Krisen och strukturförändringarna i den kapitalistiska ekonomin har skapat kris också i fackföreningsrörelsen. Under de senaste åren har facken mer och mer pressats på defensiven. Men vi har också sett, särskilt i Frankrike, hur en numerärt starkt försvagad rörelse kan föra imponerande strider mot marknadsliberalismen.

Asbjörn Wahl, ledare för kampanjen For velferdsstaten i Norge, och i många år anställd vid Norsk jernbaneforbund och Internationella transportarbetarförbundet, har förslag till hur arbetarklassen i Europa ska reorganisera sig.

Fackföreningsrörelsen utgör på många sätt ett "främmande element" i det kapitalistiska systemet, eftersom den inte godtar marknadskrafterna som grund för löneutvecklingen. En av fackföreningsrörelsens grundläggande uppgifter är tvärtom att upphäva konkurrensen på arbetsmarknaden. Fackföreningsrörelsen organiserar ju dem som genom att sälja sin arbetskraft skapar värdena i samhället, och det är i lönekampen som konflikten mellan arbete och kapital ständigt blottställs, blir uppenbar och omöjlig att undandra sig. Fackföreningarna representerar därför alltid en möjlighet till radikal samhällskritik, för motstånd mot kapital- och marknadskrafterna. Att denna möjlighet inte alltid kommer till fullt uttryck, ändrar inte det faktum att den finns där. Därför måste fackföreningsrörelsen med nödvändighet vara kärnan i varje seriöst och långsiktigt motstånd mot kapitalets härjningar på den internationella marknaden. I praktiken har den emellertid problem med att iföra sig ledartröjan i denna kamp. Medan behovet av starka fackföreningsorganisationer är större än på länge, är Europas fackföreningsrörelse nere i en vågdal som vi måste gå tillbaka till mellankrigstiden för att finna maken till, även om vi sett tecken på en ökad aktivitet de senaste åren.

Fackföreningsorganisationernas tillbakagång gäller såväl makt och inflytande som medlemsuppslutning och organisationsgrad. Förändringar i näringsstrukturen - utvecklingen från industrisamhälle till tjänste- eller informationssamhälle - har decimerat den traditionella arbetarklassen, med dess starka och långvariga fackliga traditioner, till förmån för nya grupper med svagare traditioner. Många av de nya yrkena är organiserade i mindre enheter än den traditionella tunga industrins stora arbetarkollektiv. Detta har också bidragit till att försvaga fackföreningarna som maktfaktorer i samhället. Totalt sett har emellertid antalet löntagare ökat, och med längre utbildning har de flesta också större teoretisk kompentens än tidigare. Ur det perspektivet skulle potentialen rent antalsmässigt snarare ha vuxit än krympt. Följande tabell, som visar organisationsgraden i en del europeiska länder, talar sitt tydliga språk om fackföreningsrörelsens problem de senaste 10-20 åren:

Andel fackligt organiserade av arbetskraften

Danmark78%(1985)80%(1994)Frankrike15%(1985) 9%(1995)Italien48%(1985)44%(1994)Storbritannien59%(1979)31%(1995)Spanien27%(1980)19%(1994)Västtyskland35%(1985)29%(1993)

Den nära politiska anknytningen till ständigt mer principlösa och marknadsliberala socialdemokratiska partier har blivit ytterligare en belastning för många av Europas fackföreningsorganisationer. Varken på arbetsplatserna, på politisk nivå eller i offentligheten spelar de därför samma roll som de en gång gjorde.

Kapitalets offensiv mot fackföreningsrörelsen har lett till att samförståndsmodellen, eller klasskompromissen, som etablerades i Västeuropa efter det senaste världskriget, är på väg att bryta samman. Det relativt stabila styrkeförhållande mellan arbete och kapital som har präglat utvecklingen i våra samhällen efter kriget, blev under efterkrigsåren strukturellt befäst genom en rad lagar, avtal och reformer som säkrade arbetstagarna en rad styrkepositioner, rättigheter och sociala skyddsnät. Dessa låter sig inte avlägsnas över en natt, just därför att kompromisserna avlagrade sig i lag- och avtalsverk och i samhällets institutioner. Den omfattande maktförskjutning som vi har upplevt de sista åren, har därför fortsatt stor ändringspotential i sig.

