I den nya ekonomin står kunskapen i centrum. Kompetensen - inte kapitalet - regerar i arbetslivet. Det tas nu för givet i samhällsdebatten. I själva verket, hävdar Mikael Nyberg i en ny bok, fortsätter kapitalismen att förslösa mänskligt kunnande. Här är ett av kapitlen ur Kapitalet.se - myten om det postindustriella paradiset (Ordfront).
Hösten 1999 talade statsministerns närmaste man, Pär Nuder, i radion om nya samhällsstrukturer. Entreprenörerna i alla de nya små och medelstora företagen är inga kapitalister som förtrycker sina medarbetare. Motsättningen mellan arbete och kapital tillhör det förgångna. Således måste socialdemokratin tänka i nya banor.
Nuder tillhör ett informellt nätverk av framtidslöften i regeringskansliet, rörelseapparaten och affärsvärlden. De brukar träffas för att diskutera samhällets utveckling. Nu trädde dessa företrädare för den nya tidsåldern fram ur offentlighetens infrastruktur med ett manifest för Sverige år 2025. Medborgarna befinner sig i ett tillstånd av "kollektiv självömkan och uppgivenhet", skrev de i Dagens Nyheter. En del vändningar påminde nästan ord för ord om Oswald Spenglers utgjutelser över massamhällets demokratism: "Krav på andra - staten, politikerna, företagsledarna; bara det är någon annan - är vanligare än krav på egen aktivitet." År 2025 skulle det bli skärpning. Då skulle lag och ordning återupprättas, medborgarna göra sin plikt och samhället inrättas efter "den ökande internationella konkurrensens ständigt högre krav". Spetskompetens, sänkta skatter och belöningar för studier, hårt arbete och risktagande stod på programmet.1 Manifestet utnämndes av Dagens Nyheters chefredaktör Hans Bergström till årets viktigaste artikel.2
I sina visioner om det nya kunskapssamhället och dess krav var manifestets författare inspirerade av nationalekonomen Robert Reichs teorier. Både till höger och vänster har det viftats med Arbetets marknad inför 2000-talet, hans analys av de pågående förändringarna i världsekonomin. Hans Bergström använder boken som ursäkt för svenska direktörers fallskärmar.3 Per Wirtén tar den till stöd för en kritik av USA:s avreglerade arbetsmarknad.4 Reich strukturerar, som betydelsefulla ideologer brukar, såväl kritiken av samhällsutvecklingen som försvaret av den.
Under åttiotalet steg de reala disponibla inkomsterna för verkställande direktörer i USA med två tredjedelar samtidigt som timlönen för arbetarna sjönk med sju procent. 1978 tjänade en genomsnittlig direktör 60 gånger så mycket som en arbetare, 1989 122 gånger och 1995 173 gånger så mycket.5 Avståndet fortsatte att växa under svindelkonjunkturen kring sekelskiftet.6 Utvecklingen har varit liknande i Sverige. Realinkomsterna har hållits nere för de flesta medan ett fåtal berikat sig. Sverige tävlade 1985 till 1993 om tätplatsen bland OECD-länderna i snabbast växande sociala klyftor.7
Så här förklarar Reich den tilltagande ojämlikheten: Förr producerade centraliserade storföretag standardiserade produkter för en nationell massmarknad. Då efterfrågade de rutinarbetare - och betalade dem bra så att de kunde efterfråga varorna. Nu är koncernerna decentraliserade nätverk av småföretag. "Symbolanalytiker", högt kvalificerade arbetare och egna företagare över hela världen, samarbetar för att utveckla och sälja alltmer specialiserade tjänster, medan rutinarbetet utlokaliseras till regioner där arbetskraften för tillfället råkar vara billigast. Elit och massa sitter därför inte längre i samma båt. I den globala kunskapsekonomin har USA:s rutinarbetare inte längre något värdefullt att komma med. Deras sysslor tenderar att försvinna medan efterfrågan på kunskapsarbetarnas tjänster stadigt ökar. Kunskapen är nu till och med viktigare än kapitalet. Symbolanalytikerna sätter både finanskapital och arbetare på plats.8
Reich är till skillnad från cyniker som Alvin och Heidi Toffler bekymrad över utvecklingen, men han ser inga vägar vid sidan om det utstakade spåret. Hans samhällskritik är i själva verket en idealisering av USA:s ekonomi i allmänhet och dess parasitära överskikt i synnerhet. Han tillstår att en majoritet av de arbetande i USA utför enkla, standardiserade sysslor. Färre än förr jobbar visserligen med rutintillverkning, men alltfler utför rutintjänster. Högst 20 procent tillhör gruppen symbolanalytiker.9 Likväl får de representera den nya epoken. Deras andel av arbetskraften har mer än fördubblats sedan femtiotalet. Det är, tror Reich, förklaringen till den tilltagande sociala ojämlikheten. Efterfrågan på symbolanalytiker ökar. Därför drar de ifrån i inkomststatistiken.
