USA har bytt strategi. Under 1990-talet litade man till Världsbanken och Internationella valutafonden för att breda ut ett nyliberalt världsimperium. Det gick inte. Nu prövar man i stället direkta militära operationer. Klarar ett ekonomiskt försvagat USA i längden att föra krig världen över? Den amerikanske samhällsvetaren James Petras reder ut några grundläggande motsättningar i det nya världsläget. Artikeln bygger på ett föredrag vid Porto Alegre-mötet i vintras.

Den överordnade tesen för den här artikeln är att USA:s anfall mot Afghanistan är ett försök att vända det amerikanska imperiets relativa tillbakagång och återupprätta kontrollen i konfliktdrabbade områden. Kriget i Afghanistan är bara en del av en allmän imperialistisk motoffensiv. Den har flera beståndsdelar:

att återupprätta Europas underkastelse under USA

att försäkra sig om total kontroll i Mellanöstern och Persiska viken

att fördjupa och utvidga den militära dominansen i Latinamerika och Asien

att intensifiera den militära krigföringen i Colombia och stärka sin ställning på resten av den latinamerikanska kontinenten

att begränsa och pressa tillbaka protester och opposition mot de transnationella företagen och de internationella finansinstituten som Världsbanken, Internationella valutafonden (IMF) och Världshandelsorganisationen (WTO) genom att ersätta demokratiska fri- och rättigheter med diktatorisk makt

att använda statliga utgifter för upprustning och subventioner av konkursmässiga transnationella företag (flygbolag, försäkringsbolag, turistindustri) och skattesänkningar för att hejda en allt djupare ekonomisk kan hota det allmänna stödet för det imperialistiska projektet.

En andra tes är att förberedelserna för den imperialistiska motoffensiven följer en trestegsplan:

Den första fasen 11 september - 6 oktober: En massiv propagandainsats som förstorade och förvrängde beskaffenheten av attacken mot World Trade Center och Pentagon. Anti-terroristkampanjen skapade bilden av "gobal uppslutning" bakom Washington.

Den andra fasen 7 oktober till i dag: Ett stort militärt anfall sattes i gång med stöd av den USA-vänliga kärntruppen (Storbritannien, Turkiet, Pakistan, Frankrike, Italien, Japan, Spanien m.fl.). Politiska, psykologiska och juridiska hinder för att delta i krig undanröjdes i USA, Japan och Tyskland. Det gjorde vägen fri för nya militära ingripanden, skärpte förtrycket på hemmaplan och ökade profiterna med "det permanenta kriget" som förevändning.

Den tredje fasen innefattar en allmän militär offensiv mot verkliga eller tänkbara motståndare och kritiker med hot om omfattande bombningar som i Afghanistan och ökad militär närvaro för att utvidga och fördjupa kontrollen i krisregioner som i Colombia.

En tredje tes är att det finns tre "internationella kriser":

en militär och politisk kris: det obegränsade krig som förklarats av ett Washington som ensidigt vill återupprätta sin maktställning genom att skaffa sig nya klientstater.

en ekonomisk kris: den tillbakagång och det hot mot euroamerikansk imperialism som följt av den globala recessionen (och möjligen depressionen) och det växande motståndet inom och utom de imperialistiska staterna.

vänsterns kris.

I den här artikeln tar jag först upp bakgrunden till den imperialistiska motoffensiven, nämligen USA:s relativa tillbakagång. Därefter diskuterar jag de imperialistiska fördelarna med ett utvidgat, obegränsat krig - som en lösning på den politisk-ekonomiska krisen - och de motsättningar det bär på. Slutligen tar jag upp kriget som en del av krisen, dess betydelse för det folkliga motståndet och möjligheterna för ett folkligt uppsving.

Den vanliga frasen "Efter den 11 september 2001 har världens förändrats" kan ges skiftande innebörd. Vanligast är den som uttryckligen tillkännagivits av Washington, upprepats av EU och spritts av massmedierna: en ny epok har inletts med nya frågor överst på dagordningen, nya allianser och politiska förhållanden. Men Washingtons benägenhet att sätta gränsen den 11 september återspeglar dess sårbarhet. Från ett tredje-världen-perspektiv börjar den nya epoken med USA:s intervention i Afghanistan. Och mycket av det som händer är inte nytt utan en fortsättning på den politik som föregår den 11 september och den 7 oktober.

