Vi behöver veta mer om klimathotet. Men hur tar man reda på det bland alla virala rapporter, bloggar och webbplatser? Mathias Cederholm visar vägen till seriösa nätverk och faktagranskare, och ser en ny bildningsrörelse växa fram.

Under lång tid har fossilindustrin, i synnerhet den amerikanska, byggt upp en ansenlig påverkansindustri i form av ett komplext nätverk av institut och tankesmedjor, med "forskare" och debattörer, med konferenser, rapporter, böcker. Propaganda mot miljöregleringar har varit legio. Arbetet har pågått sedan 1950-talet, och man har alltmer fokuserat på att sprida desinformation kring klimatfrågan, tidvis med stor framgång. På 1990-talet lyckades man faktiskt störa IPCC:s arbete. Under de senaste decennierna har materialet kompletterats med exempelvis en uppsjö videor, bland annat på Youtube. Och under 2019 allierade man sig med tyska AfD, och plötsligt översvämmades europeiska sociala medier av raljanta memer om Greta Thunberg och klimatalarmism, samtidigt som det hölls klimatförnekarkonferenser i en rad länder.

11109_01.jpg

Utvecklingen är ett tecken i tiden. Desinformation når ut på nya sätt. Den vanliga medborgaren befinner sig på nätet, ser någon arg kommentar, trycker på en tangent, och sitter plötsligt med svårbedömda "vetenskapliga rapporter", eller med eleganta föreläsningsvideor med övertygande grafer, och påståenden som förefaller ha vetenskaplig tyngd. Eller så hamnar man på något instituts webbplats, eller någon flitig bloggares sida, som kan se väldigt trovärdig ut. Ofta har budskapet en förförisk förpackning av vetenskaplig kritik. Kritik mot hur forskning "tystas", av hur alarmister i debatten förvrider den sansade forskningen, av hur oklara ekonomiska intressen och en elit manipulerar det offentliga samtalet. Kritik av "etablissemanget" helt enkelt.

Och många vill väl ha ett kritiskt förhållningssätt. Men manipulationen, lögnerna och konspirationsteorierna är legio. Det handlar om klimat, men även om vaccin och annan medicin, strålning, mat, mainstreammediernas lögner, och naturligtvis om invandringen.

Klimatdesinformationen har blivit alltmer sofistikerad, och anpassas efter olika målgrupper. Länge låg fokus på att helt enkelt misstänkliggöra själva klimatforskningen, men i dag satsas alltmer på "mjuk klimatförnekelse". Man menar att det visst sker klimatförändringar men att "alarmister" överdriver faran, och lyfter i stället fram kostnadsfrågor (till exempel skattekverulans), teknikfrågor, en ideologisk syn på regleringar, lägger ansvaret på vissa länder hellre än andra m.m. Syftet är naturligtvis att skapa förvirring i den växande debatten om vad som kan och bör göras, och en del politiska partier, även i Sverige, anammar gärna en del av dessa argument.

Informationsfloden av i dag innebär fantastiska möjligheter och väldiga utmaningar. Vi måste lära oss bli våra egna gatekeepers. Det blir extra besvärligt kring så komplexa ämnen som forskning, inte minst i det enorma ämnet klimat. Här behöver den kollektiva intelligensen tas till stöd.

11109_02.jpgExempel på utfall på nätet mot Greta Thunberg och klimatrörelsen.

Vart kan den enskilde i dag vända sig för att få en begriplig översikt om klimatforskning? Lyckligtvis finns Wikipedia, en av världens mest besökta webbplatser och samtidigt den enda allmänning vi har i det formatet. Inte minst i naturvetenskapliga ämnen är Wikipedia, i synnerhet den engelska versionen, en gedigen och vanligen tillförlitlig kunskapskälla. Institutioner på olika lärosäten, bland annat i Sverige, bevakar och kompletterar artiklar i sina ämnen, till den grad att det i dag faktiskt finns högskoleutbildningar som använder en del av dessa artiklar hellre än det mer trögrörliga klassiska läromedlet kurslitteratur. För den som har tid så är mer gedigna artiklar ofta en guldgruva att gräva vidare utifrån.