Resonemanget fastnar i ett cirkelbevis: Varför stiger marknadspriset på direktören? Därför att hans kunskaper är värdefullare än någonsin. Hur vet vi att hans kunskaper är värdefullare än någonsin? Det vet vi eftersom marknadspriset på honom stiger. Bortom denna tomma självklarhet har det visat sig svårt att härleda ojämlikheten ur något plötsligt genombrott för en ny kunskapsekonomi. Bara en mindre del av de ökade löneskillnaderna i USA och Storbritannien går att hänföra till skillnader i kvalifikationer hos de anställda. Ojämlikheten har ökat minst lika snabbt inom grupper och yrken med likartad utbildning och yrkeserfarenhet.10
Reich konstaterar själv att symbolanalytikernas utbredningstakt "sjönk betydligt på 1980-talet"11 - just under det årtionde då utvecklingen mot tilltagande inkomstklyftor skjuter fart. De nya kunskapsarbetarna har alltså brett ut sig ända sedan femtiotalet, men först på senare år, när deras framfart bromsas, sker en dramatisk förändring av inkomstfördelningen. Varför inträffade den inte tidigare? Reich ställer inte ens frågan.
Det skikt som drar ifrån i inkomststatistiken är i själva verket ytterst smalt. Arbetslöshet och sjunkande reallöner drabbade mot slutet av åttiotalet också välutbildade på USA:s arbetsmarknad. Två tredjedelar av nationalinkomstens tillväxt under årtiondet tillföll en procent av befolkningen.12 Den rikaste procenten hushåll ökade 1983 till 1989 sin andel av inkomsterna från 13 till drygt 16 procent. De följande 19 procenten höll bara ställningarna, medan de understa 80 procenten såg sin andel minska från 48 till 45 procent. I fördelningen av förmögenheterna var förändringen ännu tydligare. Den rikaste hundradelen vidgade sin andel från 34 till 39 procent. Båda de övriga grupperna sjönk tillbaka.13 "Den ökning av ojämlikheten i förmögenhetsfördelningen som registrerades under perioden 1983-89 i Förenta staterna är nästan utan motstycke", skriver Edward N. Wolff i en rapport för Twentieth Century Fund. "Den enda period under 1900-talet under vilken förmögenhetskoncentrationen bland hushållen steg i jämförbar grad var från 1922 till 1929."14 Det var i svindelkonjunkturen före depressionen.
Kännetecknande för båda perioderna är en förskjutning av styrkeförhållandet mellan klasserna. Liksom borgerligheten på tjugotalet stadgade sitt välde efter utmaningen från den ryska revolutionen och dess utlöpare, rekonstruerar de största kapitalen från slutet av sjuttiotalet sin världsordning. De folkliga upproren och de nationella strävandena i tredje världen stukas. Klasskompromisserna i de rika länderna sägs upp.
