Med klimatkrisen är miljöfrågorna på agendan igen. Många drömmer om en Green New Deal eller om ekosocialism. Men lösningar utan tanke på följderna för folkmassorna på landsbygden i Syd bäddar för en mörk framtid.

Garret Hardin (1915-2003), biologen som kom att alliera sig med den vita nationalismen, innehar den tvivelaktiga äran av att ha kokat ihop en av naturvetenskapens mest förvirrade och felaktiga teorier. Hardin hävdade att på grund av mänsklighetens tendens att föröka sig för mycket, skulle samhällen missbruka gemensamma resurser med ett Hobbeskt rofferi - "allmänningarnas tragedi".

Hans lösning på detta dilemma: privat äganderätt.

Men Hardin hade helt fel. Från Peter Linebaughs regnbågsfärgade historiska skildringar över Elinor Ostroms heterodoxa institutionella nationalekonomi till Kat Andersons historiska etnobotanik vet vi i dag vetenskapligt och historiografiskt något som folk som skött om allmänningar, inklusive urbefolkningar, sedan länge begripit om dessa områden: problemet är inte kollektiv misskötsel av resurser. Det kan de hantera alldeles utmärkt. Problemet är de påståenden om motsatsen som legitimerar stöld.

Hardin lutade sig mot en variant av "överbefolknings"teori som går tillbaka till ärkeideologen för hat mot de fattiga, Thomas Malthus. Vad Malthus skrev hade ingen koppling till verkligheten. Det var helt enkelt ett angrepp på de fattiga som på alla vis beskylldes för sin egen fattigdom.

Marx ägnade betydande kraft åt att angripa Malthus och såg i hans verk ett destillerat förakt för de nödlidande. En senare Marx vände sin uppmärksamhet till revan mellan stad och land, som tog sig uttryck i brist på återcirkulation av näring. Han såg att imperialismen förstorade och sträckte ut denna reva, och omfördelade kapitalismens ekologiska konsekvenser till världens fattiga och svaga - i synnerhet Irland och, som han senare skulle förstå, Amerika.

Den politiska ekologin, som föddes på 1980-talet, vidareutvecklade denna insikt. Ekologiska system som skadas tillräckligt av kapitalismen, kan få en minskad förmåga att understödja ett gott liv för de som lever i dem. Och ekologiska skador verkar genom klass. Ekologiskt ojämnt utbyte påminner oss om att klass också har en nationell aspekt: uppdelningen i centrum-periferi. Vissa nationers ekosystem skadas mer än andra.

Med IPCC-rapporter landande världen över, på laptoppar drivna av sällsynta jordartsmetaller och med förutsägelser om Harmageddon, råder nu oro över generations- och civilisationsgränser för den människoskapade klimatförändringen. Ekologiska frågor är tillbaka på agendan.

Men ekologi är inte politik. Som den politiska ekologin lärt oss framträder politiken i diagnoser och recept på lösningar.

Det finns många lösningar på klimatkrisen och den ekologiska kris som den är invävd i: från främlingsfientlig gräsrotsekofascism, över modernistisk auktoritär ekofascism, ekosocialism byggd på ekologiskt ojämnt utbyte för livsvillkor och social reproduktion, ekosocialism som sätter småbrukare och urfolk i centrum, moderniseringspositiv ekosocialism till ekomodernistiska manifest som fokuserar på månresor, asteroidgruvor, stjärnfabriker och kaskader av teknofixar för industrikapitalismens socioekologiska katastrof.

Varje föreslagen lösning beskriver samhällelig makt och maktlöshet. Var och en pekar ut skuld och oskuld. Och var och en medför en politik, genom att fokusera på ett samhälleligt subjekt för en rättvis - eller orättvis - övergång.

Bonde i Bangladesh. Foto: Saimon Chandra Shil

Lås oss starta med den riktigt onda politiken. Gärningsmannen från massakern i El Paso i Texas, där 23 personer sköts ihjäl (den 3 augusti 2019), har levererat ett manifest. Det är bara det senaste i en lång rad manifest av ekofascistiska massmördare. Manifestet smälter samman Den Stora Folkutbytes-teorin med oro över krympande resurser, liksom aggressiv bosättar-chauvinism med oro för miljön. Det lägger fram en "lösning" på miljökrisen: lokalsamhällesälskande ekofascism baserad på etnisk rensning. Idén är inte ny, vilket Hardins osmälta tankegods bär vittne om. Som ett spöke kommer Malthus tillbaka.

Sådan gräsrotsfascism måste bekämpas. Men det är långt ifrån den troliga formen för att etablera ekofascismen som ett institutionaliserat fenomen i USA.

Här bör man stanna upp och betänka vad fascismen är och vad den inte är, hur den både liknar och skiljer sig från den icke-fascistiska kapitalismen med dess dagliga förbrytelser. Som Aime Césaire påminner oss om så var det den helt vardagliga europeiska civilisationen, dess "respektabla borgerlighet", som utrotade 90 000 på Madagaskar, tre miljoner i Indokina och koloniserade USA genom plundringar och dödande över hela kontinenten.

