Efter den femte oktober är Jugoslavien ett annat land. Väst har segrat. Inte därför att Milosevics förlorade valet, utan därför att Nato utnyttjade presidentskiftet till att driva igenom stora förändringar. Diana Johnstone, engelsk journalist, analyserar höstens utveckling.

Oktoberöverraskningen" som åstadkom maktskiftet i Belgrad var i själva verket två händelser, den ena efter den andra. Först kom ett demokratiskt val, modell Serbien. Sedan kom en fullständigt odemokratisk kupp, modell "världssamfundet", annars känt som Natoland. Det demokratiska valet skulle ha räckt för att tvinga Slobodan Milosevic att avgå som jugoslavisk president. Majoriteten av de jugoslaviska väljarna hade länge önskat sig ett maktskifte, och Vojislav Kostunica framstod som ett rimligt alternativ. Men de Natostödda kuppmakarna ville ha mera, två ting som det lagliga valet inte kunde bestå med: ett dramatiskt mediespektakel som skulle passa den västerländska massmediedramaturgin och ett maktövertagande som gav mer än den begränsade jugoslaviska presidentämbetet.

De jugoslaviska valen utlystes av Milosevic själv. "Diktatorn" hade valts till Serbiens president i landets första flerpartival 1990, följt de konstitutionella reglerna och lämnade ämbetet mot slutet av sin andra period, varefter han av det jugoslaviska parlamentet valdes till den i huvudsak symboliska posten som Jugoslaviens president. Efter att ha fått till stånd en grundlagsändring som skulle göra det möjligt att återvälja honom, i allmänna val, utlyste han valen tidigt, flera månader innan hans period skulle löpa ut i mitten av 2001. Milosevic lockades till detta drag av rådgivare som stödde sig på förledande opinionsundersökningar. De tydde på att han kunde vinna ett val med 150 000 rösters marginal innan vinterns vedermödor skulle vända väljarna mot honom. Det liknar det spratt som spelades Frankrikes president Jacques Chirac när han utlyste de tidiga val som förde vänsteroppostionen och Lionel Jospin till makten. I Paris gick det till och med rykten att det var en fransk rådgivare som övertalade Milosevivc att begå sitt ödesdigra misstag. Milosevic var alltså inte en "diktator" utan en kalkylerande politiker som försökte hålla sig kvar vid makten inom ramen för det flerpartisystem han själv till stora delar hade infört. Väl medveten om att hans opinionssiffror sedan lång tid var på väg nedåt trodde han ändå att flera förhållanden skulle hjälpa honom att få de femtio procent av rösterna som behövdes för att bli återvald:

det kroniska inbördes käbblet inom den så kallade demokratiska (dvs. borgerliga, vilket är svenskarnas benämning på centern-högern) oppositionen och den allmänna motviljan mot dess mest framträdande ledare, särskilt Demokratiska partiets Zoran Djindjic

det faktum att Montenegros president Milo Djukanovic säkerligen skulle bojkotta valen som ett led i sin utbrytningsstrategi, varför endast Milosevicsvänliga väljare skulle ta sig till de improviserade vallokalerna

ett par hundratusen säkra röster från Kosovoväljare (bland vilka etniska albaner som vanligt skulle bojkotta valen) och från försvarsmakten.

I medvetande om sina svagheter hotade oppositionen, som till en början krävt tidiga val, med bojkott och hävdade att valen skulle manipuleras av Milosevic. Natolandskören stämde in och förklarade att de jugoslaviska valen inte skulle bli "fria och rättvisa" och att Milosevic säkerligen skulle fuska. I själva verket var det nästa omöjligt med valfusk i de jugoslaviska valen i Serbien - förutom de kanske hundratusen soldater som röstade på sina förläggningar - pga. systemet med övervakare från flera partier i vallokalerna. Kosovo och Montenegro erbjöd begränsade valfuskmöjligheter som en följd av separatisternas obstruktion. Till slut visade det sig att Milosevic fick smörj med 700 000 röster. Officiella resultat gav Kostunica över 48 procent av rösterna i denna tävling mellan fem kandidater. Det var något mindre än de 50 procent som behövdes för att vinna, men visade på en jordskredsförlust för Milosevic som kom ungefär tio procent på efterkälken. (Den jugoslaviska vallagen kräver en ny valomgång om ingen kandidat får absolut majoritet i första valomgången.)

