Afrikaner utan tillstånd väller in över Europas gränser. Det är bilden som såväl Sverigedemokrater som EU-potentater förmedlar.

Men emigrationen från Afrika via båtar över Medelhavet är förhållandevis liten. Och vad driver fram den? Europeiska bankers och storföretags härjningar i Afrika.

Om man skulle fråga några afrikanska migranter i Europa, som tagit sig över Medelhavet i båt, om de skulle göra om resan, skulle de flesta av dem svara "ja". Många av dem har färdats i skåpbilar och lastbilar genom den farliga Saharaöknen, och många av dem har varit ombord på båtar som kämpat sig fram i krabbigt hav. De kanske har sett sina medresenärer dö av törst eller sett dem drunkna. Men inget av detta skulle minska deras beslutsamhet att korsa öknen eller havet igen.

Varken europeiska gränsvakters hårda behandling eller de europeiska samhällenas förkrossande rasism får dem att ångra sig eller tänka att de inte skulle göra om resan.

"Det gick ut på att tjäna pengar" sa Drissa från Mali. "Jag tänker på min mamma och min pappa. Min storasyster. Min lillasyster. Att hjälpa dem. Det var min bevekelsegrund. Det är därför jag kommit".

En rapport från FN-organet UNDP (United Nations Development Program) som presenterades den 17 oktober 2019 visar att 97 procent av de nästan två tusen intervjuade afrikanska migranterna i Europa skulle utsätta sig för samma risker igen för att ta sig till Europa, också när de känner till farorna med resan eller hur livet i Europa blir. Det intressanta med FN-rapporten är att den skingrar många av myterna om afrikanska migranter.

Det finns en hemsk uppfattning om att afrikaner "invaderar", eller värre, "väller in" i Europa. I immigrationsretoriken talar man om att bygga stängsel och skapa en Europafästning. Det är som om det pågår ett krig och att européerna måste skydda sig mot angripare.

För ett år sen varnade Adama Dieng, FN:s särskilde rådgivare för att förhindra folkmord, europeiska politiker, och menade att de eldar på brasan med en retorik som är fylld av hat och som "legitimerar hat, rasism och våld". Medan extremister sprider hat med sitt provocerande språk i vanliga politiska diskussioner under täckmantel av "populism", fortsätter hatbrott och hatfulla uttalanden att öka. Hatbrott är en tidig varningssignal om värre illdåd.

På FN-mötet i Genève i maj i år sa Dieng, advokat från Senegal: "Stora massakrer börjar alltid med sättet att uttrycka sig och med mindre handlingar."

FN-rapporten visar att hätskheten mot afrikanska migranter är missriktad. Orsakerna bakom merparten av immigrationsvågorna till Europa kommer faktiskt från Europa självt. De som lämnar krigsskådeplatser - Syrien och Afghanistan i Asien, Eritrea och Libyen i Afrika - kommer i förväntat antal, eftersom de flyr undan bomber som ofta tillverkas i Europa. Siffran för den typen av migranter är mycket högre än för det antal afrikaner som kommer till Europa för att arbeta.

11103_01.jpgBild: Nick Brooks

I själva verket stannar 80 procent av alla afrikanska migranter på den afrikanska kontinenten. Emigrationen från den afrikanska kontinenten är i proportion till Afrikas befolkning "en av de lägsta i världen" påpekar FN. Flertalet migranter som tar sig till Europa kommer, enligt europeisk statistik, på lagligt sätt - besök på en ambassad, ansökan om visum, erhållet visum och sedan flyg till det aktuella landet. Illegala migranter, många via båtar, är mycket färre än de som kommer med visum. Det är rasism som gör att denna verklighet inte är synlig.

Om man studerar siffrorna i FN-rapporten, finner man att 58 procent av de afrikanska migranterna i Europa antingen arbetade i hemlandet eller gick i skolan när de beslöt att ge sig av. De flesta migranter hade jobb och konkurrenskraftiga löner. Det som drev dem att flytta var osäkerheten i hemländerna och det faktum att de trodde sig kunna tjäna mer någon annanstans. Mer än hälften av migranterna hade ekonomiskt understötts av familjen inför resan. 78 procent skickade hem pengar till familjen.

Statistik från Världsbanken visar att penningförsändelser till afrikanska länder ökar. I överensstämmelse med den globala trenden mottog länder söder om Sahara mer pengar utifrån än direkta utländska investeringar.

