Har Håkan Blomqvist kastat bort sitt liv? Han måste ha ställt sig frågan åtskilliga gånger under de år han arbetat med boken Gåtan Nils Flyg och nazismen. Den handlar om kommunisten och arbetarledaren som gick i tyskarnas sold.

Blomqvist har sedan sjuttiotalet arbetat hårt för det lilla Socialistiska partiet, som ibland kallas trotskistiskt. Mellan 1934 och 1945 fanns också ett Socialistiska partiet som stod trotskismen nära. Partiledaren hette Nils Flyg. Under 1920-talet var han en av de främsta i det svenska kommunistpartiet, ett parti som gick starkt framåt mot slutet av årtiondet. Men han kastade bort sitt liv; så måste man summera det vid hans död i januari 1943. Från sommaren 1938 hade han odlat hemliga kontakter med de tyska nazisterna, fr.o.m. hösten 1940 gjorde han sitt parti öppet tyskvänligt och beroende av tyska pengar.

Det kan alltså finnas goda skäl för Blomqvist att skriva med stark inlevelse om sin huvudperson. Hur ser vägen ut från kommunism till nazism?

Inlevelsen är bokens styrka, tillsammans med ett energiskt genomtröskat och väl redovisat källmaterial, framför allt mängder av interna partidokument. Genom att Blomqvist intar Flygs perspektiv får han varje steg - nästan - i utförsbacken att te sig rimligt.

Det första tas 1929. Då utesluts det svenska kommunistpartiets majoritet, med Flyg och Kilbom i spetsen, ur Komintern. Komintern hävdar att kapitalismen står inför en stor kris; det anser inte Flyg och Kilbom. Krisen skulle enligt Komintern leda till ett revolutionärt läge bland Europas arbetare. Det största hindret för revolutionen var socialdemokraterna som borde isoleras som socialfascister. Flyg och Kilbom förespråkade fackliga enhetsfronter med socialdemokraterna. Komintern fick rätt om krisen, men hade fel om taktiken. Man överskattade de revolutionära strömningarna och underskattade fascismen. 1934 slog Komintern om till folkfrontspolitik. Det var inte riktigt folkfrontspolitik Flyg och Kilbom hade förespråkat, men det är inte obegripligt att de får partimajoriteten med sig 1929. Ändå är det ett första steg ut i öknen. Trots alla sina felsteg är det Sovjet och Komintern som samlar de revolutionära arbetarna och motståndet mot fascismen i mellankrigstidens Europa.

I Sverige fanns alltså två kommunistpartier 1929-34: Kilbomskommunisterna och de Moskvatrogna Sillénkommunisterna. 1934 bytte kilbommarna namn till Socialistiska partiet, men ungefär samtidigt började det politiska manöverutrymmet krympa. Det finns ingen plats mellan ett SKP som tillämpade enhetsfronten och ett framgångsrikt reformistiskt SAP. Det socialistiska partiet tvingas in i en fruktlös vänsterposition som vänder sig mot allt: nazismen, naturligtvis, engelsk och fransk imperialism, stalinistisk byråkrati och utrensningspolitik. Det kan verka principfast. Men det går inte att göra politik av en sådan hållning åren före andra världskriget - sedan spelar det ingen roll hur skickliga organisatörer socialisterna än är i fackföreningar och hyresgäströrelse.

Oförmågan blev tydlig första gången när Mussolinis Italiens invaderade Etiopien 1935. Nationernas Förbund beslutade om sanktioner mot Italien; också Sovjet stödde dem. Som enda svenska riksdagsparti opponerade sig Socialistiska partiet: varför sluta upp bakom ett feodalt kejsardöme som Etiopien? Varför lägga sig i vad som egentligen var en konflikt mellan kolonialherrarna England, Frankrike och Italien?

1936 bröt det spanska inbördeskriget ut. Franco startade väpnat uppror mot den lagliga republikanska regeringen. Anarkister och Socialistiska partiets spanska systerparti POUM gick till motattack och kunde ta makten i flera storstäder. Den republikanska regeringen krävde dock att den skulle vara huvudalternativet till Franco. Det krävde också Sovjetunionen, den enda stat som gav antifascisterna kraftfullt materiellt stöd, och det var också den svenska solidaritetsrörelsens linje. I den möttes kommunister och socialdemokrater; socialisterna hamnade utanför när man ville stödja en socialistisk revolution i Spanien, inte en demokratisk enhetsfront mot fascismen.

