Är antisemitismen en av de underförstådda förutsättningarna för det moderna Sverige? Så kan man läsa en uppmärksammad avhandling om hur judarna framställdes i svensk skämtpress. Avståndet mellan Hitler och Per Albin skulle inte vara fullt så stort som man tror. Empirin imponerar, resonemangen slirar.
Rolig historia nummer ett: Två grevar stöter samman på ett högadligt bröl- lop på ett slott i Skåne. Den ene anförtror den andre: "Vi Tottar och vi Ramelar, vi gifter oss med varandra, och degenererade blir vi, men vårt blåa blod bevarar vi."
Nummer två:
De två gamla systrarna Sofia och Matilda Pettersson bor i en något avsides belägen villa. En dag kommer en luffare och frågar om han möjligen kunde få ett par byxor. "Nej", svarar Sofia, "det får ni verkligen inte, här bor inga karlar". När hon stängt dörren säger Matilda: "Nu var du dum, nu fick han reda på att det inte finns några karlar här, och kommer hit och gör inbrott i natt." Sofia öppnar dörren och ropar efter luffaren: "Men kom ihåg att här finns karlar på nätterna!"
Nummer tre:
Fru Repekke: "Ten toktor har ortinert mik ett gittjepat. Levy, var ska jak få den gittje ifrån?" "Tu Repekke, jak pater ferst!"
Nej, det var inte roligt. Nattståndet, fånigt och direkt motbjudande. Men i början på 1900-talet var det kul. Historierna är typiska för skämtpressen vid seklets början. Där gjorde man sig rolig över adel, kvinnor (nuckor, huskors eller korkade skönheter), ja, också över frireligiösa, nykterister, folkskollärare och löjtnanter.
Har sådana historier haft betydelse för att skapa det moderna Sverige? Ja, i alla fall judehistorierna, hävdar lundahistorikern Lars M. Andersson i sin mastodontavhandling En jude är en jude är en jude. Representationer av "juden" i svensk skämtpress omkring 1900-1930. (Lund 2000); han antyder därmed att dagens Sverige till en del vilar på antisemitisk grund. Han anknyter därmed också till en stor internationell diskussion. Samhällsvetare som Zygmunt Baumann och George L. Mosse har hävdat att antisemitismen är en viktig beståndsdel när det moderna samhället, "moderniteten", växer fram. Att spåra antisemitism i 1900-talssamhällen har därmed kommit att bli en angelägen uppgift också för historiker som vill ifrågasätta den s.k. välfärdsstaten och det som kallas det moderna projektet. Andersson går inte riktigt så långt, men det är nog inte en slump att hans avhandling välkomnats särskilt just i sådana kretsar.
Andersson har gått igenom samtliga svenska skämttidningar av betydelse under perioden 1900-1930; de lästes av en företrädesvis manlig publik på restauranger, läsesalar, rakstugor, läkarmottagningar, och spridningen var stor. Andersson jagar skämt om judar, och skörden blir förfärande. Han har två teser (s. 14):
Antisemitismen i Sverige under 1900-talets tre första årtionden var "hegemonisk", dvs. de antisemitiska föreställningarna uppfattades som självklara och naturgivna.
Antisemitiska föreställningar var ett av inslagen i skapandet av det moderna Sveriges kulturella och nationella identitet.
Den första tesen är inte så omskakande men beläggs till övermått (600 tvåspaltiga sidor!). Andersson kan visa att antisemitismen var en mer integrerad del i tidens svenska vardagstänkande än vad vi tidigare visste. Massan av anekdoter om smutsiga, snåla, groteskt kroknästa och plattfotade judar är överväldigande - förslagna pantlånare eller obildade uppkomlingar som inte kan tala riktig svenska. Om en offentlig person råkar vara jude utnyttjas det nästan undantagslöst av meningsmotståndare. Ett vanligt grepp är att påpeka det löjliga i att en jude försöker åberopa svenskhet: NK:s chef Josef Sachs ordnar svensk vecka på varuhuset, judiska grosshandlare donerar till svensk konst. Särskilt försvarsvännen och kampanjmakaren Sven Hedin får veta att hans nationalistiska propaganda blir än mindre trovärdig eftersom hans farmorsmorfar var jude.
