- Läsläge

Den röda våren 1918

Finska inbördeskriget i nordisk samhällsutveckling

Arbetarnas kulturhistoriska sällskap och Arbetarrörelsens arkiv. 2018

DEN UTMÄRKTA föreningen Arbetarrörelsens kulturhistoriska sällskap (gå med!) ägnar hela sin årsbok åt hundraårsminnet av det finska inbördeskriget vintern och våren 1918.

10714_01.jpg

Antologin med sexton olika bidrag, kalendarium och personporträtt fungerar både som grundkurs och fördjupning. För den som grubblar över sociala revolutioners förutsättningar och framgångsmöjligheter är det mycket lärorik läsning.

Finland hade allmän och lika rösträtt sedan 1906 - långt före Sverige - och socialdemokraterna hade hösten 1917 en stark ställning men inte majoritet i lantdagen. Men Finland var en del av det ryska imperiet. När det föll samman stod Finland utan statsapparat med våldsmonopol (militär och polis). I kapplöpningen om det föddes inbördeskriget, ett utpräglat klasskrig. De röda slogs för en socialistisk revolution, inspirerade av det alldeles nya Sovjet. I praktiken avgjordes kriget av den vita sidans jägarförband, det vill säga finländska soldater som tränats i Tyskland och deltagit i första världskriget. Efter freden i Brest-Litovsk den 3 mars höll sig Sovjet passivt. De tyska trupperna, över tiotusen man som anlände i april, snabbade på slutskedet. Hämnden på de röda gardena blev fruktansvärd.

10714_02.jpg

Boken beskriver förloppet, men ger också stort utrymme, sex kapitel, åt Sveriges roll: den svenska brigaden på den vita sidan, arbetarrörelsens kluvenhet. Det har ofta påpekats att den svenska socialdemokratin med Branting i spetsen tog avstånd från de rödas krig. Det stämmer, men beskrivningen är väl enkel. Exempelvis visar Lars Ekdahl i en intressant uppsats hur Gustav Möller försvarade de rödas krig i vissa stycken, samtidigt som han avvisade revolution och förespråkade reformism.


Vänstern i USA

Karin Henriksson

Lind och Co. 2018

KARIN HENRIKSSON har under tre decennier varit bosatt i Washington D.C. där hon varit verksam som utlandskorrespondent, bland annat för Svenska Dagbladet. Hennes kunskaper om amerikansk politik är odiskutabelt gedigna och djupa. I sin nya bok driver hon frågan om det finns en vänster i USA.

Givetvis finns det en vänster i USA, det vore väl märkligt annars. En betydligt intressantare fråga, och som också Henriksson genomgående ställer sig i sin bok, är hur stark denna vänster står sig i ett så djupt kapitalistiskt och individualistiskt land som USA. Enligt Henriksson själv är det en stark vänstervåg i USA just nu, inte då bara på gräsrotsnivå, utan även ända in i det politiskt mäktiga etablissemanget.

Att man genom att läsa Henriksson bok skulle bli starkt förvissad om att USA just nu i alla politiska skikt delvis drivs fram av en stark vänstervåg är att ta i. Henrikssons påstående om detta grundar sig på några positiva tecken i tiden, som den starka och växande opinion som finns mot Donald Trump, eller att unga amerikaner inte känner sig främmande inför begrepp som socialism eftersom de hört Bernie Sanders tal om demokratisk socialism.

10714_03.jpg

Alltför sällan, ja, knappast alls, utmanar dock Henriksson vare sig sin egen tes om en stark vänstervåg i USA eller det progressiva värdet i denna våg för att Vänstern i USA ska bli intressant läsning för den som vill ha ett verkligt radikalt djuplodande perspektiv. Mest intressant är de, ack alltför korta, informativa historiska tillbakablickarna om vänsterradikalismen i USA. USA har en mycket lång och intressant vänsterhistoria som det alltför sällan talas om.


