerade den i Gamla Stan i Stockholm. Utfallet av simuleringen blev att 1160 människor dog och 2710 skadades. Man måste nog vara skapt på ett alldeles speciellt sätt för att tycka att det där inte är så farligt. Wilderäng ger en skrämmande inblick i hur den överhet som vill få in oss i Nato egentligen tänker.
Daniel Cederqvist
Tryckfrihet på undantag
Den 27 juli förbjöd EU-domstolen spridning av de två ryska medierna Russia Today (RT) och Sputnik. De som bor i EU-länder ska inte ges tillgång till dem. Beslutet gäller även Sverige. Det strider mot den svenska tryckfrihetsförordningens 1 kapitel, paragraf 1: "rätt för var och en att ge ut skrifter utan att en myndighet eller ett annat allmänt organ hindrar detta i förväg."
RT och Sputnik är statskontrollerade medieplattformar, konsekventa propagandister för den ryska statsledningen och dess folkrättsvidriga angreppskrig mot Ukraina. Man kan och ska inte lita på en rad av vad som står där.
Men det är en annan sak att en domstol i förväg beslutar vad som inte får läsas i Europa. Därmed rycker man undan en av grunderna för demokratin. Vad belägger EU-domstolen med spridningsförbud nästa gång? Clarté?
Stödet till Ukraina i det pågående kriget utgår från försvaret för folkrätt och internationell rätt. Ett land och de som bor där ska ha rätt att själva bestämma över sin framtid, liksom rätt att själva bilda sig en uppfattning om världen. EU och Sverige måste konsekvent försvara den delen av demokratin. Slå vakt om yttrande- och tryckfriheten!
Olle Josephson
Förtrogenhet i ett hav av fascister
Hur ska man orientera sig i ett hav av potentiella och verkliga fascister, i ett land där den största partiet med nazistiska rötter finns? Kroppens förmåga att kunna orientera sig är ett resultat av en förtrogenhet med världen och detta har att göra med "en långsam konstruktion av mitt jag som en kropp i en värld av tid och rum", konstaterar Frantz Fanon. Efter valet har jag tappat mer av den förtrogenheten. Jag är fylld av ilska och sorg, trots att jag vet att rasism inte är något nytt; att SD har varit här hela tiden; att rasbegreppet är en av de konstitutiva delarna av den moderna/koloniala världen.
James Baldwin. Bild: Damian Entwistle.
James Baldwin konstaterade att i sydstaterna kunde den svarta kroppen orientera sig med en viss säkerhet; de fientliga skriken är hörbara och rasgränserna är synliga. "Men i nordstaterna finns inget Jim Crow", predikade den vite liberalen. I syd vet man exakt var alla Jimmies hänger och var de väntar på svarta kroppar att hänga, men det vet man inte i nord. Där blir paradoxalt nog alla en potentiell Jimmie; världen framträder som ett nät av potentiellt obehag och våld; man finner sig i en ständig oro eftersom man inte exakt kan lokalisera hotet. Jag vet inte om vår nuvarande situation är nära nord eller syd. Allt jag vet är att jag har tappat förtrogenheten till mina grannar, klasskamrater och lärare; allt jag vet är att en av två önskar att jag inte existerade, eftersom en av två har röstat fram ett block där SD:s politik är tongivande. Jag vet inte hur många som kommer att vara beredda att, någon dag, sudda bort min existens. Är detta en ren paranoia? I mitt innersta hoppas jag att det är det. Hur som helst håller jag fast vid min ilska och sorg och ber dessa känslor att inte låta mig sjunka ner i den totala pessimismen; vi har inte råd med det.
Saleh Abdelaziz
Hemlösa i Milano
Centralstationen i Milano är en gigantisk byggnad från 1931. I en inre del av järnvägsstationen finns ett porträtt från invigningsåret som föreställer mötet mellan kungen Viktor Emanuel och Mussolini efter marschen till Rom. Den pompösa byggnaden var säkert helt i Mussolinis smak. Mosaikgolv med inslag av symboler från det romerska imperiet.
Jag reste via Milanos centralstation första gången 2010. Tolv år senare är bilden härifrån mycket förändrad. Människor från olika afrikanska och asiatiska länder, de flesta män, står, sitter eller ligger under träden på gräsmattorna framför byggnaden. En del sover. Många har med sig resväska eller ryggsäck. Sannolikt är de hemlösa. En ung kvinna, uppenbarligen psykiskt sjuk, bär på sin filt och sovsäck. Med fasa tänker jag på vad hon upplevt på sin färd över Medelhavet eller vad hon upplever varje dag runt i kvarteren runt järnvägsstationen.
Bild: Stefano Longhi.
Under ett träd säljer två afrikanska kvinnor mat i små lådor. Ris och kyckling. Kommersen ser ut att gå bra. Nöden skapar nya födkrokar. På platsen framför stationen står en militärjeep med beväpnade soldater. De hemlösa är övervakade. "Nu är det slut på sötebrödsdagarna" utropar Italiens nyvalda premiärminister Giorgia Meloni.
