Jag har hamnat i ett riktigt skitlag. Det är trist att ha så låga tankar om sina arbetskamrater, men jag kommer inte riktigt ifrån det.

När kullagret har gått sönder i cykelns vevlager skriker hjulet när det går runt. Det är ljudet av metall som äter sig in i metall. Hjulet kommer fortfarande att gå runt, det stannar inte, men för varje gång slipas vevlagret ner lite mer. Hjulet skriker och skramlar, men runt går det, och det kan fortsätta gå runt länge än, om bara personen som cyklar fortsätter trampa allt hårdare och struntar i det skrikande hjulet.

Svetten dryper, mina byxor klibbar fast i låren och T-shirten klibbar mot ryggen medan jag kämpar för att hålla cykeln och det trasiga hjulet rullande. Skammen över att ha en så trasig cykel ligger någonstans långt ner i mitt undermedvetna och jag kan bara hålla den stången genom att fokusera på den extra motion jag får genom att köra runt på ett kadaver istället för en racercykel för 10 000 kronor.

"Jag skulle tagit bussen!" väser jag för mig själv, medan jag kämpar för att hinna till jobbet i tid. Jag jobbar långt ute i Lyngby, så det är ingen liten cykeltur och det gör mig ännu mer irriterad på det där skithjulet.

DTU, Danmarks tekniska universitet, ligger i Lyngby. Här utbildar man framtidens kemi-, elektronik- och byggnadsingenjörer. De byggnadsingenjörer som inte läser vidare till civilingenjörer blir "diplomingenjörer" och får lov att kommendera oss betongarbetare när vi till exempel, som nu, bygger ett nytt hus till DTU:s sprillans nya elektronmikroskop.

Jag har hamnat i ett riktigt skitlag. Det är trist att ha så låga tankar om sina arbetskamrater, men jag kommer inte riktigt ifrån det, hur mycket jag än försöker. Mitt gamla lag har fått jobb ute på landsorten och för att tillmötesgå min önskan om att vara i närheten av stan så har jag blivit placerad här, tillsammans med tre idioter. Ingemar och Benny är två, lite äldre och ganska duktiga svenskar, och så en helt grön dansk som heter Johannes. I normala fall skulle säkert vi två yngre danskar hålla ihop mot de två gamla svenskarna men i det här laget går skiljelinjen på ett annat ställe. De två svenskarna och den unga dansken är nämligen tokrasister hela bunten. Något som inte går så väl ihop med en vänstervriden typ som mig. Jag är naturligtvis van vid lite främlingsfientlighet från de bodar jag har frekventerat, men de här tre gubbarna, och speciellt de två svenskarna, bär på ett enormt hat, i synnerhet mot muslimer. Det går knappt en rast utan att de högljutt diskuterar hur man bäst ska bli av med alla blattar: ska de dränkas eller ska man använda gas som gamle, gode Adolf? Och så snart jag kommer in i boden, helt genomblöt av svett efter cykelturen, kan jag höra att de är igång igen.

"Om Hitler bara hållit stånd några år till, så hade han kanske utrotat ännu fler svartskallar. Då hade de inte varit så många idag!" Det är Johannes, den yngste och dummaste av de tre, som är i farten. Ingemar och Benny backar upp hans uttalande med att humma medhåll.

"Hitlertyskland var faktiskt rätt goda vänner med turkarna, och Goebbels föreslog att hela Tyskland skulle konvertera till islam", säger jag. Jag vet inte riktigt varför jag lägger mig i, det är dumt. Jag vet mycket väl att de tre inte är intresserade av att diskutera historia, eller ens politik för den delen. De är bara arga. Arga på invandrarna, på politikerna och kanske också på sig själva, vem vet? De tittar på mig ett ögonblick, alla tre, och så bestämmer sig Ingemar och Benny för att det där gitter de inte diskutera. Dessutom är det dags, så de reser sig för att gå ut. Snart är vi alla ute på byggarbetsplatsen.

11113_01.jpg

De senaste tre dagarna har jag varit igång med att slipa bort gjutfogar från betongpelare och väggar. Vi ska snart överlämna byggets betongdelar och enligt ett eller annat kontrakt får det inte finnas gjutfogar eller andra ojämnheter som sticker ut mer än en millimeter på de delar vi levererar. Det är ett skitjobb, men med tanke på sällskapet så är det underbart ensamt. Medan jag håller på med att rigga upp utrustningen kommer Johannes bort till mig.

"Slog Hitler verkligen inte ihjäl muslimerna?"

Det förvånar mig lite att han vill prata om det, men när han nu frågar får jag väl leka historielärare. Så får jag också pausa för att skryta lite med min allmänbildning. Det är alltid trevligt att få bättra på självkänslan lite.

"Nej, det fanns knappt några invandrare från muslimska länder i Europa på den tiden. Han var tvungen att nöja sig med socialister, handikappade, homosexuella, romer och judar."

"Jaså, det trodde jag annars ... jag menar, nu för tiden är ju nazisterna väldigt mycket emot blattarna ...?"