En krypande depression utanför metropolerna och en industriell omställning som skakar tidigare kärngrupper inom arbetarklassen påskyndar under båda perioderna det politiska förloppet. Svindelkonjunkturerna i världsekonomins centrum och den politiska försvagningen av arbetarrörelsen ger näring åt föreställningar om en "ny ekonomi" befriad från kapitalismens inre slitningar. Det är lika mycket ideologi idag som 1929.
De så kallade symbolanalytikerna har inte tagit över. När förvaltarna av de största kapitalen gick till angrepp mot den kapitalistiska välfärdsstaten sökte de visserligen med viss framgång stöd i sociala mellanskikt av högre tjänstemän, egenföretagare och privilegierade arbetare. Så långt hade "kunskapsarbetaren" betydelse för utvecklingen, men han var aldrig huvudaktör. Många av dem som i USA, Storbritannien och andra länder drogs med i kampanjerna för välfärd genom valfrihet och skattesänkningar fann snart att löftena saknade täckning.
Reich överskattar det akademiska överskikt han tillhör. Att det materiella överflödet för vissa grupper av välutbildade nordamerikaner mångfaldigas från och med slutet av sjuttiotalet betyder inte att kunskapen tränger tillbaka kapitalet. Tvärtom hänger denna nyrikedom, liksom motsvarande karriärer under tjugotalet, samman med en skärpning av monopolkapitalets diktatur över samhället. Tack vare stigande vinster och svindlande börsaffärer kan kapitalägarna avsätta växande improduktiva överskott för underhåll av sina hov av young urban professionals.
Man kan på nationalekonomers vis hävda att marginalavkastningen av en skicklig direktör jämfört med en oskicklig stigit på senare år, men det har inte med någon övergång till ett postindustriellt tjänstesamhälle att göra. Orsaken är att de potentiella vinsterna i toppen av den globala hierarkin av företag mångfaldigats. De monopolistiska koncernernas direktörer simmar i likviditet och vet att ta för sig av överflödet. Även den mest misslyckade chief executive officer kan inkassera mångmiljonbelopp i avgångsvederlag. John Zabriskie fick 66 miljoner kronor när han lämnade Pharmacia & Upjohn efter 15 månader.15
Det går att hitta exempel, framför allt inom finanssektorn, spetstekniken och den kulturella sfären, där företag står och faller med ett fåtal kvalificerade anställda. Men också här fortgår industrialiseringen av arbetet och dess inordning i en storskalig internationell arbetsdelning. Reich nämner General Electrics problem vid övertagandet av Kidder, Peabody & Co 1986. Finansbolagets skickligaste anställda sa upp sig när de inte trivdes med den nya ägarens försök att striktare övervaka arbetet.16 Det straffar sig alltså för kapitalet att sätta sig på kunskapen? Fortsättningen på affären kullkastar bevisföringen. Efter några trassliga år gör Kidder, Peabody & Co i början av nittiotalet stora vinster på handel med obligationer. Det som till sist får General Electric att dumpa företaget är ett allmänt ras på marknaden och en av svindelkonjunkturens typiska skandaler. En av bolagets stjärnmäklare har bluffat sig till bonus på upp till nio miljoner dollar med hjälp av luftaffärer. Orsaken: bristande kontroller, slappa rutiner, otillräcklig övervakning. Kapitalägarna i branschen drar samma slutsats som unge Fred Taylor när han får sina första inblickar i arbetets värld: kapitalet måste sätta sig på kunskapen om det framgångsrikt ska avkasta sig. Utvecklingen i finanssektorn avlägsnar sig alltmer från den postindustriella visionens nätverk av småföretag med självständiga kunskapsarbetare som tillhandahåller högt specialiserade tjänster. Finansbolag och investeringsbanker slås samman till koncerner med över tiotusen anställda och standardiserade och automatiserade transaktioner. För General Electric, ett av världens största företag, var affären Kidder, Peabody & Co bara ett genant felsteg i denna framryckning på finansmarknaderna. Finansvalpen framstår, skriver Financial Times, "alltmer som en utrotningshotad art". På några år kommer 30 till 40 procent av de anställda i branschen att försvinna.17