Fascismen är en förlängning och intensifiering av den liberala kapitalismen. Som Césaire erinrar om, och som Modis agerande mot Kashmir ytterligare understryker, har fascismen historiskt haft en kolonialistisk och expansionistisk udd.

Jag sätter en peng på att ekofascismen kommer i en ny socio-teknisk maskins skepnad, ett slags fästningsekonationalism: en koldioxidneutral livsstil, i vilken antingen de rika eller hela befolkningen i de rika staterna kommer att förskansa sig bakom militariserade kustbefästningar och patrulleder.

Detta är det helvete som El Paso-skytten föreställer sig som ett drömlandskap: resurser hamstrade för USA:s invånare, efter att deras antal reducerats genom en våldsam fördrivning av latinamerikaner. Kanske med biobränslen i stället för fossilolja, litiumbatterier i stället för förbränningsmotorer. Men förändringen går i en takt som är alltför långsam och med alltför mycket koldioxid förbrukad i själva omställningen för att vi ska kunna undvika att mycket av den tidigare koloniserade världen förvandlas till knappt beboeliga offerzoner. Och i takt med att skogar och fält förvandlas till dödszoner, kommer folk att fly, och när ekosystemens näringsvävar skälver under Tyst Vår-liknande nivåer av artdöd bland fåglar, bin och insekter, kommer än fler att fly. Och de kommer att fly till det rika Nord.

Befolkningar kanske också kommer att fly därför att naturresurserna för en industriell omställning vilar på att stora partier av den övriga världen rivs upp genom gruvhål och dagbrott omgivna av slammagasin proppfulla med toxiner.

De kommer också att fly när torkan sprider sig över länder som redan drabbats av Västs sanktioner, såsom dagens Zimbabwe, eller metropoler uttorkade av oplanerad bebyggelsespridning såsom Chennai, eller de 25 procent av världens befolkning som lider av vattenbrist. Fästning Ekonationalism är redan i gång. Vissa länder lider under politisk-ekologiskt nödläge och andra kan buffra effekten.

En försmak av en sådan framtid känner vi rakt framför oss. Se på vår södra gräns. Stora grupper av de som flyr är från Honduras, som lider under en historiskt svår torka och där en USA-stödd statskupp mördade miljöaktivisten Berta Cacares.

Högerinriktade tankesmedjor har upptäckt detta "hot". De rör sig i riktning mot en militariserad form av socioekonomisk transformation. De präglas av en till besatthet gränsande strävan att slå vakt om industrikapitalismen, förakt för uthålligt och restaurativt jordbruk, och oro över migrantströmmar som anses vara ohanterliga.

Det säger sig självt att högerinriktade fästningsekonationalister saknar intresse för teorier som EOU, ekologiskt ojämnt utbyte. EOU lär oss att priser, kapitalism och rådande teknologiska paket inte är lätta att reda ut. Priser är det politiskt påtvingade symboliska system genom vilket en förgiftad miljö, hand i hand med rådande teknologier, koncentreras i periferin medan "fördelarna" koncentreras i centrum. Eftersom ackumulationen sker i global skala konsumerar befolkningen i centrum med vid marginal ut befolkningen i periferin.

Ändå är det en vulgariserad och rudimentärt uppfattad version av EOU som genomsyrar El Paso-manifestet. Författaren är helt på det klara med att "den amerikanska livsstilen" bygger på stora mängder resurser, ett mönster som inte skulle kunna delas globalt.

Den ekologiska krisen kommer inte göra halt vid människoskapade gränser. Konsekvenserna av minskad biologisk mångfald, utrotningar och stigande havsnivåer kommer att föga bry sig om betongvallar och drönare vilka kanske stoppar den mänskliga flodvågen och kanske även hejdar det stigande vattnet - tills de inte längre gör det. Mångfaldigade fågel- och svininfluensor, multiresistenta bakterier och dödliga supersvampar bryr sig än mindre om mänskliga gränsposteringar. Tanken att karantäner ska stänga ute virus och svampar är en chimär.

Och vad med ekosocialismen? De senaste månaderna har idén om en Green New Deal (GND, "Ny grön giv") fått stor spridning. Alexandria Ocasio-Cortez rivstartade på ett förtjänstfullt sätt diskussionen om ett politiskt svar på klimatförändringen bland grupper som tidigare inte diskuterat frågan. Men att reducera frågan till GND, eller rättare sagt, hennes GND, och låta den svälla till att omsluta alla diskussioner i centrum, har ett pris. När väl allt sugits upp i denna gelatinösa massa, går viktiga distinktioner förlorade mellan olika slags ekosocialism.

Exempelvis är det bra med ekosocialismer som tar upp frågan om klimatapartheid i sin agitation, men detta säger oss inte vad som behöver ändras och hur. Inte heller påminner de folk på ett tydligt sätt att en del av de länder som lider under torka länkad till klimatförändringen också lider under politiskt motiverade sanktioner - imperialism.

