Stefan Löfvens TV-fiasko

Enligt massmedierna - från SvD till Proletären - gjorde Stefan Löfven slutgiltigt bort sig i Anders Holmbergs intervju i SVT Agenda i slutet av oktober. "Katastrofalt, "fiasko".

Vad hade Löfven gjort för att förtjäna dessa recensioner? Inte mycket. Ämnet för intervjun var, som så ofta numera, gängkriminaliteten. Vad Löfven uppenbarligen inte hade förberett sig på var att Agenda inte var så intresserad av planerna för att komma till rätta med den. Man var fast besluten att få Löfven att utan stöd av vetenskapliga fakta säga att orsaken till kriminaliteten är massinvandringen.

11114_01.jpgStefan Löfven i SVT Agenda.

Det ville inte Löfven säga, vilket hedrar honom. Holmberg frågade om tre gånger, och ställde för säkerhets skull därtill den kontrafaktiska frågan om kriminaliteten skulle ha varit densamma om ingen invandring ägt rum. I stället för att be reportern dra åt helvete svarade den stackars Löfven ja på denna fråga. Han borde, om något, ha svarat att han var stolt över att vi, så länge vi kunde, släppt in så många som uppenbarligen behövt skydd, vilket vi ansåg vara vår internationella plikt mot mänskligheten.

Det skrämmande var inte Löfvens något valhänta svar. Det var paradigmskiftet att det nu anses självklart att immigrationen är orsaken till allt elände i landet, så att det är skandal att ens ifrågasätta det.

En slutsats man kan dra av SAP:s kräftgång under 2000-talet, från 45 till 25 procent, kan vara: Det spelar kanske ingen roll vilken ledare partiet utser och till vilken socialdemokratiska fraktion hen tillhör. Det spelar ingen roll att Socialdemokraterna genom januariöverenskommelsen gör våld på sig för att stoppa den alltmer extrema högerflanken. Eller om man, likt flera andra partier, försöker efterlikna SD:s paroller beträffande öppen eller smygande rasism.

Det nederlag vi bevittnar är inte Stefan Löfvens eller de svenska socialdemokraternas. Det är den internationella reformistiska arbetarrörelsens. Sedan slutet av 1900-talet har nämligen den socialdemokratiska rörelsen så småningom kollapsat i land efter land.

Så länge socialdemokratin inte vill eller kan utmana kapitalets samhällsordning blir deras kritik av det bestående på sin höjd små bockar i kanten på den berättelse om vårt land och världen som sedan Sovjetmaktens sammanbrott alltmer dikteras av borgarna och imperialismen. Även om så Per Albin återuppstod från de döda skulle han inte förmå att lyfta sig själv i håret.

Högernationalism och profascism bestämmer här som annorstädes just nu dagordningen. Det var detta Agendas intervjuare tydligt visade.


PISA

Resultatet av PISA-mätningarna kan enkelt sammanfattas. Svenska skolbarn har blivit lite bättre i matte, svenska och NO-ämnen, men ojämlikheten tilltar. Med andra ord: pedagogiken går att styra med politiska medel så att missgrepp kan rättas till. Men klasskillnaderna är ohjälpligt cementerade av den svenska marknadsskolan. PISA-samordnaren Schleicher ser det. Utbildningsminister Ekström begriper det. Men kapitalintressena måste gå före.

11114_02.jpgBild: Robert Nyberg.


Legaliseringsvinden

En svensk journalist skrev i december i Svenska Dagbladet att hen gärna skulle dela en joint med Hanif Bali - moderatvildingen som förespråkar avkriminalisering och legalisering av cannabis. Argumenten är de vanliga:

1) "Mänskligheten har nyttjat droger sedan vi för första gången råkade få i oss en psykedelisk planta eller en lustig svamp." Visst, men förr var drogen starkt kopplad till och kontrollerad genom sociala riter.

2) "Att alkoholen, som enligt en del studier ger större skadeverkningar än cannabis, ska vara det enda alternativet för en laglydig medborgare...!" Sverige har likt många länder stora problem med alkohol, men varför skaffa sig ytterligare ett problem? Folk som röker på slutar ju inte med alkohol.

Journalisten talar om hur "de kreativa klasserna" vill röka på utan att betraktas som lagbrytare. Dessa rökare håller igång cannabismarknaden. De röker på i stort sett riskfritt. Försäljaren i förorten riskerar däremot att få en kula i huvudet av en konkurrerande försäljare.

