Det är tvåhundra år sedan Friedrich Engels föddes. Den officiella sovjetkommunismen reducerade hans idéer till fyrkantiga scheman. Orättvist, menar Benny Andersson, och diskuterar Engels bidrag till vår förståelse av världen.
Friedrich Engels föddes den 28 november 1820, i Barmen nära Wuppertal. Han är mest känd som Marx nära medarbetare och vapenbroder, men han var också en självständig tänkare av rang.
Engels skickades till England vid tjugotvå års ålder där han fick inblick i den tidens mest avancerade kapitalistland. Han fick den unge Karl Marx att lämna filosofikritiken för att i stället intressera sig för ekonomi, och hans skiss till en kritik av den politiska ekonomin föregrep många av de idéer Marx skulle utveckla i Kapitalet (Outlines of a Critique of Political Economy, 1843). Engels skildring av den engelska arbetarklassen är ett pionjärverk (The Conditions of the Working Class in England, 1845). Till skillnad från de utopiska socialisterna insåg han att arbetarna var den klass som skulle komma att ta ledningen i kampen mot kapitalismen. Det skulle bli en av de grundläggande idéerna i Det kommunistiska manifestet, som Engels och Marx skrev gemensamt några år senare (1848) och som blev en av världens mest inflytelserika politiska skrifter. En annan av manifestets idéer är att arbetarklassen inte utvecklar ett socialistiskt politiskt medvetande automatiskt, oavsett hur stor och koncentrerad klassen är och oavsett hur starkt förtryck den lever under. Det krävs ett medvetet arbete (agitation, propaganda, studier, organisering) för att förena den socialistiska teorin med arbetarklassen, och i det arbetet är självständiga politiska partier nödvändiga. Den idén kom att visa sig vara profetisk. Det var inte i det avancerade England, utan i Tyskland och i det efterblivna Ryssland som den socialistiska arbetarrörelsen växte sig starkast. Engels medverkade aktivt som rådgivare till det tyska socialdemokratiska partiet, och hans idéer hade ett avgörande inflytande på de ryska bolsjevikerna.
Men Engels utvecklade också marxismen till en mer omfattande världsåskådning, där naturdialektiken och en teleologisk historieteori utgör de viktigaste beståndsdelarna. Denna världsåskådning övertogs och omformades till officiell statsideologi i Sovjetunionen - "Den dialektiska och historiska materialismen". Det är skälet till att Sven Eric Liedman, i sin magistrala studie Motsatsernas spel (1983) skriver att Engels har haft större politiskt inflytande än Marx.
Av samma skäl har många marxistiska tänkare som velat göra upp med den förstelnade sovjetmarxismen förespråkat en marxism rensad på inflytande från Engels. Engels har fått skulden både för sovjetmarxismens brister och för reformismens inväxande i kapitalismen. På 1960-talet kunde Sartre, representanter för Frankfurtskolan och Althusseranhängare, trots skillnader i övrigt, enas om en sådan kritik. Engels svepande antagande att samma dialektiska lagar gäller både i naturen och samhället kritiserades. Enligt kritikerna är dialektiken en metodologi som enbart gäller för studier av samhället och historien. Den panlogiska idén att dialektiken är en (alternativ) logisk teori, som handlar om verklighetens natur, förkastades också av kritikerna. För Hegel som ansåg att verklighetens innersta natur är ideell utgjorde panlogismen inget problem. Engels hävdade att man kan ge Hegels panlogism en materialistisk grundval genom att "vända den upp och ner". Arnold Ljungdals kultförklarade Marxismens världsbild (1947) är en av många böcker som innehåller en sådan tolkning av dialektiken. Men enligt kritikerna måste en materialist se annorlunda på saken: eftersom logik handlar om relationer mellan begrepp (idéer) och satser, kan en dialektik som handlar om verkligheten inte vara en logik. Motsägelser handlar om relationen mellan begrepp och satser, motsättningar däremot om krafter och tendenser i naturen och samhället. I den mån dialektiken finns kan den därför "bara" vara en empirisk teori eller alternativt, en metodologi för de empiriska vetenskaperna.
Det socialistiska medvetandet utvecklas inte automatiskt, förklarade Fiedrich Engels.
