Hur hänger global livsmedelsindustri, EU:s jordbrukspolitik och migration ihop? Läs här om dumpade kycklinglår i Burkina Faso, ghananska gästarbetare på italienska tomatplantager, dansk torrmjölk, markstölder och andra exempel på ojämlika utbyten.

I Etiopien, liksom i många andra länder söder om Sahara, lever de flesta bönder på självhushållsjordbruk. Över 90 procent av södra Afrikas fattigaste lever på jordbruk. Den sammantagna jordbruksproduktiviteten i området är samtidigt lägre än någon annanstans i världen. De här förutsättningarna har lett till att så kallat markrofferi eller landgrabbing har blivit ett allvarligt problem i hela Afrika. Förövarna är både privata och statliga investerare, liksom stora jordbrukskoncerner. De köper upp eller långtidsarrenderar jordbruksmark och använder den sedan för att producera basvaror för marknaden i sina respektive hemländer. Finansmarknader och multinationella företag har upptäckt att mark är en lukrativ investeringsmöjlighet. De använder sig av termen markbank för att beskriva värdeskapande jordbruksmark. Markförvärv är en investering "som guld, fast bättre", hävdade Chris Mayer, finansexpert hos den amerikanska investeringskonsulten Stansberry Research, år 2009.

Markuppköpens omfattning är enorm, både i Sydamerika och Sydostasien och på den afrikanska kontinenten. Över fem procent av all jordbruksmark i Afrika har bytt ägare under de senaste åren och i skrivande stund pågår förhandlingar om ytterligare 20-30 procent av resterande mark. I november 2017 uppskattade den oberoende internetdatabasen Land Matrix den totala omfattningen av markrofferiavtal runtom i världen till 48,9 miljoner hektar. Uppskattningen omfattar både uppköp som faktiskt genomförts och sådana som var på gång. Med sina 17,25 miljoner hektar blir Afrika en attraktiv investeringsmöjlighet för internationella investerare.

Bland de afrikanska länder som drabbats hårdast finns också de där en stor del av befolkningen svälter, som Södra Sudan och Sudan, Kongo, Etiopien, Mozambique, Tanzania och Sierra Leone. De mest betydande markinvesterarna kommer från stater som Kina, Indien, Malaysia och Indonesien - länder vilka själva knappt har tillräckligt med jordbruksmark. Bara i Kongo uppges Kina ha arrenderat över 2,8 miljoner hektar mark för att anlägga världens hittills största palmoljeodling. Även Gulfstaterna, vilkas ökenklimat gör jordbruk nästintill omöjligt, har köpt upp stora landområden på den afrikanska kontinenten. Vissa afrikanska stater har själva börjat ta efter: Libyen har exempelvis tagit ut ett femtioårigt arrende på 250 000 hektar mark i det fertila Nigerdeltat i Mali för att odla ris. De bönder som tidigare bedrev självhushållsjordbruk i området har i och med uppgörelsen tvångsförflyttats till områden som saknar tillförlitlig vattentillförsel. Uppgörelsen initierades av Libyens tidigare diktator Muammar Gaddafi och förhandlingarna hölls bakom lykta dörrar, i likhet med de flesta överenskommelser av det här slaget.

11503_01.jpg

De som förespråkar storskaligt globalt markförvärv menar att det gör det möjligt att effektivare utnyttja jordbruksland som tidigare antingen varit outnyttjat eller underutnyttjat. De hävdar att markrofferi är ett viktigt vapen i kampen mot svält i världen - men i praktiken är det långt från sanningen. Ursprungsbefolkningen får nästan aldrig några fördelar av markförvärven. Bara åtta procent av den mark som förvärvats på det här sättet i Afrika används för närvarande för odling av matgrödor. Omkring 44 procent av marken används för andra ändamål, medan ytterligare 12 procent används för att odla "flexigrödor", som - beroende på vad marknaden efterfrågar - kan användas för att tillverka biobränsle, djurfoder eller livsmedel. Framförallt har globala biobränsleraffinaderier lagt beslag på stora markområden. När tillgångarna på råolja nu minskar torgförs dessa odlingar som "framtidens oljefält", och Afrika har blivit till ett sorts "dieselraffinaderi" för industriländer, framför allt i Europa. Inte ens där livsmedel odlas gynnar det lokalbefolkningen. Grödorna är nämligen nästan uteslutande avsedda att exporteras. Småskaliga jordbrukare, herdar, fiskare, jordbruksarbetare och nomader är de som lider. Mark som säljs eller arrenderas ut till utländska investerare kan inte längre användas för att odla livsmedel till lokalsamhällen. Människor förlorar därmed tillgång till mark och vatten, som är nödvändigt för överlevnaden.