Stabiliteten och varaktigheten i den kapitalistiska ekonomins tillväxt under efterkrigstiden gjorde det möjligt att tillfälligt stabilisera styrkeförhållandena mellan klasserna i en reglerad kompromiss. Tillväxten gav utrymme för jämn välståndsutveckling och viktiga reformer för fackföreningsrörelsen, som å sin sida accepterade den kapitalistiska organiseringen av ekonomin, den privata äganderätten till produktionsmedlen och arbetsgivarnas rätt att styra. De historiska och ekonomiska betingelserna för klasskompromissen är emellertid inte längre för handen. Samförståndspolitiken knakar därför i fogarna. Under trycket från den skärpta kampen om marknaderna har kapitalkrafterna gått på offensiven för att säkra förtjänsten - genom att försvaga fackföreningarnas rättigheter, hålla löneutvecklingen nere och reducera de offentliga utgifterna. I land efter land har fackföreningsrörelsen upplevt att tillkämpade rättigheter inte längre är självklara. Bland medlemmarna har detta resulterat i uppgivenhet, frustration, ilska, anpassningsvilja och kampvilja om vartannat. Många "känner inte igen sig" på dagens benhårda och fientliga arbetsmarknad. Denna för många oförståeliga situation utnyttjas cyniskt av högerpopulistiska krafter, som Le Pen i Frankrike, Jörg Haider i Österrike, Gianfranco Fini i Italien och mer eller mindre våldsamma rasistiska och nyfascistiska grupperingar i särskilt Tyskland. Dessa dramatiska samhälleliga förändringar har hittills i de flesta europeiska länder mötts av en pragmatisk anpassning från fackföreningsrörelsens sida. Frankrike är ett viktigt undantag; där har facket genomfört omfattande och strejker. Också i andra europeiska länder har emellertid strejkerna blivit vanligare de senaste åren, efter att med något undantag ha varit nästan frånvarande i europeiskt arbetsliv under flera år.

I Storbritannien hade fackföreningsrörelsen ledning större inflytande över socialdemokratins (Labours) politik än många av sina systerorganisationer på kontinenten. Samtidigt utvecklade det sig emellertid ett starkt och självständigt ombudsmannaskikt på företagsnivå (shop stewards) som den fackliga ledningen inte hade full kontroll över. Detta skikt var väldigt yrkes- och branschorienterat och relativt snävt "ekonomistiskt" i sitt perspektiv - alltså i liten grad politiserat. Även om den fackliga toppbyråkratin också här var starkt orienterad i riktning mot nationellt samförstånd och socialt partnerskap, bidrog därför den bristande kontrollen över den lokala ombudsmannaapparaten till att det inte var så intressant för arbetsgivarna att ingå något samhällsfördrag med facken. Då den ekonomiska krisen slog in i brittisk ekonomi på 70-talet, blev därför konfrontation och kamp arbetsgivarnas metod att hålla lönerna nere.

Labours bristande förmåga att möta denna situation politiskt skapade omfattande missnöje och uppgivenhet inom fackföreningsrörelsen, där kraven på handling ökade nedifrån. Bristen på samordnat ledarskap och det relativt snäva ekonomistiska perspektivet i många av de kamper som uppstod under delar av 70-talet, bidrog till att isolera de strejkande - både från andra grupper av arbetare och från befolkningen som sådan. Denna splittring utnyttjade arbetsgivarna och de konservativa effektivt, och det slutade som bekant med att Margaret Thatcher ställde det relativt rådvilla Labour åt sidan och övertog regeringsmakten. Därmed fick de brittiska arbetsgivarna en mycket högerorienterad regering som genom statsapparaten kunde leda och samordna kampen mot fackföreningsrörelsen - både i öppna konflikter och genom lagstiftning. Nio paket med antifacklig lagstiftning bidrog till att klavbinda de brittiska fackföreningsorganisationerna under loppet av de arton år som tories regerade. Med en väl genomtänkt strategi isolerades och nedkämpades de arbetare som gick ut i strid.

Nederlagen för gruvarbetarna, hamnarbetarna och grafikerna i tre olika men helt avgörande konflikter knäckte fackföreningsrörelsen. Antalet strejkdagar gick ned från 29 miljoner 1979 till 0,6 miljoner 1993.

De brittiska fackföreningarna har inte återfått sitt politiska inflytande efter det att Tony Blair körde ut de konservativa från regeringskanslierna i maj 1997, eftersom fackets inflytande i partiet starkt reducerats. Den nye "moderne" partiledaren har gjort fullständigt klart att det inte finns någon väg tillbaka till förhållandena före Thatcher. Bland annat har så gott som hela det antifackliga regelverket förblivit oförändrat. Likväl tyder mycket på att bottenpunkten har passerats för brittisk fackföreningsrörelse, och att självförtroendet är på väg att stärkas igen.

Den välorganiserade tyska fackföreningsrörelsen har fortsatt stor makt, även om också den har förlorat inflytande de senaste åren. Bara under perioden 1993-95 tappade tyska LO över 1,5 miljoner medlemmar - och har nu under 10 miljoner medlemmar. Då chefen för IBM i Tyskland, Hans-Olaf Henkel, tog över ledningen för den tyska arbetsgivareföreningen i slutet av 1994, signalerades början på slutet för den så kallade tyska modellen, baserad på socialt partnerskap och samförståndspolitik. Henkel är en benhård kritiker av den så kallade "sociala marknadsekonomin". Han har hänvisat till att "socialt lugn och politisk stabilitet också är uppnådd i andra länder", till exempel i Storbritannien. Med andra ord, en situation där lugnet råder genom att facket kämpats ned.

