Hur ser den kurdiska befrielserörelsen ut på marken? Forskarna Anna Rebrii och Jihan Ayo skriver om kvinnors revolution, "Mala Jin"-hus och framtidshopp.
"NÄR RAQQA BEFRIADES från ISIS tänkte vi: Om kurdiska kvinnor i Jazeera-regionen i norra Syrien kan organisera sig, varför skulle inte vi kunna det?" Det är Mayada Ahmed som säger detta, en av de fyra arabiska kvinnor vi träffar i Raqqa på kontoret för en paraplyorganisation för kvinnor, Zanobia, som är verksam i de delar av den Autonoma administrationen av nordöstra Syrien (AANES) där en majoritet är araber.
Från att tidigare ha varit huvudstad för ISIS är Raqqa nu en del av den politiska enhet som växte fram ur den framför allt kurdiska delen av norra Syrien när inbördeskriget bröt ut, men som sedan dess har utvidgats till att inkludera en betydande arabiska befolkning i och med att den mångkulturella alliansen Syriska demokratiska styrkorna (SDF) tog ifrån ISIS kontrollen över området. AANES är dock inte internationellt erkänt och området har kontinuerligt hotats att tillintetgöras av både Damaskus och den turkiska staten.
Foto: Savas Boyraz
I DAG ARBETAR AANES utifrån en i Mellanöstern unik modell av mångetniskt och mångreligiöst samarbete. Utöver pluralism försöker man också att i praktiken tillämpa deltagande demokrati, hållbar ekonomi och jämställdhet, inom ramen för det som är känt som "Rojavarevolutionen". Det är en revolution som bygger det nyskapande system som går under namnet demokratisk konfederalism. Visionen för detta system är att förkasta nationalstaten som modell, eftersom den till sin natur är förtryck- ande. I stället förespråkas en konfederation av kommuner, där olika etniska och religiösa grupper tillåts vara självständiga. Revolutionen har följt den radikala politiska vision som utvecklats av Abdullah Öcalan, den ideologiska ledaren för den kurdiska befrielserörelsen i Turkiet och Syrien. Det är en ambitiös - för att inte säga utopisk - målsättning i en region som är så härjad av krig, och som alla de regionala stormakterna vill kontrollera.
RAQQA OCH ANDRA DELAR av nordöstra Syrien, där majoriteten av befolkningen är araber, är enligt våra källor ett mer konservativt område än de delar som har en huvudsakligen kurdisk befolkning. Även om några av de jämställdhetsreformer som har förts fram av kurdiska kvinnor har introducerats i dessa områden finns det många förtryckande strukturer som förefaller svåra att bli av med. Försöken att förbjuda polygami har till exempel mötts av tydligt motstånd i Raqqa, Deir ez-Zor och Manbij, och därför har den här traditionen fått fortsätta där, samtidigt som den har blivit olaglig i andra delar av AANES. De nya styrande aktar sig för att införa sina mest radikala jämställdhetsreformer ovanifrån - inte enbart av respekt för deras egen grundprincip, decentralisering, utan även för att de förstår att det enbart skulle leda till än mer missnöje och ovilja.
Samtidigt har medlemmar i Zanobia arbetat i det tysta för att få till stånd större omvandlingar från gräsrotsnivå; vilket de menar har möjliggjorts av de styrande i AANES. Till exempel besöker de familjer och försöker övertala män att inte gifta sig med flera kvinnor. De medlar också i familjefrågor, till exempel skilsmässor, gentemot konservativa stamöverhuvuden och religiösa ledare; de huvudsakliga försvararna av ett patriarkalt status quo.
Tre timmar nordöst om Raqqa, i den etniskt blandade staden Heseke, fick vi möjlighet att besöka det nyöppnade Armeniska samhällsrådet för att tala med deras kvinnliga medlemmar. "Före revolutionen var armeniska kvinnor inte organiserade. Vi visste ingenting om vår egen identitet", säger Losîn Ardemiyan, en armenisk språklärare som sitter i rådet. Grundad som ett komplement till den redan existerande armeniska självförsvarsbataljonen är rådets mål att återvinna den armeniska identiteten, kulturen och språket bland de assimilerade ättlingarna till de folkmordsöverlevare som sökte skydd i Syrien för mer än ett århundrade sedan.
