Trots övergrepp från militär och milis lyckades en bred folkrörelse i Sudan störta den sittande regimen i Khartoum. Sri Nimpuno berättar hur det gick till. Vad händer nu? Gamla inhemska maktnätverk finns kvar, och rader av främmande stater försöker flytta fram sina positioner i landet.

Den massmediala entusiasmen i väst var stor, nästan euforisk, när upproren utbröt i Tunisien, Egypten, Bahrain, Libyen, Jemen, Syrien 2011. Folk reste sig mot en politik som orsakade fattigdom, ekonomisk efterblivenhet och korruption och mot förtrycket av dem som krävde demokratiska rättigheter. Ungdomar och kvinnor deltog aktivt. Upproret fick epitetet "Den arabiska våren". Metoderna var fredliga; massmöten, marscher, strejker. Men kraven på rättvisa och den gamla regimens störtande var provocerande och bemöttes med våld. Många dödades, sårades, våldtogs och traumatiserades. Efter ett tag återställdes ordningen. I Bahrain kvästes upproret militärt av gemensamma trupper från Gulfrådet. I Egypten offrades några av maktens män och ersattes av ett hårdfört militärstyre. Tunisien fick en demokratiskt valt styre, men reaktionära islamska krafter bidar sin tid. Libyen förvandlades till ett kaos av stridande grupper och ett näste varifrån allsköns terrorister spreds över delar av världen. Proteströrelserna i Jemen och Syrien kapades av utländska krafter och ledde till förödande krig för befolkningen.

11111_01.jpg 

Den folkliga resningen i Sudan har inte fått lika stor uppmärksamhet i västliga medier trots att den är viktig för utvecklingen i norra Afrika. I två decennier har folk protesterat mot Al Bashirs autoritära militärstyre och ständiga ekonomiska åtstramningar. Våren 2011 försökte protesterande grupper också gå ut på gatorna och mana folk till uppror, men det hårda militära förtrycket tillät inte att protesterna växte. Många av dem som deltog fängslades och torterades i regimens beryktade tortyrcentra, i folkmun kallade "spökhus". Två år senare, 2013, bröt protesterna ut igen, och nu över hela landet och i större omfattning, men de blev brutalt nedslagna och krävde över 300 dödsoffer.

Den 18 december 2018 bröt ett nytt uppror ut. Al-Bashir avsattes och ett militärt övergångsråd, TMC (Temporary Military Council), bildades.

Den dagen fanns på marknaden i Atbara som så många gånger förr inget bröd att köpa. Några grupper arbetare och ungdomar började skandera i vredesmod: "Vi ska ha bröd! ... Bröd! ... Bröd!" Ropet spreds snabbt över marknaden, allt fler anslöt sig. Måttet var rågat, folk var hjärtligt trötta på de långa köerna för bränsle, bröd, mjöl och på tomma bankomater. De var trötta på de allt sämre transporterna, på att mutor infekterade samhällstjänsterna och att män med makt plundrade statens tillgångar.

Då brödpriset plötsligt steg med 300 procent blev det uppror. Protesterna pågick i tre dagar. De var välorganiserade, under dessa tre dagar verkade Atbara vara belägrad av revolutionär arbetarkamp. När protesterna i Atbara slogs ner av säkerhetsstyrkorna tre dagar senare hade de hunnit växa till en rörelse över hela landet.

Staden är en järnvägsknut och redan på femtiotalet under den brittiska kolonialtiden organiserade järnvägsarbetarna sig fackligt på initiativ av Sudans Kommunistiska Parti. Sedan dess har de förblivit en viktig del av arbetarrörelsen. Sudans Kommunistiska Parti är Sudans äldsta politiska parti, bildat 1946. Partiet var aktivt i den antikoloniala kampen. Efter landets självständighet 1956 har det oftast varit verksamt underjordiskt men under vissa perioder öppet och även med plats i parlamentet.