Som svar på detta lade ledningen för tyska LO sig på en starkt nationell linje och kungjorde omfattande programändringar inför sin kongress i november 1996. LO-ordföranden Dieter Schulte menade dess-utom att de nya problemen absolut inte kan lösas "utifrån det gamla mönstret att allt kan föras tillbaka till intressemotsättningen mellan arbete och kapital". Fackföreningsrörelsen får inte längre se på sig själv som motpart, utan snarare som "medspelare". Den måste gå samman med arbetsgivarna för att säkra tyska arbetsplatser i kampen om de internationella marknaderna, menade han.

Ordföranden för det mäktiga IG Metall, Klaus Zwickel, lanserade sitt storstilade projekt, "Enhet för arbete" (Bndnis fr Arbeit). Alliansen skulle bygga på att fackföreningsrörelsen släppte kraven på reallöneökningar mot att den fick en sysselsättningsgaranti. Arbetslösa skulle kunna tas in i arbete för en lön som låg under avtalens miniminivåer. Regeringen skulle skrinlägga planerna på sociala nedskärningar. Fackföreningsrörelsen skulle öppna för mera flexibla arbetstidsförhållanden. Verkligheten bidrog till att sänka detta projekt, först när "Enhet för arbete" havererade på grund av arbetsgivarnas motvilja mot en ny, omfattande klasskompromiss (april 1996), och därefter då arbetsgivarna och Kohlregeringen angrep fackliga rättigheter och sociala trygghetssystem (bl.a. sjuklön). Pressen för aktion nedifrån i fackföreningsrörelsen ökade. De storstilade programändringarna i riktning mot "nationell allians med arbetsgivarna" blev därmed modererade redan före LO-kongressen, och avvisades av kongressen. Det blev snarast centrum/vänsterkrafterna som stärkte sin position genom att hålla fast vid fackföreningsrörelsen som en samhällelig motkraft mot nedrustningen av välfärdsstaten - men utan att klara av att utveckla detta alternativ i någon högre grad.

Fransk fackföreningsrörelse har spelat en anmärkningsvärd roll de sista åren. Med en organisationsgrad på knappt tio procent finns den faktiskt inte på arbetsplatserna på många ställen - särskilt inom den privata sektorn. CGT, som fortfarande är Frankrikes största fackförening, har förlorat omkring sextio procent av sina medlemmar de sista tio åren och organiserar idag inte fler än en halv miljon löntagare. Detta till trots har franska arbetare tagit ledningen i kampen mot den globala marknadsliberalismen. I november-december 1995 fyllde tiotusentals offentliganställda gatorna i Paris och andra storstäder i våldsam kamp mot Juppé-regeringens planer på att skära ned offentliga budgetar och nedrusta välfärdsstaten. De gigantiska demonstrationerna väckte internationell uppmärksamhet, och kampen var ifärd med att utveckla sig till ett brett motstånd mot nyliberalismen och den globala kapitalismens offensiv. Rörelsen fick massivt stöd från opinionen och var faktiskt på gränsen till att utveckla sig till ett allmänt folkligt uppror, då premiärminister Alain Juppé efter tre och en halv vecka böjde sig och tog tillbaka merparten av sina antisociala "reformplaner".

Att detta sker i ett land med så låg organisationsgrad är självklart en tankeställare. De franska fackföreningarnas tradition att först och främst organisera aktivister och att mobilisera alla anställda, vare sig de är medlemmar eller inte, när det går till strejk, är en del av svaret på denna paradox. Styrkedemonstrationen 1995 hade ökat självförtroendet och kampviljan hos facket och var avgörande för att lastbilschaufförerna i två omgångar - hösten 1996 och 97 - lamslog den franska ekonomin genom att spärra av vägnätet landet över, återigen med relativt lyckat resultat. På detta sätt har de franska arbetarna och fackföreningarna visat världen att kollektiv aktion inte är något som hör forntiden till i våra postindustriella samhällen, som många akademiker, politiker och kommentatorer under en lång tid har försökt få oss att tro. Aktionerna skapade en ny situation, även om det nog är för optimistiskt att proklamera att vinden har vänt för fackföreningsrörelsen i Europa.

Arbetsgivare världen över har utnyttjat massarbetslösheten för omfattande angrepp på fackföreningarnas tillkämpade rättigheter. Mycket av detta kan sättas under samlingsrubriken "flexibilisering av arbetet". Det vill säga försvagande av arbetstidsbestämmelser, avskaffande av minimilönsregler, reducerat anställningsskydd, ökat kontraktsarbete och bruk av inhyrd arbetskraft, mer deltidsarbete och urholkande av en räcka andra fackliga rättigheter. Detta kopplas samman med nya produktionsformer och ledningsstrategier - både i privat och offentlig sektor. Själva normalarbetsdagen står på spel. Åttatimmarsdagen, som en radikaliserad fackföreningsrörelse i Europa tillkämpade sig i kölvattnet av oktoberrevolutionen i Ryssland, har redan gått förlorad, eller är på väg att gå förlorad, för stora grupper löntagare i flera länder. Det är med andra ord ett dramatiskt bakslag.

