Shabane Barot:

När mina föräldrar för några år sedan köpte en sommarstuga norr om Stockholm ordnade mamma en kaffebjudning för grannarna. Hon höll ett kort anförande om sin bakgrund: "Jag kommer från staden Herat i Afghanistan. Det är ingen farlig plats, Jan Myrdal har varit där." Huruvida omnämnandet av Jan Myrdal hade en lugnande inverkan på grannarna är oklart. Själv insåg jag hur betydelsefull Myrdals Resa i Afghanistan varit för min mamma, som lämnade landet för mer än fyrtio år sedan, innan det slogs sönder av ockupation och krig. Myrdals bok är skriven i slutet på 50-talet och är därmed ett unikt dokument från en tid då Afghanistan tycktes gå en ljus framtid till mötes. Den är samtidigt förvånansvärt modern i sin kritik av den västerländska blicken på landet - Myrdal dissekerar lustfyllt rasistiska stereotyper om oföränderliga orientaler och föreställningar om den vita mannens börda. Han bär kanske själv på idéer om det afghanska livets autenticitet, men det kan man stå ut med eftersom boken är sprängfylld med analyser av landets historiska utveckling, klassammansättning, arkitektur och konst. Myrdal är som allra bäst när han med utgångspunkt i ett vardagligt objekt som en kopp eller en matta kastar sig ut på hisnande resor bakåt i tiden eller tvärs över jorden i den globala varucirkulationens spår.

Nu när Myrdal gått ur tiden kommer det kanske vara enklare att frikoppla de politiska felsteg och tillkortakommanden som kantat hans författarskap från själva böckerna. Resa till Afghanistan och Indienböckerna Indien väntar och Röd stjärna över Indien ger inte bara en bakgrund till de konflikter som präglar regionen i dag utan också inblick i en svensk intellektuell tradition som få nu verkar inom. Myrdal förtjänar, trots allt, att bli ihågkommen för sin gedigna kunskap om samhällen utanför den västerländska kultursfären och sitt solidariska intresse för människor vars livserfarenheter skilde sig från hans egna.

_________________________________________________


Dan Israel:

För oss som föddes åren efter andra världskriget och växte upp på 1950-talet, var världsbilden enkel och entydig. Sverige tillhörde västvärlden, vars ledare var USA, frihetens stamort på jorden. Därifrån hämtade vi våra kulturella förebilder, Coca Cola, Kalle Anka och Doris Day. Där formades vår historieuppfattning. Hollywood trumpetade ut, precis som lärarna i skolan, att det var D-dagen, The Longest Day in History, som var vändpunkten i kriget. Vad spelade det då för roll att slaget om Stalingrad avgjorts ett och ett halvt år tidigare?

11514_01.jpgJan Myrdal

Världen utanför Europa och USA existerade knappt. Talade man om länderna i Afrika, Asien och Latinamerika var det som "u-länderna", där u:et stod för "underutvecklade".

Genom detta töcken skar Jan Myrdals texter som en kniv i smör. Bondemassorna i Kina och Indien talade genom hans penna. Stämde inte allt? Kanske inte. Fanns det överdrifter i beskrivningen av den makt fattigbönderna i Liu Ling hade förvärvat? Naturligtvis. Men ingen annan hade ens brytt sig om att lyssna till vad de hade att säga.

Det var i hög grad Myrdal som formade min världsbild och bidrog till att mitt vuxenliv blev som det blev, både yrkesmässigt och politiskt. Så småningom blev jag hans förläggare både på Norstedts och Leopard. Han var lätt att arbeta ihop med. Han var helt prestigelös när det kom till synpunkter och kritik. Det viktiga var att orden gick fram och nådde sina läsare. Nära vänner blev vi aldrig. Som Myrdal själv uttryckte det, umgicks vi "trots den nu allmänt påbjudna förståelseideologin med visst bevarat personligt avstånd. Det som egentligen är integritet. Jag kan inte påminna mig att vi någonsin sökt krafsa på varandra."

Fortfarande i dag, nästan 60 år efter att de skrevs, kommer hans ord tillbaka till mig. Det kan vara när jag grips av missmod över att klimatkrisens domedagsklocka obönhörligt tickar mot tolvslaget. Eller när jag tänker på den skamliga behandlingen av dem som kom 2015, flyende för sina liv.

Då slår jag upp Samtida bekännelser av en europeisk intellektuell, sidan 151:

"Vi som ingår i traditionen - den europeiska - och för den vidare, vi har svikit med klart medvetande. Vi har analyserat alla krig innan de ännu har förklarats. Men vi förhindrade dem inte. ... Vi beskrev tortyren och vi satte våra namn under upprop mot tortyr, men vi förhindrade den inte. ... Nu kan vi åter analysera världssituationen och vi kan förklara den stora hungern. Men vi gör heller inte mer.

