Vem avgör till sist framtiden för ekologiskt hållbart naturbruk? Bönder, skogsarbetare och lantarbetare. Tord Björk följer den svenska kampen från 1920-talets skogsarbetarstrejker till 2010-talets Via Campesina. Det blir en annan historia, sällan berättad. Ekologisk livsmedelsförsörjning och social frigörelse är oskiljaktiga.

De som arbetar med naturbruket på åkrarna och på fjället, i ladugården och i skogen har haft avgörande betydelse både för jordbruk och skogsbruk, liksom för den allmänna utvecklingen i Sverige. Men svensk historieskrivning har mestadels andra utgångspunkter. Den skiljer på arbetarrörelse, bonderörelse och miljörörelse, och betoningen ligger på industriarbetare och urban liberalism. En samlad historieskrivning för bönder, lantarbetare och skogsarbetare ger insikter som sällan lyfts fram.

Det var samspelet mellan demokratiseringssträvanden på landsbygden och i staden som ledde till allmän rösträtt. I nästa stora skifte, på 1920- och 30-talen, gällde det att gå från formell demokrati till socialt lika värde. Med en kombination av lantarbetar-, skogsarbetar- och bonderörelsens historia kan vi se hur denna sociala frigörelse når alla delar av samhället. Arbetarna och bönderna är så starka att folkrörelserna samlat kan föra striden till en europeisk höjdpunkt. Sverige hade Europas största strejkvåg på 1920-talet. Syndikalisterna med sin registermetod var de mest stridbara; de stod för en tredjedel till hälften av alla strejker. Styrkebältet var skogsarbetarna. Lantarbetarrörelsen bidrar på ett avgörande sätt för att kampen ska nå dit den är som svårast. Det av LO oberoende Upplands lantarbetarförbund är tongivande och för an under 1920-talet genom strejker och folkbildning. Lantarbetarnas strejk på Möreslätten 1929-31 övertygade bonderörelsen om kollektivavtal och att arbetarrörelsen måste ses som en samarbetspartner. När det enade och LO-anslutna lantarbetarfacket till slut nådde den svårorganiserade trädgårdsmästerinäringen, ledde det till en ettårig strejk i Malmö 1935-1936. Därmed togs ett sista avgörande steg mot att arbetsgivarna helt accepterade föreningsrätten.

På bondesidan dominerade kampen för att böndernas majoritet skulle få sin röst hörd. Ett problem var skillnaden mellan slättbygder med spannmålsodlare och mer normala bygder med animalieproduktion. Än större är skillnaden mellan Norrland med skogar i skogsbolagens händer och södra Sverige där jordbruket har bättre förutsättningar och bondeskogen dominerar. I producentkooperativen dominerar tidigt storbönderna och godsägarna. Organiseringen av böndernas fackliga intresse kommer sent. Det blir i stället en politisk organisering av bönderna och landsbygdsbefolkningen med början 1910 som blir en dominerande form. Idén att bygga rörelsen underifrån genom sockenavdelningar är avgörande för att Bondeförbundet ska bli en folkrörelse. Inte minst Sveriges Landsbygdsungdom (SLU) och Sveriges Landsbygdskvinnor (SLK) står för en massmobilisering av landsbygden.

Vid denna höjdpunkt för stridbara folkrörelser kan en social kompromiss uppnås genom krisuppgörelsen 1932 och Saltsjöbadsavtalet 1938. Det lade en grund för välfärdsstaten och dess samförståndslösningar inom skogsbruk och jordbruk men till priset av anpassning till staten och marginalisering av den självständiga folkrörelsetraditionen.

11507_01.jpgBirgit Ståhl-Nyberg: Nere på samhället (1972). En bild av småbrukarnas och torparnas Hammerdal.

Ett mycket stort antal jordbruk rationaliserades bort. Bondekooperationen skaffade sig närmast monopolställning på en rad områden inom vidareförädlingen, och kunde driva fram en långt gången centralisering. Inom skogsbruket blev Sverige världsledande genom en modell för samverkan mellan olika aktörer kring teknisk utveckling, arbetarskydd och rationaliseringsvinster som till viss del tillföll arbetarna. Modellen ledde dock till fler skador på skogen genom kalhuggning och till viss del slitsammare arbete trots mekanisering. Skogs- och jordbruksbygder avfolkades i all raskare takt.

