Det gick nog enligt planerna i mellankrigstidens sovjetiska ekonomi. Men vad planerade man för? En ny bok visar hur den sovjetiska planekonomin formades efter föreställningen om ett överhängande militärt hot.

1989 föll muren och det kalla kriget tog slut. De politiska systemen i öst föll samman. Men vad var det som föll? Kommunismen? Eller ett totalitärt system, rotat i flerhundraåriga ryska traditioner av centralism och maktmissbruk?

I takt med att det kalla krigets politiska känslor har svalnat och den forna sovjetstatens arkiv delvis har gjorts tillgängliga, har en mer sammansatt verklighet börjat avteckna sig. Ett av pionjärverken har skrivits av en svensk forskare. I boken Röd koloss på larvfötter hävdar Lennart Samuelson att sovjetstaten fick sina mest utmärkande drag av det militära hot som dess ledarskikt trodde sig stå inför. Sovjetunionens (militär)tekniska framgångar, dess eftersläpning på mindre prioriterade områden och dess sedan 50-talet allt tydligare stagnationstendenser och slutliga kollaps 1991, kan, enligt Samuelson, bara förklaras fullt ut av samhällets totala underordnande under kraven från de förväntade krigen.

Liknande teser har framförts förr. Men Samuelson hävdar att den traditionella forskningen kring den militära hotbildens påverkan är av begränsat värde, eftersom den koncentrerar sig på den sovjetiska militärbudgetens storlek och betydelse.

Det militära inflytandet över sovjetstatens utformning och sätt att fungera var, menar Samuelson, mer omfattande än vad som framgår av militärbudgeten. Men det var strukturellt och osynligt för konventionella analyser. Det som inte kunde upptäckas, så länge de militära arkiven omfattades av sekretess, var att hela den sovjetiska ekonomin var utformad för att på kort varsel kunna ställas om till krigsproduktion.

Det var inte, vilket sovjetledarna senare ibland skulle försöka urskulda sig med, en gigantisk och slösaktig rustningsindustri som "slukade" metaller och andra råvaror och hindrade den civila ekonomin från att utvecklas. Rustningsindustrin var förhållandevis effektiv. Men konsumtionsvaruindustrin tvingades av metall, cement och liknande konstruera varor, som i väst gjordes av andra, smidigare och billigare material, för att den produktion som kriget troddes kräva skulle ha avsättning i fredstid.

Samuelson tar sin utgångspunkt i två paradoxer: Varför undervärderade omvärlden Sovjetunionens militära styrka på 30-talet och varför övervärderades dess ekonomiska styrka under efterkrigstiden? Svaret är att traditionell analys och forskning inte urskiljde den strukturella militariseringen av sovjetsamhället.

Stalins brutala industrialisering och kollektivisering av jordbruket i slutet på tjugotalet brukar betraktas som ett sätt att försöka lösa ekonomiska tillväxtproblem. Men arkiven visar, hävdar Samuelson, att militära hänsyn redan från början var minst lika viktiga. Det gällde att utnyttja tiden till att bygga upp sin styrka inför förväntade nya "imperialistiska omfördelningskrig".

Bolsjevikernas dilemma var landets efterblivenhet. Man ansåg sig inte ha tid och råd att bygga upp en rustningsindustri med den kapacitet man förväntade sig att ett framtida krig skulle komma att kräva. När Michail Frunze, som 1925 efterträdde Trotskij som folkkommissarie för försvaret, fick ansvaret för att reformera armén lanserade han därför honnörsordet "militarisering". Hela samhället skulle delta i förberedelserna för det kommande, "totala", kriget, det ekonomiska uppbygget skulle underordnas den militära planeringen.

I Charkov, Stalingrad och Tjeljabinsk byggde man enorma traktorfabriker. Hittills har uppbygget av dessa och andra liknande anläggningar setts som ett tecken på Stalins teknikfixering (i enlighet med Lenins ofta citerade devis att socialism är statligt ägande och elektrifiering). Men i det arkivmaterial som Samuelson stöder sig på framställs de militära skälen - att snabbt kunna ställa om till massproduktion av stridsvagnar - som avgörande. Den vikt man verkade tillmäta traktorn var, åtminstone delvis, en kuliss för den betydelse den röda arméledningen - före tyskarna - tillmätte det nya pansarvapnet. På ett liknande sätt byggdes mängder av gigantiska civila industrianläggningar vars egentliga syfte var att i krigstid producera ammunition, artilleri och flygplan.

Utrensningarna 1937-38, som riktades mot Röda arméns ledande officerare och militära teoretiker och de inledande nederlagen i vinterkriget mot Finland övertygade både Hitler och västmakterna om att Sovjetstaten var en "koloss på lerfötter". Den bedömningen verkade besannas av de tyska framgångarna i inledningsskedet av Operation Barbarossa.

Men redan 1943 stod det klart att kolossen i själva verket hade larvfötter. Då producerade den sovjetiska industrin fler stridsvagnar än den tyska. Och det var stridsvagnar av högsta kvalitet. Tyskarna lyckades aldrig få fram en stridsvagn som kunde mäta sig med den sovjetiska T34:an.

Enligt Samuelson, var det militariseringen av det sovjetiska ekonomiska uppbygget som uppvägde de inledningsvis katastrofala följderna av Stalins topphuggning av Röda armén och avgjorde kriget mot Tyskland. Det ena missgreppet uppvägde det andra. Ty den sovjetiska militariseringens omfattning grundade sig i falska föreställningar om de kapitalistiska staternas militarisering och förmåga att ställa om sin civila industri till produktion av vapen.