Cannabis är en förrädisk drog som innehåller många olika ingredienser. THC, det ämne som ger berusning, är till skillnad från alkohol och andra droger, fettlösligt, inte vattenlösligt. Röker man på regelbundet, har man alltid THC i bland annat cellerna i hjärnan. Titta gärna in på mentalsjukhusen i Nederländerna, eller varför inte mentalsjukhuset i Kingston Town på Jamaica. Där sitter de som drabbats av haschpsykos. Min egen bror rökte på och hamnade på mentalsjukhus. Vissa människor är alltid känsligare än andra för olika droger. Varför inte lite solidaritet med dem?

11114_03.jpg

Cannabis står för 40 procent av försäljningsvärdet på narkotikamarknaden. En studie publicerad 2019 i Justice Quarterly visar att brottsligheten i länder som legaliserat cannabis inte påverkats alls. I den amerikanska delstaten Colorado som har längst erfarenhet av legalisering finns nu fler cannabisbutiker än Mc Donalds. Mest utsatta är fattiga svarta och spansktalande.

Vill vi minska drogproblemen, gäller det att strypa efterfrågan. Inte gör man det med legalisering!


Syrien

Den nionde oktober invaderade den turkiska armén nordöstra Syrien. Denna region domineras av kurder som i spåren av kriget i Syrien skapat ett autonomt område som kontrollerats av PYD, den syriska motsvarigheten till PKK. Samtidigt förklarade Donald Trump under buller och bång att USA nu drog sig ur Syrien. Detta var en lögn, man omgrupperade sina trupper till det som alltid varit USA:s huvudintresse i området: oljefälten.

Invasionen tvingade kurderna att be om hjälp från den syriska armén. YPG, PYD:s väpnade gren, och dess allierade i SDF (Syrian Democratic Forces, en allians av olika etniska grupper som bildades i kampen mot IS) retirerade för att kunna ge Assads trupper manöverutrymme.

Turkiets mål med invasionen är två: dels att krossa möjligheterna att skapa en autonom kurdisk region i området, dels att förflytta de 3,6 miljoner flyktingar från Syrien som nu vistats i Turkiet.

Den 22 oktober skrev Erdogan och Vladimir Putin på en tiopunktsöverrenskommelse i Sochi. YPG skulle enligt detta avtal dra sig tillbaka från gränsen mellan Turkiet och Syrien, och Turkiet få kontroll över ett område mellan Tell Abyad och Ras al-Ayn. Efter ett kort tag stod det klart att såväl Syrien som PYD accepterade överenskommelsen, och den första november hade kurdiska trupper slutfört sin reträtt.

11114_04.jpg

Nu råder en högst osäker vapenvila som knappast blir långvarig. Kurderna är ytterst misstänksamma mot den turkiska regimen, och i och med att USA fortfarande bevakar oljefälten tror delar av det kurdiska ledarskapet att de kan få stöd av USA i kampen för självständighet. Syrien i sin tur vill förstås återställa sin territoriella integritet. För Rysslands del har man kunnat visa upp sin förmåga att vara fredsmäklare och sin möjlighet att också vid behov sätta kraft bakom orden. Det är dock ett långt spel som de inblandade för och som knappast har nått sista akten.


Svenska politiker tiger

Två nyheter nådde mig i början av december från Kuba. Trumpregimen stämmer ägarna till sex fartyg som anlöpt Havanna med olja, och tre barn har nyligen avlidit i denguefeber i Santiago de Cuba. Denguefeber sprids med myggor. De som är friska och starka har vanligtvis inget att frukta. För de som är försvagade av sjukdom eller undernäring utgör den en dödlig fara. Den skärpta amerikanska blockaden har lett till höjda matpriser, bränsleransonering och allvarlig brist på mediciner. Det finns fattiga som inte har mat för dagen i Santiago och antagligen också på andra ställen. Det hörde jag inte talas om innan blockaden skärptes och Bolsonaro och andra lydiga drängar kom till makten i Latinamerika. Deras uppslutning bakom blockaden tvingar Kuba att hämta stora delar av sin livsmedelsimport från Asien. Det har lett till brist på vissa varor och brant stigande priser.

11114_05.jpg

Den amerikanska blockaden strider mot FN-stadgan och har upprepade gången fördömts av FN:s generalförsamling. Ändå skärper Trumpregimen blockaden.

Inte ett ljud från svenska politiker och medier, trots att Sverige är ett litet land som borde ha intresse av att stå upp för internationell rätt.


