Hur kan fördelningsfrågan lösas i ett samhälle bortom kapitalismen? Karl Marx skiljer i detta utdrag ur Kritiken av Gothaprogrammet på två stadier. I det första förverkligas det som idag bara är en abstrakt princip - var och en får konsumera i proportion till sin arbetsprestation. I nästa skede upphävs också ojämlikheten i denna fördelning.

Inom det kooperativa samhället, som grundar sig på ett gemensamt ägande av produktionsmedlen, utbyter inte producenterna sina egna produkter. Lika lite uppträder här det i produkterna nedlagda arbetet som dessa produkters värde, som en av dem ägd objektiv egenskap, eftersom de individuella arbetena nu - i motsats till i det kapitalistiska samhället - inte längre existerar på ett indirekt sätt, utan direkt som en beståndsdel av totalarbetet. Ordet "arbetsavkastning", som också i dag är förkastligt på grund av sin tvetydighet, förlorar alltså all mening.

Det som vi här har att göra med är ett kommunistiskt samhälle, men inte så som det har utvecklats på sin egen grundval, utan tvärtom just så som det framgår ur det kapitalistiska samhället; alltså ett samhälle som i alla avseenden, ekonomiskt, moraliskt, andligt ännu är behäftat med födelsemärken från det gamla samhället, ur vars sköte det kommit. I enlighet med detta erhåller den enskilde producenten - efter det att avdragen gjorts - tillbaka exakt lika mycket från samhället som han ger till det. Vad han givit är sitt individuella arbetskvantum. Exempelvis består den samhälleliga arbetsdagen av summan av de individuella arbetstimmarna. Den enskilde producentens individuella arbetstid är den av honom presterade delen av den samhälleliga arbetsdagen, hans andel av den. Han får av samhället ett kvitto på att han presterat så och så mycket arbete (efter avdrag för den del av hans arbete som går till de gemensamma fonderna), och med detta kvitto hämtar han ur det samhälleliga förrådet av konsumtionsmedel ut så mycket som lika mycket arbete kostar. Samma mängd arbete som han givit samhället i en form får han tillbaka i en annan.

Här råder uppenbarligen samma princip som den som reglerar varuutbytet, såvitt detta är ett utbyte av lika värden. Innehåll och form har förändrats eftersom ingen under de förändrade förhållandena kan ge något annat än sitt arbete, och eftersom å andra sidan ingenting kan övergå i egendom åt de enskilda, förutom individuella konsumtionsmedel. Men när det gäller fördelningen av de sistnämnda bland de enskilda producenterna råder samma princip som vid utbytet av varuekvivalenter: en given mängd arbete i en form utbytes mot en lika stor mängd arbete i en annan form.

Den lika rätten är här därför fortfarande - principiellt - den borgerliga rätten, även om princip och praktik inte längre strider mot varandra, medan utbytet av ekvivalenter vid varuutbytet endast förekommer i genomsnittet och inte för det enskilda fallet. Trots detta framsteg är denna lika rätt fortfarande behäftad med en borgerlig begränsning. Producenternas rätt är proportionell till deras arbetsprestationer; jämlikheten består i att man mäter med samma måttstock, arbetet. Men en människa är den andre överlägsen kroppsligt eller andligt, och presterar därför mer arbete under samma tid eller kan arbeta under längre tid; och arbetet måste, för att kunna tjäna som en måttstock, bestämmas till sin utsträckning eller intensitet, annars upphör det att vara måttstock. Denna lika rätt är olika rätt för olika arbete. Den erkänner inga klasskillnader, eftersom var och en bara är arbetare som alla andra, men den erkänner stillatigande den olika individuella begåvningen och därmed prestationsförmågan som naturliga privilegier. Den är därför till sitt innehåll en ojämlikhetens rätt, liksom all rätt. Rätten kan enligt sin natur endast bestå i användandet av en lika måttstock; men olika individer (och de vore inte skilda individer om de inte vore olika) kan endast mätas med samma måttstock om man ser dem ur samma synvinkel, enbart betraktar dem från en bestämd utgångspunkt, exempelvis i detta fall betraktar dem endast som arbetare och inte ser något mera hos dem, utan bortser från allt annat. Vidare: en arbetare är gift, den andre inte; en har fler barn än en annan osv osv. Vid lika arbetsprestation och därmed lika andel i den samhälleliga konsumtionsfonden, erhåller den ene faktiskt mer än den andre, blir den ene rikare än den andre och så vidare. För att undvika alla dessa missförhållanden måste rätten i stället för att vara lika vara olika.

Men dessa missförhållanden är oundvikliga under den första fasen i det kommunistiska samhället, när det just fötts fram ur det kapitalistiska samhället efter långdragna födslovåndor. Rätten kan aldrig stå högre än samhällets ekonomiska utveckling och dess därav betingade kulturella utveckling.

I en högre fas av det kommunistiska samhället, när individernas förslavande underordning under arbetsfördelningen försvunnit, och därmed också motsättningen mellan tanke- och kroppsarbete; när arbetet blivit inte bara ett medel för livsuppehälle utan rentav det viktigaste livsbehovet; när också produktivkrafterna vuxit jämsides med individernas allsidiga utveckling och alla den gemensamma rikedomens källor flödar ymnigare - först då kan den borgerliga rättens trånga horisont helt överskridas och samhället skriva på sina fanor: Av envar efter hans förmåga, åt envar efter hans behov! -