Viktigt är att Andersson demonstrerar att skämttidningar som var knutna till arbetarrörelsen, Karbasen och Naggen, inte var bättre än andra. Angreppen mot kapitalisten förenades om möjligt med angreppen mot juden: "det omskurna kapitalet har åter varit framme och kapat till sig en fet bit". I hastigheten kunde ibland också Wallenberg klassas som jude. Delar av arbetarrörelsen kunde också uppvisa en mer intellektuellt anstruken antisemitism, dels utifrån Strindbergs traditionellt småborgerliga judefientlighet i början av 1880-talet - han övergav den mycket snart - dels utifrån Bengt Lidforss svaghet för nya tyska rasteorier kring sekelskiftet.
Möjligen kan man fråga sig hur mycket av de "självklara och na-turgivna" uppfattningarna om judarna som var anti semitiska. Tiden är ju besatt av nationalkaraktärer, folklynnen och grumliga idéer om ärftliga egenskaper. När skämtpressen driver med tjuriga dalkarlar, snåla smålänningar, dryga skåningar, dumma bönder eller supiga och lortiga roslagsgubbar, är den egentligen inte fientligt inställd till dessa grupper, bara fördomsfull. När författaren Sigfrid Siwertz i romanen Selambs ställer "den svenske herrgårdspojken" mot "blekheten hos en ras, som är femtio generationer avlägsen från skog och äng, men för vilken kalkylen är natur", så är det inte antisemitism utan kvasisociologi. Och snarast är det filosemitism när skämttidningsredaktören Hasse Z kåserar: "Något måste göras för att locka det konsthatande svenska folket att se på tavlor. Att få dem att köpa blir väl aldrig möjligt. Det gör bara judarna."
Andersson menar inte heller att Hasse Z eller Siwertz skulle vara antisemiter. Hans poäng med detta och många andra exempel är att judarna ställs i motsättning till svenskarna. De utdefinieras ur nationen.
Det är med denna poäng Andersson bygger under sin andra tes: när en "modern" nationell identitet ska konstrueras behöver man några att profilera den nya svenskheten gentemot, några som är "de andra", och det blir judarna. Med det påståendet gör han en bra avhandling sämre. Och härifrån är steget inte långt till att hävda att den svenska välfärdsstaten har antisemitismen som ett av sina underförstådda inslag - riktigt så formulerar sig aldrig Andersson, men det kan läsas ut mellan raderna av den som så önskar.
Bevisföringen är tunn. För det första: skämttidningar är en intressant källa för att ta reda på hur vanliga svenskar tänkte kring 1915, men de är otillräckliga för att klarlägga vad dåtiden definierade som osvenskt. Nästan alla skämtobjekt framställs ju som avvikande, men ett Sverige utan kvinnor, militärer, frireligiösa och bönder blir lite väl folktomt. Man kan t.ex. gå till den troligen mest lästa skriften om nationalkaraktärer i 1910- och 20-talets Sverige, den konservative konstvetaren Carl G. Laurins Folklynnen. (1916 kom den första av ett tiotal upplagor). Det är en populär, kåserande framställning som ändå har ett slags vetenskapliga anspråk och kryllar av förbryllande påståenden om "rastypiska drag", "den franska rasblandningen", "det äkta svenska", "en i hela Sverige förekommande kvinnosort" osv. Laurin skriver positivt om judiska "rasegenskaper". Men han drar inte skiljelinjer mellan svenskt och judiskt. Snarare framställer han det som om svenskt folklynne utvecklats ytterligare av att ha tillförts en del av det judiska, t.ex. när han skriver om Levertin.