Arbetsgivarna angriper på tre fronter. För det första genom att omstrukturera och splittra upp verksamheterna. För det andra genom att undergräva existerande lagar och avtal ute på arbetsplatserna. För det tredje genom politiska kampanjer och lobbyverksamhet för att vrida tillbaka lag- och regelverket.

De rop vi hör från näringsliv och högerkrafter om att skyddet mot uppsägningar är för starkt, och att det måste mjukas upp för att de ska bli villiga att nyanställa fler, är en del av denna kamp. Internationellt är pressen för att avskaffa reglerade minimilöner och öka flexibiliteten massiv. G7-mötena (mellan statsledningarna i de sju mäktigaste OECD-länderna) har flera gånger kommit med starka önskemål i denna riktning, och EUs Vitbok om sysselsättning från 1995 anslöt sig till samma krav.

På flera håll reses krav på ökad genomsnittsberäkning av arbetstiden - dvs. att den dagliga, veckovisa eller månatliga arbetstiden kan avvika från normalvärdena, bara medeltalet över en längre period hålls på en viss nivå. På så sätt kan arbetsgivarna undandra sig övertidsersättning och urholka normalarbetsdagen. EUs arbetstidsdirektiv, som för övrigt är så svagt att det bara har betydelse för de mest outvecklade medlemsländerna, öppnar för detta system.

Förutom detta florerar korttidsanställningar och bruk av vikarier och inhyrd arbetskraft, inte minst inom kommunal och statlig sektor - och ofta i strid med lagar och bestämmelser. Anställda riskerar att få jobba månadsvis på kontrakt, för att så bli avskedade under en period - och därefter anställda på nytt. Så försöker verksamheterna att komma bort från fasta anställningsförhållanden.

Ett av fackföreningsrörelsens viktigaste problem i den internationaliserade ekonomin är i dess starka bindning till nationalstaten. Medan välfärdsstaten, det arbetsrättsliga systemet och löneavtalen är förankrade i nationalstaten, opererar kapitalen allt friare på en oreglerad världsmarknad. Facken har därför stora svårigheter att matcha de multinationella företagen och de internationella kapitalrörelserna.

I denna situation koncentrerar sig stora delar av den internationella fackliga byråkratin sin aktivitet till etableringen av internationella minimistandarder - genom ILO eller i de nya, omfattande handelsavtalen som utvecklas inom WTO (World Trade Organisation) eller andra, regionala samarbetsorgan (EU, NAFTA, ASEAN, MERCOSUR m. fl.). En armé av fackliga byråkrater har på detta sätt blivit resande i "facklig maktlöshet". De flesta som varit involverade i detta slags verksamhet vet att resultaten varit osedvanligt magra.

Inte minst inom EU är denna verksamhet av stor omfattning. Förutom Euro-LO och de europeiska yrkesinternationalerna har en räcka landsorganisationer och nationella fackförbund upprättat egna kontor i Bryssel. Som informationskanal kan detta vara viktigt, men på lobbyområdet har kostnadseffektiviteten hittills varit mycket dålig.

Denna "byråkratiska internationalism" har fört fackföreningsorganisationerna in i en återvändsgränd. Det skapar stor frustration och maktlöshet inom förbunden, som ständigt ropar efter gemensam aktion på internationella fackliga möten, men utan klara förslag på riktning eller innehåll i dessa "aktioner". Samtidigt ståtas det med en militant retorik som saknar bas i fackföreningarnas aktiviteter hemma, där de fortsätter i klasskompromissens anda - med mild eftergivenhet och anpassning till den "segerrika kapitalismens" nuvarande utvecklingsnivå.

En viktig del av denna anpassning går ut på att alliera sig med de nationella kapitalkrafterna i kampen om konkurrensförmåga - där också lön- och arbetsvillkor accepteras som konkurrensfaktorer. Återhållsamma löneuppgörelser och en viss eftergivenhet i riktning mot ett återkallande av reform- och välfärdspolitiken har varit och är det konkreta innehållet denna politik. För en fackföreningsrörelse som har accepterat systemets ramar, framstår inget annat som realistiskt.

En annan del av anpassningen går ut på att ge sitt stöd till den europeiska integrationsprocessen i hopp om att det skall ge sociala klausuler och harmonisering av arbetsförhållandena i alla fall i de mest outvecklade EU-länderna. Efter hand som facken har erfarit vilken form integrationen har, är detta stöd på väg att bli mer kritiskt. De fackliga strider som uppstått, har därför i ökande grad, direkt eller indirekt, varit knutna till EUs unionsplaner. Särskilt gäller det den ekonomiska och monetära unionen med gemensam valuta och de så kallade Maastrichtkriterierna. I grund och botten var det ju detta som låg till grund för den franska strejkvågen före jul 1995, och de omfattande fackliga striderna i Belgien, Tyskland, Grekland, Italien och Spanien.