Nu lyckades båda sidor bidra till en förvirring som gav kuppmakarna ett tillfälle att lägga beslag på valet. I ett uppenbart chocktillstånd kungjorde regeringen resultaten långsamt och utan fullständiga uppgifter. "Serbiens Demokratiska Opposition" som stödde Kustonica krävde ett erkännande av att de vunnit första ronden och kungjorde att de skulle bojkotta den andra omgången. Det ökade faran för en andra omgång som Milosevic skulle vinna pga. röstskolk. En situation med två segrare - en i första och en i andra omgången - skulle ha skapat en farlig situation, med hot om inbördeskrig, mycket gynnsamt för en Natointervention. Kostunicas anhängare menade att eftersom Milosevic hade fuskat i första omgången så skulle han fuska ännu mer i den andra - detta var nu inte troligt men blev en allmän åsikt allt eftersom den förre ledaren och kommande syndabocken blev alltmer demoniserad. Oppositionen flyttade därmed sitt motstånd från valurnan till gatan där "folket" krävde att valet av Kostunica skulle godkännas. Det jämnade vägen till makten. Varken polisen eller armén var beredd att stödja Milosevic mot en patriotisk serb som Kostunica som hade fått folkets stöd i lagliga val. Deras neutralitet verkar ha säkrats genom två nyckelpersoner som Milosevic hade gjort sig av med ett par år tidigare, förre säkerhetschefen Jovica Stanisic och förre chefen för arméstaben Momcilo Perisic, som behöll vänner och anhängare inom polis och armé. Flykten från Milosevic av andra nyckelpersoner påskyndades av Kostunicas upprepade försäkringar att det inte skulle utkrävas någon hämnd. Tidigare Milosevicanhängare började sluta upp på Kostunicas sida och sökte skydd från hans nyvunne supporter och långvarige rival, Zoran Djindjic, känd som Tysklands man i Serbien. Så kunde Kostunica bli Jugoslaviens president eftersom han varken var Milosevic eller Djindjic. Men Djindjic hade varit påfallande aktiv att när det gällde att ta för sig av substansen i segern från oppositionskandidaten.

Det är troligt att Kostunica - allmänt ansedd som den hederligaste av de politiska ledarna - kunde ha vunnit presidentvalet lika enkelt (ännu enklare, hävdar en del) om USA och dess Natoallierade hade avstått från att pumpa in miljoner dollar och D-mark i landet för att stödja vad de kallade "den demokratiska oppositionen". Men det är mycket mindre troligt att vi utan alla dessa pengar hade fått åse den "demokratiska revolutionen" den 5 oktober, när folkmassan stormade det vördnadsvärda Skuptina, parlamentsbyggnaden mitt i Belgrad. Den händelsen, som för internationell publik framställdes som en spontan frihetskamp, var troligen den enskilda aktion som var mest planerad av alla. Den spelades upp för TV-kamerorna som filmade och sände ut samma scener om och om igen: ungdomar krossar fönster, fanor höjs, eldar tänds, rök omger vad en tidning kallade "Milosevicregimens symboler". Detta var nonsens. Det var som att kalla Big Ben "Blairregimens symbol" eller Capitolium "Clintonregimens symbol".

Men västs dramaturger behövde symbol och drama för nästa avsnitt i TV-se-rien med 1990-talets "folkmördardiktator Slobodan Milosevic". Det räckte inte att "Europas sista kommunistiska diktator" helt enkelt förlorade ett demokratiskt val. Något mer upphetsande behövdes. Därför försökte man återuppliva ett succédrama från ett tidigare årtionde, "Ceaucescus fall" som så framgångsrikt satts i scen. Om Milosevic och hans fru hade gått samma blodiga öde till mötes som det rumänska härskarparet, skulle det ha räckt som "bevis" för medierna att de var av samma skrot och korn som diktatorsparet i Bukarest. Men det var de inte, och lyckligtvis blev slutet inte heller det samma. I Belgrad fanns ingen motsvarighet till Securitate - den rumänska säkerhetspolisen - som kunde iscensätta dramat.

Det fanns bara ett gäng busar som hade bussats från Cacak- vilket borgmästaren sedan skröt med för västerländska medier - som ledde folkmassan uppför trapporna till Skupstina och tog sig in i den föga bevakade byggnaden som systematiskt vandaliserades och sattes i brand, med ordentlig skadegörelse på allmän egendom som följd. Befriarna fortsatte sedan med att slå sönder fönstren i affärer och stjäla varor på närbelägna affärsgator. Detta åstadkom inte den blodsutgjutelse som skulle satt fart på TV-showen, men vandalerna gjorde sitt bästa. Den starkt antikommunistiska borgmästaren i Cacak, Velimir Ilic, berättade för den franska nyhetsbyrån AFP att hans beväpnade kommando på 2 000 man avsiktligt den 5 oktober hade försökt att "ta kontroll över regimens nyckelinstitutioner, inklusive parlamentet och televisionen". "Vårt handlande var förberett. Bland mina män fanns före detta fallskärmssoldater, före detta armé- och polisofficerare, lika väl som män som hade slagits i specialstyrkorna", berättade han för AFP. "En del av oss hade skottsäkra västar och bar vapen" tillade han belåtet.