I själva verket lät stater som Frankrike och England sin militära kapacitet och planering förfalla under större delen av mellankrigstiden. Det nazistiska Tyskland rustade visserligen, men dess militära produktionsförmåga var betydligt blygsammare än vad som antas i den sovjetiska militära underrättelsetjänstens skattningar. I slutet av 30-talet anges Tysklands antal stridsvagnar i bruk till 5.000, medan den krigstida produktionen uppskattas till 48.000 per år. Orimligheten i denna uppskattning framgår av att den tyska krigsmakten vid anfallet mot Frankrike förfogade över cirka 2.000 stridsvagnar och inför Operation Barbarossa ställde upp drygt 3.400 stridsvagnar.

Gosplans (hemliga) försvarsavdelning drog konsekvenserna av den överdrivna hotbilden. Den tredje femårsplanen planerade kapaciteten för årsproduktion av stridsvagnar år 1938 till 35.400 och år 1942 till 60.775. (Den verkliga produktionen blev, bland annat på grund av det tyska anfallet, något mindre än hälften av dessa tal.) Det säger sig självt att förberedelser för en så omfattande krigsproduktion fick stora följder för det sovjetiska ekonomiska och sociala uppbygget.

Enligt Samuelson (som här inte längre kan stödja sig på öppnade militära arkiv), kom liknande felslut om en angripares ekonomiska och militära potential att prägla Sovjetunionens utveckling också under efterkrigstiden.

"Systemets bisarra logik bestod i sovjetledningens krav på att upprätthålla en ständigt hög ekonomisk krigsberedskap. Underlaget för dess kalkyler i global skala, i kraftmätningen mot USA, förlorade efter hand förankring i USA:s faktiska förmåga till vapenproduktion i händelse av krig. Därför tog Sovjetunionen alltför stora resurser i anspråk för den förväntade militära kraftmätningen."

Samuelson hävdar att den sovjetiska tillväxtmodellen, med dess avsaknad av marknadspriser och betoning av den tunga industrin, var en följd av dessa prioriteringar.

Ju större omfattning den sovjetiska industriella beredskapen fick, desto svårare blev missförhållandena i ekonomin. Men militariseringen förhindrade, enligt Samuelson, alla försök att reformera systemet. De militära planernas fortsatta överhöghet omöjliggjorde försöken att införa marknadsprissättning under 60-talet. Gorbatjovs planer på att ställa om den omfattande försvarsproduktionen till civil produktion misslyckades, därför att partiets ledning inte hade kunskap om den strukturella militariseringens omfattning. Partiledningen kunde heller inte ifrågasätta den industriella mobiliseringsplanens dåligt underbyggda hypoteser om USA:s och NATOs ekonomiska krigsberedskap.

"Socialismen i dess ryska 1900-talsform blev mer ett militärt företag än enbart ett samhällsomdanande", konstaterar Samuelson i vad som kan stå som sammanfattning av hans bok. Den naturliga följdfrågan lyder: Är kommunismen "krigsfixerad", eller tvingades den bli det av omständigheternas makt? Var hade de överdrivna föreställningarna om kapitalistländernas militarisering sin grund? Samuelson svarar med en schablon: i marxismens idéer om klasskamp i internationell skala.

Men det rätta svaret är: hos Lenin och den analys han gjorde av den dåtida kapitalismens läge. Enligt Lenin hade kapitalismen, i och med inträdet i det han benämnde "imperialismens epok", förlorat sin utvecklingsförmåga och kunde i fortsättningen bara fås att fungera genom expansion och krig. Därför förutspådde han att de kapitalistiska staterna skulle militariseras och fascistifieras. Alla samhällets resurser skulle mobiliseras i (den omöjliga) uppgiften att hålla kapitalismen flytande ännu en tid. Även de kapitalistiska staterna skulle centraliseras och "förstatligas". Lenin hade fel. Men den bild han målade upp kom att prägla förväntningarna och handlandet hos den ryska kommunismen och dess avläggare under resten av 1900-talet.

Lennart Samuelson skriver självmedvetet att hans bok innebär ett nytt paradigm för forskningen om Sovjetunionen. Jag kan bara instämma (även om jag avvaktar resultaten från fler studier innan jag fullt ut köper hans slutsatser). Nya synsätt och vägar öppnar sig, inte bara för studiet av Sovjetunionens ekonomiska, utan också för analysen av dess politiska utveckling. Varför ändade till exempel Chrustjovs töväder och Kosygins fortsatta reformförsök på 60-talet i Brezjnevårens istid?

I början på 60-talet trappade USA upp både rustningar och retorik gentemot Sovjetunionen, bl.a. med hänvisning till ett (som det senare skulle visa sig - inbillat) nukleärt underläge, det så kallade "missilgapet". Hjälpte det upptrappade hotet från väst en konservativ falang att återta greppet om den sovjetiska maktapparaten? Hade Sovjetstaten kunnat reformeras om Willy Brandts och Olof Palmes avspänningspolitik hade kommit tidigare och vunnit allmänt gehör? -

Röd koloss på larvfötter

Rysslands ekonomi i skuggan

av 1900-talskrigen

Lennart Samuelson

SNS Förlag 1999