Den fackliga byråkratins snäva perspektiv måste förstås utifrån dess roll i klasskompromissens era, då den fungerade som en "stötdämpare" mellan arbete och kapital. Å ena sidan förhandlade den fram förbättringar i välfärd och fackliga villkor, å andra sidan administrerade och kontrollerade den fredsplikten på arbetsplatserna. Dess position är med andra ord avhängig av att de fackligt organiserade "lägger sina öden" i dess händer, och en självständig lokal facklig kamp är ett hot mot denna roll.

Anpassning eller motstånd hänger med andra ord på pressen nedifrån i fackföreningsrörelsen. Det var detta som stoppade de tyska facktopparnas önskan om en omfattande nationell allians med arbetsgivarna för "tyska arbetsplatser", och det är detta som pressat fram ökad motståndskamp i delar av europeisk fackföreningsrörelse.

Om klasskompromissen går mot sitt slut, har processen hittills likväl varit mindre dramatisk i Norge än i de flesta andra europeiska länder. Det har först och främst de stora överskotten i oljeekonomin så långt sörjt för. Men fackföreningsrörelsen är på defensiven här som överallt, och styrkeförhållandet har ändrat sig starkt till fördel för arbetsgivarna. Den strategi det norska så kallade "solidaritetsalternativet" bygger på avspeglar ju just denna maktförskjutning i samhället.

"Solidaritetsalternativet" representerar en anpassning till "kampen för konkurrensförmåga". Detta alternativ lyckas självklart bäst om inte fackföreningsrörelsen i alla andra länder följer en motsvarande linje. Innehållet i solidaritetsalternativet är att löneutvecklingen i Norge skall vara på nivå med eller lägre än i "våra konkurrentländer", och eftersom fackföreningsrörelsen i konkurrentländerna har samma mål, slutar det nödvändigtvis i en nedåtgående lönespiral.

"Solidaritetsalternativet" baserar sig med andra ord på en "vi-sitter-i-samma-båt"-hållning som sätter hänsynen till konkurrensförmågan - dvs. fackföreningsrörelsens allians med norskt kapital - före den internationella fackliga solidariteten. Detta har effektivt försvagat fackföreningsrörelsen på alla plan i försvaret av lagar och avtal. Passivitet, uppgivenhet och demoralisering har varit en oundviklig konsekvens av den ideologiska avväpning "solidaritetsalternativet" har bidragit till.

Under "solidaritetsalternativets" täckmantel pågår en omfattande omfördelning av värden i samhället - från arbete till kapital. Ojämlikheten skjuter fart, och girigheten bland samhällets toppar har haft goda utvecklingsmöjligheter. De guldkantade paket företagsledarna tilldelar sig själva är med andra ord en följd av den fackliga återhållsamheten.

Under de sista årtiondena har kvinnorna spelat en allt viktigare roll också i fackföreningsrörelsen. Deras andel av arbetsstyrkan har ökat drastiskt - till en nivå där de närmar sig hälften. De har mer och mer gjort sig gällande inom facket, och de har också tagit med sig erfarenheter från plattare organisationsstrukturer och starkare tvärkontakter som har bidragit till att sätta byråkratin i fackföreningsrörelsen i fråga.

Men även om kvinnorna i stort antal har gått ut i arbetslivet, är det fortfarande mycket könsdelat. Kvinnorna är starkt överrepresenterade inom tjänstesektorn, inom omsorg och offentlig sektor i allmänhet, medan de är starkt underrepresenterade i de flesta tillverkningsindustrier, i byggnads- och anläggningsindustrin och i transportnäringen. Även om lönegapet mellan kvinnor och män minskat en del de senaste decennierna, ligger den genomsnittliga timlönen för kvinnor i Norge ännu cirka tolv procent under männens.

Kvinnorna har också ett lösare förhållande till arbetsmarknaden, inte minst därför att de fortfarande står för huvuddelen av det oavlönade omsorgsarbetet. Långt fler kvinnor än män har deltidsarbete, korttidsanställningar och så kallat tillfälligt arbete. Likväl har deras andel av de norska fackföreningsorganisationerna ökat starkt, i LO från 23 procent 1970 till 44 procent 1995. Med nuvarande utvecklingstrend är kvinnorna snart i majoritet i LO.

Denna omfattande förändring inom arbetslivet har fört med sig nya idéer, hållningar och krav. Kvinnorna har bidragit till att sätta likalön och kortare arbetstid på dagordningen, även om de har varit tvungna att kämpa - och fortfarande kämpar - mot "gubbvälde" och stelbenta strukturer inom fackföreningsrörelsen. Det har varit svårt för många fackförbund - och manliga löntagare - att acceptera att typiska kvinnoyrken skall få högre lönepåslag som en del av kampen för jämställdhet. Arbetstid och likalön, tillsammans med kvinnans allmänna situation på arbetsmarknaden, representerar en viktig potential för motståndskamp mot kapitalets offensiv.