Ungefär så långt hålls partiet intakt med närmare 130.000 röster i riksdagsvalet 1936; SKP fick 96.000. Men Kilbom, Ture Nerman och andra börjar förespråka antifascistisk enhetsfrontspolitik. 1937 utesluts de, och partiet mer än halveras. Det är nu Flyg i all hemlighet börjar ta sina första tyska kontakter. Han har inte blivit nazist, men ska partiet överleva måste det få pengar. Flyg bör ha tänkt sig att han kunde utnyttja motsättningarna mellan de kålsupande stormakterna till att rädda Socialistiska partiet och därmed på sikt möjliggöra socialismen i Sverige.

När Sovjet anfaller Finland hösten 1939 ser Flyg det som ett slutligt bevis för arbetarstatens urartning. Dittills har han förespråkat total neutralitet inför storkriget men uppmanar nu sina socialister att bli Finlandsfrivilliga. Tyskarnas överfall på Norge och Danmark den 9 april fördöms också. Och 1 maj 1940 är Socialistiska partiet det enda som inte tågar i medborgartågen, där alla andra partier samlas, utan håller principfasta socialistiska antinazistiska, antisovjetiska, antibrittiska och antisocialdemokratiska demonstrationer. Men väljarna ser partiets otydlighet och isolering i försvarskampen mot nazismen, börjar stämpla det som nazistiskt, och det får bara 18.000 röster i valet 1940.

Vem skulle segra i andra världskrigets strid mellan imperialistmakter? Tyskland, ansåg Flyg och hans allt färre anhängare hösten 1940. Deras argumentation påminde om vad en del EU-anhängare i vänsterdräkt säger idag. Det socialistiska partiets uppgift blev alltså att i ett nytt och enat Europa ansluta sig till, överta och omvandla den tyska socialismen, dvs. nationalsocialismen, såsom Flyg en gång försökt med den sovjetiska kommunismen. Och så bär det rakt in i antisemitism, samarbete med statskuppsglada högerofficerare och regelbundna tyska subsidier. Fast nazist blir nog aldrig Flyg. Och ännu 1945 återstår några få hyreskämpar och fackliga organisatörer som kallar sig socialister och i fullständig förvirring spionerar åt Tyskland och försöker få ut de sista bidragen.

Det finns alltså logik i varje steg. Var ligger de stora felsluten? När den frå-gan ska besvaras blir det blomqvistska inlevelseperspektivet en svaghet, tillsammans med författarens trotskistiska skolning. Saknar man den skolningen är galenskaperna enklare att upptäcka. Viktigast är att Socialistiska partiet inte begrep sig på enhetsfrontspolitik till försvar för demokratin, åtminstone inte efter 1934. Det klarade inte att ena sig med sina motståndare för att sätta stopp för den farligaste fienden, nazismen och fascismen.

Partisekterismen är en annan sida av den politiken. Flyg såg Socialistiska partiet som den svenska arbetarklassens enda sanna företrädare. Allt som gynnade det var gott, om det så var tyska pengar. Hängivenheten till partiet var delvis ett Kominternarv, men blir ju farlig först när den kombineras med sekteristisk politik.

Oklarhet om den nationella frågan är ytterligare ett grundläggande fel. Socialisterna var internationalister: kapitalet skulle bekämpas varhelst det fanns, tendenser till socialistisk revolution skulle alltid stödjas. Etiopiens eller Spaniens suveränitet som stater blir då ganska ointressant, trots att just den frågan formerade fronten mot fascism och nazism i trettiotalets Europa. Hotet mot den svenska nationen 1940 kan man heller inte möta. Sverige, och den svenska socialismen, skulle må väl av att ta plats vid Tysklands sida. Man förstod inte att demokrati och nationellt oberoende är en förutsättning för varje steg mot socialismen i ett land som Sverige. Till en del hade också denna inställning rötter i Komintern. Moskvas centralstyre av de europeiska kommunistpartierna under 20- och 30-talet gjorde det inte så lätt för hängivna kommunister att se nationens betydelse.

Har Håkan Blomqvist kastat bort sitt liv? Nja, hans lilla Socialistiska parti - som aldrig varit i närheten av Flygs väljarsiffror sammanbrottsåret 1940 - har inte fört en landsförrädisk politik och gör goda fackliga insatser på många arbetsplatser. Dessutom har han skrivit en lärorik bok. -

GÅTAN NILS FLYG

OCH NAZISMEN

Håkan Blomqvist