Men Wikipedia är trots allt uppbyggd som ett uppslagsverk, inte som läromedel. Där kan traditionella institutioner och myndigheter träda in. Just i klimatfrågan har Naturvårdsverket sedan en rad år tillhandahållit en utmärkt grundbok, fritt digitalt tillgänglig. En varmare värld, heter den. Att lära sig grunderna är alltså hanterligt. Men det är ändå ett långt steg till att själv bedöma allt som man ramlar över i sitt flöde på sociala medier.

En nyare tillgång är olika typer av faktagranskare, journalistiska redaktioner särskilt inriktade på att granska påståenden som sprids, vanligen i nyhetsmedier eller i sociala medier. I Sverige var den nyligen insomnade Viralgranskaren en känd representant. Större länder brukar ha några stycken sådana här faktagranskare, eller faktakollar. De gör ofta ett bra arbete, är vanligen fritt tillgängliga, och det händer att de kan prestera lite mer ambitiösa granskningar av till exempel specifika klimatpåståenden. Norska Faktisk gör ibland sådana mer ingående granskningar. Några av de största svenska dagstidningarna kan också göra enstaka insatser. Men många dagstidningars innehåll hamnar bakom betalväggar, och för den enskilde är det inte särskilt lätt att veta att ett specifikt påstående har bemötts i en viss artikel i en dagstidning. En genomtänkt sökning på valfri sökmotor kan visserligen räcka långt, men inte alltid.

11109_03.jpgExempel på utfall på nätet mot Greta Thunberg och klimatrörelsen.

Det har också under en del år förekommit duktiga bloggare som rest kunskapens fana. I klimatämnet har vi det svenska Uppsalainitiativet som under tio år argumenterat mot myter om klimatet, både på populärt hållen och lite mer avancerad nivå. Under de sista åren har vetenskapsbloggaren Maths Nilsson gjort en insats, med en lång rad artiklar som bemöter olika klimatmyter. På engelska har detta även utvecklats som videogenre. Vetenskapsjournalisten Peter Hadfield har under ett antal år drivit Youtubekanalen potholer54, en folkbildningsinsats med pedagogiskt förklarande och samtidigt underhållande videor om bland annat klimatforskning och -myter. Det finns också forskare som driver liknande kanaler, exempelvis Katharine Hayhoe med sin pedagogiska Global Weirding, distribuerad av PBS. Man kan även vända sig till mer ambitiösa sidor som den vetenskapsjournalistiska Carbon Brief och forskarbloggen Real Climate, med gedigna genomgångar av forskningsläget och enskilda granskningar av olika påståenden. Ännu en intressant resurs är det mer aktivistiska initiativet DeSmog. Det rapporterar om och har byggt upp databaser kring mer framträdande lobbyingorganisationer, tankesmedjor, kända företrädare för klimatförnekarrörelsen m.m. där man får information om ekonomiska kopplingar, politiskt påverkansarbete och liknande.

Läsar- och tittarskarorna är ofta förhållandevis små för dessa initiativ. Vi kan anta att det främst är de som redan insett läget och som vill stärka sin argumentation som söker upp dem. För den som verkligen vill fördjupa sig finns naturligtvis mängder av bra material. IPCC:s återkommande sammanställningar av klimatforskningen (två specialrapporter bara 2019, utifrån närmare 15 000 studier) liksom de amerikanska National Climate Assessments är gedigna, och naturligtvis finns det mycket att gräva i hos SMHI, NASA, NOAA, Danish Meteorological Institute och på liknande platser. Man kan också gå på MOOC-kurs på nätet, det vill säga öppna och fria distanskurser. Exempelvis har den kände klimatforskaren Michael Mann med flera sammanställt kursen Climate Change: The Science and Global Impact på edX. Och i Australien har ett nätverk av forskare och lärare satt samman en kurs om klimatförnekande, Making Sense of Climate Science Denial.

11109_04.jpgExempel på utfall på nätet mot Greta Thunberg och klimatrörelsen.

