Fästning Europa och restriktiv flyktingpolitik. En förutsättning för förslummad arbetsmarknad och organiserad brottslighet? Margareta Zetterström anmäler en bok om ett Sverige som alltför mycket påminner om Italien.

Jag har, ända sedan jag på åttiotalet började lära mig italienska, varit passionerat intresserad av Italien,il bel paese, det vackra landet, som det brukar kallas. Men mitt intresse har inte bara gällt språket och kulturen. Jag har även försökt följa den italienska politiken och samhällsutvecklingen och upprörts över missförhållandena i detta land: statens undfallenhet mot - och ibland rentav samröre med - den organiserade brottsligheten, de olika maffiabandens inbördes, ofta extremt våldsamma, uppgörelser om knarkhandel och territoriell kontroll, den organiserade brottslighetens intrång i det "legala" italienska näringslivet, exploateringen av papperslösa i arbetslivet etc. Jag har läst Roberto Savianos böcker (först Gomorra, 2008, därefter La paranza dei bambini, 2016, och Bacio feroce, 2017, i svensk översättning betitlade Blodsleken och Dödskyssen) om det deprimerande tillståndet i Neapel och dess förorter, om de knarklangande och "skjutglada" ungdomsgängen (vars medlemmar är så unga att de ofta kallas baby gangs). Jag har också själv översatt flera böcker av den undersökande och wallraffande journalisten Fabrizio Gatti, han som i boken Bilal. På slavrutten till Europa, 2013, inte bara skildrat migrantströmmarna genom Saharaöknen och över Medelhavet utan också avslöjat hur de syditalienska jordägarna utnyttjar de oftast papperslösa, och därför också rättslösa, daglönare som där, i frukt- och grönsaksodlingen, slavar för svältlöner och under omänskliga förhållanden vad gäller arbetsmiljö och boende. Svartarbete av den typen förekommer för övrigt inte bara i södra Italien utan också i övriga delar av landet, inte minst inom byggindustrin. Den syditalienska maffiaorganisation som går under namnet 'ndrangheta har på senare år med stor framgång expanderat norrut, vilket klart framgår även av Gattis bok Peståren (2015).

Desto mer anmärkningsvärt och glädjande var därför det som hände på tomatfälten i den syditalienska regionen Apulien sommaren 2011. Då gick en grupp, till största delen afrikanska, tomatplockare ut i strejk. Det var en plötslig försämring av deras redan usla villkor som utlöste strejken. Och det var den allra första regelrätta strejken bland dessa rättslösa migrantarbetare. En av talesmännen för de strejkande var Yvan Sagnet från Kamerun. Han studerade egentligen till ingenjör vid Tekniska Högskolan i Turin men hade missat några tentor, var i akut behov av pengar till höstterminen och hade mer eller mindre av en slump hamnat på tomatfälten. Han var alltså inte typisk för de strejkande men blev ett utmärkt språkrör, bland annat för att han talade italienska och kunde prata med de unga aktivister som informerade på plats om kollektivavtal och andra viktiga saker. I boken Älska din dröm. Italiens osynliga slavarbetare i strejk (översatt av mig och utgiven på Celanders förlag 2014) har Sagnet skildrat denna strejk och även sitt eget fortsatta arbete hos den fackliga centralorganisation CGIL och dess lantarbetarförbund FLAI - för just de utländska daglönarnas rättigheter.

11107_01.jpgBild: Robert Nyberg.

När man läser om den organiserade brottslighet som ägnar sig såväl åt "människosmuggling" som åt förmedling av utländsk, icke-reguljär arbetskraft är det lätt att föreställa sig något slags samband: att den skärpta invandringspolitiken och den europeiska fästningens allt mer stängda yttre gränser i själva verket är en förutsättning för att företagare i olika EU-länder ska få tillgång till den billiga arbetskraft de säger sig behöva för att kunna överleva på marknaden.

Men så kan det väl ändå inte vara? Och så har vi det väl ändå inte i Sverige, det land som så länge framstått som ett eftersträvansvärt ideal för progressiva människor och politiska partier runtom i världen?