Utvecklingen är liknande för andra symbolanalytiker. I de stora, internationellt verksamma konsultfirmorna har det funnits en väldig efterfrågan på kunniga jurister, ekonomer och andra experter, men svårigheterna att hitta dessa nya delägare och medarbetare minskas nu med hjälp av en striktare uppdelning av arbetet i kvalificerade befattningar och rutingöromål.18 Datorer och internet gör det möjligt att förenkla och automatisera också de mest prestigefyllda "kunskapsarbeten". Mycket av skattejuristens arbete kan ersättas av datoriserade expertsystem, påpekar Paul Krugman, "men människor behövs fortfarande för sådana verkligt komplicerade yrken som trädgårdsskötsel och städning".19
Om kunskapen regerat över kapitalet skulle Indien ha varit en stormakt inom högtekniken. 1996 anlitade Oracle sitt dotterföretag i Bangalore för att utveckla ett helt nytt operativsystem för nätverksdatorer. Inom tre månader hade de indiska programmerarna fullgjort uppdraget. De har nu fortsatt ansvar för utvecklingen.20 Varför säljer de inte själva produkterna av sitt arbete på världsmarknaden? Det kräver skydd för patent och upphovsrätter, och det fordrar en omfattande marknadsföring - reklam, varumärken och distributionskanaler. De indiska symbolanalytikerna skulle behöva ett företag med världsomspännande räckvidd. Vad hindrar dem från att bygga en sådan koncern? Brist på kapital. Några indiska dataföretag har framgångsrikt introducerat sina aktier utomlands och dragit nytta av IT-hysterin i USA och Europa, men det finns gränser för hur långt de indiska ägarna kan driva denna strategi utan att förlora kontrollen över sina bolag. I Reichs postindustriella värld kan programmerarna i Bangalore fritt kombinera sitt kunnande med den symbolanalytiska förmågan hos Nordamerikas och Europas jurister, marknadsförare och strategiska samordnare. I den reellt existerande kapitalismen tenderar den som äger kapitalet att monopolisera kunnandet.
Veckans Affärer har sammanställt en lista över de 100 svenskar som hade de högsta inkomsterna 1998. I topp:
1) Peter Forsberg, 26 år, ishockeyspelare, Colorado Avalanche, 72 miljoner kronor;
2) Mats Sundin, 28 år, ishockeyspelare, Toronto Maple Leafs, 56 miljoner kronor;
3) Nicklas Lidström, 29 år, ishockeyspelare, Detroit Red Wings, 48 miljoner kronor.
Så ser kompetenseliten ut. Bland direktörerna, styrelseordförandena och börsmäklarna på listan finns ytterligare 21 ishockeyspelare samt 9 fotbollsproffs, 2 golfspelare, 1 fotbollstränare och 1 tennisspelare.21 Listan är visserligen mest ett räkneexempel - direktörernas noteringar har hämtats ur inkomstdeklarationerna, idrottsmännens från uppgifter om gällande kontrakt - men den säger ändå något om utvecklingen. Har kunskapen nu en särställning i samhällsekonomin?
Det är inget nytt att framgångsrika artister och andra skapande arbetare kan sälja sin arbetskraft till överpris. Det nya är hur ett fåtal av dem lyfts upp till svindlande höjder. Peter Forsberg, Mats Sundin och Nicklas Lidström är duktiga hantverkare. Det är inget tvivel om det. Men också bland trädgårdsmästare och städerskor finns personer med enastående kunskaper och förmågor. De når ändå aldrig toppen av inkomstpyramiden. Förgudningen av mer eller mindre dugliga idrottsmän, sångare och skådespelare är inte en seger för kunskapen utan en följd av dess rättning efter kapitaltillväxtens krav. Det skapande arbetet omgärdas av monopolrätter, mångfaldigas industriellt och marknadsförs för masskonsumtion. Stjärnorna inom kulturen, sporten och medieindustrin är vandrande varumärken som med sin individuella utstrålning säljer alltmer enahanda, massproducerade varor.