Ilic påstod att man under hela aktionen upprätthöll kontakt med höga tjänstemän inom polisen och på inrikesdepartementet, men att den presidentvalde Kostunica inte visste vad som försiggick. "Vi fruktade att han skulle sätta sig emot det", sade Ilic. Just det, när han fick reda på vad som var på gång försökte Kostunica med alla medel få stopp på jakten på Milosevic och ett blodigt slut på dramat. Några av dessa "specialstyrkor" innefattade veteraner från inbördeskrigen i Bosnien och Kroatien. Det är en ödets ironi att dessa paramilitära styrkor, som bär det största ansvaret för att hela det serbiska folket fått ett oberättigat rykte som "etniska rensare" och krigsförbrytare, nu lyftes fram av västerländska medier som hjältar i en inspirerande "demokratisk revolution". Men här finns en logik: samma lilla grupp kan ställa upp för världens medier som en karikatyr på "serberna", först som skurkar, sedan som hjältar. De genomsnittliga Belgradinvånarna sörjde över våldet den femte oktober, som de hade sörjt våldet under inbördeskriget. Och de stora skaror som samlades på torgen i Belgrad för att stödja sin kandidat Kostunica var lyckligt omedvetna om hur de utnyttjades i de internationella tv-bolagens extrasändningar.

De laglydiga Belgradinvånarna var också omedvetna om hur euforin på gator och torg kunde bli en täckmantel för en vålds- och skrämselkampanj för att ändra hela maktstrukturen i Serbien, vid sidan av varje laglig process. Det Skupstina som var målet för vandalismen var inte "Milosevicsregimens symbol" men ett parlament där Socialistpartiet och dess allierade fortfarande hade en lagligt vald majoritet. Den "demokratiska revolutionen" på gatorna gick inte till attack mot en bastilj för att befria dissidenter utan mot folkets demokratiskt valda representanter. Folkmassan förstörde och satte eld på den federala valkommissionens kontor i Skupstina, också de valsedlar som fanns där, vilket gör det föga troligt att resultaten av första valomgången någonsin kommer att rapporteras fullständigt. Spektaklet inspirerade gatuvåldets ledare att förklara "den demokratiska revolutionen" som deras egen, ett försök att degradera Kostunica till en symbolfigur. Därefter har Socialistpartiets kontor runt om i landet attackerats och förstörts, tjänstemän har misshandlats och avlägsnats från sina uppgifter av "demokratiska gäng". De lönsammaste företagen har beslagtagits. Besynnerliga parallellregeringar som kallas "krishögkvarter" har satts upp utan något demokratiskt mandat att omfördela egendom och ämbeten. "Revolutionärerna" kan vara förvissade om att den serbiska demokratins välgörare inom Nato inte kommer att begära sina pengar tillbaka så länge elden riktas mot vänster, som idag identifieras enbart med "Milosevicregimen". Läxan är uppenbar: "demokrati" bestäms inte av allmänna val, utan av Natos godkännande. Metoderna spelar ingen roll. Målen helgar medlen.

Under hela det gångna årtiondet, för att inte säga århundradet, har inre kon-flikter återspeglat stormaktsrivalitet. Så är det än idag. Men av de rivaliserande stormakterna räknas knappast Ryssland längre. Ryssarna har mer att förlora på att väst lägger beslag på Serbien än serberna kan tjäna på ryssarna, som varit alldeles för svaga för att göra något åt sitt alltmer minskade inflytande på Balkan. Som någon har sagt: "Serberna känner det som ryssarna bara vill dela deras fattigdom, medan serberna snarare vill dela den amerikanska rikedomen". Alla rivaliserande stormakter kommer nu från väst.