Miljö och rättvisa

Yrvakna röster på vänsterkanten frågar efter en global folkrörelse i klimatkampen. Men den finns redan på plats. Globala folkrörelser som Jordens Vänner och Via Campesina arbetar tvärpolitiskt och över nationsgränserna sedan 2007 genom Climate Justice Now!

Folkrörelseorganiseringen i klimat- och miljöfrågan ur ett rättviseperspektiv inleddes redan 1991. Det drogs igång av Gandhi-inspirerade socialister från Indien, av finska solidaritetsaktivister och Miljöförbundet/Jordens Vänner i Sverige. Arbetet byggde på ett konfliktperspektiv och tog strid för urfolkens rättigheter och mot handeln med utsläppsrätter.

Rörelsen togs emellertid snabbt över av resursstarka NGO-lobbyister och "rörelser" organiserade som enskilda firmor, ledda av "starka" personligheter (som Bill McGibben och Naomi Klein, i ledningen för 350.org och andra liknande organisationer som t ex Avaaz).

I stället för konflikt valde de länge vädjanden till världens ledare om att förhandla bättre och leva upp till redan slutna avtal. De ifrågasatte inte kapitalismens strävan att göra naturen till handelsvara. De stödde inte heller punktvisa civila olydnadsaktioner för att påverka politiker. 350.org har emellertid svängt och sluter numera upp bakom Jordens Vänner och andra folkrörelsers krav mot handel med utsläppsrätter.

11114_07.jpg

Men svensk klimatvänster har fortfarande inte förstått vikten av det anti-nyliberala perspektivet i klimat- och miljöarbetet. "Trätorna får sätta in då tillgången till fossila bränslen har strypts och ideér behövs om en omställd ekonomi, rättvis fördelning av bördorna och så vidare. Detta behöver folkrörelsen för att rädda klimatet inte som sådan ta ställning till." (Torbjörn Tännsjö i ETC 9/12 2019). Det är en återvändsgränd i miljöarbetet! Vi behöver en organisering som visar att en rättvis omställning är möjlig och att kampen inte bara rör naturen. Vi måste också försvara den offentliga sektorn mot privatiseringar och vägra acceptera att utsläpp och försämrade arbetsvillkor blir handelsvaror.


Den gula västen är rödgrön

De gula västarnas aktioner i Frankrike förra året gjorde att förslag om höjd bensinskatt pekades ut som en springande punkt i klimatfrågan. Partistrategernas slutsats var att folk inte kan tänka på jordens undergång när pengarna inte räcker till månadens slut. Högern, vänstern och de gröna inledde en dragkamp om de gula västarnas röster. Utgången tedde sig oviss. I Clarté nr 4/18 skrev vi att de gula västarna visade att underklassens tålamod inte är oändligt. Samtidigt var vi oroliga för avsaknaden av en stark facklig och politisk vänster skulle leda många gula västar till den yttersta högern.

Det har gått ett år sedan dess. Vad har vi lärt?

11114_08.jpg

För det första: Under våren 2019 utvidgade de gula västarna sina krav till att bland annat gälla höjd minimilön och pension, återinförande av förmögenhetsskatt, bättre bussförbindelser och vårdmöjligheter på landsbygden och fler folkomröstningar. Enkätundersökningar av rörelsen senare under våren visade att av de som alls redovisade partisympatier föredrog 15 procent den radikala vänstern, mot dryga fem procent för den yttersta högern. Nära hälften betecknade sig som vänster i bred bemärkelse mot färre än tio procent för högern.

För det andra: Idén att man måste välja mellan kampen för slutet av månaden och slutet på planeten gäller helt enkelt inte. Föreställningen om att arbetarklassen inte förstår klimatläget fick en första törn redan i sommarens EU-val. Macrons nyliberaler tog hem valet i hela Paris utom i de fyra fattigaste arrondisementen i nordöst, där de gröna blev starkast. Senare undersökningar visade att majoriteten av de gula västarna ansåg miljöfrågan viktig. "Fin du monde, fin du mois, même combat!" - "Slutet på jorden, slutet på månaden, kampen är densamma!"

Lärdomen för vänstern och miljörörelsen borde bli att högerns inbrytningar i missnöjesyttringar inte är ödesbestämda. Allt finns att vinna på landsbygden och i småorterna, bland småbrukare och arbetarklass.


