Ska arbetarklassen bryta överhetens makt måste den bryta också dess ideologiska herravälde. Ett unikt exempel på en mothegemonisk kulturrörelse är den svenska arbetarlitteraturen. Den lyfter fram både underkastelsen och anspråken på hegemoni hos den svenska arbetarklassen. Magnus Nilsson diskuterar hur den kan förstås mot bakgrund av Gramscis teorier.
Den svenska arbetarlitteraturens ge-nombrott under mellankrigstiden innebar inte bara att författarkårens sociala sammansättning förändrades, utan även att en ny syn på såväl litteraturen som världen i stort trängde sig fram. Den sociala situation i vilken detta skedde kan förstås med hjälp av Gramscis begrepp kris.
Man talar ofta om mellankrigstiden som ett andra modernt genombrott (se till exempel Bertil Nolins förord i antologin Kulturradikalismen: Det moderna genombrottets andra fas, Stockholm/Stehag 1993), och likheterna mellan de båda epokerna är utan tvekan stora. Gunnar Ahlström menar i sin bok Det moderna genombrottet i Nordens litteratur från 1947 att 1870- och 80-talens moderna genombrott var ett uttryck för en samhällsprocess som mognat under ett halvt sekel, men som blev verkligt påtaglig först efter 1870. Denna påtaglighet var ett resultat av att de intensiva ekonomiska moderniseringsprocesser som 1870-talets högkonjunktur gav upphov till inte följdes av en motsvarande ideologisk utveckling. Detta ledde till en allt mer tilltagande spänning mellan den upplevda verkligheten och de härskande idéerna om denna verklighet. I sin tur resulterade det i ideologiska motsägelser som gav upphov till en kulturkris som uttrycktes som en kamp mellan gammalt och nytt. Under krisen fick en uppsättning nya idéer, bland annat förmedlade via Georg Brandes inflytelserika Hovedstrmninger, sitt genombrott.
Under 1870-talet uppenbarades alltså de hegemoniska idéernas otillräcklighet till följd av en ojämn utveckling av de sociala och ideologiska sfärerna. Det möjliggjorde att andra idéer som bättre svarade mot den upplevda verkligheten kunde introduceras. Till följd av en ideologisk eftersläpning utmanades den rådande hegemonin, och en ideologisk kampsituation uppstod. Detta är en kris, i Gramscis mening.1
Liksom under 1870-talet rådde vid 30-talets ingång en högkonjunktur som bar fram omvälvande moderniseringar. Och liksom under det föregående genombrottet visade sig de hegemoniska idéerna vara oförmögna att hantera den förändrade verkligheten, med idékamp som följd. På samma sätt som under den tidigare genombrottsperioden ställdes det nya mot det gamla, men bakom denna ideologiska upprepning dolde sig en helt ny social situation.
Den modernitet som det under mellankrigstiden stod strid om bars framför allt upp av arbetarrörelsens samhällsbygge och en förändring av den kapitalistiska ekonomin. Den politiska sidan av utvecklingen kan, med etnologen Magnus Bergs formulering, beskrivas som att socialdemokratin gör moderniteten statsbärande ("Modernitet - som empiriskt fält, som teoretiskt redskap", Brottningar med begrepp, Göteborg 1992). Den ekonomiska sidan beskrivs i en artikel av Gun Sjödin i ett av Ord & Bilds temanummer om 30-talet (Gun Sjödin, "Funktionalismens dilemma", Ord & Bild, nr. 1-2/1972) som ett skede i kapitalismens utveckling som hon väljer att kalla "rationaliseringens period". Efter första världskriget kunde kapitalismen inte längre bäras upp av en expanderande världsmarknad, varför kapitalets expansion över världen ersattes av rationaliseringar och intensifieringar av arbetsprocesserna som främsta utvecklingsprincip. Till intensifieringen av arbetsprocesserna bör man också lägga den accelererade integreringen av nya livssfärer i varuekonomin. Den massproducerade konsumtionsvarans segertåg visar på en aspekt av denna utveckling, masskulturens och nöjesindustrins frammarsch pekar på en annan.
Att de moderniseringar som gav upphov till mellankrigstidens ideologiska kris bars upp av en politisk process med arbetarrörelsen i centrum och en omstrukturering av den kapitalistiska ekonomin innebär naturligtvis att den ideologiska kris under vilken arbetarlitteraturen framträder präglas av motstridiga klassintressen. Detta perspektiv hamnar emellertid ofta i bakgrunden när arbetarlitteraturens genombrott diskuteras mot bakgrund av en abstrakt uppfattad modernitet. Med hjälp av Gramscis begrepp kris kan de sociala perspektiven bibehållas, vilket leder till att den svenska arbetarlitteraturen kan förstås som en mothegemonisk praktik.
Om man jämför den svenska arbetarlitteraturen med den litteratur som bär samma namn i andra länder slås man snart av att de svenska författarnas verk i allmänhet är av överlägset litterärt värde. Utländsk arbetarlitteratur har ofta karaktären av "partiprogram med talstreck" medan den svenska i allmänhet präglas av en högre grad av komplexitet och realism. Bakgrunden till denna skillnad kan möjligen förstås med hjälp av begreppen subaltern och officiell.