Det finns flera viktiga bakgrundsfaktorer. Den första är USA:s relativa tillbakagång, ekonomiskt och politiskt, i nyckelområden under 1990-talet, i Mellanöstern och Persiska viken, Latinamerika, Asien och Europa - åtföljd av ett ökat inflytande på det mindre viktiga Balkan.

En andra faktor är att USA idag har ekonomiska intressen i en allt större del av tredje världen genom de transnationella företagen och bankerna. Men samtidigt försvagas gradvis de stater som stöder denna ekonomiska expansion. Institutioner som Världsbanken och IMF har så till den grad undergrävt de lokala ekonomierna med sina strukturanpassningsprogram, frihandelsdoktriner och privatiseringskampanjer att statsmakten börjat falla samman och vittra sönder av korruption när konkurrerande eliter och politiker plundrade skatterna. De försvagade imperialistiska "kontrollmekanismerna" har inneburit att det traditionella, nästan totala beroendet av de internationella finansinstituten för att utvinna mervärde har blivit otillräckligt. Som Martin Wolf, journalist på Financial Times skrev den 10 oktober: "För att möta utmaningen från en sönderfallande statsapparat behövs inte fromma förhoppningar men en tydlig och välorganiserad våldsapparat".

Från gulfkriget till den 7 oktober 2001 har USA segrat i militära konflikter i relativt perifera regioner som Balkan och Centralamerika och förlorat mycket inflytande i strategiska områden. Samtidigt gick den amerikanska ekonomin igenom en mindre spekulationsbubbla 1995-1999 för att sedan dras ned i en allt djupare recession vid ingången till det nya årtusendet. Kombinationen av perifera segrar och spekulationsbubbla dolde djupare strukturella svagheter.

I Mellanöstern har USA totalt misslyckats med att isolera och störta den iranska regeringen och Saddam Husseins regim i Irak. De har inte bara överlevt utan också brutit USA:s bojkott. USA:s sanktioner mot Iran bröts de facto av flertalet av dess "allierade", däribland Japan, EU och arabstaterna. Iran har fått delta i det återupplivade OPEC-samarbetet, har ingått kärnkraftsavtal med Ryssland och slutit oljeavtal med Japan. Iran har också slutit investerings- och handelsavtal med varje större stat förutom USA, och genom tredje part har faktiskt USA-kontrollerade transnationella företag blivit inblandade i handel med Iran.

Irak har återupptagits i OPEC, deltagit i Gulfstaternas möten, vid arabiska toppmöten och internationella islamiska konferenser. Irak har sålt miljontals "hemliga" oljefat via "smugglare" i Turkiet och Syrien, uppenbarligen med "transitstaternas" och de västeuropeiska konsumenternas goda minne.

Den palestinska intifadan och det oreserverade stöd den fått från arabländerna (inklusive USA-vänliga regeringar) har isolerat USA som är tätt förbundet med Israel. I Nordafrika har Libyen utvecklat nära ekonomiska band med EU och dess oljebolag, särskilt i Italien, och diplomatiska förbindelser med många Natoländer. Tre strategiska oljeproducerande måltavlor för USA:s politik har alltså ökat sitt inflytande och sina förbindelser med stater som har varit viktiga resten av världen. Därmed har de minskat den amerikanska dominans som etablerades i området direkt efter gulfkriget. Bush seniors "nya världsordning" har uppenbarligen fallit i spillror, reducerad till små vasallstater i de efterblivna, maffiahemsökta delarna av Balkan.

Ett annat tecken på USA:s tillbakagång var det allt större handelsöverskott som uppstod i Asien på EU:s och USA:s bekostnad. 2000 hade USA ett underskott på 430 miljarder dollar. Västeuropas 350 miljoner konsumenter köpte i ökad utsträckning europeiska varor - mer än 2/3 av EU:s handel var intereuropeisk. I Latinamerika kunde europeiskt dominerade transnationella företag, särskilt spanska, slå ut sina amerikanska konkurrenter när det gällde att bygga upp lönsamma privata företag.

