Migration finns alltid. Den är inte större i dag än för hundra år sedan. Men migranternas villkor skiftar, beroende på politiska styrkeförhållanden. Olle Josephson skenar genom migrationshistorien.

Ett tiotal ukrainska byggjobbare träffar en svensk rekryterare i Ukraina. Hen lovar kvalificerat byggjobb till avtalsenlig lön i Sverige. Företaget hen arbetar åt har tecknat kollektivavtal, och ukrainarna får arbetstillstånd i laga ordning. När de kommer till Stockholm skjutsas de till ett hus i Roslagen som de ska bo i och samtidigt bygga om. Men något är konstigt. Husägaren har sagt upp avtalet med byggfirman. Ukrainarna bor ändå kvar men utan jobb. De vill åka hem, men har inga pengar. Enda möjligheten kan vara någon underentreprenör till en underentreprenör som ordnar byggjobb 50-60 timmar i veckan utan övertidsersättning, för 50-60 kronor i timmen.

En berättelse bland många andra från den svenska arbetsmarknaden 2019. Det är ingen tillfällighet att den handlar om byggbranschen, men det kunde också ha varit hotell och restaurang, lokalvård, skönhetsvård eller transportsektorn.

Dessvärre är det också en inte osannolik framtidsbild. Migration - sannerligen inte bara i Sverige - blir mer och mer en fråga om marknad för billig arbetskraft.

11105_01.jpgEllis Island, New York, kring 1920. Hälsoinspektion av invandrare.

Folk har alltid flyttat mellan länder, ibland frivilligt, oftare av tvång. Definierar man en migrant som en person som bor någon annanstans än i sitt födelseland, så fanns det ungefär 215 miljoner år 2010. I proportion till världens samlade befolkning var det inte fler än hundra år tidigare.

Det är färdmål och metoderna för att exploatera migranterna som har förändrats, mer än omfånget. Mellan 1580 och 1820 invandrade drygt 11 miljoner till den amerikanska kontinenten; 8,7 miljoner av dem afrikanska slavar. Under andra hälften av 1800-talet och början av 1900-talet utvandrade cirka 50 miljoner kinesiska och indiska arbetare till Sydostasien, Filippinerna, Latinamerika och andra ställen. Från Europa kom emigranter till Australien, Nya Zeeland, Kanada, Brasilien, Argentina, Venezuela och inte minst USA. Emigration inom Europa förekom också, från fattigare till mer industrialiserade områden: från Belgien till Frankrike, från Irland till England. Men först efter andra världskriget kommer riktigt många invandrare till ett Västeuropa som då skriker efter arbetskraft.

Före slutet av 1800-talet förekommer knappast några regleringar. Det var ofta svårt att få medborgarrätt i det nya landet, men det var inte svårt att komma in i det. Vändpunkten kommer med USA:s Chinese Exclusion Act från 1882. Den förbjuder kinesisk invandring under tio år. Därefter vidtar närmare sjuttio år av kvotpolitik i invandringsländer. Kolonialstater gynnar sina (forna) kolonier. Andra länder kvoterar mer öppet rasistiskt. Kanada förbjuder immigranter som "som hör till en ras vilken bedöms som illa lämpad för Kanadas klimat". Australiens första immigrantlag, Immigrant Restriction Act 1901, inför höga läs- och skrivkunnighetskrav för att förhindra icke europeisk invandring (som bekant en populär metod än i dag).

Omsvängningen sammanfaller i stort sett med att kapitalismen går in i en ny fas - den monopolkapitalistiska om man vill uttrycka det marxistiskt. Storindustrin står för allt mer av arbetstillfällena. Den etablerar band med statsmakterna, och i den planerade kapitalismen blir också arbetskraftsutbudet en vara som ska styras.

Reglerad invandring är alltså knappast en följd av nationalstaternas framväxt under 1800-talet. Nya nationalstater som Norge, Grekland eller Italien odlade visserligen myten om ett homogent folk, men stängde inte sina gränser. Däremot kunde invandrare som sagt ha svårt att få medborgarskap.