Malena Rydberg
Pinochet vann i Chile
Skrämselpropagandan vann i Chile den 4 september. 62 procent röstade för att inte godta förslaget till ny konstitution. Ett stort nederlag för folkrörelserna, vänstern och ursprungsfolk som misslyckades med att samla den breda majoriteten som trots allt vill att Chile ska förändras.
Högern lyckades övertyga många väljare att rösta mot förslaget till den nya konstitutionen genom tre tydliga strategier. För det första fick de genomslag för sin propaganda om att förslaget över lag var dåligt och splittrade Chile. För det andra intog högern själva en låg profil under kampanjen och lät i stället gamla kristdemokrater och socialdemokrater stå för nej-kampanjandet. För det tredje lyckades högern göra folkomröstningen till en protest mot vänsterregeringen som under sitt knappt sex månader långa styre begått flera nybörjarmisstag och inte hunnit göra sig varm i kläderna.
Foto: Jose Pereira / Creative Commons.
Vad händer nu? I praktiken fortsätter Pinochets konstitution att gälla. Det tidigare arbetet med en ny konstitution och den konstitutionella församlingen läggs nog ned. Troligen kommer en ny text att tas fram av en grupp teknokrater.
Hoppet om att kunna stoltsera internationellt med den första konstitutionen i världen som skrivits av en jämställd församling förpassas nu till historiens papperskorg. Ursprungsfolk och feminismen kommer få backa i många av sina frågor.
En försvagad president Boric har kallat till möte med partier från höger till vänster. Högern, som helst ser att Pinochets konstitution blir kvar, vill dock avvakta. Men majoriteten som röstade nej vill fortfarande ha en ny konstitution. Antagligen kommer den nu att komma till bakom stängda dörrar och utan folkets direkta påverkan.
Frasse Contreras
Zombiereformismen
Att föra en reformistisk politik är och förblir alltid en allians med kapitalet. Det finns ett reformutrymme som till syvende och sist vilar på landets finanspolitiska ramverk. Med andra ord skulle man kunna säga att reformismen är bunden till finanskapitalet som med en navelsträng av guld. Vilken är den starkare parten här? En stats politiska konstellation eller en global ekonomisk struktur som med lätthet flyttar sina verksamheter dit där villkoren är mest gynnsamma, med ett minimum av politiska krav och begränsningar? Det finanspolitiska ramverket innebär att kapitalet alltid måste blidkas i första hand.
Med det sagt, i ett styrkeförhållande där arbetarklassen står mot kapitalet, är det inte politiken som utgör den kraft som arbetarklassen har att räkna med, utan den egna enheten och styrkan. Detta låter sig inte i någon systemomvälvande bemärkelse utarbetas regionalt. Är det en vinst om ett enskilt arbetarkollektiv segrar, bara för att se sin motpart öka exploateringen av billigare arbetskraft någon annanstans? Det är en svår fråga, men inte mindre viktig för dagens vänster att ta sig an.
SD:s dryga 20 procent talar sitt tydliga språk. Rasismen ligger latent i västvärlden och är alltjämt beredd att splittra och ytterligare försvaga arbetarklassen. Den hämtar sin energi ur den individualism och protektionism som letat sig in i klassens medvetande. Att rädda Sverige har kommit att bli det bästa alternativet för att rädda sig själv, och den egna rösten får artikulera en sådan individualism.
Reformismen är inget annat än en levande död. Av flera skäl, men inte minst för att den levande substansen, klassens enhet, saknas. En reformistisk vänster som fortsätter att lägga energi på det politiskt-tekniska i stället för på kollektiv organisering med en transnationell och antifascistisk etik och strategi, fortsätter bara att undergräva förtroendet för socialismen som alternativ över huvud taget.
Fredrik Lindblå
Eugenikens återkomst
Utred alla barn i utanförskapsområden för ADHD", föreslog Stockholms finansborgarråd Irene Svenonius under valrörelsespurten. I debatten utmynnade de social- och rättspolitiska inslagen i en blocköverskridande tävlan i att presentera fattigdomen som ett resultat av biologiska, medicinska och etniska tillkortakommanden.
Irene Svenonius. Bild: Frankie Fouganthin.
Rasbiologiska institutet och tvångssteriliseringarna tillhör numera motvilligt erkända skändligheter i den svenska statens närhistoria. Orsakerna bakom deras tillkomst nämns dock i regel aldrig. Det dominerande narrativet är antagligen påståendet om att dessa brott utgjorde kulmen på den "sociala ingenjörskonsten", byggd på drömmen om den fulländade, (ras-)rena människan innanför det rationella samhällsbyggets murar.