Åren före upproret hade i det dolda ett envetet politisk arbete bedrivits för att skapa enhet inom oppositionens olika delar: politiska, fackliga sammanslutningar, massorganisationer och så vidare. Även inom armén bedrevs ett politiskt arbete, framför allt bland manskap och lägre befäl. Sociala medier användes flitigt och hade stor betydelse för politiseringen av missnöjesyttringarna. Perspektivet lyftes bortom det akuta missnöjet till insikten att ett annat styre behövdes

När det stora upproret rullade igång hade en total omvandling av det militära enväldet till ett civilt, sekulärt, demokratiskt och även feministiskt styre blivit ett mål som omfattades av många. Under samma period hade det också bildats nätverk av politiskt aktiva akademiker; i början var det jurister och läkare som gick i spetsen för missnöjesyttringar mot sociala nedskärningar och rättsövergrepp. Trots att vissa fängslades eller förlorade sina arbeten växte nätverken till Sudan Professionals Association, SPA. SPA omfattar nu många yrkesgrupper såsom journalister, universitetslärare, tekniker, apoteksanställda, artister, fabriks- och transportarbetare samt studenter och andra med anknytning till ungdomsorganisationer.

Ett upprop från SPA och andra oppositionsgrupper mobiliserade 25 december 2018 tusentals sudaneser. Unga, gamla, kvinnor, män och barn gick i protestmarscher i över 70 städer och orter, bland annat i huvudstaden Khartoum. Huvudkraven var frihet, fred, rättvisa och revolution. SPA hade blivit den organisatoriskt ledande kraften i proteströrelsen.

11111_02.jpgFlera försök till uppror hade slagits ner. Men i år var folkresningen framgångsrik.

Viktigt är också att Sudan av tradition har ett starkt civilsamhälle med social gemenskapskänsla inte bara för släkten utan även för bostadskvarteret och arbetsplatsen. Det militära förtrycket har inte lyckats splittra gemenskapen. Kvartersgrupperna har spelat en viktig roll för spridningen av protesterna och skydd mot säkerhetsstyrkorna.

Den 1 januari 2019 tillkännagav SPA sitt manifest, Declaration of Freedom and Change (DFC). Organisationen krävde att Al Bashir skulle avsättas. Det gamla autokratiska militärstyret skulle ersättas med en övergångsregering av oberoende yrkesverksamma från olika sektorer i samhället. Den ska skapa de demokratiska strukturer som är nödvändiga för fria val. I det nya parlamentet ska minst 40 procent av medlemmarna vara kvinnor. Ett självständigt juridiskt system ska upprättas. Kriget mot de förtryckta regionerna ska stoppas. Lösningen på konflikten kräver att man gör något åt de rådande sociala orättvisorna. Alla övergrepp mot oppositionella ska upphöra, och de som var och är skyldiga till övergreppen ska straffas. Den unge läkaren Mohamed Naji Al Assam som läste upp manifestet, fängslades strax därefter.

I stort sett alla oppositionspartier och grupper anslöt sig till manifestet, däribland National Consensus Forces, enhetsfronten för vänsteroppositionen, där Sudans kommunistparti ingår. Befrielserörelsen för Norra Sudan SPLM (Sudans People Liberation Movement-North faction) anslöt sig men påpekade att de saknade kravet på avskaffande av de islamska Sharialagarna. Men SPLM stödjer revolutionen och SPA:s ledande roll i den.

Al Bashir avsattes 11 april 2019. Tillsammans med de närmaste ur hans styre fördes han till det fängelse där så många av hans politiska fångar har suttit. Militärerna bildade ett övergångsråd, TMC, Temporary Military Council.

Striden för ett civilt styre fortsatte. Massorna samlades på flera platser i landet, de sittstrejkade vid militärförläggningar. Allt fler kom till militärhögkvarteret i Khartoum. De kom från Atbara i fullastade tåg, och från andra delar av landet, och även från konfliktområdena Darfur, Kordofan och Blå Nilen. Sudaneser som hade kommit hem från diasporan anslöt sig också. Det skanderades "Frihet, fred, rättvisa, folket vill ha revolution, civilt styre nu!" Stämningen var uppsluppen.

Men den 3 juni dök plötsligt tiotusentals medlemmar i milisen RSF upp tillsammans med militärer och gav sig på demonstranterna. De slog fanatiskt med sina påkar och sköt dödande gevärsskott; kvinnor såväl som män våldtogs. Döda kroppar kastades i Nilen. På order av TMC stängde leverantörerna internet. Genom mobilvideor har övergreppen dock kunnat sparas och spridas.