Politiskt ifrågasattes den amerikanska dominansen, särskilt i Latinamerika, av starka gerillarörelser i Colombia, av Venezuelas president Chavez och av massrörelserna i Ecuador, Brasilien och på flera andra ställen. Den argentinska ekonomins sammanbrott, den allmänna ekonomiska krisen i resten av världsdelen och det starkt vikande förtroendet för de amerikanska klientregimerna var andra tecken på hur USA:s makt gick tillbaka.

Inför alla dessa problem har Washington beslutat att militarisera sin utrikespolitik. Man vill aggressivt driva igenom egna fördelar genom unilaterala överenskommelser: man upphäver avtal som antimissilavtalet med Ryssland, Kyotoavtalet, Internationella domstolen i Haag, avtal mot biologisk krigföring och mot personminor m.m. Unilaterala åtgärder ses som en möjlighet att vända den relativa tillbakagången genom en kombination av militära aktioner och ekonomiskt tryck.

Washingtons krigsförklaring mot Afghanistan rymmer två viktiga steg: Först skapas en bred USA-dominerad allians i motstånd mot terroristattacken mot World Trade Center och Pentagon. Sedan omvandlas denna antiterroristfront till ett politiskt redskap för stöd till amerikansk militär intervention i Afghanistan och annorstädes - Bushregeringens öppna avsikt var att starta ett världsomfattande korståg mot motståndarna mot USA:s dominans. De massiva bombanfallen och specialstyrkornas inmarsch syftade bland annat till att utplåna alla inrikes invändningar mot framtida markkrig och nya militära interventioner. På samma sätt tjänade fördrivningen av miljontals civila det uttryckliga syftet att sätta skräck i verkliga eller inbillade motståndare bland de stater som hade svårt att godta USA:s politik. Med andra ord, de internationella finansinstitutens avtagande effektivitet som redskap för amerikanskt herravälde har lett Washington till att i ökad grad sätta sin tillit till militär styrka och högintensivt våld. Den amerikanska regeringen har förklarat att invasionen i Afghanistan är ett första steg. Det underförstådda budskapet är att nya imperialistiska krig kommer att följa. Påtagligast är Washingtons hot om en militär operation mot Irak och andra "säkra tillflyktsorter" för "terrorister".

Den så kallade "antiterroristalliansen" har förvandlats till en krigsallians (där alla viktigare Natoländer ingår). Alla avgörande militära och politiska beslut, ända ned på taktisk nivå, tas uteslutande av Washington, utan minsta rådslag. Krigsalliansen är alltså en fortsättning på Washingtons tidigare unilaterala strävanden, men nu har man lyckats att skaffa sig kontroll över EU-länderna. Även om Tony Blairs energiska aktiviteter för stöd till Washingtons krig har givit honom mycket beröm från presidenten och medierna, har det inte på minsta sätt gjort honom delaktig i besluten.

Åtminstone under den första fasen av sin motoffensiv stärkte Washington sitt grepp över Europa. Genom att maximalt utnyttja sitt starkaste kort i den internationella politiken, den militära styrkan, har Washington försökt att militarisera politisk-ekonomiska förhållanden. "Antiterrorismen" har gjorts till viktigaste ämne i varje internationellt och regionalt forum (APEC, FN, OAS). Därigenom hoppas Washington att kunna undanröja motsättningarna mellan rika och fattiga länder och samhällsklasser och ersätta dem med en ideologisk och militär polarisering mellan dem som stödjer eller motsätter sig USA-definierade "terrorister" och militära interventioner. Många statsledningar har redan anslutit sig till denna militära definition av socioekonomiska förhållanden för att pressa tillbaka vänster, folkliga rörelser och befrielserörelser i Mellanöstern, Latinamerika och Centralasien.

Washingtons hot om obegränsade och utvidgade imperialistiska erövringskrig har föga överraskande gått hand i hand med en lagstiftning som faktiskt ger presidenten diktatoriska befogenheter. Alla konstitutionella garantier upphävs, och alla utlandsfödda misstänkta terrorister ställs inför militärdomstol - oavsett geografisk hemvist. Det anses allmänt att de krigförande befogenheter som antagits av den verkställande makten våldför sig på andan och bokstaven i konstitutionen och reglerna för ett demokratiskt styre. De som försvarar det auktoritära styret hävdar att de diktatoriska åtgärderna är tillfälliga. Argumentet övertygar inte när man betänker presidentens hållning att vi nu går mot en uppfattning av lång och utdragen krigföring.