Etiopiens rosplantager har blivit en cause célèbre i detta avseende. I Gambela, som är landets mest fertila region, används hundratusentals hektar av förstklassig jordbruksmark av utländska koncerner för att odla blommor. Områdets ursprungsinvånare, omkring 500 000 anuaker, fördrevs från sina småjordbruk för att ge plats för plantagerna. Samtidigt har Etiopien blivit världens näst största exportör av snittblommor efter Kenya. Under 2014 exporterade landet blommor till ett värde av 250 miljoner dollar. Bara på odlingarna runt Addis Abeba skördas varje år 2,5 miljarder rosor för att förvaras i klimatkontrollerade lagerlokaler i väntan på att fraktas med flyg till Europa. De arbetsrättsliga krav som ställs på de internationella producenterna av de här varorna - vilka främst kommer från Indien, Kina, Sydkorea och Arabiska halvön - är i princip obefintliga. Barn under tio års ålder arbetar i växthusen åtta timmar om dagen för motsvarande 1 euro eller mindre.

Samma scener utspelar sig nästan överallt i Afrika: om de stora jordbrukskoncernerna överhuvudtaget skapar några arbetstillfällen på de landområden de arrenderar är de dåligt betalda och arbetsförhållandena undermåliga. Därutöver leder de högintensiva metoder som används i odlingen till miljöförstöring - genom ökad vattenanvändning, skogsavverkning eller generell överanvändning av jorden. Än värre är att företagen ifråga medvetet förlägger sin verksamhet till länder vars styrning är bristfällig och statliga myndigheter svaga. Därigenom drar de nytta av vagt definierade villkor för markägande och tar i besittning småbruk där man under århundraden bedrivit jordbruk på basis av sedvanliga bruksrättigheter. Ibland hävdar man i stället att de markområden man avser lägga beslag på inte lämpar sig för odling - men ändå tydligen lämpar sig ypperligt för odling av jatropha, den växt vars råmaterial omvandlas till biodiesel. Småjordbrukare är i stort sett hjälplösa inför angreppet från stora jordbrukskoncerner som samarbetar med ländernas regeringar och lokala myndigheter. De lokala myndigheterna upplåter ofta marken åt investerare för en spottstyver. Dagspriset för ett område stort som en fotbollsplan i Afrika är runt 5-10 euro, medan ett motsvarande markområde i Europa skulle kosta över 400 euro. Inte sällan går de summor som betalas ut inte ens in på offentliga konton utan försvinner ner i enskilda individers fickor. Korruptionen är utbredd. "I de flesta afrikanska länder", skriver Lorenzo Cotula, forskare vid International Institute for Environment and Development, i sin omfattande studie av markrofferi i Afrika, "används mark främst som ett medel för att utvinna värde [...]. Att locka till sig utländskt kapital innebär i det här sammanhanget att nationella eliter ges möjligheter till affärsverksamhet, politiskt beskydd och personlig vinning."

Medan den egna befolkningen svälter ägnar sig den styrande eliten i Afrikas fattigaste länder åt att sälja ut deras mark till utländska företag. Det är inte ovanligt att lokala bönder fördrivs från sina landområden med våld - som skett i Mali och Etiopien. Markrofferi har förstört människors liv och drivit familjer från deras hem, utblottat stora områden och destabiliserat hela regioner. Ökande livsmedelspriser på den globala marknaden har ytterligare påskyndat markrofferiprocessen och drivit upp kostnaden för odlingsbar mark kraftigt, både i framväxande ekonomier och industriländer. Det har gjort billigare mark i utvecklingsländer ännu mer attraktiv för investerare.