Forsbergs, Sundins och Lidströms skicklighet utvecklas inom en underhållnings- och reklamindustri som föröder breddidrotten och i stor skala utsläcker lek och glädje. Av 46 unga deltagare i TV-puckens finalomgång 1999 hade bara sex, 13 procent, sin födelsedag under andra halvåret.22 En undersökning av landslagsspelare från 1994 visar samma snedfördelning: 41 procent var födda under första kvartalet, endast 7 procent under sista kvartalet.23 Det har inget med astrologi att göra. Pojkar som är födda sent på året ligger fysiskt efter dem som är födda tidigt. En ishockey som redan vid de första skären riktas efter konkurrensens krav stöter bort de flesta senkomlingarna innan de hunnit ikapp. Spelarna likriktas. Muskelmassa och fysisk hårdhet slår ut talang, smidighet och kreativitet. Proffscirkusens extrema prestationshets fortplantar sig genom tränare, klubbägare, sponsorer och föräldrar ända ner till de tidigaste pojklagsmatcherna. Det blir allt mindre utrymme för den spontana leken och för ett varierat idrottande som ger en allsidig utveckling av spelaren. En rad företag gör anspråk på andelar av de väldiga penningsummor som är i omlopp i branschen. Det fördyrar den utrustning som varje spelare måste hålla sig med. Ishockeyn reduceras därför till en karriär för barn från välbeställda familjer. NHL-klubbarna motverkar sportens likriktning och förstelning genom en omfattande import av tekniskt skickliga, udda spelare från Europa, men i sitt hemland är ishockeyn i förfall. Alltfler klubbar i Kanada köps upp av rika kapitalister från USA och flyttas över gränsen till Dallas och andra städer utan tradition inom sporten.
På liknande sätt är det i kulturindustrin. Den digitala revolutionen gör det möjligt att till låga kostnader sprida det mest varierade utbud av musik och filmer över världen, men med hjälp av störningstekniker och rättsligt skydd för sin intellektuella äganderätt försäkrar sig de stora kapitalen om att möjligheterna inte förverkligas. Mediekoncernerna försöker försvaga författares och artisters upphovsrätt men skickar polisen på datakunniga tonåringar som hittat sätt att kringgå de kopieringsskydd och andra artificiella hinder som de omgärdar sina egna monopol med. Utbudet likriktas och anpassas till marknadsföringen. De nya kommunikationslederna blir kanaler för uttaxering av tributer till de härskande kapitalen. I denna pervertering av kollektiva nyttigheter får stjärnorna sin glans. Medan kulturen och det skapande arbetet utarmas i global skala upphöjs ett fåtal företrädesvis nordamerikanska artister till genier. De får del av medieindustrins övervinster och har procent på den reklam som andra monopolkapital perforerar utbudet med. De lämnar sin ställning som lönearbetare eller småborgare och blir en del av de parasitära överskikt som är knutna till kapitalägarna.
Reich beklagar dem som blir efter. Han vädjar om medlidande med dem. Men han förmår inte lämna sin sociala karantän för att sakligt betrakta samhället. Den amerikanska hegemonin, USA:s imperialism, förblir för honom en välförtjänt produkt av intellektuell överlägsenhet. De människor han möter i överheten är helt enkelt the best and the brightest - en Bells meritokrati, en kunskapssamhällets IQ-elit.