Imperiebygge i tider av ekonomisk tillbakagång är en problematik strategi. Medan regeringen sänker skatterna för de rika, spär kriget på utgifterna - och frestar ordentligt på budgeten och den stora majoriteten skattebetalare. Militär keynesianism kan sätta fart på några sektorer av ekonomin men kommer inte att vända den kraftiga nedgången för kapitalismen som helhet. Och att utveckla lydregeringarnas repressiva apparat för att säkra att de sluter upp bakom det världsomspännande imperiebygget kommer inte att vidga de amerikanska exportmarknaderna. I stället kommer konflikterna att krympa marknaderna och fördjupa den negativa handelsbalansen i den amerikanska ekonomin.

Den nuvarande militära strategin i imperiebygget hotar tvärtom att försvaga ekonomierna i Europa, Japan och de proamerikanska Mellanösternstaterna. Om man anfaller och ockuperar Irak kommer det att hejda strömmen av olja till Europa och Japan och skapa inrikespolitisk oro i Saudiarabien, liksom andra stater i Mellanöstern och kring Persiska viken. Rädslan för denna försvagning har redan lett till att också Washingtons mest servila anhängare i Storbritannien anmält avvikande mening. Men pga. Washingtons imperialistiska mål, unilaterala sätt att arbeta och tillgång till alternativa oljekällor (Mexico, Venezuela, Ecuador, Alaska, Kanada m.fl.) kan ett anfall mot Irak tjäna två strategiska mål - att försvaga de europeiska konkurrenterna och eliminera Irak som en möjlig regional medtävlare. Att bomba Irak skulle skada EU-ekonomierna och väcka protester hos de två viktigaste allierade bland de arabiska staterna, Saudiarabien och Egypten, men Washington har givit prov på att man kan borsta av sig europeiska invändningar och ändå skaffa sig samtycke.

När president Bush inriktar sig på att tillintetgöra en handfull förmodade terrorister silar han mygg och sväljer kameler. Skadorna på både EU:s och USA:s ekonomier vid ett krig överträffar vida de förluster som orsakas av terrorister. Bushregeringens militära definition av de politiska och ekonomiska motsättningarna i tredje världen påminner om den statliga terroristpolitik som finns i Israel (mot palestinierna), Algeriet (mot berberna) och Turkiet (mot kurderna).

På USA:s lista över områden att återerövra kommer Latinamerika på andra plats efter Mellanöstern. Det är den världsdel som försett USA med dess enda positiva handelsbalans. De härskande klasserna har tvättat hundratals miljarder i illegala överföringar till amerikanska banker, och USA:s ekonomi har tillgodogjort sig nästan en biljon i vinster, räntor, royalty och andra överföringar under det senaste årtiondet. Latinamerikanska regeringar intar för det mesta lydigt USA:s positioner i internationella sammanslutningar och ställer upp med nominella militära styrkor i interventionistiska härjartåg som ett fikonlöv för vad som egentligen är unilaterala aktioner.

Washington har identifierat de småbondebaserade colombianska gerillarörelserna (FARC/ELN), den farligaste utmaningen mot USA:s kontroll över västra halvklotet, som en "terroristgrupp". FARC/ELN tog kontrollen eller blev mycket inflytelserika i över hälften av Colombias städer och byar i mitten av 1990-talet. Därför kom de att tillsammans med Chavezregeringens utrikespolitik i Venezuela och den revolutionära regeringen på Kuba att företräda ett alternativ till de tjänstvilliga latinamerikanska presidenter som gick USA-imperiets ärenden.

USA har förklarat totalt krig mot denna folkliga resning. Plan Colombia och senare Anderna-initiativet var i huvudsak krigsstrategier som föregick det afghanska kriget. Washington anslog 1,5 miljarder i bistånd till Colombias militära och paramilitära styrkor. Hundratals specialstyrkor skickades ut i direkta fältoperationer. Amerikanska legopiloter kontrakterades av privata firmor för kemisk krigföring på de colombianska vallmofälten, paramilitära styrkor mångdubblades under militärt kommando. Luftrummet, kusterna och flodmynningar koloniserades av USA:s väpnade styrkor. Militära baser inrättades i El Salvador, Ecuador och Peru för att står redo med stödtrupper. Amerikanska tjänstemän deltog i den operativa ledningen inom försvarsdepartementet i Bogota.