Upproret mot samförståndslösningen startade i Adolfström 1966 i Lappland när de 40 byinvånarna vägrade sälja sina hemman för att Vindelälven skulle byggas ut, vilket 40 000 i dalgången ned mot havet ansågs ha nytta av. I städerna kom uppbrottet från samförståndet 1968-1969 när man började riva planken på bakgårdar och ockupera gator i protest mot bilism och trädfällningar. Med gruvstrejken i malmfälten 1969 i Lappland bröts också samförståndsmodellen på arbetsmarknaden. 1974 inleddes segrarna i kampen mot etablering av nya platser för kärnbränslecykeln; i Lysekil skrev 12 000 av 14 000 invånare på kravet om nej till kärnkraftverk. Ett lyckat uranbrytningsmotstånd i Häggum/Ranstad följde 1977. Parallellt utbröt skogsarbetarstrejken 1975, där 15 000 kämpade för månadslön med viss framgång och med massivt stöd i skogsbygderna, inte minst där syndikalisterna var starka. Kampen mot skogsbesprutningen längs banvallar och från flyg fick också massomfattning genom skogsockupationer på 50-100 platser. Särskilt starka blev ockupationer för att stoppa provborrningar för atomavfall i Kynnefjäll. Den stora urladdningen kom när trädkramarna satte sig i vägen för europeiska direktörers planer på motorvägar som led i storföretagens samlade plan för social nedrustning och bildande av EU:s inre marknad. 400 personer ställdes inför domstol i den största politiska rättegången i Sveriges moderna historia.

På jordbrukssidan ökade centraliseringen när böndernas fackliga sammanslutning RLF slogs samman med bondekooperationernas samverkan SLF till LRF 1971. Centern föreslog än hårdare metoder för att tvinga fram ökad utslagning av småjordbruk och främja större enheter. Som reaktion bildades Småbrukare i Väst i de bygder som också rest motstånd mot provborrningar för atomavfall och motorvägsbyggande. Alltfler anslöt sig till deras radikalare linje och så småningom bildades Förbundet Sveriges Småbrukare. Parallellt växte rörelsen för ekologisk odling. Miljörörelsen organiserade ekologiska konsumentkooperativ och samarbete för märkning av alternativodlat. Det ledde också till bildandet av det som idag heter Ekologiska lantbrukare och till dem nära kopplade jordbrukarkooperativ.

Under slutet av 1980-talet raserades i praktiken samförståndsmodellen inifrån. Den ena parten, arbetsgivarna och företagen, lämnade förhandlingsbordet och valde att gå till konfrontation på alla områden. Inom jordbruksområdet företräddes det fackliga intresset av samma organisation som företagsintresset, vilket gjorde situationen än mer oklar.

En offensiv kunde inledas. Den gamla regleringen av jordbruket ersattes av en ny, total anpassning till världsmarknaden. Alla naturresurser i Sverige släpptes fria för internationell spekulation. Alla krav togs bort på att den som äger jordbruk eller skog ska ha erfarenhet för att kunna ta ansvar. EU-medlemskapet medförde vissa återregleringar, men framför allt påskyndades försämringarna. Inom skogsbruket avskaffades de institutioner som gynnade en skonsam avverkning, hälsa, arbetarskydd, teknisk utveckling och rationaliseringsvinster också till dem som arbetade i skogen. Arbetarna tvingades bli egna företagare, satta under perfekt konkurrens längst ned i vinstackumuleringskedjan. Rikedomen förflyttades från landsbygden till storföretagen.

Inom jordbruket ledde EU-medlemskapet till minskad matproduktion och fortsatt avfolkning av landsbygden. Slakterier och vidareförädling centraliserade på nationell och delvis internationell nivå. Fyra linjer växte fram för att motverka utvecklingen: Ekologiska lantbrukarna, Familjejordbrukarna, Småbrukarna och slutligen NOrdBruk som började engagera sig i den framväxande internationella bonderörelsen Via Campesina 1992. Via Campesina är en internationell, systemkritisk bonderörelse med 200 miljoner medlemmar som verkar för familjejordbruk och i många fall ekologiska brukningsmetoder. NOrdBruk ifrågasatte inte bara EU:s jordbrukspolitik utan hela det rådande frihandelssystemet för livsmedel.