Den franske filosofen Jean-Paul Sartre är kanske den viktigaste av 1950- och 1960-talets kritiker av den ortodoxa sovjetmarxismen med verk som Questions de Méthode (1957) och Critique de la raison dialectique (1960; "Till frågan om metoden", "Kritik av det dialektiska förnuftet"). Enligt Sartre är holismen - uppfattningen att vissa delar av verkligheten består av helheter, vars sammanhang och motsättningar måste förklaras innan man kan förstå delarna - dialektikens grundläggande idé. Den idén strider mot den analytiska maxim som åtföljt den moderna naturvetenskapen (egentligen fysiken) alltsedan dess födelse på 1500- och 1600-talet, nämligen att det är genom att först analysera delarna som man kan förstå helheten. Eller som det hette i den naturvetenskapligt inspirerade analytiska filosofi som bekämpade Hegelinspirerade idealister i det sena 1800-talets England: verkligheten består av fakta som är logiskt oberoende av varandra.
Sartre instämmer i det synsättet - så länge det handlar om naturen. Men den sociala verkligheten består, enligt honom, av helheter som bara kan förklaras holistiskt. Det som skapar dessa helheter genom att lägga ett holistiskt sammanhang över den fysikaliska verkligheten är människans medvetande, hennes avsiktliga och målinriktade handlande. Till och med de sociala strukturer som skapas som oavsiktliga konsekvenser av människors handlingar och som har sina egna lagbundenheter, vilar på det grundläggande ontologiska faktumet att den sociala människan har förmågan att handla medvetet och avsiktligt. Ekonomiska sammanhang vilar i grunden på människors avsikter att arbeta för att framställa bestämda bruksvärden. Kapitalismen vilar på avsikten att maximera bytesvärde och profit. Eller för att tala med den marxistiske historikern Robert Brenner: olika produktionssätt bestämmer olika klasstrukturer som i sin tur bestämmer de olika klassernas reproduktionsstrategier - hur bör vi handla för att överleva och reproducera oss.
Trots denna hårda kritik har Engels naturdialektik fått en partiell renässans under de senaste årtiondena. Biologer och paleontologer som Stephen Jay Gould, Richard Levins och Richard Lewontin argumenterade redan på 1980-talet för att den biologiska verkligheten bäst kunde begripas med hjälp av dialektikens grundläggande begrepp. (Se till exempel boken Dialectical Biologist, 1987, av Richard Levins och Richard Lewontin!) Framför allt två idéer lyfts fram: idén om växelverkan (mellan gener, organism och miljö), och idén att delarna (i en biologisk organism) bara kan förstås genom sin plats i organismen betraktad som helhet. Förklaringar som baserar sig på delarnas funktion i en organisk helhet brukar kallas funktionella förklaringar. Det är värt att notera att biologin lyser med sin frånvaro i Sartres kritik av naturdialektiken. I likhet med sin store föregångare 1600-talsfilosofen René Descartes delar han in verkligheten i två områden: den fysiska naturens livlösa värld (res extensa), och den värld som behärskas av det mänskliga medvetandet (res cogitans).
Engels i yngre dagar. Bild: Yogi Black/Alamy Stock Photo
I sin studie av Engels tänkande generaliserar Sven Eric Liedman dessa idéer. Enligt honom är det mest värdefulla hos Engels hans irreduktiva materialism, det vill säga uppfattningen att den materiella verkligheten består av olika nivåer (till exempel den fysikaliska, den biologiska, den sociala) som inte kan reduceras till varandra och där varje nivå kräver en egen metodologi och begreppsapparat för att kunna förklaras. Det är en sympatisk uppfattning som stämmer väl med idén om ett slags dialektik för samhället (Sartre), ett annat slags för den biologiska verkligheten (Levins & Lewontin) och en analytisk syn på den fysikaliska verkligheten.