Vi är inte medvetandets bärare. Vi är medvetenhetens fnask."

_________________________________________________


Mikael Nyberg:

Jag följde den indiske journalisten P Sainath genom Sverige hösten 1999. En svensk ville han träffa: Jan Myrdal. Sainath hade läst Indien väntar. Han delade inte värderingen av naxaliterna, och det fanns annat han också ville diskutera, men han hade den största respekt för den svenske skriftställaren. Det här var en europeisk intellektuell som tagit sig ur det västligt förutfattade, någon att tala med om utvecklingen i Indien, Kina och Asien.

Omvälvningarna i Syd gjorde Myrdal till illojal europé. Han var i takt med den revolutionära tiden. För mig och andra motståndare till USA:s krig i Vietnam hade han en avgörande betydelse.

Sedan blev tiden vrång. "Jag hamnade i otakt", sa han i en av sina sista intervjuer. En överdrift. Han sökte sig vidare, men av och till fastnade han, liksom många av oss, i tidens gång.

Han verkade i en rörelse som underifrån och från vänster angrep den statsbärande socialdemokratin och dess samarbete med kapitalet. På åttiotalet fick han sällskap av intellektuella som uppifrån och från höger attackerade det korporativa samförståndet. Borgerligheten hade inlett upprullningen av 1900-talets folkliga framsteg.

Många vänsterintellektuella fortsatte i invanda spår och gjorde karriär som kritiker av den S-märkta starka staten. Andra - Clarté inräknat - var sena att lämna ledet. Myrdal stödde LO i storkonflikten 1980, men landets olycka var för honom inte "den verkliga medelklassen kring arbetsgivareföreningen" utan ett snyltande skrå av "intellektuella och mediafolk" (SvD 800531).

Barndomsböckerna fick resonans i den pågående uppgörelsen med den sociala ingenjörskonsten. Maciej Zaremba, en av föredettarevolutionärerna, gjorde Gunnar och Alva Myrdal till i det närmaste nazister. Då markerade Jan Myrdal avstånd. Han försvarade sina föräldrars gärning och varnade för SAF:s ideologiska framfart.

Han tänkte gärna högt. Prövade tankelinjer ut till yttersta änden. Så blev ett sista minne av den refraktäre skriftställaren en artikel i den rashetsande Nya Tider om pk-elitens uselhet. Tilltaget väckte uppståndelse men var nog inte så mycket i otakt som han föreställde sig. Hans text gick i tryck just som storkapitalet slöt järnrörsgossarna i riksdagen till sig.

11514_02.jpgPå väg med livskamraten Gun Kessle.

Läs honom som han själv läste de intellektuella som format vårt medvetande: nyfiket och kritiskt med sinne för det historiska sammanhanget. Som i Ord & Avsikt i analysen av vänstermannen August Strindbergs förakt för judarna. Hur Strindberg fjärmar sig från antisemitismen när han ser den växa i takt med reaktionen.

_________________________________________________


Erik Wijk:

Ett av mina bästa minnen av Jan Myrdal är jag nog inte ensam om - hur han står intill en av sina oräkneliga bokhyllor och påminner om det fantastiska i att en människa med ett par lämpliga böcker hyggligt kan sätta sig in i vilket ämne som helst över en natt. Det var i sällskap av böcker han bjöd på sina bredaste leenden. Ögonen lyste.

En levande upplysningsmänniska. Inget mänskligt skulle vara honom främmande, och han hade kapaciteten hos en encyklopedist. Han älskade Diderot men kände både trycket och lusten att uppträda som en Robespierre. Upplysningsmannen tumlade om med revolutionären, ibland iinspirerande samklang - ibland med oacceptabla följder, där våldsromantik (förklädd till realism: ingen tebjudning) och maschismo hjälpte politruken att kväsa själva upplysningen.

Ett annat minne är att han betonar hur allt förändrades av resorna till Afghanistan 1958-59. Efter en svensk-amerikansk uppväxt med familjen och kommunistisk skolning på internationella ungdomsläger hade Myrdal harvat omkring i folkhemmets svenska femtiotal med satiriskaromaner utan att det lossnade. Men i Afghanistan blev Myrdal kanske den första svenska postkolonialisten i modern bemärkelse. Han lyssnade till det fattiga och kämpande småfolket som stod upp mot imperiemakter och han gisslade självgoda eurocentriker i ett nytt förklarat ljus.