Arga fransmän

I sin bok Vem dödade min far? går den unge franske författaren Edouard Louis till angrepp mot en rad franska presidenter - Chirac, Sarkozy, Hollande och Macron - ansvariga för många av de reformer som för fransk arbetarklass inneburit försämringar. Louis far dör innan han fyllt sextio, svårt ryggskadad efter en fallolycka på en arbetsplats, allvarlig diabetes, svårt med andningen på grund av dålig arbetsmiljö - han måste ha ständig syretillförsel. Förstås också för många cigaretter och för mycket alkohol. Den fattiges enda men många gånger farliga nöjen. Louis skriver, fylld av helig vrede och stor sorg, om sin döde far. "Du tillhörde den kategori människor som politiken dömt till en för tidig död." Pappan var så noga med att alltid arbeta; inte bli enfainéant (latmask) - det ord Macron använde mot arbetare som gick emot hans politik.

11114_09.jpg

Under Macrons fortsatta styre ska nu A-kassan försämras. Le Monde skrev i november att 850 000 personer kommer att beröras av en A-kassa som i genomsnitt sänks med 22 procent, i vissa fall med 50 procent. Reformen skapar nya fattiga.

I december utbröt en generalstrejk mot Macrons planerade pensionsreform, den största strejken i Frankrike på 25 år. Frankrike har hittills haft ett jämförelsevis generöst pensionssystem, som bland annat gynnat offentliganställda, och kostar motsvarande 14 procent av BNP. Det svenska uppgår till 7,2 procent av BNP.

Jag minns min gode vän i Frankrike som för många år sen sa: "Rör dom våra pensioner, tar vi till vapen."


Invandring

900 miljarder kronor, 22 procents högre tillväxt och 2,5 miljoner nya invånare. Det har Sverige tjänat på invandringen sedan 1950, enligt en rapport från Arena Idé (900 miljarder skäl att uppskatta invandring). Invandrare har stått för 85 procent av sysselsättningsökningen och har varit avgörande för Sveriges ekonomiska utveckling. Enligt Sandro Scocco, som är en av rapportens två författare, är det därför viktigt att invandringen får fortsätta. Scoccos slutsats kan lämpligen begrundas i ljuset av de allt vanligare rapporterna och prognoserna om hotande arbetskraftsbrist. Enligt arbetsmarknadsanalytikern Jan Sundkvist, som uttalar sig i lokal-tv från Dalarna (SVT nyheter lokalt 3/12), står Sverige inför en svår arbetskraftsbrist. Lösningen ger sig självt: fortsatt invandring och satsningar på utbildning, inte minst kortare yrkesutbildningar. Dagens politik går i motsatt riktning: invandringsstopp och nedskärningar av utbildning och omskolningsverksamhet. Kronan på verket är den kapsejsade nyliberala drömmen om att privatisera arbetsförmedlingen.

11114_10.jpgBild: Robert Nyberg.


Organisation med slagsida

OAS (The Organization Of American States) grundades 1948 av USA och ett tjugotal av de mest konservativa amerikanska staterna med det uttalade syftet att bekämpa kommunismen. Organisationens tvivelaktiga roll i statskuppen efter valet i Bolivia i höstas visar att dess roll som ett instrument för USA:s utrikespolitik kvarstår oförändrad. OAS preliminära rapport pekade på ett omfattande valfusk och utgjorde förevändningen för högerkuppen som tvingade valets segrare, Evo Morales, att gå i landsflykt. Rapporten utsattes omedelbart för en förödande kritik från Mark Weisbrot och andra analytiker knutna till den Washingtonbaserade tankesmedjan Center for Economic and Policy Research .

I sin starkt försenade slutrapport mildrar OAS slutsatserna från sin preliminära rapport. Man skriver att den preliminära rapportens slutsatser inte är bindande och har krympt talet om omfattande och medvetet "valfusk" till att peka på vissa "oegentligheter". Anklagelsen att räkningen av rösterna avbröts, för att sedan återupptas med betydligt högre siffror för Evo Morales - vilket i den preliminära rapporten påstods bevisa valfusk - finns kvar. Den anklagelsen har emellertid övertygande vederlagts av Mark Weisbrot. Han visar dels att det inte rörde sig om någon språngartad ökning, utan en fortsatt kontinuerlig uppgång av rösterna för Morales, dels att uppgången har en naturlig förklaring. När räkningen återupptogs hade rösterna från landsbygden börjat strömma in. Och på den bolivianska landsbygden är stödet för Morales och hans politiska parti MAS massivt.

11114_11.jpgEvo Morales