Har revolutionen plats för sorg?
Historien är inte slut
HISTORIEN ÄR INTE SLUT - ARBETARDAGARNA 9 OCH 12 FEBRUARI
Marc Bernard
1:21 Press. 2021
OCKSÅ DEN MEST omstörtande revolutionär förväntar sig att tillvaron ska löpa i de hjulspår som dragits upp av de senaste kongressresolutionerna. Men historien är oförutsägbar.
I Frankrike 1934 var arbetarrörelsens partier fastlåsta i bittra konflikter. Men allting ställdes på ända när en finansskandal utplånade krigsveteranernas pensionskassor. Fascisterna och den yttersta högern tog initiativet och ledde ett uppror i Paris som drog med sig också socialister och kommunister i ett försök att storma parlamentet. Arbetarpartierna insåg vikten av att ta tillbaka ledningen, men förmådde inte, inlåsta som de var i sina strategier för inbördes strider. De ordnade båda separata motdemonstrationer i Paris veckan efter, på samma dag och samma tid. Allt var upplagt för gatustrider mellan socialister och kommunister, som så många gånger tidigare, när de båda tågen strålade samman på boulevard Cours de Vincennes. Men konfrontationen uteblev. Deltagarna i de båda tågen omfamnade varandra och fortsatte tillsammans. Folkfronten, Union Populaire, var född.
Det var inte från partihögkvarteren i Paris som lösningen kom. Den fördes fram i intensiv debatt i lokala partiföreningar utanför huvudstaden, från fackföreningarnas folk och från periferin. Den vann regeringsmakten i parlamentet 1936-38, tryckte undan fascisterna och inledde ett socialt reformarbete. Folkfronten blev inte långlivad, men kom att sätta djupa spår i arbetarrörelsen och vänstern i hela västvärlden, ända in i våra dagar (senast i höstens franska parlamentsval där socialister, kommunister och gröna gått samman i en ny folkfront).
Bernards text är ett livaktigt reportage i förening med en klippbok av upprop, dekret, affischer och flygblad från fackföreningar och partier som tillsammans utgör en samtidsskildring, skriven bara veckorna efter februarihändelserna. Dessutom med ett gediget förord som sätter händelserna i sitt sammanhang och ett par efterord som diskuterar folkfrontens betydelse för dagens arbete mot högerpopulismen.
Recensent: Magnus Göransson
Har revolutionen plats för sorg?
HAR REVOLUTIONEN PLATS FÖR SORG? Postumt samtal med John Berger
Peter Ekström
Korpen. 2022
UTTOLKARNA AV bildkonstens fält har under 1900-talet i allmänhet dominerats av en akademiskt högutbildad elit med specialiseringar på epoker och enskilda konstnärer, ofta knutna till de stora konstinstitutionerna. Så var det inte med John Berger (1926-2017). Han identifierade sig tidigt som en outsider, övergav sin imperiebrittiska bakgrund och blev en fri konstskribent och författare på marxistisk grund. Berger har sannolikt varit en stor inspiratör och popularisator för såväl en bredare allmänhet, främst genom sitt uppmärksammade BBC-program Ways of Seeing från 1972, som för en vänsterorienterad konstnärsgeneration födda på 40- och 50-talen.
Till de senare hör Peter Ekström, konstnär, tecknare och rektor på Örebro konstskola, som skrivit flera böcker på temat konst och marxism. Nu senast en slags översikt av John Bergers tankevärld och influenser i form av ett postumt, fiktivt samtal baserat på den egna läsningen av - som det tycks - i stort sett allt som Berger skrivit. I tematiska kapitel följer han några av linjerna i Bergers gärning. På det sättet utgör boken en utmärkt introduktion till stora delar av författarskapet. Men det är samtidigt Ekströms egna frågor som konstnär och (fortfarande) socialist som styr samtalet med stort utrymme för egna kommentarer som ger sammanhang och faktauppgifter. Ämnena spänner från kallakrigsårens stora diskussioner till nutidens senkapitalistiska dominans och de socialistiska idéernas alltmer krympande utrymme. Bokens titel anspelar självklart på detta faktum. Parallellt löper frågan om bildens allt centralare roll för hela vår kultur och hur illa det samtidigt står till med utläsandet av bildspråket.
Man förstår att Berger varit som en fadersfigur för Ekström även om de aldrig träffats, ungefär som Jan Myrdals författarskap tidigare fungerat för en del unga vänstermän. Men Berger rannsakas också en del. I till exempel hans bok om Picasso pekar Ekström på eventuella blinda fläckar - trots insikten om den berömda "manliga blicken" historien igenom. Berger tillhörde ju en generation där de manliga privilegierna har varit givna.