Ja, men all vår "gängkriminalitet" då? Alla skjutningarna och sprängningarna som toppat de svenska nyhetssändningarna den senaste tiden? Allt detta för ju faktiskt tankarna till Italien, till Cosa Nostras Sicilien och camorrans Neapel. Och allt svartarbete på svenska byggen och i städ- och restaurangbranchen? Det börjar ju allt mer likna tomatodlingarna i Apulien eller byggena i Milanotrakten.

I det läget kommer Elinor Torps bok Vi, skuggorna. Ett Sverige du inte känner till (utgiven av Leopard förlag) närmast som en skänk från ovan. Torp är journalist på den fackliga tidningen Dagens Arbete och har tidigare utgett böckerna Jag orkar inte mer: när jobbet skadar själen och Döden på jobbet. En berättelse om det nya arbetslivet (förlaget Atlas 2015 respektive 2016).

Torps nya bok är en skildring av det hon kallar skuggsamhället: "Ett land i landet, med egna regler". Ett parallellt arbetsliv, men kanske ändå inte:

"Skuggorna finns i våra hem, på stadens tak, i våra badrum som görs tipptopp, på byggställningarna kring våra bostadsrätter, i miljardrenoveringar av nya sjukhus, på restaurangerna där vi äter dagens lunch, i nagelsalongerna och på verkstan dit du lämnar in din bil. Skuggorna bygger Sverige. Skuggorna städar Sverige. Skuggorna lever inte parallellt med oss. Skuggorna är här mittibland oss. Och de är helt klart en del av vår ekonomi."

Skuggorna är alltså Elinor Torps namn på de osynliga arbetarna (de som i Italien kallas clandestini, de hemliga och dolda), alltså de rättslösa, utländska arbetare som de senaste decennierna blivit en självklar del av arbetslivet även här i Sverige. Och detta skuggsamhälle, det är något som kunnat expandera till följd av bristfälliga eller uteblivna arbetsplatsinspektioner och skattekontroller och som resultat av alla de offentliga upphandlingar som stat, kommuner och landsting tvingas ägna sig åt och som leder till långa entreprenörskedjor, där huvudentreprenören kan vara fullt legal men där underentreprenörerna ostört kan exploatera arbetskraften efter behag och även underlåta att betala skatt.

Elinor Torp vill med sin bok belysa detta skuggsamhälle och hon gör det genom att ge röst åt de arbetare som befinner sig allra längst ner, på "avgrundens botten" som Fabrizio Gatti formulerat saken. Det är människor som ofta lever under rent miserabla förhållanden, en del bor i skogen, på gatan, i favelaliknande tält- och husvagnsläger, i uttjänta industrilokaler, ohälsosamma garage och fönsterlösa källare. De har ibland utlovats "vita" jobb men blivit lurade och ändå tvingats arbeta svart. Ibland får de inte ut någon lön alls. Är de kvinnor blir de lätt utsatta för sexuella övergrepp eller hamnar i prostitution. Och skadas de i arbetet avsvär sig arbetsgivaren för det mesta allt ansvar.

Särskilt i byggbranschen sker många arbetsplatsolyckor, och svartarbetarna är då extra utsatta, eftersom deras skrupelfria arbetsgivare ofta slarvar med skyddsutrustning och säkerhetsföreskrifter. Torp berättar om svåra olycksfall och, rentav, om "dolda dödsfall" som aldrig någonsin kommer till allmänhetens kännedom.

Särskilt eftertraktad är denna svarta arbetskraft i sanerings- och renoveringsbranschen, speciellt när det gäller asbestsanering som, om man slarvar med säkerheten, är extremt hälsovådlig. Och uzbeken Rakhmat Akilov, han som begick det hemska terroristattentatet på Drottninggatan i Stockholm i april 2017, hade före dådet arbetat i Sverige just som asbestsanerare. Men därefter hade han fått avslag på sin asylansökan och flyttat ut i skogen, till ett tältläger där han snabbt tappade fotfästet och gled allt längre in i sin "skruvade IS-värld".