Men tillbaka till den vanliga nätanvändaren, vart ska hen vända sig? In kommer nästa generation av granskningar/kollar, de ämnesspecialiserade. Under sista åren har det börjat växa fram ett slags vetenskapskollar, återigen främst på engelska. I klimatämnet har vi Climate Feedback, och även Metafact har många artiklar på klimattemat. Upplägget är populärt hållna granskningar av påståenden, som utförs av forskare med inriktning på ämnet. Sedan "röstar" medlemmar i det till organisationen anslutna forskarnätverket om en slutlig bedömning, och påståendet får ett betyg. Här finns flera fördelar - granskningarna görs på en fast plats som många kan hitta till, och de utförs av forskare och bedöms av ännu fler forskare. Upplägget torde stärka förtroendet generellt för granskningarna och göra det svårare för så kallade skeptiker att vifta bort dem. Att samla granskningar, och till och med systematiskt presentera myter och motargument är något som redan gjorts under en rad år av bloggen Skeptical Science, som bland mycket annat har en lista över de närmare 200 vanligaste klimatmyterna, och artiklar som bemöter dem. Forskarna som ligger bakom bloggen arbetar även med att bygga upp en kombination av databas och analytiska argumentationsscheman för att mer systematiskt göra klimatargument analyserbara. Nästa steg är att utforma detta som en automatiserad databas - klicka i ett argument och få fram redan utarbetade motargument med vetenskapliga referenser. Sådant här material skulle ganska lätt kunna översättas till svenska.

Även på dessa punkter kan förhoppningsvis jätten Wikipedia bli en kompletterande resurs. Man har redan, på engelska, gedigna förteckningar över olika konspirationsteorier, pseudovetenskapliga myter och så vidare. De leder ofta vidare till bra utredande genomgångar av de enskilda ämnena. I klimatfrågan kan man finna artiklar som "Climate change denial", "Global warming conspiracy theory" och "Soft climate change denial". Förhoppningsvis får de snart svenska motsvarigheter. Detta är material som den enskilde lätt hittar till, och det är av vikt att allmänhet och kunskapssamhälle sluter upp för att bevaka och stödja Wikipedia som blivit en så strategisk plats i vår informationsstruktur.

11109_05.jpgExempel på utfall på nätet mot Greta Thunberg och klimatrörelsen.

Man kan gå vidare och fördjupa sig i de andra former av relaterad aktivism som utvecklats under senare år. I USA har till exempel medborgarinitiativ tagits för att säkra de statliga databaser kring klimatämnet (och andra ämnen) som Trumpadministrationen börjat ta bort, och aktivistorganisationer i olika länder kartlägger tvivelaktiga digitala annonser, inte minst politiska sådana. En del testar sökmotorer och varnar när viktiga sökträffar leder användarna i tvivelaktig riktning. Ibland tvingas teknikjättarna reagera; exempelvis har pålitligt innehåll om vacciner prioriterats upp i sökträffarna av flera plattformar efter att man påpekat hur antivaccinpropaganda fått stor spridning där. I Sverige finns Facebookgrupper med kunskapsaktivister som försöker bemöta vetenskapsförnekare i exempelvis nyhetsmediers kommentarfält, och andra större grupper där man sprider forskningsnyheter och information i sina ämnen, inte minst klimatfrågan. Föreningen Vetenskap och Folkbildning är ett tidigare initiativ som fortsätter fyller en funktion, och andra nätverk för samverkan mellan universitet och medborgare är under uppbyggnad. Medborgarforskning är något vi kommer att få se mer av. Och i universitetsvärlden drar nu en två år lång "Turné för vetenskap och miljö" igång, som bland annat bjuder in allmänheten till öppna föreläsningar och ska förmedla vetenskapliga resultat med populärt hållna artiklar.

Man kan fundera över om vi inte ser konturerna av en ny form av bred kunskapsaktivism, där nätaktivism, folkrörelser och kunskapsinstitutioner kan samverka. En slags bildningsrörelse med nyskapande men svårförutsägbara organisationsformer som kan bli viktig under lång tid framöver. Arbetet gäller att säkra kunskapssamhället mot allvarliga utmaningar, inte minst politiska. Men det blir också en resurs för att diskutera nödvändiga åtgärder kring de konkreta problem som desinformationen lägger dimridåer över. Som klimatfrågan.

Mathias Cederholm är Lundahistoriker och har under senare år specialiserat sig på källkritik på nätet, kunskapsmotstånd och faktagranskningar.