11503_02.jpgLokala bönder trängs undan när utländska investerare lägger beslag på vidsträckta marker för odling av biobränslen och andra exportgrödor. Foto: Loes van der Pluijm, CC BY-SA 4.0 via Wikimedia Commons

Omvandlingen av odlingsbar mark till åkrar för biobränsle har ytterligare eldat på konkurrensen om mark. Det har resulterat i att 23 procent av all jordbruksmark i Sudan nu är i utländsk ägo, medan motsvarande siffra är 28 procent i Mozambique, 40 procent i Sierra Leone, och så mycket som 85 procent i Gabon. Banker som skakats om av finanskrisen har i markbanker funnit en ny form av lukrativ investering, som utlovar årlig avkastning om 20 procent eller mer. Data sammanställda av Land Matrix visar att amerikanska investerare satsar överlägset mest. Dessa tillskansade sig under perioden 2000-2016 nästan 6 miljoner hektar genom uppköp eller arrende, av vilket en stor del ligger i Afrika. Storbritannien var den femte största investeraren, med uppköp motsvarande omkring 2 miljoner hektar.

I oktober 2012 jämförde José Graziano da Silva, ordförande för FN:s fackorgan för jordbruk, skogsbruk och fiske (FAO), markrofferisituationen i Afrika med villkoren i artonhundratalets Vilda västern och efterlyste en "sheriff" som kunde återställa lag och ordning. Afrikas befolkning har sedan dess förgäves väntat på att sheriffen ska komma ridande. FN har tyckt att det räcker med frivilliga riktlinjer för "ansvarstagande reglering av innehav av mark, fiskerier och skog med avseende på nationell livsmedelssäkerhet" - en samling resolutioner och välmenande skrivelser. Dokumentet gör gällande att tillgång till mark är en grundläggande mänsklig rättighet och att befintliga markrättigheter och människors tillgång till naturresurser ska respekteras. De som direkt påverkas av markrofferi ska få göra sig hörda och involveras i överenskommelser. Riktlinjer utfärdade av FN:s fackorgan för jordbruk, skogsbruk och fiske förespråkar fredliga lösningar på konflikter. De uppmanar både offentliga myndigheter och privata aktörer att inta ett ansvarsfullt förhållningssätt till social och ekonomisk hållbarhet. Men de tillhandahåller inte några sanktionsmöjligheter gentemot företag vars agerande strider mot riktlinjerna - eller gentemot regeringar som främjar exploaterande markförvärv och själva drar nytta av sådana uppgörelser.

FN:s Agenda 2030 drivs, vilket tydligt anges, av en anda av "nytt globalt partnerskap". En väsentlig del är åtagandet att främja rättvis handel. Det beskrivs i paragraf 30:

"Staterna uppmanas på det bestämdaste att avstå från att utfärda och tillämpa några ensidiga ekonomiska eller finansiella åtgärder eller handelsåtgärder som inte är i enlighet med internationell rätt eller Förenta nationernas stadga och som hindrar ett fullt uppnående av ekonomisk och social utveckling, särskilt i utvecklingsländerna."

Deklarationen sätter fingret på ett uppenbart problem. EU försöker ju, närhelst Afrika och migration kommer på tal, med alla medel förtiga den skandalösa jordbruks- och handelspolitik man för i syfte att upprätthålla globala orättviseförhållanden.

År efter år betalas miljardbelopp ut i form av EU-stöd till en exportfokuserad europeisk jordbruksnäring. Över 40 procent av EU:s totalbudget går till jordbrukssubventioner - bara år 2014 uppgick detta till över 40 miljoner euro i direktutbetalningar. Därtill kommer omfattande exportbonusar. Resultatet är att europeisk jordbruksproduktion översvämmar utvecklingsländer med exceptionellt billiga jordbruksprodukter. Kyckling är ett typexempel. Då det finns en stor mängd kycklinglår som inte kan säljas i Europa, som har störst efterfrågan på bröstfiléer, hittar producenter nya konsumenter på grannkontinenten. Där dumpas den kyckling Europa inte vill ha på marknaden till så låga priser att afrikanska bönder omöjligt kan konkurrera. 2014 var kostnaden för att producera ett kilo kycklingkött i Västafrika, som påverkats särskilt allvarligt av billig EU-export, 1,80 euro, medan man kunde köpa europeisk kyckling för hälften så mycket. Trots att kritik i åratal riktats mot denna samvetslösa praktik nästan tredubblades kycklingexporten från EU till Afrika mellan 2009 och 2014 - en uppgång från 200 000 till nästan 600 000 ton.