2018 uppgick enligt Världsbanken penningförsändelserna till länder söder om Sahara totalt till 46 miljarder dollar, nästan tio procent mer än 2017. De länder som mottog mest var Komorerna, Gambia, Lesotho, Kap Verde, Liberia, Zimbabwe, Senegal, Togo, Ghana och Nigeria.

Direkta investeringar till länder söder om Sahara uppgick, enligt FN-organet Unctad (United Nations Conference on Trade and Development), till 32 miljarder dollar. Det är en ökning med 13 procent jämfört med 2017, men en betydligt lägre summa än migranternas penningförsändelser.

Migranter som skickar hem pengar är mycket viktigare än företags och bankers investeringar i Afrika. Det är illa att bankmän behandlas bättre än migranterna.

Afrika står på tröskeln till en svår skuldkris. Den förra skuldkrisen i Afrika ägde rum på 1980-talet och var en del av tredje världens allmänna skuldkris. Under avkoloniseringen var Afrika - plundrat på sina rikedomar av kolonialismen - tvunget att låna pengar för att kunna utvecklas. Det rörde sig om stora summor, men värre var manipuleringen av skulderna i dollar genom Libor-räntan på krediter mellan bankerna i London och räntan på USA:s statsobligationer.

Skyhöga skulder på 1980-talet ledde till en lång period av åtstramningar och lidande. Skulderna kunde inte betalas så länge de multinationella företagen stal Afrikas rikedomar och vägrade betala skatt på utplundringen. Det var därför som Världsbanken och Internationella valutafonden tog initiativ till HIPC (Heavily Indebted Poor Countries) och MDRI (Multilateral Debt Relief Initiative) 1996 respektive 2005. Dessa initiativ hade 2017 mobiliserat 99 miljarder dollar för att minska Afrikas skulder i förhållande till nationalinkomsten från 119 procent till 45 procent.

Ingen strukturell förändring genomfördes - inget försök att angripa de västliga multinationella företagens fortsatta utplundring av den afrikanska kontinenten med hjälp av internprissättningar, skatteplanering och vinstöverflyttningar. När råvarupriserna rasade 2014 sjönk många afrikanska länder gradvis ner in i en ny skuldkris. De nya skulderna är inte bara statsskulder utan inkluderar en mycket stor del privata skulder vilka tredubblats från 35 miljarder dollar 2006 till 110 miljarder dollar 2017 enligt statistik från Världsbanken. Skuldåterbetalningarna har ökat dramatiskt vilket har fått till följd att investeringar i hälsa och utbildning minskat, liksom kapitaltillförseln till småföretagen.

Enligt nya siffror från Världsbanken kämpar hälften av Afrikas 54 länder med höga skulder i förhållande till BNP. För många av länderna ligger siffran över 60 procent, vilket indikerar att läget är kritiskt. Skuldtillväxten har fått varningsklockorna att ringa över hela kontinenten.

Vad innebär det?

Det betyder att om västländerna drabbas av en finanskris av något slag, kommer flödet av finansiella tillgångar till Afrika att upphöra. Kontinenten kommer att kastas in i ännu en stor skuldkris, och miljoner människor kommer att tvingas ut på jakt efter bättre försörjningsmöjligheter. Familjer och länder i Afrika förlitar sig idag på dessa penningförsändelser från utlandet. De är en del av världsdelens finansiella struktur.

Rasism mot migranter är ett mycket stort problem och måste tacklas som sådant. Men djupare sett finns ett annat problem som växt på grund av avsaknaden av en verkningsfull postkolonial politik: det strukturella problemet med den pågående utplundringen av Afrikas resurser och bristen på kapital för kontinenten att utveckla sin potential. Friheten för multinationella företag att stjäla Afrikas resurser, och friheten för utländska banker att låna Afrika pengar till vad som i realiteten är ockerräntor, skapar en ond cirkel av kriser med utvandring och pengar hemsända från utlandet som hjälp för stunden.

Europa har ingen flykting- eller migrationskris. Den verkliga krisen finns i Afrika där tjuven - ofta ett europeiskt företag - fortsätter att strypa kontinentens möjligheter att andas. -

Översättning från engelska Malena Rydberg. Artikeln, som återges med författarens tillstånd, publicerades den 24 oktober under rubriken "Who's behind the growing racism against African migrants?" . Vijay Prashad är historiker och journalist; han leder forskningsinstitutet Tricontinental: Institute for Social Research och förlaget LeftWord Books.