Med sin anstrykning av socialliberalism har Reich blivit en populär ideolog bland de politiker i Nordamerika och Europa som förnyar sig ur de välfärdsstatliga samförstånden. Hos Reich har såväl Clinton och Blair som EU-kommissionen och den svenska socialdemokratin hämtat argument. Välfärden för medborgarna kan inte tryggas med en politik som försöker skydda dem från världsmarknadens nycker, heter det. I stället ska nationalhushållen flexibelt anpassa sig till de globala företagens önskemål. Det gäller att skapa gynnsamma förutsättningar för investeringar, förbättra infrastrukturen och undanröja stelheter på arbetsmarknaden. Allra viktigast är att höja arbetskraftens kompetens. Med utbildning, lovar politikerna, får alla de miljoner som halkat efter en chans att följa symbolanalytikerna in i det postindustriella paradiset.
Många unga tar talet om kunskap och kompetens på allvar och söker sig till högre utbildningar, men alltfler hamnar efter examen på lågavlönade jobb som de formellt är överkvalificerade för. Ekonomer och politiker i Storbritannien och Tyskland klagar över att utbyggnaden av universiteten har gått för snabbt. Tony Blair inför avgifter på universiteten, i Spanien höjs taxorna och i Frankrike har myndigheterna försökt inskränka studiebidragen, skärpa antagningskraven och öka anslagen till privatskolorna på det allmännas bekostnad. Ändå fortsätter politiker, forskare och journalister att tala om kunskapen som en bristvara i det nya samhället. Fokuseringen på kompetensen ger en tilltalande förklaring till de vidgade klassklyftorna. Det gäller, som företagsledarna i European Round Table påpekat, att "öka medvetenheten... om det individuella ansvaret för arbetslösheten i allmänhet och i det enskilda fallet".24 På trettiotalet sades de arbetslösa vara lata och försupna. Nu sägs de sakna kompetens. Innebörden är densamma. I nästa steg införs, efter mönster från USA och Storbritannien, statligt tvångsarbete för dem som vägrar att ta sitt ansvar. Bland punkterna på Pär Nuders och hans vänners program för Sverige år 2025 finns en återgång till de nödhjälpsarbeten för arbetslösa och fattiga som socialdemokratin en gång avskaffade.25 Arbetslösa ska enligt nya riktlinjer från Arbetsmarknadsstyrelsen under hot om utförsäkring "aktiveras" i sysslor som kommuner och landsting inte har råd att avlöna ordinarie personal för.26
I flera branscher finns brist på yrkesutbildad personal, och till följd av demografiska förändringar kan knappheten komma att förvärras, men det säger i och för sig ingenting om de krav på kunnande och erfarenhet som i allmänhet ställs i arbetet. Vad är det närmare bestämt som det nya, kunskapsinriktade näringslivet efterfrågar? Tidningen Arbetsmiljö vände sig hösten 1997 till 500 chefer för att få svar. 97 procent av dem framhöll "den sociala kompetensen". Vad betyder det? 59 procent av cheferna såg framför sig en person som är trevlig, glad och utåtriktad. 57 procent avsåg någon som lätt anpassar sig till gällande regler i organisationen.27 En avgörande kompetens tycks alltså vara förmågan att le mot kunderna och följa chefens anvisningar.
Samma tema återkommer i European Round Tables resonemang kring reproduktionen av arbetskraften. Ledarna för storföretagen fordrar en radikal omvälvning av utbildningssystemet. De vill ha en större inriktning på naturvetenskap och teknik, men vad de efterfrågar är inte i första hand arbetare och tjänstemän med specialkunskaper utan "stora mängder mycket anpassningsbara individer kapabla att ta itu med vadsomhelst".28
Skolan ska enligt direktörsklubbens förslag inriktas på baskunskaper och karaktärsdaning. Laganda och förmåga att samarbeta och ta initiativ ska utvecklas. Den europeiska dimensionen, EU-projektet, ska föras in i alla sammanhang, och eleverna ska vaccineras mot "extremistisk propaganda" med undervisning i ekonomi och samhällsvetenskap. På gymnasienivå ska en viss specialisering och yrkesinriktning ske, men någon verklig fördjupning av kunskaperna tänker sig storföretagen inte förrän på forskarnivå på universiteten.29 De basutbildade arbetarna och tjänstemännen ska tvärtom flexibelt växla sig fram mellan arbete och skolgång. European Round Table kallar systemet "livslångt lärande", ett begrepp som anammats av såväl EU-kommissionen som svenska politiker.30
Det flexibla, livslånga lärandet har inte med någon plötslig höjning av kunskapskraven i arbetet att göra. Det är tvärtom förbundet med den forcerade kapitalistiska industrialiseringen och dess skadeverkningar. Alltfler lönearbetare sorteras bort redan som medelålders. Vid sidan om den fysiska förslitningen sker en utstämpling i förtid av deras tankeförmåga. Politiker, journalister och ekonomer kan vara intellektuellt verksamma i många år efter pensioneringen, men för en äldre arbetares förstånd, fantasi och kunnande finns ingen användning.