Att fästa varumärket ekosocialism på planer för offentligt-privat partnerskap och export av ren teknologi - vilket ändå ingår i Ocasio-Cortez lagförslag - klargör inte skillnaden mellan en folkets GND och vad en kongress som pressas hit och dit av penningintressen kommer att försöka genomföra.

Denna avgränsning är värd att göra. Ett offentligt-privat partnerskap grundat på industriell förnyelse leder sannolikt till någonting som har mycket mera gemensamt med ekofascism än internationalistisk ekosocialism.

Det är här vi ska ta in politiska verktyg som ekologiskt ojämnt utbyte. Det är inte en teori som kräver tuktan av Nords konsumism. Det är en stridskarta som påminner om att projekt för social förändring måste beakta plats för att kunna inkludera de mest utblottade. Och det är en påminnelse om att ekosocialistiska program måste utgå från de mest utblottades krav. De ska inte lämnas utanför planer som dras upp någon annanstans, och planerna ska inte bygga på fortsatt utsugning och exploatering av världens fattigaste.

Av detta följer att EOU också pekar ut allianser. Å ena sidan, de fattigas miljörörelse i den globala periferin: agroekologiska småbrukare vilka producerar mycket av världens mat på förhållandevis små andelar av världens markyta. Tillsammans med skogsinvånare bevarar de en starkt oproportionerlig andel av jordens biologiska mångfald. Vidare stadsbor och sluminvånare i tredje världen som vill andas luft och dricka vatten fritt från avfall från de former av utveckling som har misslyckats med att åstadkomma konvergens mellan första och tredje världen. Och periferin i sin helhet, som fortfarande behöver infrastruktur till låg kostnad och bra bostäder, vilket inte behöver innebära massiva koldioxidutsläpp. Å andra sidan, folk som lever i den första världen (inklusive dess interna periferi).

Nästan ingen förnekar på allvar behovet av en sådan allians. Men många söker förgäves erodera dess socioekologiska logik genom att föreställa sig att den fattiga världen på något vis kan efterlikna Västs väg till "välstånd". Men om kamp mot ekosfascism innebär ekosocialism innebär det att ett program måste tillåta enhet i mångfald.

Mot ekomodernisterna innebär det att ta som utgångspunkt och inte som debattämne La Via Campesinas nej till biobränslen. Mot återfödda moderniseringsteoretiker innebär det att ta på allvar tredje världens behov av massiva jordreformer. Mot de som menar att jordbruk inte spelar någon roll innebär det att frukt, grönsaker och kryddor som folk i den första världen har vant sig vid antingen får odlas på hemmaplan eller köpas till skäliga priser. Och mot de som tror att metaller kommer från filosofens sten, kan det innebära att krav på att stoppa gruvbrytning, såsom har skett i El Salvador, leder till att metallintensiva GND:er skickas tillbaka till ritbordet.

Men omställningsbördan stannar inte där. Vi som politiska subjekt ska inte bara vara skuldmedvetna konsumenter men också frustrerade och vidsynta producenter. Folk i länder som Kanada och USA som önskar öppna gränser behöver på allvar ompröva den "livsstil" (eller dödsstil) som framkallar massmigrationer. Förändringar i tredje och första världen är sammanvävda och återkopplande.

USA har en farmarrörelse, och den kan växa. Det finns mycket att göra - restaurera ekologier och fungerande tillsynsintensiva polykulturer, ersätta markutarmande monokulturer med perenna grödor, stödja kolbindande multihägnsbeten och svarta och urfolkssamhällens kamp, där livsmedelssuveränitet och gemensamma trädgårdar är kamp för överlevnad, och ersätta ohållbar industri med uthållig produktion. Allt detta är byggstenar för att förvandla det globala jordbruket från en utsläppande till en uppbindande sektor vad gäller koldioxid.

Ombyggnaden av produktionen i centrum bereder också väg för konvergens i materialanvändningen mellan rikare och fattigare länder - basen för en rättvis värld. Lyckligtvis håller indikatorerna på utveckling på att bryta sig loss från energiförbrukningen, vilket innebär att en sådan konvergens kan innebära ett gott liv för alla. Detta är inte appell för en arkadisk fantasi, utan för hållbara städer, väl inpassade i sina bioregioner, tillsammans med en konvergent och kontrollerad industrialisering, och inbäddad i en fältens planet.

Att besegra ekofascismen innebär att saker och ting måste förändras. Det borde välkomnas av var och en som förstår ekofascismens massbas som ett psykosocialt engagemang till en speciell "livsstil" till varje pris. Många skulle vara beredda att överge det bilcentrerade förortslivets ytliga kapitalistiska modernitet för ett liv med mindre av krimskrams och mindre alienation, men mera av ren luft, mera grönytor, mer promenerande och kanske mera, men inte mycket mera, hårt arbete. Och, förstås, en planet i anständigt skick för framtiden. Det är en framtid värd att kämpa för.