Bistånd - Das Kapital
Tidskriften Mjölkspegeln nr 1/2000 hade sammanställt ett antal notiser om mjölken i de religiösa myterna. Där kunde man bl.a. läsa att det indoeuropeiska ordet för boskap, chatal, som man ju känner igen i engelskans cattle, även ligger till grund för ordet kapital. Det är ju inte så konstigt om man betänker att boskapen utgör pastoralisternas speciella form av rikedom.
Men i biståndssvängen har man länge gått bet på problemet med överbetningen och den därmed sammanhängande jordförstöringen. "Negrerna" vill liksom inte begripa att man inte skall ha för många kor, alla välmenande projekt och föreläsningar till trots. Nu visar det sig dock, t.ex. i Tanzania, att den ofelbara kapitalistiska marknaden ökar den sociala differentieringen. Antalet nyrika blir fler, givetvis till priset av utslagning för de fattiga. Dessa nyrika saknar dock ofta investeringstillfällen och bankväsendet är definitivt inte att lita på. Därmed sluts cirkeln ty korna är relativt värdebeständiga, de förökar sig dessutom av sig själva. De tas tacksamt och kostnadsfritt emot av fattiga släktingar på landet som sköter dem för mjölken och kanske en och annan kalv. Problemet påminner onekligen om den tiden hjälporganisationerna predikade barnbegränsning för människor vars överlevnad var beroende av att man hade många barn.
Rune Beckius
Recensent: Rune Beckius
Ehrenbergs troskyldighet
Johan Ehrenberg vill jag helst inte lyssna på. Jag kan ju läsa. Men så blir jag då tvungen eftersom skolan jag jobbar på hyrt in honom som föreläsare. Och det är det gamla vanliga. Vi har inte levt över våra tillgångar. Vi har inte så stor statsskuld. Vi befinner oss där vi befinner oss pga av en felaktig politik sanktionerad av alla riksdagspartierna. Att det blivit som det blivit beror på massiv desinformation. Alla är desinformerade. Politikerna. Journalisterna. Och naturligtvis vi i publiken. Alla utom Johan själv plus en liten exklusiv skara keynesianska orakel. För egentligen är det ju bara att blåsa på. Konsumera mera. Så löser sig allt.
Dock ska det hela ske på europeisk nivå. Inte för att Johan älskar EU. Men för att han hatar nationen. Nationen är a priori ond. Och EU och EMU är ju vad man gör det till. Vadå socialismen grundlagsvidrig? Vadå inflationsbekämpningen grundlagsfäst? Vadå centralbanken fri från demokratiskt inflytande? Johan verkar nästan irriterad över frågorna. Ni är väl inga legalister?!
Under de två timmar Johan pratade tjänade han ungefär 3.000 kronor. Trots det stora lidande hans föredrag åsamkade mig tjänade jag själv bara en femhundring. Orättvist tyckte jag. Så i ett obevakat ögonblick snodde jag en tusenlapp från Johans honorar. Den ska han aldrig få tillbaka. Man är väl ingen legalist.
Henrik Skrak
Recensent: Henrik Skrak
Vänsterns allianser
Gudrun har fått mandat av sitt parti att gå in i koalition med Göran. Det är helt OK. Det räcker med ett skenvänsterparti att välja på i nästa val. Allt som gör politiken mer genom- och överskådlig är av godo.
Men Göran vill inte. Omvärlden skulle inte ha förtroende för Sverige då, säger Göran. Det skulle skada vår trovärdighet, säger Göran. Folk i utlandet skulle inte tro på vår alliansfrihet, säger Göran.
Göran Persson är ett geni. Vem annan än han skulle, samma månad som meddelandena strömmar in om hur hans parti och en rad socialdemokrstiska regeringar i femtio års tid försvarspolitiskt spelat under täcket med NATO och CIA, välja att anklaga den enda rörelse som under hela denna tid tagit alliansfriheten på allvar för bristande trovärdighet just vad gäller alliansfriheten? Vem annan, som står i spetsen för en rörelse som under femtio års tid för NATO och CIAs räkning bedrivit systematisk åsiktsregistrering av folk som i ord eller handling visat sig ta allians- och yttrandefriheten på allvar, skulle komma på tanken att anklaga dessa människor för bristande trovärdighet vad gäller alliansfrihet och demokratisk lödighet?
