24 LÖGNER I SEKUNDEN

Hans Isaksson

Manifest förlag 2000

Få om ens någon svensk kritiker får numera sina recensioner utgivna i bokform. 24 lögner i sekunden med Hans Isakssons recensioner, eller snarare betraktelser, om film och tv under en femtonårsperiod är alltså ganska unik.

Eftersom jag fortfarande hör till det lilla fåtal som av nostalgiska skäl prenumererar på Folket i Bild, är fotot av en avklädd och pillemariskt leende Isaksson mig välbekant. Däremot kan jag inte säga att jag alltid kastar mig över honom. Det har funnits något kverulantiskt i ansatsen som har fått mig att skygga. Eftersom jag själv är filmälskare blir jag bortstött av rubriker typ "Forrest Gump och andra idioter", "Döda poeter i dåligt sällskap".

Samlingen, som är på 370 sidor, börjar också väldigt avskräckande med en generalsågning av Steven Spielbergs tre succéer Jurassic Park, Schindlers list och Rädda menige Ryan. Alla tre filmerna bekräftar författarens syn på kapitalismens jävlighet i allmänhet och USA-imperialismens ondska i synnerhet. Ken Loach får som väntat godkänt för arbetarskildringarna Riff raff och Raining stones. Domen blir desto hårdare mot Land och frihet, här kallad land, frihet och värphöns, eftersom Loach, som är trotskist, tar sig friheten att skildra spanska inbördeskriget ur den trotskistiska organisationen POUM:s synvinkel. Ur vilken synvinkel skulle en KFML:are ha skildrat filmen, tror Isaksson? Som till och med går så långt som att säga att Loachs beskrivning av stalinisterna i Spanien äger ett visst mått av sanning.

Men jag blir litet gladare efterhand. Klassikerna Bunuel och Kubrick får godkänt liksom bröderna Coen och Kaurismäki, trots att de mig veterligt aldrig var med i SKP. Svensk film är dock inte vatten värd och allra värst är förstås Bergman.

Hans Isaksson är inte recensent i första hand utan resonör, vilket han också ärligt deklarerar. Filmerna är förevändningar för olika politiska resonemang. Filmens konstnärliga kvaliteter överlåter han åt andra att bedöma. Sju år i Tibet initierar ett försvar av Kinas politik i Tibet. Larry Flynt blir utgångspunkt för en kritisk granskning av de borgerliga rättigheterna från franska revolutionen. Trainspotting föranleder ett drogpolitiskt resonemang osv. Tyvärr har filmerna en tendens att helt försvinna i den politiska diskussionen. Först i en bisats får man veta att t. ex. Trainspotting är en lysande film. Hur då? undrar man.

Trots att han hatar ordet cineast har Hans Isaksson uppenbarligen sett och njutit av en väldig massa film. Han är oerhört kunnig och mycket påläst. Och kunskaper är alltid roligt att ta del av. Då och då får han in riktiga fullträffar på framförallt den amerikanska ideologiproduktionen, t. ex. i filmer som Titanic och Dansar med vargar. Men eftersom allt ses genom ett marxist-leninistiskt raster blir synpunkterna ganska ensartade i längden. Vart han sig i världen vänder finns ingen film som ger en fullgod analys av tillvaron. När han lämnar politiken med stort p och resonerar litet mera allmänt och inte är så indignerad hela tiden kan det bli riktigt underhållande som när han jämför klasskillnaderna i Selma Lagerlöfs Jerusalem med Vilhelm Mobergs utvandrarepos.

Bäst är att läsa 24 lögner i sekunden i små doser. Då kan den fungera som ett uppfriskande korrektiv till den gängse filmkritiken.

Jeanette Gentele, filmkritiker i Svenska Dagbladet


Vid avgrunden -Från barmhärtighetsmord till folkförintelse

Gitta Sereny

Ordfront

Den tyska nazismen väcker två stora frågor. Hur ska man förklara nazismens karaktär och inflytande? Och hur ska man förklara handlandet hos de tusentals tyskar som, utan att vara nazister, aktivt deltog i folkmordet på judar och andra "mindervärdiga"? Var de antisemitiska moraliska "monster" som Daniel Jonah Goldhagen hävdar i sin bok om Förintelsen. Eller var de, som Christopher Browning påstår på basis av samma empiriska material, "helt vanliga män".

Treblinka var ett av nazisternas tre utrotningsläger och Frans Stangl var dess kommendant. Kort före Stangls död genomförde journalisten och författaren Gitta Sereny en serie samtal med honom. Anledningen var att Stangl under rättegången "visade tecken på att ha ett samvete". Sereny försöker loda djupet i det stegvisa moraliska sammanbrott som fick Stangl att acceptera och genomföra sina uppgifter. Därav bokens titel: Vid Avgrunden. En av anledningarna heter karriärism. Stangl gjorde en snabb karriär från underordnad polis i det ockuperade Österrike, till chefen som hade tusentals människors öden i sina händer.