"Ja, men det är nu för tiden."

Han ser tankfull ut. Det verkar som om han blivit förvånad över att få veta något han inte kände till. Jag blir inte lika förvånad, men när han nu har satt igång det här, så kan jag väl lika gärna fortsätta.

"Varför hatar du muslimer så mycket?"

"Dom håller ju för fan på att ta över vårt land, har du inte märkt det?"

"Nej, det märker jag inte! Dom håller verkligen inte på att ta över någonting. Dom är helt vanliga människor som dig och mig. Känner du över huvud taget någon?"

"Jag känner en del. När jag gick i skolan hade jag många vänner som var muslimer. Allihop är arbetslösa eller kriminella idag. Dom är bara dåliga för Danmark. Dom ska ut!"

"Äsch, håll käften. Du är då heller inte till nån större nytta för Danmark. Ska du då också kastas ut?"

"Jag är dansk! Jag hör hemma här! Dom har inget här att göra!"

"Vill du verkligen kasta ut dina gamla klasskompisar bara för att deras föräldrar inte är födda här? Sa du inte att ni var vänner?"

Han tänker en stund innan han svarar.

"På den tiden tyckte jag att vi var rätt goda vänner, men man kan inte vara riktigt god vän med dem, inte på riktigt. Dom kan väl vara schyssta, men i slutändan kommer dom alltid att hålla sig mest till sina egna."

Jag tittar lite på honom medan jag tänker på att jag inte heller har några nära vänner med muslimsk bakgrund. I stort sett liknar mina vänner mig själv: socialister, ateister, försupna och vita. Kanske är det bara så med oss människor? Kanske borde vi alla bara bo på vår egen öde ö? En deprimerande tanke som får mig att strunta i ytterligare diskussioner och jag börjar i stället rigga upp utrustningen.

Johannes märker att jag inte pallar snacka mer och byter ämne.

"Benny har sagt att jag också ska slipa idag. Han säger att vi ska leverera på måndag."

"Okej, jag har tagit alla väggar och pelare hit fram, så du kan bara sätta igång. Du kan väl ta pelarna så tar jag väggarna?"

"Okej."

Vi sätter igång med arbetet och på några minuter förvandlas vi från meningsmotståndare till arbetskamrater.

Timmarna går och vi slipar och slipar tills vi är helt grå bägge två. Det fina betongdammet täcker våra kläder, våra hjälmar och våra ansikten. Vi har självfallet både skyddsglasögon och engångsmask, så kallade kaffefilter, men de funkar inte så värst bra. Glasögonen immar igen och engångsmaskerna blir snabbt så fuktiga från utandningsluften att de blir obehagliga att ha på sig. Enligt arbetsmiljöreglerna borde vi ha helmasker med motoriserat friskluftsintag och alla möjliga finesser, men det är sällan man har sånt på mindre arbetsplatser, och vi är också väl medvetna om att arbetsmiljöreglerna inte ska följas så noga. Precis när jag började i branschen led jag av vanföreställningen att arbetsmiljölagen skulle tolkas bokstavligt. Det trodde jag på till den dag firman skickade mig på en endagskurs i arbetsmiljö. Till min förvåning märkte jag att hälften av det vi höll på med var olagligt. Nästa dag hetsade jag runt och berättade för alla, att det här gick inte för sig, och det där får man inte göra, det fortsatte tills basen dök upp och med svordomar och förbannelser gjorde det klart för mig att jag skulle komma igång med att beställa material och glömma hela den där säkerhetskursen. I efterhand har jag alltid undrat varför jag över huvud taget skickades på den där kursen, men det kanske såg bra ut i någon rapport.

Jag och Johannes tar oss en välförtjänt, men reglementsvidrig paus. Vi kastar både skyddsglasögon och kaffefilter på marken som för att säga: fan ta den skiten! och så sätter vi oss på en stapel med pallar. Vi sitter tystna med varsin rök i mungipan och låter våra trötta kroppar slappna av medan vi betraktar de andra hantverkarna som jobbar på. Snickarna, som sätter upp stålreglar till en gipsvägg, rörkillarna, som drar oräkneliga rör; och Ingemar och Benny, som sätter upp en form till en liten upphöjning som vi ännu inte har gjutit. Fan, vi pallar verkligen inte göra mer idag. Plötsligt utbrister Johannes:

"Hey, Jakob, är det inte larmet som låter?"

Jag lyssnar lite, och jo, visst är det så. Genom ljuden av borrmaskiner och vinkelslipar kan man höra en svag rington. Det kan väl inte vara larmet, det måste ju låta mycket högre, tänker jag för mig själv medan jag reser mig och tar ett par steg framåt för att bättre kunna se en lampa, som någon har sagt ska lysa rött om larmet går. Helvete! Den lyser!

"Hey, Johannes! Var det inte något om att larmet skulle betyda att det var gasutsläpp?!"

"Jo, det tror jag nog!"