I de afghanska bergen förlöstes Myrdals bästa sidor - nyfikenheten och upprorslustan - och landade i något nytt. Han fick en antiimperialistisk och småfolkstillvänd tolkningsram som aldrig upphörde att styra honom. Men när ivern glider över i fanatism, när kartan får ersätta verkligheten, då snubblade han grovt på samma ram. Kambodja 1978 - ett fattigt bondefolk som kämpar för sitt oberoende mot en grym imperiemakt, hur kunde det vara fel?

Uppvuxen med föräldrar som båda tillhörde den yppersta intellektuella och politiska eliten blev Jan Myrdals uppror beundransvärt uthålligt. Men folklighetskomplexet också svårartat. Mao och folket som den drivande kraften. Mot folkliga homofoba föreställningar lät han upplysningsmannentiga still. Likaså när nyfascismen nådde tjugo procent av partisympatierna, främst bland småfolket.

Tänk om Myrdal hade hållit fast vid upplysningen i alla lägen. Släppt Diderot fri!

_________________________________________________


Kajsa Ekis Ekman:

Jan Myrdal var en unik typ av intellektuell. Han kombinerade det bästa i det det europeiska tänkandet med den svenska folkliga intellektuella traditionen. I sitt stora anspråk och sitt självklara ideologiska ledarskap påminde han om Sartre, de Beauvoir eller Kristeva, vilket var och fortfarande är ovanligt i ett Sverige där man inte har självförtroendet att tänka stort. Men i sina resereportage visar han en ödmjukhet och en antikolonial inställning som saknas hos franska tänkare. Han talar med bönder och forskare och gerillaledare på samma sätt: han är genuint intresserad av att lära sig, och han förstår att världen är stor. Han drar inte de nonchalanta och slarviga slutsatser som intellektuella från Frankrike och England gör än idag - Piketty är ett exempel. Där påminner han mer om Kapuscinski eller Martín Caparrós.

11514_03.jpgVietnamdemonstration i Stockholm.

Under sjuttio år var Myrdal en självklar referenspunkt för den svenska samhällsdebatten. Han öppnade en dörr till Indien, Kina, Albanien, Afghanistan. Länder som förr varit okända för de flesta svenskar, och som få hade besökt på femtio- och sextiotalen. Sedan kom man att söka sig ut i världen, och då läste man Myrdal. Alla gjorde det. Vem skulle man annars läsa? I Ola Sunessons satiriska roman Röda porten om studentrevoltens år, är det en typ av initiationsrit för unga vänsterskribenter att kritisera Myrdal - först då har de tagit steget in i den riktiga debatten.

Det finns något med närvaron hos Myrdal. Han inleder ofta sina krönikor med en ögonblicksbild: "Det snöar i maj. Tulpanerna fryser. Det slaskar på vägarna." Från detta går han, till synes abrupt, över till "I Vietnam fortsätter Förenta Staterna att trappa upp sitt krig. I Grekland segrar fascisterna." (AB 7/5 -67) eller "Jag har just fyllt fyrtio år. Det är varmt och jag iakttar en fluga som gång efter annan - och ständigt lika förgäves - söker sig ut mot friheten." (AB 23/7 -67) Idag hade en sådan inledning med all säkerhet inneburit att fyrtioårsdagen varit temat för texten, som avslutats med en knorr om ålderskriser. I Myrdals fall är det inledningen till en reflektion över avrättandet av en kinesisk författare år 1726. Fyrtioårsdagen har ingenting med texten att göra - den bara situerar det skrivande subjektet i tid och rum. Här är jag. Här är naturen omkring mig. Vi är inte större än så. Vi är förgängliga. Samma situerande sker då han sitter och dricker te med brahminer i Bubhaneswar.

Myrdals generations marxister lade fokus på antiimperialism, inte på ekonomi. Kanske förståeligt med tanke på att han formades under de trettio gyllene åren när tillväxten var stark och välfärden byggdes ut, samtidigt som de imperialistiska krigen rasade. Koloniserade folks kamp för att skapa självständiga nationer kom därför att stå i centrum, vilket kan ha lett till den nationalistiska vändning som Myrdal och många andra i samma generation kom att ta senare. Den visar oss vad som kan hända när man missar den ekonomiska marxistiska analysen. Det finns trots detta mycket vår tid kan lära sig av honom och hans generation: 1) Att läsa och resa: det behövs både teori och praktik för att förstå samhället. 2) Att gå till läggen - läs originaltexterna! En intellektuell behöver kunna mycket. 3) Att våga ta ställning trots att man kan ha fel.

Sedan 2013 pågår en insamling till Jan Myrdalbiblioteket, som består av ca 50 000 böcker som Jan Myrdal skänkt till Jan Myrdalsällskapet. Stöd det fortsatta arbetet genom att sätta in ditt bidrag på bankgiro 857-1671 eller swisha till 123 209 2476. Märk betalningen "Biblioteket". Mer information här: jan-myrdalbiblioteket