RSF, Rapid Security Forces, har sitt ursprung hos en av flera milisgrupper som härjar i Darfur, Janjaweed ("beväpnade ryttare", eller "hästburna djävlar" i folkmun). I Darfur råder extrem fattigdom orsakad av en lång period med svår torka. Kriget i Tchad mellan en rebellrörelse och regimen har spillt över till Darfur och lett till att både flyktingar och vapen kommit in i provinsen. Laglöshet är följden. Regeringen knöt Janjaweedmilisen till sig och lät den patrullera gränserna till Tchad och Libyen.

EU ger bidrag till Sudan och Libyen för att stoppa migranter och flyktingar på väg till Europa. Vittnesmål som publicerats i en rapport från ett vetenskapligt institut i Nederländerna visar dock att RSF i sina beväpnade fordon smugglar migranter och flyktingar genom öknen till Libyen. RSF ingår inte officiellt i Sudans armé. En Janjaweedbrigad under general Mohamed Hamdam Dagolo har utmärkt sig genom sin hänsynslöshet och politiska handlingskraft. Han banade sig väg till Khartoum, och RSF blev i praktiken Sudans infanteri med över 10 000 tungt beväpnade terrängfordon. När guldfyndigheter upptäcktes i Norra Darfur 2012 lade Mohamed Hamdam Dagolo beslag på en stor del av dem. 2017 stod guldet för 40 procent av Sudans exportinkomster. Nästan allt guld från Sudan hamnar i Dubai genom officiella transaktioner och genom smuggling.

11111_03.jpgEtt bröduppror i Atbara växte till en landsomfattande rörelse.

DFC uppmanade till civil olydnad efter skräckupplevelserna den 3 juni. De flesta skollokalerna stod tomma 9-12 juni; kollektivtrafiken, flygtrafiken och tågtrafiken stannade en del av tiden; bankerna, marknaderna och affärerna samt el-, gas- och bensinstationerna begränsade sina öppettider. Arbetet i den privata och statliga tjänstesektorn stannade.

Afrikanska Unionen och Arabförbundet uppmanade DFC och TMC att på allvar diskutera fram en plattform för Sudans framtid. Etiopiens president medlade. Representanter från EU och USA följde mötena. Medan samtalen pågick fortsatte demonstrationerna för kravet på ett civilt styre och även mot livsmedelsbristen och de höga bränsle-och transportkostnaderna. Beväpnade RFS-trupper körde runt i sina terrängbilar bland de protesterande, och vid flera tillfällen avfyrade de dödliga skott.

Efter många vändor blev det ett avtal. Det innehöll i väsentliga drag kraven i DFC:s manifest. Det undertecknades för SPA av fysikläraren Ahmed Al-Rabie och för TMC av Mohamed Hamdan Dagolo. Det ratificerades ceremoniellt den 18 augusti i Vänskapshuset i Khartoum, som är ett stort kultur- och konferenscentrum skänkt av Kina 1974. Sudan var 1959 det första nordafrikanska land som erkände Folkrepubliken Kina.

Ett Högsta råd bildades med fem medlemmar från TMC och fem från DFC och en ordförande vald av parterna gemensamt. Tillsammans med ett ministerråd ska det under de kommande tre åren skapa de institutioner och det juridiska system som blir ramverket för ett progressivt, sekulärt och även feministiskt styre. Därefter ska fria val hållas.

Ordförande i Högsta rådet blev TMC:s ledare general Al-Burhan. Ministerrådet har 18 medlemmar varav fyra är kvinnor. TMC tillsätter enligt avtalet försvars- och inrikesministerposterna. Det blev en general och en generallöjtnant. Premiärminister blev Abdalla Hamdok, en ekonom som haft poster i flera internationella organisationer, medan finansministern Ibrahim Elbadawi har varit ekonom hos Världsbanken.

Vad ska man tro om Sudans närmaste framtid? Det är naturligtvis svårt att säga om upproret kommer att leda till en radikal samhällsomvälvning. Det sudanesiska folket består av inhemska nilo-sahariskt-talande afrikaner och ättlingar till invandrare från den arabiska halvön. Muslimsk arabisk kultur dominerar men är svagt förankrad i vissa områden. Konflikter som bottnar i dåliga ekonomiska livsvillkor, till exempel konflikter om mark och vatten mellan kamelnomader och bofasta, har utnyttjats av den gamla regimen för att stärka den militära makten. Den folkliga resningen har mest engagerat städernas folk, och de välutbildade har spelat en dominerande roll.