Marknadens ökade dominans utmanar och undergräver fackföreningsrörelsens makt, struktur och arbetsformer. En av konsekvenserna av den långvariga klasskompromissen var att det byggdes upp en starkt centraliserad fackföreningsrörelse, med en ledning som hade styrka, mandat och tillräcklig kontroll till att ingå centrala, kollektiva avtal - samt sörja för lugn i arbetslivet under avtalsperioden. På det sättet fick vi i Norge en av de mest centraliserade fackföreningsorganisationerna i den västliga världen. Det korporativa trepartssamarbetet gav den centraliserade fackföreningsrörelsens ledning inflytande också på den statliga reformpolitiken.

Nu är vi alltså över i en fas där huvuduppgiften är att försvara det som uppnåtts. Fackföreningsrörelsen har erfarit att den inte längre kan förvänta sig att lagar och avtal efterlevs som förr ute i arbetslivet. De maktförhållanden som facket aldrig satte på dagordningen under "de goda tiderna", visar sig nu var starka redskap i kapitalets tjänst.

Medan fackliga ledare på toppnivå förhandlar om lagar och avtal, pågår undergrävandet av samma regelverk på den enskilda arbetsplatsen. I bägge fallen bidrar processen till att försvaga den centrala fackliga apparatens ställning. Å ena sidan klarar den fackliga ledningen knappt av längre att genomdriva nya reformer lagar och avtal. Tvärtom accepterar den snarare - på "realpolitikens" grund - att återkalla enskilda rättigheter och reformer. Å andra sidan pågår undergrävandet av regelverket utanför den centrala apparatens arena - och utlöser tidvis lokala strider som upplevs som grus i maskineriet av den centrala apparaten.

Det som pågår under den officiella och reglerade ytan i arbetslivet - på de enskilda arbetsplatserna - är långt mer allvarligt än de flesta erkänner. Konkurrensjakten utövar ett starkt tryck på löntagarna i riktning mot effektivitet, omställning och starkare psykisk press. Samtidigt förs stora kampanjer mot dem som är arbetslösa eller får andra problem. Det ska inskärpas i dig att du är för dålig, att du inte duger, att du ligger samhället till last, och att du själv har ansvaret för dina plågor. Dessa massiva angrepp på de arbetandes stolthet och värdighet har allvarliga följder. När självförtroendet försvagas, så försvagas också kampviljan och motståndskraften. Därmed försvagas självklart också fackföreningsrörelsen.

Fackets ledning är idag för fjättrad av fredsplikten, det arbetsrättliga systemet, byråkratin och de stelnade arbetsformerna för att effektivt kunna möta denna offensiv. Det är därför styrkepositioner för klubbar och fackföreningar runt omkring på arbetsplatserna blir så avgörande under åren som kommer. Det är där kampen måste ha sin förankring. Det är där löntagarna kan övervinna splittringen, framträda som kollektiv och på sikt, och i allians med andra sociala krafter, utmana kapitalets välorganiserade, globala maktstruktur.

I dag kläms de lokala ledningarna, aktivisterna och förtroendevalda mellan den passiviserande, starkt centraliserade apparaten å ena sidan och uppgivenhet, demoralisering och avpolitiserat missnöje å andra sidan. Situationen ropar på organisatoriska och politiska initativ som kan utlösa den aktivitet och det motstånd mot kapitalets offensiv som finns latent - där missnöjet, i stället för att öppna för högerpopulism, politiseras och ges en riktning som motsvarar arbetarrörelsens traditionella värderingar.

Internationell solidaritet har alltid haft en central position inom fackföreningsrörelsen, och viktiga landvinningar har uppnåtts just tack vare att fackligt organiserade har varit i stånd att ena sig över nationella skiljelinjer. Solidaritet kommer dock inte av sig självt, den måste, som det mesta annat, kämpas fram - konkret och i praktiken - också mot starka motkrafter. En ökad samordning på basplanet av fackliga aktiviteter tvärs över gränserna är oundgängligt om rörelsen skall återvinna sin styrka mot kapitalet.

För att utveckla detta måste man göra upp med den "byråkratiska internationalism" som dominerar stora delar av den internationella fackföreningsrörelsen. Lobbyverksamhet för internationella standardregler i övernationella organ blir som en kamp mot väderkvarnar i de sammanhangen. Självorganisering, kamp nedifrån och en gradvis mer utvecklad koordinering av den fackliga kampen över gränserna är den enda vägen att gå för att möta globaliseringshotet.