Roma

Regi: Alfomso Cuarón

2018

ROMA är en stämningsfull och mycket vacker film, i svartvitt med tydliga referenser till den neorealistiska vågen i italiensk film. Den följer en familj från den mexikanska övre medelklassen åren 1970-1971, men ovanligt nog från hembiträdets perspektv. Det är ett smart berättartekniskt grepp, för hembiträdet ser allt i familjen. Samtidigt förstår vi henne genom hennes arbetsvillkor och hur hon behandlas av familjen. Hon är som en andra mamma för barnen, men när hon på kvällen sätter sig i soffan för att krama om en av sönerna, ombeds hon göra te till familjen - man behöver således inte tvivla på arbetsdelningen i huset. Ändå överskrids den etablerade sociala hierarkin då både hembiträdet och frun i huset drabbas av det patriarkaliska Mexikos olyckor: hembiträdet blir gravid med en skrupelfri ung man, frun och de fyra barnen överges av mannen i huset som lever playboyliv.

10714_04.jpg

Mycket sofistikerat knyts berättelsen om detta gemensamma olycksöde för kvinnorna till den större historien om Mexiko, genom att den unga mannen som gjort hembiträdet gravid har en roll i det brutala nedkämpadet av samtidiga studentprotester, vilket också sätts in i en större kontext (för den uppmärksamma åskådaren). Det kan verka sökt eller konstruerat i ett kort referat, men filmen är precis motsatsen: subtil, tålmodig, poetisk och solidarisk med sina rollfigurer - helt enkelt stor filmkonst.


Det forsvundne folk

Lars Olsen

Gyldendal. 2018

LARS OLSENS Det forsvundne folk är en tankeväckande, om än långt ifrån oproblematisk bok.

Hans grundläggande teser lyder som följer: Arbetarklassen utgör fortfarande en stor del av Danmarks befolkning. Exempelvis har bara 11 procent av de förvärvsarbetande i landet akademisk utbildning, medan 39 procent har fysiskt slitsamma arbeten. En stor del av arbetarna upplever en växande otrygghet, som bland annat tar sig uttryck i rädsla att bli av med jobbet, ekonomisk stress eller oro över att bli sjuk. Denna otrygghet beror på en politik som syftar till att öka utbudet av arbetskraft (den politik som i Sverige kallades "arbetslinjen"), men också på att den fria rörligheten inom EU lett till låglönekonkurrens från östeuropeiska arbetskraftsinvandrare. I medierna och den politiska diskussionen är arbetarklassen och dess otrygghet dock osynliga. Det gäller även på vänsterkanten där man, enligt Olsen, ägnar sig allt för mycket åt identitetspolitik. Som alternativ ställer Olsen upp ett reformistiskt program som bland annat inbegriper mobilisering av arbetare i politiken, en mer inkluderande journalistik, offentliga satsningar på bland annat utbildning i hela landet och kamp mot den fria rörligheten för arbetare inom EU.

En av de frågor som förblir öppna är: Hur stor del av arbetarklassen i Danmark lever verkligen i otrygghet? Olsen hävdar att otryggheten mellan 2004 och i dag ökat från 3 till 17 procent i befolkningen som helhet. Det tyder på att de allra flesta inte är otrygga. Och det talar mot tesen att det skulle vara just den osynliggjorda otryggheten som är huvudanledningen till att arbetarna uttrycker misstro gentemot de etablerade politikerna och medierna.

Vidare har Olsen en något märklig inställning till invandring och till det han kallar identitetspolitik (jämställdhetspolitik, antirasism etc.). Han kritiserar att vänstern fokuserar på identitetsfrågor i stället för frågor om ekonomisk ojämlikhet. Det kan man hålla med om. Naturligtvis förtjänar båda frågorna uppmärksamhet. Men Olsen verkar faktiskt vara mot att man ska syssla med exempelvis antirasism över huvud taget. Och hans inställning till invandring är minst sagt njugg. När det kommer till frågor som digitalisering och robotisering resonerar han subtilt och hävdar att de inte har några särskilda sociala konsekvenser i sig, utan att dessa avgörs av sådant som arbetarklassens fackliga styrka. Men när det gäller invandring tycks han se den som ett problem i sig, oavsett hur den hanteras.