De förödande konsekvenserna av den europeiska subventionspolitiken och prisdumpningen kan ses nästan överallt i Afrika. I Burkina Faso har importen av billigt mjölkpulver lett till att en majoritet av landets nomadiska småbönder förlorat sitt levebröd. De hade varit helt och hållet beroende av mjölkproduktion för sin överlevnad. Efterfrågan på deras mjölk försvann dock nästan över en natt när mejerier i Burkina Faso övergick till att använda det billigare mjölkpulvret från Europa. Med ett försäljningspris på 30 cent per liter är kostnaden för den produkten inte bara betydligt lägre än vad den kostade de europeiska mejerierna att framställa, utan den ligger också runt 10 cent under produktionskostnaden i Burkina Faso.

I Ghana har importörer av konserverade tomater från EU åstadkommit en nedgång i den inhemska tomatproduktionen. Den stora tillströmningen av billiga burktomater, framför allt från södra Italien, har försatt tusentals ghananska bönder i konkurs. De kan inte längre sälja sina produkter, medan man på lokala marknader ser meterhöga staplar av tomatburkar från dussintals olika märken, alla märkta "tillverkade i Italien". Intill dem står frukostflingor från Tyskland, köttkonserver från Storbritannien och mjölkpulver från Danmark. Europeiska livsmedelsproducenter fraktar tonvis av sina subventionerade produkter till Afrika, och tränger därigenom ut lokalproducerade varor från marknaden. Ghana importerar exempelvis varje år uppemot 50 000 ton burktomater från Italien.

11503_03.jpgEU:s rovfiske har slagit ut mycket av fisket i Somalia. Foto: Stuart Price.

Situationen i länder som Ghana kommer med all säkerhet bara att förvärras framöver, då de länder som tillsammans utgör Economic Community of West African States nyligen, efter kraftiga påtryckningar från EU, skrivit under ett så kallat ekonomiskt partnerskapsavtal med EU. Det kommer att ytterligare underlätta importen av europeiska varor. Tidigare har Europa beviljat dessa länder en speciell status: medan europeiska distributörer var tvungna att betala avgifter för export till Afrika, så undantogs exporter från Afrika till Europa från tullavgifter. I och med det nya avtalet förväntas afrikanska länder också att undanta import från EU från avgifter, i enlighet med principen att frihandel ska sättas främst. Men det kommer även fortsättningsvis att vara allt annat än en handelsöverenskommelse jämlikar emellan. "Vi kan helt enkelt inte konkurrera med subventionerade varor", förklarar den ghananska ekonomen Kwabena Otoo. "Frihandel mellan Europa och Afrika är som en fotbollsmatch mellan Real Madrid och Bole-Bambois skollag." I östra Afrika, där EU på samma sätt förhandlat fram ett ekonomiskt partnerskapsavtal med organisationen East African Community, syns tecken på ett visst motstånd. I augusti 2016 kungjorde Tanzania och Uganda att de tänkte vägra att ratificera fördraget.

EU:s handelspolitik har under tiden tvingat många småbönder från Ghana att lämna sitt hemland. Ett stort antal av dem har dykt upp i Europa, uppemot 46 500 bara i Italien. Det är inte utan bitter ironi att många nu hankar sig fram där som lågavlönade jordbruksarbetare. I Apulia, som har vidsträckta tomatodlingar, finns en nedgången bosättning nära staden Cerignola som är känd som "ghetto ghanese", det ghananska gettot. Under sommarens och höstens skördesäsong utökas befolkningen i kåkstaden till omkring 800 personer. Över 100 000 utländska skördearbetare jobbar i södra Italien. En stor del av dem är från Afrika. Många är papperslösa och har beskrivits som Italiens "nya slavar". I utbyte mot en minimilön skördar de det "röda guldet" som sedan exporteras till deras hemländer. Som små kugghjul i maskinen hjälper de till att upprätthålla det system som fick dem att förlora sin försörjning och tvingade dem att bli först och främst ekonomiska migranter.