Datorerna kopplas i visionerna av kunskapssamhället ofta samman med avancerade, högkvalificerade arbeten. I själva verket standardiserar de nya tekniska hjälpmedlen i massomfattning tidigare specialkunskaper och gör det lättare att köpa dem på den öppna marknaden. Då är företagen inte längre lika beroende av äldre, erfarna arbetare. Många av de små knep som den kunnige grafikern tidigare gömde i sitt huvud finns nu kodifierade i dataprogram:
- Det finns ingen mystik längre, förklarar chefen för ett engelskt tryckeri.31
Kraven på utbildning och datorvana stiger, men samtidigt sjunker inskolningstiderna för de nyanställda. "Vi har åtta timmar på oss att lära oss ett nytt system", säger en teknisk chef från Arizona. "Vi har inte tre månader eller ett halvår."32 Den digitala tekniken förenklar och automatiserar tidigare komplicerade intellektuella operationer. Utbildningskraven är därför inte en följd av att arbetet i gemen kräver mer kunskap än tidigare. De hänger tvärtom samman med arbetets uppdelning i standardiserade rutiner som inte skiljer sig mycket från en arbetsplats till en annan. Den som kan några av de vanligaste dataprogrammen kan sättas i arbete på de flesta håll. Då blir det möjligt att förskjuta alltmer av arbetskraftens inskolning från det enskilda företaget till utbildningssystemet.
Effekten förstärks av att den magra produktionen samtidigt krymper utrymmet för vidareutbildning och förkovran på arbetsplatserna. Det finns en motsättning, påpekar European Round Table, mellan de kortsiktiga rationaliseringskraven och de långsiktiga utvecklingsbehoven i industrin.33 Företag efter företag inför en planerad underbemanning som pressar personalen till det yttersta. Då finns inte tid att skicka 50-åringen på kurs i de senaste dataprogrammen. Han tvingas jobba övertid kvällar och helger i stället - och får sparken när företaget beslutar att införa den nya tekniken. Personalchefen förväntar sig att skolsystemet och arbetsmarknaden ska förse honom med en nyanställd som besitter den efterfrågade kompetensen.
Företagen vältrar över sina utbildningskostnader på den offentliga sektorn och på de ungdomar och arbetslösa som för egna pengar skaffar sig nya yrkeskunskaper. En förutsättning är att arbetsrätten först löses upp. Lagar och avtal som gör det svårt att avskeda icke lönsam personal måste bort. Round Table-direktörerna skriver:
"De nya sätten att strukturera och förvalta verksamheten i tider av ekonomisk nedgång har... gjort begreppet livslång anställning förlegat i de stora företagen. Livslångt lärande gör det å andra sidan möjligt att smidigt låta folk söka sig till andra jobb..."34
"Livslångt lärande" är ett annat ord för tillfälliga anställningar och återkommande arbetslöshet.