John Berger har under de senaste decennierna framför allt ägnat sig åt berättandet och även lyrik. Liksom ett otal biografier. Sist i boken finns ett matigt appendix där hela författarskapet presenteras kronologiskt med korta personliga notiser av Peter Ekström. Boken saknar helt bildmaterial men ger de bildintresserade väldigt många skäl till att kunskapa vidare.
Recensent: Karin Hedbrant
Gaslit
GASLIT
Tv-serie
Viaplay. 2022
DEN 12 JUNI 1972 greps fem män, tre exilkubaner samt James McCord och Frank Sturgis när de hade brutit sig in i demokraternas partihögkvarter som låg i kontorskomplexet Watergate i Washington. Inbrottet hade godkänts av chefen för Richard Nixon kampanjorganisation, den före detta justitieministern John Mitchell. Hjärnan bakom det hela var Gordon Liddy, en fascistoid före detta FBI-agent. Avslöjandena kring inbrottet och det påföljande försöket att mörklägga händelsen ledde till att Richard Nixon blev tvungen att avgå som president, samt att flera av hans ledande rådgivare dömdes till fängelse.
Watergateskandalen har varit ett tacksamt ämne att skildra dramatiskt. Mest känd är förmodligen filmen Alla presidentens män från 1976 där Robert Redford och Dustin Hoffman porträtterar Bob Woodward och Carl Bernstein, de journalister som avslöjade skandalen. En annan viktig figur i den filmen var uppgiftslämnaren Deep Throat, som vi numera vet var vicechefen för FBI, Mark Felt.
Julia Roberts och en snudd på oigenkännbar Sean Penn i Gaslit (2022).
Tv-serien Gaslit skildrar en del andra personer som på olika sätt var involverade i skandalen, främst John Mitchells frispråkiga hustru Martha, Nixons chefsjurist John Dean samt Liddy. Samtliga framstår som antingen galna eller förblindade av makt. I en minnesvärd scen frågar FBI-agenter Dean varför han gjorde det han gjorde. Han svarar genom att prata om de perfekt utformade stolar som finns på presidentens flygplan. Längtan efter att vara nära makten, eller en del av den är en stark drivkraft.
Serien är mycket underhållande och välspelad med Julia Roberts och Sean Penn som paret Mitchell i spetsen. Mycket av det som hände kan verka som en skröna men är av allt att döma väsentligen sant.
Recensent: Daniel Cederqvist
Strejk
STREJK Från satans svarta kvarnar till gigekonomin
Jesper Hamark
Verbal. 2022
STREJKEN HAR BLIVIT lite av ett utrotningshotat djur på svensk arbetsmarknad. När den syns till är det oftast likt en panda på zoo: Lite loj och har svårt att föröka sig. Inte konstigt då att den lätt blir en projiceringsyta. Ekonomhistorikern Jesper Hamarks nya bok avmystifierar strejkvapnet på ett sätt som är nyttigt både för fackligt aktiva som vill ta ett par steg tillbaka från den svenska modellens försanthållanden och för de på vänsterkanten som ser den som ett universalmedel som alltid fixar biffen (om det inte vore för stygga fackledningar).
Som undertiteln antyder sträcker sig boken från den engelska industrialismens första arbetsnedläggelser till samtidens strejkande mopedbud. Men det rör sig inte om något försök att ge en heltäckande bild av strejkens historia. I stället dyker Hamark ner i historiska arbetsmarknadskonflikter för att vända och vrida på strejkens skiftande förutsättningar och effektivitet. Han vaskar fram det generella och specifika med utgångspunkt i den grundläggande motsättning som råder mellan köpare och säljare av arbetskraft.
Strejk rör sig ledigt mellan London och Höganäs, Göteborg och Pärlflodsdeltat. I arbetssociologen Beverly Silvers anda får vi följa med på bilindustrins jordenruntresa på flykt undan en facklig organisering som aldrig verkar gå att riktigt skaka av sig. Danska vårdstrejker och US-amerikanska lärarstrejker ger viktiga ledtrådar kring hur offentliganställda kan vinna eller förlora konflikter utifrån sin förmåga att knyta en "tredje parts" intressen till sina egna krav.