Liedmans tolkning av Engels har emellertid kritiserats för att både vara alltför ensidig och alltför välvillig. Var inte Engels framför allt en reduktionist som anser att samma universella (dialektiska) lagar gäller över hela fältet? Ställd inför den kritiken tar Liedman ett halvt steg tillbaka och hävdar att det finns tre motstridiga tendenser i Engels verk: en dialektiskt materialistisk (som resulterar i irreduktiv materialism), en positivistisk (reduktionistisk) och en hegeliansk. Engels sägs å ena sidan vara irreduktionist, å andra sidan sträva efter att förena en mekanisk materialism med Hegel. Inom den naturvetenskapligt orienterade riktning som brukar kallas analytisk marxism och som ser som sin uppgift att "avmystifiera" marxismen, finns det teoretiker som verkar i den reduktionistiska traditionen. De hävdar att funktionella förklaringar av det slag som används i biologin också utmärker marxismens försök att förklara historien och samhället (G.A. Cohen: Karl Marx historieteori, 1986).
Under senare år har den allt mer akuta miljökrisen inneburit en renässans för andra sidor hos Engels, nämligen hans grundläggande uppfattning att människan är en naturvarelse som aldrig kan frigöra sig från naturens lagar och begränsningar. Hos många av Engels kritiker tenderar naturen och naturens begränsningar att trängas undan av en analys där samhället och människan ses som överordnade naturen och därför som allsmäktiga. Hos dagens ekosocialister däremot, haglar hänvisningarna till Engels, och han betraktas av dem allmänt som en banbrytare. En tidig föregångare till dessa tankar var Sebastiano Timpanaro, vars bok On Materialism (1970) fortfarande förtjänar att läsas.
Enligt min uppfattning visar dessa partiella renässanser att Engels idéer inte kan reduceras till den fyrkantiga form de gavs i den officiella sovjetmarxismen. Vissa av Engels idéer bör enligt min mening förkastas - panlogismen (Hegel upp och ner) och idén om en övergripande gemensam dialektik för hela naturen och samhället (positivism, mekanisk materialism). Andra däremot är värdefulla beståndsdelar i en övergripande materialistisk uppfattning om världen.
Engels deterministiska och teleologiska historieteori, där historien dundrar fram på räls längs förutbestämda stadier med socialismen som slutstation, har däremot inte åldrats med behagen i behåll. I ungdomsverket Den tyska ideologin uttryckte Marx och Engels en sådan syn under påverkan från Hegel och liberala historiker som försökte skriva fram en progressiv och nödvändig utveckling mot kapitalism ur historiens myller. Marx fjärmade sig senare från denna teori, vilket framgår av hans kapitel om den ursprungliga ackumulationen i Kapitalets första band. Ännu klarare uttalar han sig i ett berömt brev till Vera Zasulich, där han diskuterar möjligheten att det efterblivna Ryssland skulle kunna hoppa över ett kapitalistiskt stadium och gå direkt till en socialism baserad på de ryska böndernas kollektiva organisationsform, miren. Enligt min mening är inte det Marx säger om den frågan det viktiga i brevet. Mycket talar för att Marx misstog sig, och att Lenin hade rätt när han skrev att kapitalismen redan hade utvecklats så långt i Ryssland att miren höll på att förlora sin betydelse. Det viktiga är vad Marx skriver om sin historieteori.
För det första förnekar Marx att hans ekonomiska och historiska teorier kan användas för att identifiera en nödvändig historisk utveckling, det vill säga att hans teorier har ett prediktivt värde när det gäller historien. Marx tar avstånd från idén om en nödvändig följd av produktionssätt, för att i stället betona att historien ständigt skapar nya förhållanden vars följder inte kan förutses. För det andra förnekar Marx att sent utvecklade länder som Ryssland måste gå igenom samma kapitalistiska utveckling som den som präglat England och som höll på att slå igenom i Västeuropa när Marx skrev sitt brev. I sent utvecklade länder skulle en alternativ väg till socialismen kunna baseras på förkapitalistiska kollektiva egendomsformer och modern teknologi. I vår tid har marxistiska historiker som Robert Brenner, Ellen Meiksins Wood och George Comninel byggt vidare på dessa tankar. Enligt dem uppstod kapitalismen i England av en serie tillfälligheter redan på 1500-talet. Den spreds inte till övriga länder i Europa av någon inre nödvändighet, utan genom exemplets makt när stater och enskilda såg mot England för att kopiera dess väg till rikedom och makt.
