Venezuelas impopulära och odemokratiska president Chavez tvingades avgå efter order om beskjutning av fredliga strejkande arbetare och demonstranter. Han gav upp och sökte asyl på Kuba. Demokratin återupprättades och en övergångsregering trädde in. Så lät det i våra massmedia i mitten av april. Men det verkliga förloppet var ett helt annat. Och nu är Chavez tillbaka - till USA:s förtret.

Chavez avgick aldrig, han tillfångatogs och bortfördes under vapenhot av en grupp höga militärer. Förhärskande massmedia spelade med i kuppen trots att det från början fanns information från ministrar som varit närvarande när militärerna tillfångatog Chavez. De sade att han aldrig gick med på att avgå utan fördes bort av väpnad militär, och uppmanade nationalgardet att inte göra motstånd för att inte orsaka blodbad. Riksåklagarens ord om att presidenten bara kan avgå inför Nationalförsamlingen, och att det då är vicepresidenten som ska träda in, förbigicks också med tystnad. Förhärskande media återgav också okritiskt (avsiktligt?) kuppmakarnas version att Chavez givit order om att beskjuta demonstrationen, utan att analysera händelserna, och utan att kommentera andra versioner som gick ut på att prickskyttar tillhöriga oppositionen startade eldgivningen för att provocera fram det våld och kaos som behövdes för att skicka in oppositionella militärer. Det finns ingen bekräftelse på att någon order om att skjuta tillbaka utgick från Chavez.

"Nu blir det lugn och demokrati", var president Bushs kommentar till kuppen, enligt talesmannen Ari Fleischer. USA:s ambassadör i Venezuela var den första diplomat i Caracas som tog till orda och berömda det venezolanska folkets "medborgerliga värderingar" och visade sitt erkännande av kuppregimen genom att omedelbart uppvakta den nye "utrikesministern". Den andre att uppvakta var Spaniens ambassadör, under Spaniens ordförandeskap också företrädare för EU. New York Times skrev: "I och med att president Chavez igår avgick hotas Venezuelas demokrati inte längre av en möjlig diktator", vilket också var en version som anammades av SVT. Latinamerikanska regeringar samlade i den s k Rio-gruppen fördömde störningen av den konstitutionella ordningen i Venezuela, men krävde inte att ordningen skulle återupprättas, utan accepterade störtandet av den folkvalde Chavez och att nya presidentval skulle hållas så fort som möjligt. Mexikos president Fox sade att han inte såg någon anledning att bryta relationerna som uttryck för att man inte kan acceptera en regim tillsatt genom militärkupp. En talesman för Perus utrikesdepartement sade att Venezuela inte hade något val utan måste göra sig av med Chavez, och uppmanade världen att inte överge den nya regeringen som företrädde en demokratisk process och folkflertalet. Colombias president Pastrana ringde från Rio-mötet i Costa Rica och talade med Pedro Carmona och uttalade sitt stöd. Colombias utrikesminister talade med sin kuppkollega och uttryckte sin önskan att nu kunna diskutera gränsproblemen. El Salvador erkände omedelbart kuppregeringen. Internationella valutafonden var den internationella institution som först uttalade sitt stöd och lovade omgående finansiellt bistånd till kuppregimen.

Vilka låg bakom och stödde kuppen? De privata bolagsintressena, organiserade i Venezuelas handelskammare, och de ledande skikten i den statliga oljeindustrin, som fungerade som en stat i staten och där tjänstemännen strejkade mot att regeringen bytte ut styrelsen i oljebolaget. När ordföranden i Venezuelas handelskammare, Pedro Camora "installerades" som president beledsagades ceremonin av kuppmilitärerna samt företrädare för katolska kyrkan, näringslivet och inflytelserika "medborgargrupper". Två av de höga militärer som ledde kuppen har utbildats av USA:s School of the Americas, som hittills utbildat ett dussintal militärkuppare och diktatorer i Latinamerika. Fyra av fem TV-kanaler ägs av privata bolag och manade ihärdigt till demonstrationer med syfte att störta presidenten, detsamma gäller nio av tio dagstidningar. De blockerade sedan information om folkligt och militärt motstånd mot kuppen. Den fackliga organisation som deltog i näringslivets lockout (kallad strejk i massmedia) genom att samtidigt strejka är sedan årtionden ledd av övre skikt som står bolagen nära, och som inte på något sätt kan anses företräda arbetarintressen. Den 5-7 november höll USA:s utrikesdepartement, Pentagon och nationella säkerhetsrådet ett tvådagarsmöte för att diskutera "problemet" Venezuela. De anklagar också Venezuela för att stödja "terrorism" i Colombia, Boliva och Ecuador. Washington Post rapporterade den 13 april: "Medlemmar av landets olika oppositionsgrupper har besökt USA:s ambassad under de senaste veckorna, för att få USA stöd för att störta Chavez. Bland besökarna har funnits aktiva och pensionerade militärer, mediamoguler och oppositionspolitiker". Oppositionspolitiker har också inbjudits till Washington under de senaste månaderna. Bland inbjudarna har stått International Republican Institute som ingår i National Endowment for Democracy, som länge varit ett av CIA:s verktyg för underjordisk verksamhet i andra länder. Kuppen hade planerats i flera månader, på samma mönster som kuppen mot Salvador Allende 1973: massmediakampanjer, ryktesspridning, mobilisering av missnöjda grupper för att skapa kaos, demonisering av Chavez som diktator, bearbetning av höga militärer att genomföra en kupp för landets bästa. Och redan före kuppen signalerade IMF att den stöder idén om en "övergångsregering" för Venezuela och är beredd att ge ekoomiskt stöd till dem som avlägsnar Chavez från makten.