Men faktum är att hela det rasbiologiska åtgärdspaketet var en uttalat konservativ reaktion. Det såldes in som en naturlig lösning på de, enligt högern, alltför höga välfärdskostnaderna under mellankrigstiden. Sven Lindqvist beskriver i sin essäsamling Avsikt att förinta (2008) eugenikens vetenskapliga - och framför allt politiska - genombrott som "ett sätt att slippa undan dyrbara välfärdsåtgärder genom att i stället avlägsna fattigdomens genetiska orsaker". Kapitalismens sociala konsekvenser hade blivit alltför påträngande. "Medelklassen förfärades över storstadsslummen och ville inte tro att eländet berodde på orättfärdig fördelning. Det var frestande att i stället hitta en biologisk förklaring: rasen höll på att förfalla." Men med fri sjuk- och tandvård, barnbidrag, pensioner med mera motverkades flera av de avarter som högern menade hade rasmässiga, genetiska och mediciniska förklaringar.
Sven Lindqvist. Bild: Frankie Fouganthin.
Det är en sliten klyscha, för att inte säga villfarelse, att påstå att sakernas tillstånd är "samma som på 30-talet". Tiden är inte cyklisk och utfallen inte förutbestämda. Däremot kan den historiematerialistiskt orienterade se hur skeenden, förutsättningar, strider och ideologiska förklaringsmodeller återkommer i nya former så länge motsättningarna inte fått sin lösning.
Erik Haking
Sörj inte!
I eftervalsdiskussion kan efterklokhet frodas. Några siffror om sambandet mellan facklig organisering och röstning, hämtade från arbetet.se, är intressanta. Gör man det märkliga tankeexperimentet att bara fackligt organiserade hade röstat, skulle vi haft en annan regering i dag. Bland LO- och TCO-anslutna lades drygt 55 procent av rösterna på det så kallade vänsterblocket, 43 procent på högern. Bland SACO-anslutna 61 procent på vänsterblocket, 37 procent på högern. SD:s inbrytning bland LO-anslutna är påtaglig, 27,2 procent, men Socialdemokraterna är fortfarande största parti med 42,4 procent.
Två efterklokheter inställer sig. För det första är det oroväckande när välbeställda röstar vänster i större utsträckning än mer förtryckta. Det visar vänsterns impotens: socialdemokraters, vänsterpartisters och andras oförmåga att peka fram mot ett annat och mer jämlikt samhälle och att mobilisera breda lager. Den obehagliga och farliga klyftan i Sverige i dag blir mycket synlig. Å ena sidan finns relativt väletablerade skikt som röstar demokratiskt, å andra sidan dom fattiga som inte avskräcks av extremhöger. Utmärkt grogrund för en fascistisk utveckling.
Valaffisch för Socialdemokraterna (2022).
För det andra får man syn på vikten av facklig organisering, också på ett rent ideologiskt plan. Den fackliga organiseringsgraden har faktiskt ökat något under senare år, men är mycket lägre än för fyrtio år sedan. Prekariat, gigjobb och så kallat småföretagande (proletärer med F-skattsedel) brer ut sig, gynnat av uppluckrad arbetsmarknadspolitik och angrepp på arbetsrätten. Det underblåser individualism och försvagar insikten om klassens kollektiva styrka. Alltså, slå vakt om fackliga rättigheter, organisera gärna, men framför allt, organisera fackligt! Kampen på arbetsplatserna avgör, som alltid.
Olle Josephson
Dröm om mer än ljummen socialdemokrati
Trots att 2022 bjudit på en rad händelser som konkretiserat det existentiella hot vi står inför, förpassades klimatfrågan till valrörelsens bakgård. Bortspolade broar i Pakistan, torrlagda floder i Europa och skållande hetta i Indien. Världens näst största gasproducent attackerade ett land på Europas tröskel vilket tillsammans med en dysfunktionell prissättningsmodell skickade elpriserna i skyn. Manegen var krattad, men ändå lyckades högern få hela debatten att handla om parentesen kärnkraft.
Bild: Fredrik Lindblå.
Högerns svar på inflationen och räntorna kommer att vara att sätta välfärden och det gemensamma på svältdiet. Varken klimatet eller människors behov kommer att bemötas så som krävs. I sådana tider behöver vi prata om alla de sätt på vilka fossil energi och krig hänger ihop. Varför vi behöver antikapitalism och nya gröna ekonomiska modeller för att överleva och tillgodose människors behov i framtiden. Varför klimaträttvisa, radikal omfördelning och arbetarmakt är en förutsättning för demokratins fortlevnad i ett alltmer kaotiskt klimat. En diskussion som åtminstone försöker kanalisera människors missnöje med senkapitalismen till annat än nyfascistiska rörelser. Men för nuvarande har hela det politiska spektrumet rört sig så långt åt höger att stora delar av vänstern verkar nöja sig med att drömma om en ganska halvdan ljummen socialdemokrati. Jag väntar. Och jag undrar vad 2023 kommer att föra med sig. Ännu mer högerglidning, eller en efterlängtad återvändsgränd?
Maria Jakobsson