Motoffensiven den 7 oktober förstärkte militariseringen av Colombia. Under USA:s ledning kränkte det colombianska militärflyget luftrummet i den demilitariserade zonen där FARC och Pastramaregeringen förhandlar. Olagliga plundringståg in i zonen ledde till stridigheter

En nyckelfråga för USA:s imperiebygge i Latinamerika är det planerade frihandelsavtalet, LAFTA. Det skulle ge USA:s multinationella företag fri tillgång till marknader, råvaror och arbetskraft och samtidigt begränsa Europas och Japans inflytande. Detta nymerkantilistiska system är ytterligare ett unilateralt initiativ, i samförstånd med satellitregeringarna i regionen, men utan folkligt samtycke.

Men kan USA:s ekonomi uthärda en serie krig utan att undergrävas? Det finns tydliga tecken på att den ekonomiska basen för USA:s herravälde försvagas, av både ekonomiska och politiska skäl. Tillverkningsindustrin är sedan ett och ett halvt år tillbaka inne i en recession. Hundratals miljarder som investerats i informationsteknik, fiberoptik och bioteknik har gått förlorade. Både den "gamla" och den "nya" ekonomin befinner sig i djup och långvarig kris. Den spekulativa finans-och aktiemarknaden är starkt beroende av snabbt föränderliga politisk-psykologiska omständigheter i USA och världsekonomin.

Den snabba nedgången på aktiemarknaden efter den 11 september och den lika snabba återhämtningen efter den 7 oktober återspeglar denna rörlighet. Den amerikanska aktiemarknaden är nämligen lika starkt beroende av utländska investerare som av inhemska placerare. Den 11 september fick dem att förlora förtroendet eftersom det visade sig att själva hjärtat för den ekonomiska och politiska makten är sårbart.

Men anfallet den 7 oktober återställde investerarnas förtroende och innebar ett viktigt kapitaltillflöde och aktiemarknadens temporära återhämtning. Pentagons strategi med totalt krig handlade lika mycket om att återställa förtroendet för en oövervinnerlig imperialistmakt som om politiska skäl eller t.o.m. om oljepipelines. Aktiemarknaden och särskilt långsiktiga, utländska investerare tycks påverkas lika mycket av säkerhetspolitiska omständigheter som av det rådande tillståndet i den amerikanska ekonomin. Därav följer det paradoxalt omvända förhållandet mellan aktiemarknad och realekonomi: medan alla realekonomiska indikatorer tyder på nedgång, kan aktiemarknaden återhämta sig efter 11 september. Men det finns naturligtvis gränser för dessa politiskt grundade investeringar. En fortsatt låg tillväxt och krympande vinster (eller växande förluster) kommer så småningom att göra slut på återhämtningen och orsaka stora kursfall.

När imperiets ekonomiska bas vacklar så ökar statens roll. Statliga interventioner blir allt viktigare, vilket visar de starka banden mellan statsapparaten och investerarna, inklusive de multinationella företagen. På samma sätt kommer militären att spela en allt viktigare roll för att återupprätta investerarnas förtroende genom att krossa eller skrämma moståndare, stadga upp sönderfallande nykoloniala regimer och tvinga igenom fördelaktiga ekonomiska överenskommelser (LAFTA). Den gamla imperialismen av 1980- och 90-talsmodell som litade mer till Världsbaken och Internationella valutafonden ersätts eller kompletteras nu av den nya imperialismen av militär modell: de gröna baskrarna avlöser finansinstitutens slipsprydda tjänstemän.

Washington låter Nato utvidga sitt inflytande från Östersjöstaterna till Balkan, över Turkiet och Israel till de forna sovjetrepublikerna i Centralasien. Den felande länken i denna imperialistiska kedja är de strategiskt viktiga Gulfstaterna, Iran och Irak. Det är en militärt betydelsefull kedja, men den kostar mer än den drar in pengar till USA. Det står klart för Bushregeringen som hellre krossar regionala maktcentrum än gör storskaliga investeringar i uppbygget av kolonialstater - se bara hur lite som satsats på Balkan och i Centralasien, och den närmaste tiden troligen också i Afghanistan.