EU:s fiskepolitik visar sig också vara alltmer förödande för Afrika. För många människor i länder som Somalia, Gambia, Senegal och Sierra Leone är fisk en viktig näringskälla på grund av det höga näringsinnehållet. Men sedan enorma trålare och fabriksskepp från Europa, Ryssland och Japan, och i allt större utsträckning även från Kina, börjat synas utanför Afrikas kust, är denna födokälla hotad. Industriellt fiske av globala aktörer berövar afrikanska småskaliga fiskare deras levebröd och hotar mattillgången för miljontals människor.

Europas fiskeflottor världen över understöds av generösa subventioner från Bryssel; år 2012 uppgick beloppet till omkring en miljard euro. Haven på södra halvklotet är lukrativa fiskevatten, eftersom de fångstkvoter som åläggs av EU bara gäller i medlemsländers territorialvatten. Partnerskapsavtal om fiske mellan EU och enskilda afrikanska länder har lagt grunden för den här exploateringen av fiskebeståndet. I Afrika har sådana avtal slutits med Guinea-Bissau, Madagaskar, Marocko och Seychellerna. I Mauretanien har EU till och med lyckats få obegränsad tillgång till landets territorialvatten, mot en årlig ersättning om omkring 60 miljoner euro. Maxfångstkvoter har fastställts, men inga effektiva kontrollsystem finns på plats. En liten del av de medel man får från Bryssel, vilka blivit en av den mauretanska regeringens huvudsakliga utländska inkomstkällor - omkring 4 miljoner euro om året - har öronmärkts för användning i utveckling av den inhemska fiskeindustrin. Merparten av pengarna som betalas ut försvinner dock in i kanaler som kontrolleras av framstående sympatisörer till General Mohamed Ould Abdel Aziz regim.

Där det inte finns några bilaterala överenskommelser är situationen ofta ännu värre. Senegal avslutade exempelvis sina fiskeavtal med EU år 2006. Europeiska multinationella fiskebolag reagerade på sedvanligt vis, genom att köpa upp ett stort antal senegalesflaggade fartyg för att därefter helt enkelt fortsätta fisket i landets territorialvatten. Den enda skillnaden bestod i att det nu inte ens utgick någon rabatterad ersättning. År 2014 ingick Senegals regering därför ett nytt avtal med EU. Under tiden hade den inhemska fiskesektorn kollapsat. Än värre är att det västafrikanska fiskeområdet som helhet står inför kollaps, i och med att beståndet av de viktigaste ätliga fiskarterna sjunkit med uppemot 75 procent de senaste åren.

I länder som Somalia, där statlig kontroll praktiskt taget brutit samman, gäller numera djungelns lag. Där har europeiska flottor helt enkelt börjat fiska efter eget behag utan licens. "Västerländska fartyg fångar på en enda natt lika mycket som somaliska fiskare fångar på ett år", uppger Roger Middleton på den brittiska utrikespolitiska tankesmedjan Chatham House. FAO uppskattar att utländska fartyg verksamma utanför Somalias kust fångar fisk till ett värde av 350-400 miljoner dollar. Afrikanska organisationer har länge efterfrågat internationella åtgärder för att bekämpa illegalt fiske. De kräver att EU-subventioner avskaffas till europeiska fiskeflottor som plundrar afrikanska fiskebestånd på inhemska fiskares bekostnad.

Avsikten med det jordbruks- och fiskestöd som betalats ut av EU med föregångare till medlemsländerna var från början att skydda inhemsk livsmedelsproduktion. Men över tid har det i stället kommit att tränga ut och omintetgöra konkurrenter världen över och fått hela sektorer av ekonomier i Afrika och Asien att kollapsa. Detta har i sin tur gjort länderna ifråga ännu mer beroende av importerade livsmedel. EU-länder anser dock jordbruksstödet vara heligt - ingen regering i Europa är villig att ta sig an den mäktiga jordbrukslobbyn i respektive land. Resultatet är att allt fortsätter som vanligt. Trots alla offentliga deklarationer om "globalt partnerskap" står systemet av orättvis handel orubbat.

Ett utdrag ur Asfa-Wossen Asserate African Exodus. Migration and the future of Europe. House publishing 2018. Asfa-Wossen Asserate är ursprungligen etiopier, med sedan många år bosatt i Tyskland, där han verkar som ekonomisk och politisk rådgivare.

Översättning från engelska: Lisa Forsberg