Alliansfrihet är nog i stort sett det enda som vänsterpartiet fortfarande står för. I varje fall så länge de står utanför regeringen. Och det är klokt. Om de inte gjorde det skulle de ju inte längre ha något kvar att sälja ut i en förhandling om taburetterna.
Recensent: Hans Isaksson
Stridsvagn S till skroten
Vislanda hade fram till för sådär 15 år sedan Statens Järnvägar sin stora skrotningsplats. Här samlades under min barndom alla ånglok från seklets första hälft för att med gasbrännare skäras ned till skrot. Godsfinkor och andra lastvagnar hade prima kärnfuru i golven och detta virke såldes till självkostnad till de anställda. Halva kommunen byggdes med kärnfuruplankor. På sextiotalet var det rälsbussarnas tur, allteftersom järnvägarna lades ner och vi inte längre färdades och fraktade kollektivt i samma utsträckning.
Vid skrotningsplatsen arbetade vid seklets mitt minst 70 man. De var statsanställda med SJ:s mycket slitstarka blåställ. De och deras familjer hade fria resor på järnvägen, regelbundna hälsokontroller (det behövdes om inte annat så för allt bly de fick i sig) och gick i pension vid sextio. Det var ingen överdådig, men en trygg tillvaro.
På sjuttio-åttiotalet hade nedläggningarna av den kollektiva järnvägstrafiken gått så långt att skrotningsplatsens expanderande verksamhet förbytts till en kraftig nedgång. Det fanns snart inget mer att skrota. Personalen skars ned genom naturlig avgång.
På åttiotalet inleddes avvecklingen av SJ som statligt monopol. SJ delades upp i trafikbolag och Banverk. Skrotningsplatsen såldes till en privat skrotfirma, AB Gotthard Nilsson. De anställda fick välja mellan att att gå över i privat tjänst, gå till Postverket - som ännu inte på allvar börjat implodera - eller, om de var i lämplig ålder, att gå i pension. 10-15 man blev kvar i privat tjänst.
Stridsvagn 103, även kallad Stridsvagn S, var det svenska försvarets sista stora kraftansträngning att stå på egna ben vad gäller pansar att jämföra med JAS vad gäller flygvapnet. Vi som gjorde vår värnplikt då den vid sextiotalets början introducerades fick lära oss att den var genialiskt konstruerad. Den saknade vridbart torn, och den 10,5 cm kanonen riktades genom att hela vagnen roterade på sina larvfötter. Den var vårt motdrag mot ryssens alla T34:or och, senare, T72:or. Neutralitetsförsvaret och vår nationella självständighet var vid denna tid en sak som togs seriöst - ute i stugorna - och avancerade planer på svenskt atomvapen arbetades det samtidigt på.
Ryssen kom aldrig. Stridsvagn S kom aldrig i strid, och tur var det. Tur för konstruktören, ty det var antagligen ingen bra stridsvagn. Tur för oss andra, ty krig är inget att ha.
Ryssen styrs nu av en fascistisk maffia i stället för av kommunister och är alltså inte längre något hot. Nu kan, bör, det avslöjas - ute i stugorna - att det där med neutralitetsförsvar och nationell självständighet var en nyttig myt på sin tid, inget annat. De som har makt och inflytande kallar inte längre Sverige för "Fosterlandet" utan "Det här landet". Snart talar de inte om det alls. Det som blir kvar av svenska armén skall bli en brandkårsstyrka som skall rycka ut när NATO anser sig hotat någonstans ute i världen.