Det internationella perspektivet gör det också lättare att tänka kring läget här hemma. Bokens fjärde kapitel är ett bra exempel. När fackföreningsrörelsens historia skrivs från en exklusivt svensk horisont tenderar den att bli en historia om en konfliktfylld pionjärtid som så, en dag, äntligen hittar de naturliga formerna för att reglera förhållandet mellan arbetsmarknadens parter. (Att Sverige med sin Decemberkompromiss tultade efter storebror Danmarks flera år äldre Septemberforliget uppehåller vi oss helst inte vid.) Resten av världen tycks aldrig riktigt nå fram till den svenska modellen vid historiens slut. Med hjälp av begreppet arbetsmarknadsregim visar Hamark i en jämförelse hur skilda sätt att reglera förhållandet mellan arbetsköpare och arbetare tar form i Skandinavien och USA, bestämda av skilda ekonomiska, politiska, demografiska förutsättningar och styrkeförhållandena på arbetsmarknaden. Där skandinaviska arbetsköpare erkände sin motpart, satte sin tillit till lockouter och eftersträvade centraliserade avtalsrörelser bemötte deras US-amerikanska gelikar i långt större utsträckning sina arbetare med våld, strejkbrytare och union busting. Så får det hemtama en tillkomsthistoria, sätts i ett större sammanhang och blir ett möjligt utfall bland flera.
Det här är en bok som förtjänar att läsas. För dess matnyttiga innehåll, men också för författarens behagliga framställningssätt. Som läsare får du strejkforskning till livs utan att behöva vada genom de stilistiska tics som tycks plåga många akademiker som vill vända sig till en bredare läsekrets. Hamark väver ihop konkreta konflikter med allmänna frågeställningar och lyckas introducera teoretiska begrepp på ett otvunget sätt. Boken presenterar frågor som varje arbetarkollektiv borde ställa sig inför en strejk, men det är ingen bok om hur man strejkar. Kompletterad med till exempel Frances Tuuloskorpis antologi Om strejker har man däremot en perfekt studiecirkel.
Recensent: Erik Bohman
Krisernas tid
KRISERNAS TID ekologi och ekonomi under kapitalismen
Ståle Holgersen
Daidalos. 2022
KRISER ÄR EN nödvändig del av kapitalismen. Just den förstörelse och det mänskliga lidande som är krisens kärna behövs för att kapitalismen ska kunna leva vidare. En socialistisk samhällsomdaning är därför nödvändig; keynesianism och annan reformpolitik räcker inte. Detta eftersom kapitalismens kris är lika mycket ekologisk som ekonomisk. Ett nyckelbegrepp för den ekologiska krisen är "den metaboliska revan", sprickan mellan samhälleliga och naturliga system som vidgas rejält med kapitalismen och som med koldioxidrevan blivit ett helvetesgap.
Så kan man kanske mycket grovt sammanfatta kulturgeografen Ståle Holgersens högintressanta och välskrivna bok om den kris vi i dag lever i, värd en betydligt utförligare diskussion än denna korta anmälan. På ett allmänt plan lämnar den ett bidrag till marxistisk kristeori. Holgersen analyserar kriser på fem nivåer, med stigande abstraktionsgrad: händelsen (till exempel coronakrisen 2020), kapitalismens organisering vid den specifika krisen, inneboende tendenser i kapitalismen, den fundamentala profiten och slutligen motsättningen mellan bytesvärde och bruksvärde. Det blir ett pedagogiskt och klargörande analysredskap.
Men lika mycket är boken fylld av specifika data om dagens kris: fossilindustrins härjningar, den monumentala ojämlikheten, coronapandemins drivkrafter och annat. Här finns gott om ammunition att skjuta på Green New Deal eller elmarknadspolitik.
Författaren är klar över att den genomgripande samhällsomdaningen måste komma underifrån; det är styrkeförhållanden i klasskampen som avgör. "Makt och förtryck måste användas för att föra världen i socialistisk riktning". Ändå får den folkliga kampen en rätt undanskymd roll. Det är ett medvetet val; Holgersen säger sig diskutera "bara indirekt frågan om politiska subjekt". Tyngdpunkten ligger på krismekanismerna. Kanske leder det till att avslutande "Tio tankar om ekosocialistisk krispolitik" någon gång blir för allmänna. Holgersen är för allt bra och mot allt dåligt. Men angelägen läsning är det hela tiden.
Recensent: Olle Josephson
Rolf Martens
ROLF MARTENS SCHACKGENIET, MAOISTEN, MOTSTÅNDSMANNEN
Axel Smith
Schackstudion. 2022
EN AV DE FÖRSTA strategiska regler en nybörjare i schack får lära sig är vikten av att kontrollera centrum. Därför är de utan jämförelse vanligaste öppningsdragen att vit flyttar bonden framför kungen två steg och att svart gör likadant. Bönderna hindrar motståndaren från att lättvindigt placera sina pjäser i centrum, förhindrar att den andres bonde rycker fram ännu mer och öppnar vägar för såväl löpare som dam att snabbt ta sig in mot centrum.