Denna statens centrala roll för att utvidga USA:s herradöme vederlägger antagandena hos ledande teoretiker inom antiglobaliseringsrörelsen som Susan George, Tony Negri, Ignacio Ramonet, Robert Korten m.fl. som talar de "globala företagens autonomi". Deras uppfattning om världsmarknadens centrala roll för att skapa fattigdom, förtryck och ojämlikhet är i detta sammanhang en anakronism. När Europa och USA sänder trupper för att erövra och ockupera flera länder, finns det all anledning att gå från ett antiglobalt till ett antiimperialistiskt motstånd. Den falska föreställningen om "superstater" som domineras av transnationella företag stämmer inte med verklighetens transnationella företag som är hårt knutna till imperialistiska stater.

USA:s världsomspännande motoffensiv har till syfte att återskapa "den nya världsordningen" från åren efter kriget i Persiska viken. De transnationella företagen har varken vilja eller förmåga att agera "autonomt" med hjälp av marknadskrafter. Den nya imperialismen måste därför bygga på militära interventioner, som i Afghanistan eller på Balkan, kolonisering, dvs. militärbaser, och terror som i Colombia.

Denna offensiv har mycket litet att göra med "civilisationernas krig". USA:s herravälde innefattar muslimska stater (Pakistan, Saudiarabien, Egypten, Turkiet, Marocko, Bosnien, Albanien m.fl.), det judiska Israel, liksom sekulariserade, formellt kristna, stater. Det är inte långvariga allierade, med hemvist i en särskild religion eller civilisation, utan långvariga intressen som kännetecknar offensiven. På Balkan och tidigare i Palestina och Afghanistan kunde USA stödja fundamentalistiska muslimer och knarkhandlare mot sekulariserade nationalister och socialister. Gårdagens muslimska allierade har på en del ställen blivit dagens fiende. Det uppenbara hyckleriet och de dubbla måttstockarna kan förvåna endast den betraktare som gjort misstaget att tro på propagandan och nu känner sig sviken.

Den amerikanska offensiven ställs inför två motsättningar som är både dagsaktuella och mer strukturella. För närvarande har kriget i Afghanistan sått splittring i de muslimska staterna mellan proamerikanska ledare och de folkmassor som sympatiserar med det afghanska folket. Denna polarisering har ännu inte betytt något allvarligt hot för ledarskikten, även om den saudiska monarkin med sin nyckelposition är mest sårbar. Den militära segern för USA och nordalliansen och den därav följande muslimska koalitionsregeringen kan skingra den svagt organiserade, folkligt muslimska oppositionen. EU:s och arabstaternas motstånd kommet att väckas till liv först om USA utsträcker kriget till Irak och försätter Europas oljeleverantörer i kris. Men denna och andra dagsaktuella motsättningar kan inte på sikt undergräva Washingtons offensiv, även om USA kan isoleras diplomatiskt, särskilt i några internationella forum.

En djupare liggande, långsiktig och strukturell motsättning är den mellan militär expansion och ekonomisk tillbakagång, både lokalt och i världsmåttstock. Även om den amerikanska militärapparaten försvarar och gynnar intressena hos USA:s transnationella företag, så är det inte ett särskilt kostnadseffektivt stöd. Mångmiljardutgifterna för åtagandena i andra världsdelar överträffar vida de transnationella företagens omedelbara förtjänster, vänder inte de sjunkande profitnivåerna eller öppnar nya marknader, särskilt inte i de områden där de militära insatserna är som intensivast. Slutresultatet är att imperialistiska krig, i sin nuvarande form, underminerar icke-spekulativa kapitalistiska investeringar, även om de symboliskt säkrar verksamhet för utländska investerare.

I Centralamerika, på Balkan och nu i Afghanistan och Colombia är USA mer intresserat av att krossa sina motståndare och insätta lydregeringar än i storskaliga och långsiktiga investeringar i "återuppbyggnad". Det finns inga Marshallplaner. Washington överlåter till Japan och Europa att rensa upp i förödelsen efter militära segrar. Klyftan mellan den imperialistiska statens militära styrka och oförmåga att sätta fart på ekonomin i erövrade länder är en grundläggande motsättning.