Den folkliga resningen har visat politisk och organisatorisk styrka. Men politiska intriger från inflytelserika politiker från Bashirs tid eller ett militärt ingripande "för ordningens och säkerhetens skull" kan vrida utvecklingen tillbaka mot diktatur. Den gamla regimens hemliga nätverk av män ur säkerhetstjänsten, armén, den feodala eliten och politiken bryts inte utan motstånd. Nätverket har stora finansiella resurser från smugglingen, korruptionen och från truppleveranser till den saudiska koalitionens krig i Jemen.

Förhållandet mellan DFC och de väpnade rebellrörelserna i Darfur, Kordofan och Blå Nilen är problematiskt, ibland infekterat. Rebellrörelserna som sedan september 2019 agerar gemensamt under SRF, Sudan Revolutionary Front, anser att revolutionen har kidnappats av krafter som negligerar kravet på fullständiga medborgerliga rättigheter för alla Sudans invånare. Sydsudans president Salva Kir och representanter för SRF planerar ett samarbete för humanitärt bistånd till de krigsdrabbade områdena.

Saudiarabien, Qatar, Egypten, Ryssland och USA hade nog helst sett Al Bashir kvar vid makten. En demokratisk omdaning av Sudan kan inspirera till en ny "arabisk vår". Egyptens president Abdel-Fattah el-Sisi har flera gånger förklarat att säkerhet och stabilitet är viktigt för Egyptens nationella säkerhet. Kina och Ryssland stoppade en resolution i säkerhetsrådet som fördömde den sudanesiska arméns brutala attacker i Khartoum i juni. Ryssland är enligt SIPRI Sudans viktigaste vapenleverantör, 87 procent av vapnen är ryska. Den sydsudanesiska oljan transporteras fortfarande genom ledningar i Sudan till Röda havet. Ryssland har uttryckt intresse för att bygga ett raffinaderi i Sudan. Tio mil från Khartoum finns redan ett raffinaderi byggt av Kina. År 2017 slöt ett ryskt gruvbolag, M Invest, ett avtal om guldprospektering med Sudans minister för gruvnäringen. Samma år erbjöd Al Bashir Ryssland att bygga en militärbas vid Röda havet. Många länder installerar sig militärt i området vid Röda Havet. USA, Frankrike och Kina, Storbritannien och även Japan har militärbaser i Djibouti.

Kina har haft ekonomiska relationer med Sudan sedan 1959, med bland annat infrastrukturprojekt som järnvägen mellan Khartoum och Port Sudan. Kina deltar finansiellt och genom en kinesisk byggkoncern i ett stort damm- och vattenkraftsprojekt i Merowe vid Nilen. År 2007 fick Sudan ett räntefritt lån för ett nytt presidentpalats - samtidigt som en låneskuld motsvarande 500 miljoner kronor avskrevs.

Ytterligare en stormakt med sudanesiska intressen är Turkiet. Sudans hamn Port Sudan ligger vid Röda Havet, och ca 30 km därifrån ligger ön Sawakin, en historisk hamnstad med lämningar från det ottomanska imperiet. Staden var förut områdets viktiga hamn. Mellan Sawakin och Jedda i Saudiarabien går dagligen färjetrafik. År 2017 tecknade presidenterna Al Bashir och Erdogan ett avtal där Turkiet åtog sig att restaurera Sawakin för turismen och att bygga lastkajer för civilt och militärt bruk.

Sanktionerna, korruptionen och inbördeskrigen har varit katastrofala för Sudans ekonomi. Sudan har resurser, landet är bördigt, solen är en rik energikälla, och utbildningen och vården är ganska väl utbyggd. Bistånd från välsinnade stater och Världsbanken kan ge räddning på kort sikt, men om politikerna inte är vaksamma så kan landet hamna i en lånespiral med tragiska följder.

Sri Nimpuno är bosatt i Göteborg och aktiv i Kommunistiska Partiet. Artikeln skrevs i september.