Vad hade Chavez regering gjort som tilldrog sig dessa krafters missnöje? Genomfört en folkomröstning om en ny demokratisk grundlag, som bröt det maktmonopol som de två alternerande hopplöst korrupta politiska partierna vidmakthållit i decennier. Bekämpat korruption inom den statliga sektorn, och oljebolagselitens enorma inkomster. Ökat det statliga uttaget av inkomster från olja, för investering i den sociala sektorn. Begränsat exploateringen av oljetillgångarna för att skydda havsmiljön. Förstärkt det grundlagsskyddade förbudet mot privatisering av oljekällorna. Vunnit sju val och folkomröstningar 1998-200. En jordreform som ger staten möjligheter att expropriera obrukad jord, till förmån för jordlösa. Genomfört en utbildningsreform och fördubblat utbildningsanslagen för att tillhandahålla skolutbildning för en miljon barn. Minskat den officiella arbetslösheten från 18 till 13 %. Ökat minimilönerna inom offentliga sektorn. Reformerat skattesystemet och minskat möjligheterna till skatteflykt. Minskat barnadödligheten från 21 till 17 %. Tredubblat alfabetiseringskurserna. Infört kostnadsfri sjukvård för alla. Stärkt urbefolkningarnas, kvinnornas, sluminvånarnas rättigheter. Oavbrutet argumenterat nationellt och internationellt mot nyliberalismen. Hållit på Opecs produktionskvoter. Arbetat för ett latinamerikansk och karibiskt frihandelsområde, tillförsvar mot USA:s utplundring. Kritiserat USA för att bekämpa terrorism med terrorism och bomba oskyldiga civila. Införlivat Kuba i det avtal om oljeförsäljning som omfattar övriga karibiska nationer. Uppmanat USA att överge sitt militära högkvarter i Caracas. Vägrat USA:s "knarkbekämpningsflyg" mot Colombia överflygningsrätt. Vägrat USA information om Venezuelas stora arabiska befolkning. Vägrat samarbete i kriget mot Colombias befrielserörelser mm. Det är ett digert brottsregister.

Vad gjorde kuppregeringen omgående? Upplöste den folkvalda nationalförsamlingen som dominerades av Chavezanhängare. Fängslade ministrar och gjorde räder i fattigkvarteren bland "Bolivarcirklarna". Upphävde omgående de 48 lagar för ökad samhällskontroll över ekonomin, omfördelning av tillgångarna och inskränkningar i den privata äganderätten för det allmännas bästa, som Nationalförsamlingen instiftat i november. Upphävde avtalet om oljeförsäljning till Kuba. Meddelade den Kubansk-Amerikanska Stiftelsen, den extrema exilkubanska maffian i Miami med starka försänkningar även i Venezuela, att Venezuela skulle rösta med USA:s förslag att fördöma Kuba i FN:s Kommission för Mänskliga Rättigheter i Geneve.

Men så hände det otroliga. Inte bara att fattigfolket protesterade och att de militära kuppledarna inte fick stöd av sina kollegor, utan att de lyckades stoppa kuppförsöket på två dygn. Dock finns det anledning att vara uppmärksam, för det är starka krafter som vill bli av med den Bolivarianska Republiken Venezuela. USA-regimen uttryckte omedelbart oro över händelseutvecklingen och krävde "att grundläggande demokratiska förhållanden" skulle återupprättas. "Vi är bekymrade över situationen och följer noga händelseutvecklingen", sade State Departments språkrör Frederick Jones.