Först på 1960-talet upphör det mesta av de rasistiska kvoteringarna - Australien häver sin "vita" invandringspolitik så sent som 1973. Tredje världens frigörelse, kamp för mänskliga rättigheter, medborgarrättsrörelser i första och andra världen och framgångsrika antiimperialistiska rörelser gör det helt enkelt politiskt svårare att upprätthålla rasismen. Utrymmet för flyktinginvandring och annan invandring på humanitära grunder ökar. Genèvekonventionen från 1951, med tilläggsprotokoll 1967, träder i kraft. (Se Daniel Hedlunds artikel i detta nummer.) Man kan tala om ett par årtionden då flyktingars och migranters rättigheter förbättrats, genom både nationella och internationella åtaganden.

Ungefär från och med Sovjets fall drivs denna humanitära politik på reträtt. Tyngdpunkten förskjuts mot arbetskraftsinvandring, i syfte att lösa arbetskraftsbrist med ofta usla villkor för de invandrade. Man kan säga att migrationspolitiken marknadifieras.

Migrationsforskare har försökt beskriva olika typer av immigrationsordningar. I ena änden hittar vi det så kallade kafala-systemet i stater som Bahrain, Kuwait, Oman och Saudi-Arabien. Världens invandrartätaste stat är Förenade Arabemiraten, där 88 procent av invånarna 2015 var immigranter, följt av Kuwait och Qatar med cirka 75 procent. Kafalasystemet innebär att så gott som alla immigranter är gästarbetare med tillfälliga arbetstillstånd och få sociala rättigheter.

En annan ordning kallas den nyliberala, också med tyngdpunkt på tidsbegränsad arbetskraftsinvandring men med bättre sociala rättigheter och ganska stora möjligheter till medborgarskap. En tredje ordning är den unionsinterna: rörligheten är hög inom en övernationell union, men utan unionen begränsas invandringen till gästarbetare som i princip inte ska ges medborgarskap. Ett typiskt exempel var länge Tyskland, men Merkels flyktingpolitik 2015 innebar ett tydligt avsteg.

Sveriges migrationspolitik sedan andra världskriget har drag av den unionsinterna ordningen, först med den fria rörligheten inom Norden sedan 1954, sedan med EU. I huvudsak har dock Sverige räknats till de länder som karaktäriserats som humanitära system. Det innebär en relativt hög andel asyl- och anhöriginvandring och goda möjligheter till medborgarskap.

Men oavsett system går nästan alla länder i dag mot en mer marknadifierad immigration. Det betyder inte nödvändigtvis kafala, men från olika utgångslägen tilltar de tidsbegränsade uppehållstillstånden, inriktningen mot arbetskraftsinvandring och hindren för medborgarskap. Immigranten blir allt mer en vara på en global arbetsmarknad. Sverige är alltså ett mycket typiskt fall.

Slutsatser av denna korta historieskrivning? För det första, det finns alltid migration. Det går inte att planera för en värld där ingen lämnar sitt hemland. För det andra, migranternas villkor beror, som så mycket annat, på politiska styrkeförhållanden. I det stora perspektivet: under den folkliga och antikoloniala offensiven årtiondena efter andra världskriget kunde politiska krafter tvinga fram en något anständigare migrationspolitik. I det lilla perspektivet: Om det finns stark facklig vardagsnärvaro på arbetsplatser där arbetare som de ukrainska byggjobbarna hamnar, så är chansen större att löner och arbetstider följer avtalen.

Och för det tredje kan följaktligen en flykting- och invandringspolitik i det arbetande folkets intresse inte främst handla om begränsningar i migrationen. Nej, kärnan är solidariteten med migranterna och gemensam kamp för ett bättre samhälle.

En stor del av faktauppgifterna i denna artikel har hämtats ur Anna K. Boucher och Justin Gest, Crossroads. Comparative Immigration Regimes in a World of Demographic Change. Cambridge University Press. 2018. Det är också Boucher och Gest som står för indelningen i olika migrationsordningar.