På AB Gotthard Nilssons skrotningsplats i Vislanda står nu en armada av Stridsvagn S. Den skall skäras ned och smältas om. Liksom tidigare neutraliteten och Folkhemmet.
Nedskärning är tidens lösen.
Recensent: Hans Isaksson
Syds röst
Vad är det som kvalifice-rar väst till att både vara domare och utdelare av straff över andra regimer och folk när deras egen praxis av mänskliga rättigheter hör till de värsta övertrampen i historien?"
Denna berättigade undran formulerades på en internationell antiimperialistisk konferens som hölls i Bagdad 5-7 december förra året. Clarté deltog som observatör och lyssnade på de röster från tredje världen som sällan får utrymme i västmedierna.
Världens fattiga stater saknar ett välorganiserat motstånd mot USAs och västvärldens ekonomiska och politiska hegemoni. De rörelser som agerar internationellt utanför FN-sammanhang är splittrade och svaga. Försöken att hitta forum har under åren samlats under paraplybegreppet Alliansfria Rörelsen; under dem sorterar en räcka av organisationer. En är NASYO, Non-Aligned Student Organisation, som bildades 1993. Isoleringen av Irak var en utlösande orsak och huvudkontoret förlades till Bagdad. Idag finns organisationer från ett nittiotal länder som medlemmar, bland dem regeringsbärande partier.
På konferensen föreslogs följande allmänna grundvalar för förbättrat samarbete och solidaritet mellan länderna och folken i Syd:
att koordinera politiken för att möta all sorts imperialistiska och hegemoniska tendenser att styra världen;
att stödja alla folks rätt till frihet och oberoende;
att motarbeta alla försök till utplundring av länderna;
att använda diplomatiska arbetsmetoder för att lösa internationella problem;
att ingen diskriminering sker utifrån ras, kön eller religionstillhörighet.
Recensent: Karin Hedbrant
Relativt vilse
En föreläsningsserie om postkolonial teori och praktik pågår i Stockholm. En utgångspunkt har varit antologin Globaliseringens kulturer - Den postkoloniala paradoxen, rasismen och det mångkulturella samhället (Nya Doxa 1999). Den speglar den strömning som idag är mycket stark på amerikanska universitet, företrädesvis representerad av forskare med annan bakgrund än den "gängse" vita, manliga.
Edda Manga, doktorand från Göteborgs universitet, försökte sig på att presentera några feministiska teoretiker inom området men råkade gå alldeles vilse i sin iver att bejaka de kulturrelativistiska idéerna. Inledningsvis konstaterade hon att kulturfenomen sällan analyseras ur ett allsidigt perspektiv med klass/ras/köns-aspekter samtidigt utan ofta snävar in sig på en av sidorna. Så långt vill jag gärna hålla med och inflika, liksom också Edda Manga gjorde, att just klassaspekten idag allt oftare får stryka på foten när ras och kön anses som "hetare" ämnen. Många feministiska teoretiker fokuserar enbart på kön vilket kan få underliga konsekvenser för den som samtidigt intresserar sig för samhällsförändring i djupet.
När föreläsaren mot slutet äntligen tog upp ett konkret exempel i form av sitt möte med prostituerade i Havanna visade sig dock hennes teori hamna i samma haveri: eftersom dessa kvinnor idag ofta hade utbildning (till skillnad från före revolutionen) och eftersom de dessutom på detta sätt bidrog till att pumpa in välbehövliga dollar i landet, kunde kanske fenomenet bedömas i en helt annan dager än med de fördömande ögon som västliga feminister (och socialister?) brukar anlägga på fenomenet. Edda Manga vägrade ta ställning till om den nyblomstrande prostitutionen på Kuba var bra eller dålig för kvinnorna och landet. Hon hade ju stått där ansikte mot ansikte med dem och noterat deras självkänsla.
