Leendet är brett, hållningen stolt, när predikanten tar till orda: Tillväxten är hög. Sverige intar en tätposition i den nya ekonomin, säger han. Det är dags för reformer.

Nej, det är ingen direktsänd gudstjänst, det är regeringsförklaringen anno 2000. Statsministern talar om reformer. 18 miljarder skall frälsa oss från ondo.

Jag har växt upp i besparingssverige. När min årskull tog studenten 1997 hade en fjärdedel av folkhemmet rivits. Nedskärningarna uppgick i runda tal till 250 miljarder, och samtidigt hade en kvarts miljon människor avskedats från offentlig sektor.

Experimentmakare var en socialdemokratisk maktelit, vilkens valseger framkallat glädjetårar hos farsan hösten 1994.

- Nu vore det väl fan om det inte blir bättre, sa han.

Ett halvår senare miste han jobbet.

Därefter rullade det på. På bibliskt manér hävdade Göran Persson att "den som är satt i skuld är inte fri". Partiet och dess åsiktsportar sjöng sedan vidare på denna refräng. Målet var att bli "världsmästare i budgetsanering".

Jag är inte den som förnekar att man lyckats. Tvärtom. Hoppas bara att Persson inser att han samtidigt rev folkhemmet.

Det finns människor som hyllar detta.

Finansmagnaterna Jacob Wallenberg och Jan Carlzon, anförda av en solskensglad Carl Bildt, har varit på besök i New York och lovsjungit den svenska ekonomin:

- Det har skapats en helt ny företagsmiljö och kultur i Sverige, sa de. Inte undra på att de är nöjda, nu när vi äntligen är tillbaks på trettiotalet, nu när vi äntligen fattat att privatiseringar, utgiftstak och sänkta kapitalskatter är den enda vägen fram.

Världen runt, från London till Nya Zeeland, har socialdemokratin antagit en borgerlig dagordning, samtidigt som man säger sig vara ett vänsteralternativ till liberaler och konservativa.

Liknar kampen mellan Coca Cola och Pepsi: olika burk, samma innehåll.

Nyliberala ekonomiska teoretiker har intagit Rosenbad och förändrat grunden för Sveriges framtid. I den globala kapitalismens era har man fallit i alla fällor som går att falla i. Detta kommer att visa sig i nästa lågkonjunktur, då nya nedskärningar drabbar återstoden av välfärdsbygget. Jag kan inte låta bli att tänka på detta där jag ser Persson stå och predika.

Jag reser mig upp, vandrar ut i höstmörkret och funderar. Stora reklampelare växer ur asfalten, Mc Donalds, Colgate och Dagens industri pryder husväggarna och bland de fallna lönnlöven ligger gratistidningar och broschyrer från fondbolag.

De vittnar om den nya tidens ideal, om marknadssamhällets seger. De skvallrar om att förebudet om frälsning bara är tom retorik, utan vilja och kraft.

De säger mig att socialdemokratin och välfärdsstaten är döda ting.

Att det är dags att börja om.

Kent Werne