Erfarenheter från viktiga konflikter de sista åren visar vidare att det måste byggas internationella nätverk (listor med kontaktpersoner, adresser, telefon- och faxnummer, internetadresser osv.) mellan fackliga organisationer - särskilt inom de multinationella koncernerna. Effektivt informationsutbyte och förmåga till handling med kort varsel har visat sig avgörande i konfliktsituationer. Då måste kanalerna vara öppna och informationen gå direkt till det skikt av förtroendevalda som kan utlösa solidaritetsaktioner.

Problemet är att en del fackförbund inte accepterar detta. Kontrollen ovanifrån skall säkras. Men bland lokala förtroendevalda har det visat sig att det finns ett stort intresse för internationella kontakter och solidaritet. Stödarbetet för konflikter som Esbjergstrejken i Danmark 1995, hamnarbetarkonflikten i Liverpool 1996/97 och hamnkonflikten i Australien 1999 visar detta. I Liverpoolkonflikten visade arbetarnas eget förbund varken förmåga eller vilja att mobilisera stöd. Liverpoolarbetarna själva, däremot, gjorde en fantastisk insats. Med hjälp av bland annat Internet, och en lång tradition av internationalism i Liverpools fackföreningsrörelse, etablerade de uppsagda hamnarbetarna och deras anhängare ett imponerande internationellt nätverk, där de också fick i gång internationella hamnblockader utan att bruka de officiella fackliga kanalerna. Existensen av telefon, fax och internet har på det hela taget gjort det svårare att upprätthålla den byråkratiska kontrollen ovanfrån, som idag i huvudsak fungerar som ett hinder mot en facklig internationalism på basnivå.

Den viktigaste potentiella kraften mot kapitalets globala offensiv står alltså att finna i fackföreningsrörelsen. Problemet är att den ännu inte är utvecklad till en nivå där gemensamma aktioner på internationell nivå kan genomföras. Nödvändigheten av koordinerad facklig kamp över gränserna kan trots allt inte "påtvingas" fackföreningsrörelsen uppifrån, den måste växa fram nedifrån och baseras på reella erfarenheter. Utan en aktiv kamp på nationell nivå finns det ingenting att samordna internationellt. Inom överskådlig framtid blir därför fackets viktigaste uppgift att stärka aktiviteten på lokalplanet.

Angreppen på fackföreningsrörelsens positioner har skapat kamparenor där situationen redan är mogen för starkare organiserat motstånd. Det förutsätter att det tas viktiga politiska, strategiska och organisatoriska initiativ på följande områden :

Mer politik - mindre partipolitik. Fackföreningsrörelsens starka partipolitiska fixering utgör i dagens situation ett växande problem. LOs inte bara samarbete utan underkastelse under en socialdemokrati som rasat till höger och hämtar mer och mer av sin politik från den marknadsliberala menyn, föder passivitet och avpolitisering. Speciellt problematiskt är det självklart när partiet från regeringposition genomför politiska åtgärder som riktar sig mot fackföreningsrörelsens intressen.

I stället för ett angrepp på denna politik får vi från LOs ledning moralkakor över det växande antal missnöjda LO-medlemmar som ger sin röst till Fremskrittspartiet eller Höyre. Att erkänna att detta avpolitiserade missnöje göds av den egna återhållsamhetspolitiken och socialdemokratins högervridning finns det naturligtvis ingen förståelse för.

LO och de flesta förbunden undervärderar dessutom att marknadens ökade makt har ändrat betingelserna för fackföreningsrörelsens politiska engagemang. Den form som LOs bindning till socialdemokratin har antagit, bromsar utvecklingen av en förståelse av den nya situationen. Fackföreningsrörelsen måste själv höja fanan. Svaret är nämligen inte en avpolitiserad fackföreningsrörelse. I dagens situation finns det behov av mer politik - men mindre partipolitik - i fackföreningsrörelsen.

Enhet i fackföreningsrörelsen. Om man ska bygga upp ett trovärdigt motstånd mot kapitalkrafternas internationella offensiv, är ökad tvärkontakt, inte bara inom, utan också mellan fackförbund, såväl i som utanför LO, en nödvändig förutsättning.

De viktigaste motsättningarna idag i fackföreningsrörelsen går inte mellan utan på tvären i de tre huvudorganisationerna. Med dagens dramatiska ekonomiska och samhälleliga förändringar står fackföreningarna inför en utveckling som kommer bli långt mer brutal än de flesta erkänner. Fackföreningsrörelsens organisatoriska splittring framstår i detta sammanhang som ett växande problem. Varje radikal strategi för att möta kapitalets offensiv måste ha enhet på tvären genom huvudorganisationerna som långsiktigt mål.

Existerande maktpositioner, historiska och traditionella motsättningar och skilda partipolitiska värderingar gör att ett sådant närmande inte kommer att ske med utgångspunkt i organisationernas topp idag. En utveckling i denna riktning måste därför kämpas fram genom aktionsenhet nedifrån i organisationerna.