Skogsarbetarfacket och lantarbetarfacket har minskat kraftigt och gått upp i större fackföreningar där de har en marginell roll. Samtidigt försämras villkoren för de som arbetar i lantbruket och skogen drastiskt. I skogen är man åter i den situation som rådde på 1930-talet eller tidigare med ett entreprenörssystem för både avverkning och skogsskydd. Lägstbjudande får jobbet och entreprenörskåren har en svag förhandlingsposition. Skadorna ökar på virke, skog och natur. Personer utan utbildning skickas också ut i skogen inom arbetslöshetsprogram med allvarliga dödsolyckor till följd. I jordbruket finns en växande skara importerad arbetskraft med extremt låga löner och arbetsvillkor som för oss långt tillbaka i tiden. Inom bärplockningen är situationen extrem. Med rena maffiametoder luras utländska bärplockare att ta dyra lån för att komma till Sverige. De har inte en chans att betala när bärsäsongen är för dålig, bärföretaget går i konkurs eller bemanningsföretaget använder extrema indrivningsmetoder. När de sociala förhållandena försämras inom jord- och skogsbruket samtidigt som de politiska partierna saknar program eller ens intresse för att motverka avfolkningen, tilltar andra motsättningar kring sådant som jakt eller bensinpriser.

11507_02.jpgBirgit Ståhl-Nyberg: Resta (1974). Nyplöjd åker på jämtska.

I takt med att samförståndspolitiken ersattes av en mer nyliberal politik blev det svårare att organisera motstånd mot utvecklingen. Miljörörelsen professionaliserades alltmer och fokuserade på tekniska lösningar, inte sociala förändringar. I detta läge närmade sig miljörörelsen återigen syndikalisterna, men nu främst på riksplanet i samband med arbetslöshetsmarscher till EU-toppmötet i Amsterdam 1997 och folkrörelsesamarbetet Göteborgsaktionen inför EU-toppmötet 2001. Göteborgsaktionens motkonferens startade på Hvitfeldtska gymnasiet med temat hur arbetar-, bonde- och miljörörelsen kan samarbeta. Men folkrörelsekonferensen avbröts av polisen som omringade skolan med containrar och efter ett tag stormade byggnaderna och omhändertog närmare 500 personer. Det var ett stort språng i repressionen mot den globala rättviserörelsen. Drömmen om en förening av arbetar-, bonde- och miljörörelsen tycktes vara en omöjlighet.

Mot slutet av 00-talet började dock direkta aktioner komma till stånd igen. Klimataktivister sökte ockupera landningsbanor och gator för att protestera mot flygets och bilismens klimatutsläpp. Att odla på stadsmark ökade både i form av kollektiva stadsodlargrupper och så kallad guerilla gardening. Matfrågan fick ökat intresse genom slow food-rörelsen, bondens marknad, matupproret och ökat intresse för närodlat. Aktioner mot geologiska undersökningar i jakt på uran tog förnyad fart.

I Sverige och internationellt började Jordens vänner att se Via Campesina och bonderörelser som centrala allierade. I frågan om genmodifierade grödor fanns ett gemensamt intresse. Men det gällde också frågorna kring förvaltningen av naturresurserna och omställning till ett hållbart skogsbruk och jordbruk. Samarbetet har fortsatt i Sverige och Europa kring matsuveränitet: varje land ska ha rätten att skydda sitt jordbruks möjligheter att försörja sin befolkning. Ett resultat är kampanjen kring uppropet "Återta makten över maten och naturbruket" med återkommande Naturbrukskonferenser.