Varför inte statliga bordeller på en gång, kan man undra. För ett par decennier sedan var den kubanska regimen mycket stolt över att nästan ha nedbringat prostitutionen till noll. En åhörare tillhörig fyrtiotalistgenerationen påminde om detta och tillade att solidaritet kanske är ett ord som också är tillämpligt. Och nog finns det universella kunskaper om vad prostitution i grund och botten står för trots dess alla olika skepnader. Men vi som hade dylika tankar fick känna oss mossiga och omoderna. Flertalet av åhörarna var sjuttiotalister som gick en universitetskurs - de hade varken frågor eller invändningar inför denna senaste variant av postmodernism i form av kulturrelativism.
På mötet deltog också en grupp från Gambia och Senegal. De betackade sig för den sortens acceptans från västvärldens intellektuella - efter mötet visade de mer intresse för den politiska grupp jag tillhör än för den för dem obegripliga föredragshållaren.
Det handlar inte om att fördöma de människor som tvingas in i eller lever i traditioner som förminskar deras mänskliga rättigheter. Att möta en prostituerad i Havanna eller en mor från Sudan som låter könsstympa sin dotter med respekt och förståelse är en sak, men att i grund och botten kompromisslöst bekämpa den sortens yttringar är lika självklart.
Recensent: Karin Hedbrant
Torsk på TCO
Jag är en masochistisk torsk, en sådan som betalar för att bli förödmjukad och plågad. Ty varje kvartal girerar jag 819 kronor till mitt fackförbund, SFHL. Av dessa pengar går en del till TCO och på så sätt är jag med och försörjer de två ekonomerna Gösta Karlsson och Jan-Erik Nyberg. De har just slagit fast att EMU är bra för mig. Och det är klart det är. För går vi med blir det inte någon vanlig devalvering nästa gång det krisar. Det blir i stället en intern devalvering, vilket enligt EMU-utredningen innebär "en mindre generös arbetslöshetsförsäkring, en finansieringsreform för arbetslöshetskassorna, en mer flexibel arbetsrätt och regelförändringar som påverkar styrkebalansen mellan arbetsmarknadens parter". Å vad skönt!
Recensent: Henrik Skrak
Bo Gustavsson
Bo Gustafsson, professor i ekonomisk historia, dog för några veckor sedan, 69 år. Även om han de sista tjugo åren var socialdemokrat och tog avstånd från den kommunistiska traditionen, kan inget undanskymma att han är ett stort namn i Clartés historia.
Som student i Uppsala på 50-talet återuppbyggde han Uppsalas Clartésektion. Han skrev litteraturöversikter i Clarté som introducerade internationella marxistiska teoretiker, t.ex. Maurice Dobb eller Paul Sweezy, för svenska läsare. Hans Clartéskrift från 1964, Från kolonialism till socialism, var en av de första som lyfte fram det tredje-världen-perspektiv som blev så avgörande för sextiotalets antiimperialistiska rörelse. Han var också redaktör för tidskriften Clarté några viktiga årgångar vid sextiotalets början och både inledde och ledde de stora ideologiska uppgörelser som kom att samla nästan en hel generation radikala ungdomar kring en marxist-leninistisk, Kinavänlig politik. (Några av de viktigare inläggen återfinns i Clartéantologin Axplock från 1988.) Det var mycket Bo Gustafssons förtjänst att Clarté från 1969 kunde ge ut Marx Kapitalet i svensk nyöversättning i tre band. 1970 lade han fram sin doktorsavhandling Marxism och revisionism, en internationellt uppmärksammad studie av de idéhistoriska rötterna till Eduard Bernsteins revisionism.
Redan detta är många gånger mer än de flesta av oss uträttar som livsverk. När de grundläggande ideologiska problemen efter Vietnamkrigets slut och kulturrevolutionens nederlag manglade sönder den marxist-leninistiska rörelsen under sjuttiotalets andra hälft, gick Bo Gustafsson alltså som många andra till socialdemokratin. Men han blev aldrig någon trött cyniker och kunde också på nittiotalet skriva utmärkt och lika välformulerat som alltid mot svensk EU-anslutning eller mot överfallet på Jugoslavien.
Recensent: Olle Josephson