Medan utländska arbetarförfattare inte sällan betonar litteraturens agitatoriska uppgifter ställer sig deras svenska kollegor oftare uppgiften att kombinera det tendentiösa med det realistiska. Detta kan tyckas motsägelsefullt, men är det endast om arbetarklassen och dess kultur betraktas som någonting enhetligt. Per Forsman tar i boken Arbetets arv upp skillnaden mellan den arbetarklassens kultur som arbetarrörelsen beskriver utifrån marxismens ekonomiska teori och den faktiska arbetarkulturen. För att beskriva dessa två kulturer använder han sig av Gramscis teorier. Gramsci menade att alla historiska underklasser har präglats av ett "subalternt tänkande", ett underkastelsens tänkande, som är en återspegling av den härskande klassens tankesätt. Samtidigt såg han att arbetarklassens villkor framtvingade en kollektiv organisering som innehöll hegemonianspråk. Denna aspekt av arbetarkulturen kan benämnas "den officiella". Jag tror att ett viktigt särdrag hos den svenska arbetarlitteraturen är just skildringen av det subalterna i förhållande till det officiella.
Att arbetarförfattarna inte ryggade för det subalterna ledde till omfattande kritik, inte minst från arbetarrörelsen, som ibland menade att arbetarförfattarna ägnade sig för mycket åt att rota i dyn. Paradexemplet är kritiken mot Folke Fridells romaner Död mans hand och Greppet hårdnar, men också Ivar Lo-Johansson råkade illa ut. Till exempel var de många inom arbetarrörelsen som förkastade Godnatt, jord (1933) och slöt upp bakom den patetiska motskriften God morgon jord.
Men arbetarförfattarnas intresse för det subalterna går hand i hand med försöken att skapa ett progressivt politiskt medvetande. I "Statarklassen i Sverige" (Stridsskrifter 1946) menar Lo-Johansson att "[n]ågot av den sammanblandning, som vidlåder stadsbons uppfattning om folket på landet, har [] socialt och mentalt kommit att inverka på lantarbetaren själv". Denna sammanblandning med bönder är dock inte riktig enligt Lo-Johansson, som menar att stataren "i grund och botten [är] industriarbetare". Här angriper Lo-Johansson statarnas verklighetsuppfattning. Mot ideologin ställer han den praktiska erfarenheten, och påpekar att "[d]en som arbetar på godset är lika egendomslös som industriarbetaren, passar samma bestämda klockslag, sitter lika osäkert, han flyttar vanligtvis oftare".
Försöken att bryta ett falskt medvetande genom att hänvisa till erfarenheten kan förstås med hjälp av Gramscis teori om den organiske intellektuelle. Gramsci menar att den revolutionära politiken måste utgå från arbetarrörelsens praktiska medvetenhet, som innehåller en mängd idéer som är outtalat oppositionella. Eftersom arbetarklassens frigörelse enligt Marx måste vara dess eget verk, kan revolutionära idéer inte tillföras arbetarrörelsen utifrån. Sambandet mellan de revolutionära idéerna och arbetarklassen måste i stället vara organiskt. Den organiske intellektuelle har som uppgift att systematisera arbetarklassens oppositionella idéer till en sammanhängande mothegemonisk ideologi. För att kunna göra detta måste han vara organiskt förenad med arbetarklassen. Han måste tala dess språk och dela dess erfarenheter.2
För att visa på närheten mellan Gramscis teorier och Lo-Johanssons idéer vill jag citera ett stycke ur romanen Socialisten:
"Karl Marx stod på stallbacken.
Det var inte de socialistiska dogmernas, urkundernas, revolutionernas Marx. Honom skulle lantarbetarna ändå inte ha begripit. Ombudsmannen skulle heller inte ha velat använda sig av honom. Det ombudsmannen talade om handlade om mjölkerskornas avlöning, om den förkortade arbetstiden, om ryktersättningen, om hindrandet av vräkning, om föreningsrätten, om vardagens allra futtigaste små angelägenheter, de som för den lyssnande skaran var de största och enda angelägenheterna i världen."
Senare heter det: "Från socialismens himlar drog sig hans tal ner till mänskorna framför honom". Stallbackens Marx är begriplig eftersom han passar in i "den värld de [statarna] själva sett". Lo-Johansson utgår från arbetarklassens verklighet i sitt försök att visa på en väg ut ur den sociala misären. Jag tror att han härigenom i hög grad är typisk för en viktig tendens inom den svenska arbetarlitteraturen - en tendens som utgör en avgörande skillnad i förhållande till stora delar av arbetarlitteraturen i andra länder - och att denna bäst förstås med hjälp av Gramscis teorier.
Under senare år har många radikala rörelser desillusionerats. När revolutionerna uteblivit eller perverterats har kapitalismen kommit att uppfattas som ett oövervinneligt system, mot vilket inget motstånd är möjligt. I ett sådant läge är det viktigt att framhålla den svenska arbetarlitteraturen som ett exempel på en mothegemonisk praxis. -
1.Antonio Gramsci, Selection from Prison Notebooks, red. Q. Hoare och G. Nowell Smith, London 1986, s. 178. Enligt Stuart Hall är krisen en process under vilken gamla förhållanden bryts ned och nya byggs upp, som uppstår när samhället inte längre kan reproduceras på grundval av de rådande sociala relationerna. Stuart Hall, The Hard Road to Renewal, London och New York 1988, s. 96, s. 165f.
2. För en diskussion av Gramsics teori om den organiske intellektuelle, se David McNally, "Language, History and Class Struggle", In defence of history, red. E. Meiksins Wood och J. Bellamy Foster, New York 1997, s. 38 och Terry Eagleton, Ideology, London och New York 1991, s. 118.