Makten till medlemmarna. Den starka centraliseringen och byråkratiseringen gör det nödvändigt att resa parollen "Makten tillbaka till medlemmarna" i norsk fackföreningsrörelse. Det kan bara ske genom en press nedifrån i organisationerna. Tendensen till att förvandla facket till en serviceorganisation för medlemmarna bör snarast vändas till fördel för en utveckling av fackföreningarna till kamporganisationer.

Den Skandinaviska Transportarbetarkonferensen i Oslo hösten 1995 (ett lokalt initierat samarbete mellan fackföreningar inom transportnäringen i Oslo, Köpenhamn och Stockholm) antog enhälligt följande riktlinjer för en facklig strategi mot kapitalets internationella offensiv:

"1. Klubbar och fackföreningar måste bygga allianser och utveckla nätverk med sikte på att utväxla erfarenheter, utveckla strategier och stärka det ömsesidiga stödet och solidariteten.

2. För att stå starkare mot internationaliseringen av ekonomin och de multinationella koncernerna måste den fackliga internationella samordningen stärkas och bli mer förpliktande.

3. Det måste visas större uppfinningsrikedom i den fackliga kampen för att försvaga och kringgå antifacklig lagstiftning. I sista hand måste nödvändiga strider tas och stödet säkras från en solidarisk fackföreningsrörelse.

4. Lokala fackliga organisationsled uppmanas att bygga upp en kampfond med sikte på att stå bättre rustade för att möta de ökande angreppen från kapitalkrafterna och de politiska myndigheterna."

Bekämpa kapitalets flexibiliseringsstrategi - för en kortare, reglerad normalarbetsdag. Urholkningen av arbetstidsregler och försvagandet av anställningsskyddet utgör i dag det mest allvarliga angreppet mot löntagarnas löne- och arbetsförhållanden. Att detta sker i en situation där arbetsproduktiviteten under de sista decennierna har ökat fortare än någon gång tidigare i historien, understryker allvaret i bakslaget. Kampen mot denna utveckling framstår därför som avgörande - med en potential att bli den samlande utgångspunkten för en facklig internationell samordning.

I Tyskland har fackföreningsrörelsen länge tagit upp kortare arbetstid som ett avgörande krav i en tid då det inte skapas nya arbetstillfällen även om den ekonomiska tillväxten är relativt hög. I Frankrike har facket gått igenom en rad strejker där både kortare arbetstid och lägre pensionsålder har varit centrala krav, något som ledde till att Jospin-regeringen tvingades utlova 35 timmars arbetsvecka från år 2000. Liknande löften pressades fram politiskt i Italien.

De nordiska fackföreningsorganisationerna har lagt sig på en helt annan kurs i denna fråga. Med sin säregna uppfattningatt generell arbetstidsförkortning inte är något bra medel i kampen mot arbetslösheten, har de till och med uppträtt som bromskloss inom Euro-LO på detta område. Här finns ett stort område för att organisera press underifrån i fackföreningsrörelsen.

Mot anbud, privatisering och uppsplittring av verksamheterna. Privatisering och marknadsorientering inom den offentliga sektorn är en del av kampen för att lägga ständigt större delar av samhället under kapitalets domän. Inom den statliga sektorn har Telenor redan tagit steget fullt ut, medan järnvägen och posten steg för steg är på väg mot marknaden. Nu står den kommunala sektorn på tur.

Situationen skriker med andra ord efter en lokal, samordnad mobilisering mot den entrepenadsprivatisering och marknadsorientering och de angrepp på löne- och arbetsvillkor som detta för med sig. Hellre än att kämpa isolerat inom var sin offentlig sektor, är tiden inne för fackföreningar inom statlig och kommunal sektor att utveckla en gemensam plattform för denna kamp. Dessutom existerar det stora möjligheter för bredare allianser med konsumentgrupper, miljörörelser och andra utomparlamentariska organisationer.

Eftersom samma process pågår genom så kallad "outsourcing" och uppsplittring av privata verksamheter, finns det möjlighet till vidare allianser också tvärs över skillnaderna mellan privat och offentlig sektor - med försvar för välfärdsstaten som mål.

Facken måste inse nödvändigheten av att striderna organiseras och samordnas nedifrån - och utveckla kampformer som är anpassade till de nya förutsättningarna.

Då de tyska metallarbetarna demonstrerade mot regeringen i början av oktober 1996, bar de en banderoll med följande text riktad till regeringen och arbetsgivarna: "Wir lernen Französisch!" ("Vi lär oss franska!"). Det var en vink om vad de skulle kunna tänka sig att sätta igång om företagen inte gav upp sin kamp mot sjuklönen. Kanske är det på tiden för flera av oss att lära oss mer franska - i detta sammanhang gatans språk, så att säga. -

Översättning: Daniel Cederqvist. Artikeln har tidigare, i en längre version, publicerats i boken Markedets vidunderlige verden, redigerad av Finn Gustavsen och Inga Marte Thorkildsen.