För några år sedan försökte Paris att understödja Vuk Draskovic mot både Milosevic och mot tyska intressen (företrätt av Djindjic), Draskovic visade sig opålitlig. Idag går den outtalade motsättningen mellan Kostunica, understödd av Frankrike, och Djindjic, understödd av Tyskland. Denna splittring handlar om politiska principer lika mycket som om personligheter och har att göra med motstridiga franska och tyska åsikter om det framtida Europa. Kostunica kan sägas vara en "nationalist", eller kanske snarare patriot, som vill bevara sin nationalstat genom att ge den en modern demokratisk konstitution. Som kännare av amerikansk federalism vill han bygga den politiska strukturen för ett framtida Jugoslavien enligt amerikansk 1700-talsmodell. För Djindjic är detta gammaldags nonsens som bara kan fungera i ett övergångsstadium innan Balkans stater uppgår i EU där politiken får stå tillbaka för ekonomin. Djindjic, som har studerat Tyskland, tror på "det civila samhället" där den privata sfären har företräde framför res publica, och den politiska offentligheten är starkt reducerad. Marknaden mot politiken kännetecknar konflikten mellan dessa två. Kostunica avser att behålla sitt ämbete endast ett år, tillräckligt för att genomföra en grundlagsreform. Därefter hoppas Djindjic, som aldrig kunde ha vunnit detta val, på att få ta över.

I många år har den alternativa valutan i Serbien varit D-marken som man kan växla i varje gathörn med män som mumlar "devize, devize". Under veckorna före Milosevics fall strömmade så mycket D-mark in i landet att växelkursen sjönk till hälften. Alla tror att dessa pengar kommer in via Djindjic. Det verkar mindre ha lagts på valrörelsen (jugoslaviska valrörelser kostar inte som amerikanska) än på förberedelser för den "kupp" som följde: det kraftfulla övertagandet av medierna av "oberoende" (dvs. av Nato godkända) journalister och av nyckelpositioner inom ekonomi och förvaltning efter den 5 oktober är barn av stormningen av Skupstina.

EU har raskt hävt några ekonomiska sanktioner mot Serbien, och Madeleine Albright har också förklarat att det är nödvändig att ge det serbiska folket "några bråkdelar demokrati" och att hjälpa president Kostunica. "Vi vill stödja honom, vi vill ge honom hjälp. Jag har talat med våra europeiska allierade. Vi kommer att häva vissa ekonomiska sanktioner så att folket kan återhämta sig och så att Donau kan rensas", förklarade hon. Här är nyckelordet Donau. Natobombningarna förstörde serbiska broar och blockerade Donau för europeiska fartyg, flera av dem tyska. Det är viktigt för Tyskland att öppna Donau, och för det syftet kan rejäla medel avsättas. Eller mer precist, lånas ut: västlig generositet kommer att ta sin vanliga form av skuldfälla, och jugoslavisk offentlig sektor måste dras med nedskärningar i åratal för att betala väst vad det kostar att iståndsätta det transportnät väst förstört. Detta transportnät kommer att användas för transportera andra folks handelsvaror genom landet till andra folks marknader. "Den demokratiska bråkdelen" kommer i huvudsak att tjäna tyska affärsintressen.

För stunden behöver dock inte serbiska väljare oroa sig för det. De har utsatts för bomber, isolering, sanktioner, förbjudits att resa till andra länder, kastats ned i fattigdom och behandlats som paria. Deras huvudsakliga brott har varit att försöka slå vakt om ett multietniskt Jugoslavien och ha motsatt sig att ge upp de goda sidorna i en självförvaltningssocialism till förmån för den "chockbehandling" som drivit folken i Ryssland och grannen Bulgarien in i fattigdom. Eftersom Jugoslavien inte var en del av Sovjetblocket, tog det tid för folk att förstå att Sovjetblockets nederlag innebar att de också måste böja sig för västs vilja. Nu kan de drömma om att bli "normala" européer igen. För en relativt liten minoritet kommer drömmen om välstånd utan tvivel att besannas. För andra väntar obehagliga överraskningar. Men det spelar ingen roll nu. Folk har haft nog av att inte få ut sina löner mer än ett par månader av året eller bara kunna värma upp ett rum, av ransoneringar och reseförbud. Särskilt ungdomarna vill leva som andra européer i sin generation.

"Serbiens folk söker inte sanningen" anmärkte den serbiske författaren Milan Ratkovice, som bor i Paris. "De söker trösterika lögner". Från att ha framställts som monster, hyllas nu serberna plötsligt av västerländska medier som hjältar. De kan ta in västs tv-kanaler och se heroiska bilder av sig själva. "Se där", säger Ratkovice, "vi höll ut längre än någon annan i Östeuropa. Mot oss måste väst ta till alla sina lögner och knep." Ibland är enda sättet att lösa ett problem att byta problem. -

Översättning från engelskan: Olle Josephson