Men naturligtvis är frestelsen stor för en duktig schackspelare, som litar mer på sin egen förmåga än att lyssna på auktoriteter och som dessutom är välbevandrad i ordförande Maos militärpolitiska skrifter, att utveckla en helt annan strategi. En sådan person var Rolf Martens. Om hans liv och schackspelande har Axel Smith skrivit en spännande bok.
Martens var inte först med att ifrågasätta de vedertagna sanningarna. Redan på 1920-talet utvecklade Aaron Nimzowitsch den så kallade hypermoderna öppningsstrategin. Svart öppnar i stället med att flytta en av bönderna på flanken. Därigenom ger svart upp kontrollen över centrum och väntar på att vit ska rycka fram för snabbt, så att svart kan kontra när det uppstår svagheter i vits ställning.
Rolf Martens Foto: Svenskt Schack.
Rolf Martens utvecklade sitt spel ytterligare en nivå och skapade vad han kallade den ultrahypermoderna motattackstrategin. Svart avvaktar i ännu högre grad med att gå till angrepp och placerar sina pjäser så att de stärker försvaret men snabbt kan omplaceras och gå till angrepp. Till exempel placerade Martens gärna tidigt springaren längst ut på brädet, vilket intuitivt är ett misstag eftersom den då får färre rutor att gå till än om den står i centrum. Han gav ofta sina öppningar fantasieggande namn som "Snake Benoni", "Norska råttförsvaret" eller "Rymdfranskt".
Rolf Martens var en utomordentlig schackspelare. Han blev svensk mästare såväl individuellt som i lag och förutsattes allmänt bli stormästare (den högsta nivån för en schackspelare). Men hans brinnande intresse för schack ersattes av ett starkt politiskt engagemang och han avslutade i förväg sin karriär.
Tyvärr är jag inte lika imponerad av Martens politiska gärning som hans schackspelande. Åren kring 1968 tillbringade han betydligt mindre tid på gator och torg än på det klassiska caféet Athen, där han ivrigt rökande och drickande spelade blixtschack om pengar. Martens var inte med och stoppade tennismatchen mot Rhodesia, trots att hans gode vän Klas Hellborg var den som skar av brandslangen som poliserna använde för att hålla demonstranterna borta från banan. 1972 blev han medlem av KPML (r) och 1974 utesluten. 1975 fick Martens anställning på Kockums varv som brännare och höll samma dag långa föreläsningar om socialimperialismen för sina arbetskamrater. Han blev fanatisk anhängare av kärnkraften, avvisade att aids skulle ha orsakats av hiv-viruset och skulle förmodligen ha varit anti-vaxxare idag.
Boken är en rik källa att ösa ur för den som vill ta del av och fördjupa sin förståelse för Martens originella idéer. Den är välskriven, fylld med utförliga analyser av hans partier och dessutom med en uppsjö av roliga anekdoter. Men jag misstänker att man ska vara en hängiven schackspelare för att uppskatta boken till fullo.
Till sist, var det ordförande Mao som gav Martens idén till hans öppningsteori? Det var nog snarare tvärtom, att han närmade sig maoismen när han insåg att ordföranden Maos militärstrategiska tänkande överensstämde med hur han spelade schack.
Recensent: Dan Israel
Byn som omvände världen
BYN SOM OMVÄNDE VÄRLDEN
Gun Lauritzson
Oktober. 2022
JOURNALISTEN Gun Lauritzsons bok har den precisa undertiteln "Hur Jan Myrdals Rapport från kinesisk by ändrade bilden av Kina." I huvudsak är det alltså en undersökning av hur Myrdals bok från 1963 togs emot i Sverige och världen. Med sin dokumentation av kinesisk bondevardag försköt den avsevärt västvärldens förståelse av det kommunistiska Kina, i positiv riktning. Lauritzson har också återvänt till byn, Liu Lin. Ganska kort diskuterar hon om Myrdal gav en manipulerad verklighetsbild. Nej, är hennes svar.
För närvarande är det populärt att ge Jan Myrdal ett eftermäle som allmän tokfrans. Lauritzsons bok bidrar till en betydligt mer nyanserad - och rättvisare - värdering.
Recensent: Olle Josephson