Kvalificerade yrkesutbildningar är inte aktuella för den breda massan, och folkbildning är det överhuvudtaget inte tal om. EU-kommissionen varnar i en vitbok för följderna av en fortsatt utstötning av stora grupper ur arbetslivet. Utbildningssystemet ska prioriteras för att "förhindra en klyvning av samhället", men tillförsel av nya resurser för detta ändamål ställs inte i utsikt. Att utöka antalet platser på universitet och högskolor är ingen bra lösning, anser kommissionen. Färdigutbildade kommer att ta jobb som de är överkvalificerade för och tränga ut andra från arbetsmarknaden. Dessutom minskar värdet av examensbevisen som sållningsinstrument. Kommissionen vill därför begränsa tillträdet till universiteten samtidigt som de ungdomar som hamnar utanför uppmuntras att utveckla "partiella färdigheter". Författarna till vitboken nämner kunskaper i enklare matematik, bokföring, datoriserad ordbehandling och något främmande språk. Folk ska kunna få papper på sådana färdigheter även om de tillägnat sig dem utanför det reguljära utbildningssystemet. Kommissionen rekommenderar särskilt undervisning i "informella nätverk".35
Inriktningen stadfästes i det strategiska program för att göra EU till en ledande kunskapsekonomi som Europeiska rådet antog vid sitt möte i Lissabon 2000. Livslångt lärande är en av huvudpunkterna i den påbjudna "modernise-ringen" av unionens välfärds- och utbildningssystem. Arbetskraften ska bibringas vissa "grundläggande färdigheter": "IT-kunskaper, främmande språk, teknisk kultur, entreprenörskap och sociala färdigheter".36
Medan det nya Europas överklass skickar sina barn till elitskolorna ska den stora massan av unga och arbetslösa sysselsättas med snuttkurser och personlighetsutveckling i billiga former.
Det så kallade kunskapssamhället är ett samhälle som i massomfattning förslösar mänskligt kunnande. Det skapande arbetet förvisas till sociala reservat i monopolkapitalens globala, industriella arbetsdelning. Den typiska arbetskraften är en slit- och slängvara. På ett par årtionden är lönearbetaren förbrukad och stämplad som okvalificerad och lågpresterande. -
1.DN 990827.
2.DN 990829.
3.DN 960915.
4.Per Wirtén: Hellre fattig än arbetslös?
5.David M. Gordon: Fat and Mean, s. 34; DN 960921.
6.Financial Times (FT) 000119.
7.FT 990712.
8.Robert Reich: Arbetets marknad inför 2000-talet.
9.A.a., s. 159.
10.FT 940815, 940922, 950216; Centre for European Policy Research: Unemployment: Choices for Europe, s. 50f.
11.Reich, s. 159.
12.FT 960723. Uppgiften härrör från en rapport från National Bureau of Economic Research i USA.
13.Edward N Wolff: Top Heavy. A Study of Increasing Inequality of Wealth in America, s. 11.
14.A.a., s. 13.
15.DN 980331.
16.Reich, s. 95.
17.FT 940423, 941018, 951221, 960703, 971009.
18.FT 980512.
19.FT 940922.
20.FT 971203.
21.Expressen 991115.
22.AB 991018.
23.Rolf Carlsson: Vägen till landslaget. En reprospektiv studie av framgångsrika ungdomar i sju idrotter, s. 83.
24.ERT: European Labour Markets, s. 41.
25.DN 990827.
26.DN 000213.
27.Arbetsmiljö 97/9. Jusek fick i en enkät våren 1998 liknande resultat. Personalcheferna lägger större vikt vid den sociala kompetensen än vid utbildningen (DN 980624).
28.ERT: Education for Europeans, s. 13.
29.A.a., s. 7, 15ff.
30.ERT: Education and European Competence, s. 4; Lifelong Learning, s. 3.
31.FT 940628.
32.FT 990701. Jfr DN 000117.
33.ERT: Lifelong Learning, s. 6f.
34.ERT: Education for Europeans, s. 9.
35.European Commission: Teaching and Learning. Towards the Learning Society, s. 14ff, 27.