Vägg i vägg med det hus som vi håller på att bygga ligger det något slags kemiskt laboratorium, och i det använder man många olika giftiga och säkert också explosiva gaser, som via otaliga rör leder från några nerkylda tankar tvärs igenom vår byggarbetsplats in i laboratoriet. När jag kom hit fick jag veta att jag absolut inte fick göra hål i rören, för då skulle vi alla dö, och om det ändå skulle bli hål i dem, skulle larmet gå och då gällde det bara att springa så fort som möjligt. Nu står jag alltså här och ser på den röda lampan som platschefen visade mig, och undrar om det verkligen kan vara på riktigt, och om det är på riktigt, varför är jag då inte redan död. Då slås dörren från kemilaboratoriet plötsligt upp. Ut därifrån stormar en 15-20 människor i blåa rymddräkter. Det ser precis ut som dräkterna folk har i filmen Outbreak. Rymddräkterna stannar inte när de kommit ut. De fortsätter, vilt springande, förbi oss, över vägen utanför byggarbetsplatsen, över en gräsmatta på andra sidan vägen och förbi en byggnad på andra sidan gräsmattan, och snart ser jag dem inte längre. Jag står och tittar efter dem och funderar på om det hela kanske är en dröm, när Johannes griper tag i mig.

"Kom nu, Jakob, vi ska nog se till att komma härifrån."

Det låter som en bra idé, så jag följer med honom ut från byggarbetsplatsen. Jag ser mig omkring och märker att de andra arbetarna tydligen också sett rymddräkternas dramatiska flykt, och så sakteliga har börjat lämna bygget.

Jag har börjat fundera på om jag borde kuta längre bort, precis som rymddräkterna, men jag upptäcker att de andra stannar precis utanför stängslet. Det förvånar mig lite, för vad jag vet så utgör inte ett stängselnät något särskilt bra skydd mot gas.

"Benny ... tror du inte att vi ska gå lite längre?"

"Njaa ... tror du det?"

"Ja, de blå gubbarna sprang ju som bara fan! Har inte ni fått några instruktioner om vad vi ska göra när larmet går?"

"Inte mer än att vi skulle skynda oss bort från platsen. De räknade kanske med att vi ändå skulle vara döda innan vi kom längre."

Jag hinner inte diskutera saken ytterligare, för i samma sekund upptäcker Johannes att en av rörkillarna fortfarande är kvar på bygget. Han står i en saxlift och skruvar fast beslag till rören i taket.

Han har hörselskydd med inbyggd radio och har varken hört larmet eller sett de blå männen. Vi står allesammans och stirrar på honom med den fruktansvärda tanken att han när som helst kommer att falla död ner. Då springer Johannes plötsligt in igen. Han rusar som en galning över pallar och rör, bort mot rörkillens saxlift, och han skriker och vrålar åt honom. Men rörkillen hör ingenting, han är helt inne i arbetet och radioskvalet.

Ibland hänger hjärnan inte riktigt med i vad som händer. Det sker i allmänhet vid stor stress. Kroppen tar över och styr ens handlingar. När det händer, är det som regel de mer egoistiska egenskaperna som tar över, som självbevarelsedriften. Så var det för mig den gången jag gömde mig bakom en vän, vilket slutade med att det bara var han som blev nersprutad när en lastbil körde igenom en vattenpöl på vägen bredvid oss. Men av en eller annan orsak kan man också agera som en hjälte under såna här omständigheter. Vad de underliggande orsakerna än är så blir det nu också fart på mig och jag slänger mig över stängslet och springer bort till huvudelskåpet och stänger av strömmen. Rörkillen stirrar lite på sin borrmaskin som stannat. Sedan upptäcker han Johannes och fattar vad som händer.

När vi återigen är på andra sidan stängslet så kommer brandkåren. Med tjutande sirener brakar de in på vägen ner mot byggarbetsplatsen, men precis när jag står där och tänker att nu blir det väl ordning och reda så bromsar bilarna, stänger av sirenerna, vänder om och lämnar stället igen.

"Det är nog falsklarm", är Ingemars slutsats.

"Det kan vi inte veta säkert", invänder jag.

"Om det inte var det så skulle ni tre vara döda", skjuter snickarbasen in, och det kan han ju ha rätt i. Vi står och velar lite, sedan går snickarna in som de första, de är ju också på ackord. Snart följer vi andra efter, och riktigt nog, ingen av oss ser ut att dö av det. Lite senare kommer också de blå rymddräkterna tillbaka, nu i lite makligare takt, och någon stänger äntligen av larmet. Det var falsklarm.

Dagen går och det blir dags att gå hem. Jag och Johannes håller precis på att packa ihop grejerna efter en händelserik dag när rörkillen kommer förbi med ett par öl.

"Tack för att ni räddade mig ..."

"Det var inget. Det var ju falsklarm."

"Ja, men det visste ju inte ni."

Vi rodnar och ler lite bägge två. Han skakar hand med oss och går igen.

"Där ser du att jag inte är rasist", utbrister Johannes.

"Vad menar du?" frågar jag.

"Han är ju turk ...!"

Jag ser efter rörkillen. Ja, han var lite mörk.