Revolutionen innebar inte enbart en möjlighet att återuppliva den armeniska identiteten. Bara några veckor före vårt besök möttes 150 representanter för olika organisationer i den Första armeniska kvinnokongressen; resultatet av 80 möten över hela nordöstra Syrien. Även om den etniska identiteten skiljer sig åt, så liknar armeniska kvinnors erfarenheter av att underställas männen i stort dem hos deras kurdiska och arabiska grannar. Liknande problem bemöts med liknande lösningar: Inspirerade av de kurdiska kvinnornas framgångar har Losîn och hennes kamrater anammat de autonoma kvinnokommittéerna och det tudelade ordförandeskapet i alla sina institutioner. "Egentligen bryter vi mot vår egen jämställdhetsprincip -", skojar hon, "Båda våra ordföranden är kvinnor."
Mala Jin ("kvinnors hus" på kurdiska) har växt fram överallt sedan revolutionen påbörjades 2011 och det första kvinnohuset grundades i Qamislo, en huvudsakligen kurdisk stad på gränsen till Turkiet. "Så snart ett område befriades från ISIS åkte vi dit och etablerade ett kvinnohus", säger Bahya Murad, en av grundarna till Mala Jin som institution. Det finns nu 62 sådana hus, varav två drivs av syrianska kvinnor, ytterligare en etniskreligiös minoritet i området, som har följt de kurdiska kvinnornas exempel. De här husen är platser för medling i familjefrågor, även om de kallas skilsmässohus av sina motståndare, där man skyddar och talar för kvinnor som har misshandlats av sina familjer eller makar. Därutöver erbjuder de utbildning för både kvinnor och män vad gäller nyinstiftade rättigheter för kvinnor.
Kvinnohusen är ett levande bevis på att de patriarkala tänkesätten lever kvar och att samhällelig förändring sker långsamt. Gång på gång hör vi från kvinnor att den frihet de kämpar för inte enbart kan vinnas med hjälp av lagar. Det är människors sinnelag som måste förändras, och för det har tio års revolution visat sig vara otillräckligt. Och det handlar inte enbart om att männen ska ändra sig - även kvinnor faller offer för patriarkala tänkesätt.
Många av dessa nya perspektiv utforskas aktivt inom ramen för jineologi, en ny "vetenskap om kvinnor och liv" som utvecklats av den kurdiska kvinnorörelsen. Det är ett obligatoriskt ämne på gymnasie- och universitetsnivå och lärs också ut på samtliga av AANES-institutionerna, inklusive inom säkerhetstjänsten och militären. "Fri samexistens" ("hevjiyana azad" på kurdiska) föreslås som ett alternativ till det som kallas "hegemoniskt äktenskap" - som grundar sig i dominans och ojämlikhet. De som studerar jineologi får lära sig om patriarkatets långa historia, relationen mellan könen i olika religioner, och kvinnokamper världen över.
Även om jineologi inte lärs ut i de arabiska områdena så försöker till exempel Al Sharquniversitetet i Raqqa, det nyaste av tre autonoma universitet som finns i nordöstra Syrien, att gradvis introducera ämnet som en del av andra kurser, till exempel sociologi. Samhällsvetenskaperna är nu en del av läroplanen, vilket inte var fallet under Assad, och lärs ut för att uppmuntra till kritisk tänkande bland såväl studenter som lärare, vilka många fortfarande betraktar religion och kvinnors rättigheter som icke-frågor.
NÄR REVOLUTIONEN nu närmar sig sitt elfte år tar många lokalbor entusiastiskt del av
arbetet med att utveckla nya institutioner och praktiker. Kommuner fortsätter att stärka lokalsamhället genom de nya strukturerna för beslutsfattande. Skolelever med olika etnisk bakgrund lär sig varandras språk för att överbrygga de mångåriga konflikter som har eldats på av de regionala nationalstaterna. Fredskommittéer på grannskapsnivå har utvecklat ett nytt rättssystem för att hantera konflikter mellan den egna gruppens medlemmar i stället för att vända sig till externa institutioner såsom domstolar. Kvinnor åtnjuter i dag jämställd representation tack vare en 50 %-kvot och strukturen med dubbla ordförandeskap (en kvinna och en man för varje ledarskapsposition). Jineologi är ett obligatoriskt ämne för både pojkar och flickor. Men även med en feministisk administration vid makten är den sinnelagets revolution som har förenat kvinnor från alla Syriens olika etnisk-religiösa grupper långtifrån över. Kvinnorna som driver på revolutionen fortsätter att vara optimistiska. Som en Zanobia-medlem formulerar det: Vi har redan kommit långt, och vi hungrar efter mer.
Texten är reviderad av Cagri Kurt vid Lunds universitet och översatt av temaredaktionen.