En minst lika allvarlig motsättning är den mellan försöken att införa en nyliberal politik och de kollapsande exportmarknaderna och sinande kapitalinvesteringarna. Den ekonomiska nedgången i USA, Japan och Europa har allvarligt skadat de mest följsamma nyliberala klentstaterna, särskilt i Latinamerika. Priserna på de specialiserade exportvaror som varit grund för de nyliberala staterna har rasat: kaffe, olja, metaller, socker, liksom tyg, kläder och andra fabriksvaror från de "tullfria zonerna". Imperialistmakterna har svarat genom att kräva mer "liberalism" i söder och samtidigt införa skyddstullar och ökade exportsubsidier på hemmaplan. Tullar på importvaror från tredje världen är fyra gånger högre i de imperialistiska staterna än importtullarna från andra imperialistiska länder, enligt Världsbanken. Understödet till storföretag inom jordbrukssektorn i de imperialistiska länderna uppgick till 245 miljarder dollar år 2000.

Den gamla imperialismens nyliberala doktrin håller alltså på att ersättas av den nya imperialismens nymerkantilistiska praktik. Den statliga politiken styr de ekonomiska transaktionerna och begränsar marknadens roll.

Denna nymerkantilistiska politik polariserar marknaderna mellan lokala producenter å ena sidan och imperialistiskt uppbackade monopol å den andra. Tillbakagången för den internationella marknaden skadar de "nyliberala" exportsektorerna. Statsmaktens mycket påtagliga roll i denna process politiserar de växande skarorna av arbetslösa och underbetalda arbetare, bönder och offentliganställda. I Latinamerika håller den exportstrategi som det imperialistiska bygget vilar på att gå i spillror. Och eftersom det inte kan importera måste Latinamerika satsa på inhemsk produktion eller avstå. Men en avgörande brytning med exportstrategin och beroendet av USA följer inte automatiskt på de inre motsättningarna - det krävs politiskt agerande.

På kort sikt har vänstern fullt upp med Washingtons imperialistiska motoffensiv och allt vad den innebär av ökad krigföring, hot och större följsamhet från härskande klientskikt. Men denna offensiv möter också allvarliga, praktiska, ideologiska och politiska hinder. Det finns ett stort folkligt uppsving i flera strategiskt viktiga stater, där den nyliberala ekonomin går bakåt. I Colombia, Brasilien, Argentina, Ecuador och Bolivia växer starka politiska och sociala rörelser fram och stärker sitt folkliga inflytande.

Dessa rörelser har mobiliserat miljoner, de har genomdrivit otaliga förändringar på lokal nivå och i vissa fall har de genom ett viktigt inflytande på regeringsnivå kunnat sätta press på de härskande klasserna. Men åtskilliga problem återstår att lösa innan de på allvar kan ta upp kampen om makten. Den djupare förståelsen av det imperialistiska systemet, dess natur och motsättningar, är ofta otillräcklig. Det finns motsättningar inom rörelsen mellan stad och land, mellan kust och inland och inte sällan mellan olika ledare. Många rörelser har också i praktiken ganska begränsade program och målsättningar.

USA:s strateger har på många sätt valt Colombia som testfall för den "nya imperialismen" eftersom Colombia står för den största militära och politiska utmaningen. Alla världsdelens reaktionära krafter har mobiliserats mot gerillaarméer och massrörelser. Militär framgång i Colombia kommer att inspirera USA till militär erövring och kolonisering av Latinamerika, såsom den USA-styrda militärkuppen i Brasilien 1964 följdes av invasioner (Dominikanska republiken 1965) och militärkupper i Bolivia (1971), Uruguay (1972), Chile (1973) och Argentina (1976). Om gerillan lyckas hålla emot innebär det ett andrum för den övriga vänstern. Ett kraftfullt stöd till kampen i Colombia är därför en väsentlig uppgift. -

Bearbetning och översättning från engelskan: Olle Josephson. Särskilt det avslutande avsnittet är starkt förkortat.