Elinor Torp konstaterar att genom Rakhmat Akilovs dåd kom skuggsamhället plötsligt upp till ytan. Och när de yrvakna myndigheterna (Skatteverket, Riksrevisionen, Ekobrottsmyndigheten etc.) därefter gjorde sina granskningar kom de alla fram till att "Sverige har tappat kontrollen över arbetslivet".

Att detta kunnat ske är till stor del en följd av alla de politiska beslut om avreglering av arbetslivet som tagits på senare tid. År 2007 skrotades Arbetslivsinstitutet och Arbetsmiljöverket fick kraftiga besparingskrav, vilket ledde till att antalet arbetsplatskontroller drastiskt minskade. År 2009 ändras F-skattereglerna "så att det blir enklare för företag att smita från ansvar genom att tvinga anställda att starta eget". 2010 avskaffas revisionsplikten för mindre aktiebolag, etc. etc.

Och när missförhållanden och olagligheter ändå upptäcks är det oftast de försvarslösa arbetarna, skuggorna eller klandestinerna, som straffas (bland annat genom placering i Migrationsverkets förvar och hot om utvisning) medan arbetsgivarna i regel kommer undan och kan fortsätta sin brottsliga verksamhet.

11107_02.jpg

Totalt förlorar Sverige, enligt Torp, 66 miljarder kronor årligen i skatteintäkter på grund av dessa samvetslösa företagare.

Sedan finns det förstås också individer och organisationer som försöker hjälpa skuggsamhällets arbetare. För tio år sedan skapades Fackligt center för papperslösa, "en ideell förening bildad av LO och TCO tillsammans med fackföreningar inom LO, TCO och Saco med syfte att hjälpa och stötta arbetstagare utan papper på den svenska arbetsmarknaden", för att nu citera föreningens egen hemsida.

"Jämför dagens situation i Sverige med när vi själva var fattiga och emigrerade till Amerika", säger centrets ordförande Bengt Sandberg, tidigare ombudsman vid Fastighetsanställdas förbund, som förklaring till sitt engagemang.

I Sverige finns också Fair Play Bygg, en instans som drivs av Byggnads Stockholm-Gotland och av Stockholms Byggmästareförening. Till dem kan man vända sig om man misstänker brottslighet i byggbranschen, och de ser då till att misstänkta fall hamnar hos rätt myndighet. Allt i syfte att "skapa sunda och trygga arbetsplatser där företagen kan konkurrera på lika villkor".

För det är faktiskt brottsligt att utnyttja människors rättsliga och ekonomiska utsatthet. Och då är det också rimligt att de som gör det får kännbara straff. Torp hänvisar här till Norge, där man i begreppet "arbetsmiljökriminalitet" innefattar även användning av svart arbetskraft och social dumpning, vilket ger betydligt strängare påföljd än vad som är brukligt i vårt land.

I boken nämns även Crossroads (som är en del av Stadsmissionen) och Röda korset och deras individuella hjälp och stöd till utsatta personer i skuggsamhället. Röda korset har tidigare mest haft sin verksamhet förlagd till världen utanför Sverige men numera fått lov att "tänka om och jobba mer på hemmaplan".

Torp passar samtidigt på att bemöta kritiken mot den verksamhet som Fackligt center för papperslösa, Crossroads, Röda korset och liknande organisationer bedriver. Det finns ju i dag, som bekant, många som menar att all sådan hjälp sänder ut fel signaler och att man i stället bör "hjälpa på plats", det vill säga skicka tillbaka utsatta personer till deras ursprungsländer, oavsett om de kan återvända dit eller inte. Men just nu finns, påpekar Torp, detta skuggsamhälle och de personer som är en del därav hos oss i Sverige, och bara för att man saknar svenskt medborgarskap så har man därmed inte förlorat sina mänskliga rättigheter.

Vi, skuggorna är alltså en utomordentligt viktig bok som bör få stor spridning.

För det är nog bara att se sanningen i vitögat och konstatera att mycket av det man förfasar sig över när det gäller ett land som Italien, det finns också här, mitt i vårt eget svenska samhälle.

Margareta Zetterström är författare, översättare och journalist, bosatt i Uppsala.

Vi, skuggorna
Ett Sverige du inte känner till
Elinor Torp
Leopard förlag. 2019