Solidaritet med familjejordbrukarna och småbrukarnas klasskamp är central i denna rörelse. Till skillnad från medelklassen som väljer att engagera sig i miljö- och solidaritetsfrågor väljer inte en bonde sitt engagemang på samma sätt. Få har tid att engagera sig politiskt då gården tar all ork och tid både för små och stora jordbrukare. De är satta under hårt tryck, klämda mellan banker och storföretag inom insatsvaruindustrin, vidareförädlingen och distributionskedjorna. Men deras röst är central för att lösa den sociala och ekologiska krisen i Sverige och världen. Trots att denna samhällsklass är liten, ökar dess relativa betydelse. Lantbrukarna har en avgörande betydelse i bygget av en klassallians mot den alltmer centraliserade finans-, storföretags- och militärmakten och dess politiska uttryck: den militariserade nyliberalismen och den socialkonservativa auktoritära högerpopulismen.

Bondeorganisationen Via Campesina är den sammanhållande kraften i det internationella folkrörelsesamarbetet i fråga efter fråga. Till skillnad från det internationella facket driver Via Campesina samma krav i alla delar av världen där familjejordbrukarna är utsatta för liknande förtryck. Facket däremot driver i rika välfärdsstater en mycket mer defensiv politik. Via Campesina är stort i många länder, till exempel genom de jordlösas rörelse MST i Brasilien, Latinamerikas största och mest inflytelserika folkrörelse. I Europa har man bara i enstaka länder en stark roll, som i Frankrike, medan den svenska avdelningen till synes är mycket liten och svag. Men skenet bedrar. Även i Sverige har Via Campesina genom NOrdBruk en central roll i folkrörelsesamarbetet. Det märks inte minst på Naturbrukskonferenserna och det vidare samarbete mellan omställningsrörelse, småbrukare, miljö- och fredsrörelse som växt fram ur dessa möten.

Idag råder andra förutsättningar än när folkrörelserna växte fram, eller när den maktkritiska miljörörelsen startade under 1960-talet. Motståndet riktades under 1960- och 1970-talet ofta mot socialdemokratin, och det fanns en social bas i landsbygdens klassallianser för att stoppa exploateringar. Denna rörelse innebar en social frigörelse och resulterade i att avfolkningen hejdades under 1970-talet. I staden och på landet gick man till direkt aktion för ekologiska och sociala värden mot kortsiktiga vinstintressen.

Den sociala frigörelsen kom att avstanna. Förändringarna tycktes alltmer svåra att påverka. Med den nyliberala politikens allt starkare frammarsch ökade avfolkningen. Allt färre arbetade i jordbruket och skogsbruket eller bodde på landsbygden. Miljörörelsen professionaliserades i hög grad och bidrog allt mindre till social frigörelse. Problemen är inte lätta att lösa. Att gå tillbaka till samförståndspolitiken med staten i en central roll är lika lite en lösning som den marknadsorienterade modell som det idag råder samförstånd kring. Hur förvaltningen av naturbruket ska organiseras är en öppen fråga. Hur får vi en levande, produktiv landsbygd där inte alltmer av rikedomen som skapas förs bort från dem som arbetar? Det går att hämta inspiration från tidigare folkrörelsers kamp för landsbygdens intressen, social frigörelse och ekologisk hänsyn. Men avgörande är den situation som råder nu.

Covid 19-pandemin har lett till ett uppvaknande. I Sverige har det resulterat i bildandet av Nätverket Folk och Fred som verkar både för fred på jorden och fred med jorden. Uppropet "Utan bönder ingen civilberedskap" och kampanjen för att sätta potatis i 120 kommuner har varit samlande. Under året har Folk och Fred också hållit olika webbinarier med kraftig kritik av EU:s gröna giv och dess jordbrukspolitik och försök att underställa skogspolitiken överstatlig reglering. 10-11 januari 2021 hålls ett möte om gemensam kamp för alliansfrihet och ekosocial rättvis omställning, en idé som nu bärs fram alltmer också av den internationella freds- och miljörörelsen. Den antiglobaliseringsrörelse som växte fram för tjugo år sedan håller nu på att förnyas. Viktiga teman är lokal mobilisering kring civilsamhällets krisberedskap och tillit i mat- och vårdfrågor. Att det både sker i Sverige och internationellt är hoppingivande.

Tord Björk är miljöaktivist, verksam i bland annat Jordens Vänner.