Serenyi beskriver de lögner och halvsanningar som gjort det möjligt för Stangl och för hans familj att leva med den fruktansvärda verkligheten. Och hon beskriver hur raserandet av dem under samtalens gång leder till Stangls död.

"Jag tror att han dog därför att han, visserligen bara under ett kort ögonblick, hade erkänt sin skuld och sagt sanningen. Det hade krävts en monumental ansträngning att nå fram till det snabbt förbiilande ögonblick då han blev den människa han borde ha varit."

Men Sernyi beskriver också Förintelsens historia. Och hon har sin dom klar. Den var inte, vilket vissa historiker överslätande har hävdat, ett resultat av kriget och den pressade situationen. Utan idén fanns där, i Mein Kampf, och i Hitlers tal, redan från början. Hennes dom över den katolska kyrkans medbrottslighet är lika kategorisk. Pius den XII och hans ledande medhjälpare visste, men valde att tiga. Av rädsla? Till en del. Men också därför att påven såg Tyskland och nazismen som ett bålverk mot kommunismen. Och därför att han var antisemit.


KARL MARX -EN BIOGRAFI

Francis Wheen

Översättning: Joachim Retzlaff

Norstedts 2000

Francis Wheens Marxbiografi är både underhållande och läsbar utan någon slagsida åt vare sig hagiografi eller nidskrift. Det är människan Marx med sin bräckliga fysik och sitt urusla sinne för privatekonomi som står i centrum. Marx intellektuella storhet ställs dock inte på något sätt i skuggan, men författaren kladdar avsiktligt över alla försök till ideologiskt ikonmakeri. Därför kan man givetvis läsa om sådant som den mer ortodoxa marxologin av ett eller annat skäl valt att förtiga - såsom det oäkta barnet med hushållerskan Helene Demuth eller hans, enligt den oficiella marxismen, olämpliga texter: 1700-talets hemliga diplomati samt Lord Palmerstons levnadshistoria. I det senare fallet lämnar tyvärr Wheen (för en gångs skull) själva sakfrågan - Storbritanniens tvetydiga politik gentemot det expanderande Tsarryssland obehandlad och läsaren får nöja sig med antagandet att Marx smittats av en konspirationsteori. Annars är bokens enda brist den ibland något slängiga stilen som på brittiskt maner kryddar med understatements.

Wheens styrka som borgerlig Marxbiograf är att han läser mycket noga - i klassisk mening kritiskt - med syfte att förstå och synliggöra snarare än att leta fel och svaga punkter. Ibland tar han sin utgångspunkt i en tidigare biografi för att bryta ner falska myter och lögnaktiga påståenden, ibland angriper han en allmän åsikt. Han presenterar t.ex. en lyhörd läsning av Kapitalet och betonar att detta verk inte bör reduceras till enbart en nationalekonomisk avhandling. Han visar att dialektiken i Marx världsbild måste tas på fullt allvar och inte betraktas som en umbärlig filosofisk utsmyckning eller ett språkligt snobberi, något som alls inte är ovanligt bland socialister eller ens uttalade "marxister". Kapitalet är en filosofisk bok som med dialektiska paradoxer försöker synliggöra en dynamisk och föränderlig verklighet som inte låter sig fixeras i positiva begrepp eller enkla substantiv. Wheen ser här t.o.m. ett inflytande från skönlitteraturen och nämner särskilt den unge Marx favoritroman - Laurence Sternes Tristam Shandy - som en möjlig metodologisk förebild.

Helhetsintrycket är gott, och Marx framträder här snarare som en genialisk Don Quijote än som en lömsk Loyola.


FÖRRÄDARE

Hans Lagerberg

Ordfront 20000

Hans Lagerbergs märkliga och fascinerande bok låter sig enklast beskrivas som drygt hundratalet uppsatser om förrädare av mycket skiftande slag: spioner, klassresenärer, majestätsförbrytare, kollaboratörer, Brutus, Olof Palme, J. Edgar Hoover, Bucharin, Gustav Trolle, Pétain. Förräderiet kan alltså vara något mycket relativt, och många av "förrädarna" har Lagerbergs sympati, avsnitten om dem är oftast intressantare än sidorna om tämligen entydiga skurkar som Wennerström eller den förskräcklige norske Gestapoagenten Rinnan.

Det betyder inte att Lagerberg hänfaller åt postmodernistisk relativism. "Men är ett samhälle där förtroende ses som ett hinder för självförverkligande verkligen människovärdigt?" frågar han retoriskt. Däremot för han en fortlöpande dialog med läsaren om svekets villkor och varför somliga går till historien som hjältar och andra som förrädare.

Som rätlinjig marxist kan man nog tycka att Lagerberg inte tillräckligt prövar hur långt riktmärken som klasståndpunkt och antiimperialism håller; utgångspunkterna är mer existentialistiska än marxistiska. Det hindrar inte viktiga politiska lärdomar: Vem ska man överge när allt ställs på sin spets?