Det som gör Det forsvundne folk läsvärd och intressant är att den presenterar en stor mängd tankeväckande information som går på tvärs med sådant man hittar i nyhetsmedierna. Denna består dels av statistik (mer sådan hittar man på hemsidan www.klassesamfund.dk som Olsen varit med om att skapa), dels sådant som författaren snappat upp när han rest runt i Danmark och hållit föredrag för fackföreningar. Olsens reformistiska programförslag är också inspirerande. Att boken misslyckas kapitalt med att formulera en progressiv linje i invandringsfrågan är dock en stor brist. För i arbetarklassen i Danmark ingår ju inte bara Mads, Preben och Katinka, utan även många invandrade arbetare, inklusive nästan 150 000 östeuropéer. Och de upplever nog otrygghet i minst lika hög grad som sina infödda klasskamrater.


Tillbaka till Reims

Didier Eribon

Överrsättning: Johan Wollin. Verbal 2018

DIDIER ERIBON är en fransk författare, sociolog och filosof som blev känd 1989 för sin biografi över Michel Foucault. Hans Réflexions sur la question gay från 1999 ses i dag som en modern klassiker. Liksom författaren Édouard Louis, presenterad i Clarté 4/17, kommer Eribon från en moralkonservativ arbetarfamilj i norra Frankrike. Liksom Louis lämnade Eribon hemstaden för att leva som öppet homosexuell i Paris universitetsmiljö. Efter många år blickar Eribon tillbaka och förklarar, liksom Louis, till exempel varför delar av arbetarklassen röstar på Nationella Fronten, i dag Nationell Samling. Författaren växte upp i en miljö utan böcker, och skolgången spelade en stor roll under uppväxten. Mycket fick Eribon kämpa sig till, en kamp som intellektuella från borgerlig miljö inte alltid förstår.

Eribon försonades aldrig med sin far - en arbetare som redan tonårig tvingades försörja sin familj under kriget. Han ångrar att han aldrig återsåg fadern efter flytten till Paris.

10714_06.jpg

Eribon ger läsaren många nyttiga påminnelser om klassamhällets både grova och subtila förtrycksmekanismer. Han reflekterar över faderns förkrossande livshistoria, fabriksvärldens skoningslösa arbetsvillkor, den institutionaliserade bostadssegregationen, över bourgeoisiens rädsla för arbetarklassen, över många intellektuellas förakt för arbetare, över arbetarbarnens självutslagning i skolan.

Han påminner oss om att det franska kommunistpartiet aldrig fick mer än runt 30 procent av arbetarnas röster, och han betonar att arbetarklassen inte spontant dras till socialismen. I avsaknad av en klassmedveten vänster dras många till den härskande klassens ideologi, också i högerpopulistisk tappning. Eribon, som besökte Sverige i höstas, underströk att det gäller för en verklig vänster att slå hål på högerpopulismens tankemönster, inte att stryka det medhårs.


Green book

Regi: Peter Farrelly

2018

ÅRET ÄR 1962 och Tony Vallelonga är vakt på nattklubben Copacabana i New York. När klubben ska stänga i två månader måste han skaffa nytt jobb. En doktor Shirley behöver en chaufför och Tony söker jobbet. Det är upptakten till filmen Green Book.

Dr Don Shirley inte är den sorts doktor som Tony tror, utan en doktor i musik, psykologi och liturgisk konst. Han är en klassiskt skolad pianist och utbildad vid Leningrads musikkonservatorium. Publiken är uteslutande vit överklass, men Don Shirley själv är svart. Nu ska han ut på en turné med sin trio i den amerikanska södern. Det är inte helt okomplicerat och därför behöver han en chaufför och personlig vakt.

Deras resa blir en krock dem emellan och med ett segregerat samhälle.

Viggo Mortensen gör en lysande Tony Vallelonga. Mahershala Ali är precis lika bra han som den virtuose och framgångsrike pianisten som gjort en alldeles osannolik klassresa.

10714_07.jpg

Hela filmen uppmuntrar till en diskussion om ras och klass. Vad är över- alternativt underordnat i ett samhälleligt perspektiv? Eller är ras och klass två sidor av samma kamp? Naturligtvis finns en del förväntade förvecklingar i filmen (Herregud, det är en Hollywoodrulle) men också oväntade vändningar. Inte ens alla vita poliser är skurkar, bara en sådan sak.

Green Book är en film att älska. Både Tony Vallelonga och Dr Don Shirley har funnits i verkligheten och var efter turnén i amerikanska södern vänner livet ut.

Från Nyhetsbyrån Järva