För det andra: vad är det "moderna" Sverige? Begreppet definieras aldrig. Det är sannerligen inte självklart att se skämttidningarna som en viktig aktör i konstruktionen av det moderna. De förlorar i upplaga och betydelse mot slutet av 1920-talet, kanske delvis därför att de är förankrade i en värld som förefaller omodern. Ska man söka upp moderna föreställningar på samma populärkulturella nivå som den förlegade skämtpressen borde man gå till filmen och veckopressen. I svensk trettiotalsfilm finns också antisemitiska inslag ("Pettersson & Bendel"), i veckopressen (Allers, Husmodern, Hemmets veckotidning, Vecko-Journalen) har de inte påvisats.
När framträder det moderna Sverige? Många skulle nog säga att perioden sammanfaller med vad som brukar kallas välfärdsstaten eller folkhemmet, dvs. ungefär tiden 1932-1976, för att ta det obrutna socialdemokratiska regeringsinnehavet som en enkel gräns. Gör man den periodiseringen blir det besynnerligt att tala om det moderna Sveriges identitet utan att gå in på trettiotalsdebatten. Den innebär ju att antisemitismen successivt rensas ut. Nazisternas judeförföljelser tvingar många svenskar att medvetet ta ställning till tidigare oreflekterade föreställningar om judar eller om "raser". Den svenska antifascismen har visserligen sin grund i nazisternas angrepp på demokrati och arbetarklass och är inte i första hand ett motstånd mot rasläran. Men antinazismen nödvändiggör också en uppgörelse med antisemitismen. Den sker på många plan: de antisemitiska skämtteckningarna försvinner ur all anständig press samtidigt som rasisten Herman Lundborg ersätts som chef för Rasbiologiska institutet i Uppsala av vänstermannen Gunnar Dahlberg som i populärvetenskapliga skrifter gör upp med nazistisk raslära. Den som gör antisemitiska inlägg i riksdagsdebatten brännmärks på ett sätt som inte förekom på tjugotalet. Det som förut hette rashygien byter både namn och innehåll, först till befolkningspolitik senare till socialpolitik; läser man Myrdals klassiker Kris i befolkningsfrågan från 1934 utan förutfattade meningar ser man skredet. Självfallet går det att spåra en icke-nazistisk, oreflekterad antisemitism också på 30-talet, men det är inget tvivel om att det är uppgörelsens period. Hur Sveriges "kulturella och nationella identitet" omskapas under denna process är en fråga som Andersson inte alls går in på.
Andersson är inte okunnig om trettiotalsutvecklingen; han ägnar den t.o.m. en halv spalt (s. 65). Men han ställer aldrig frågan vad den betyder för hans andra tes. Då kunde historien skrivas på annat sätt, ungefär så som Håkan Blomquist gör i sin nyutkomna bok Var Arthur Engberg antisemit? Fram till 1930-talet fanns en allmänt spridd antisemitism i alla befolkningslager i Sverige. Den saknade nazismens alla utrotningsdimensioner, utan bestod av en ogenomtänkt men självklar misstänksamhet eller motvilja mot judar. Den närdes av olika källor: kristna föreställningar, småborgerlig motvilja mot utsocknes konkurrens, sekelskiftets rasspekulationer och nationalromantik och allmän främlingsfientlighet. Inget politiskt läger drog sig för att vid behov utnyttja denna rumsrena antisemitism - man kunde slå mot såväl vänstermannen Aschberg som högermannen Hedin med antisemitiska argument.
I och med Hitler upphör rumsrenheten. Antisemitism är inte längre möjlig. I den mån man finner föreställningarna efter andra världskriget - och det gör man ibland - är de typiska utslag av efterblivet tänkande.
Det "moderna Sverige", det vi brukar kalla välfärdsstat eller folkhem, bar på en del vanföreställningar, t.ex. om förutsättningar för en varaktig klasskompromiss, om evig och oproblematisk tillväxt, om den svenska industrins tekniska överlägsenhet och om svenskt arbetslivs enastående effektivitet. Men antisemitismen ingick inte i dessa föreställningar. Välfärdsstaten var inte minst ett resultat av att Hitler och hans idéer besegrats, ideologiskt, politiskt och militärt. I den kampen ingick också en uppgörelse med antisemitismen.
