Avslagsmaskinen

Byråkrati och avhumanisering i svensk sjukförsäkring

Niklas Altermark

Verbal. 2020

STATSVETARENS Niklas Altermark har under våren släppt en djupgrävande bok om en av Sveriges mest hatade myndigheter, med snabbt genomslag i rikspolitiken.Den är en ideologiskt och vetenskapligt grundad kritik av hur Försäkringskassan slutat bry sig om de sjuka den har som uppgift att skydda. I dag är det en myndighet med uppgift att spara pengar för staten genom att avslå så många bidragsansökningar som möjligt.

11517_01.jpgClarté recenserar

För att bli statens kassako använder Försäkringskassan tjuvknep och juridiskt språkmissbruk för att påstå att oavsett hur sjuk du är så kan du återgå till arbetet. Bland annat matchar man långtidssjuka mot "normalt förekommande arbete". Det är en teoretisk konstruktion som varken ska kräva fysisk eller mental utmaning och därför är perfekt för cancersjuka Gerda som inte orkar gå upp ur sängen längre för att träffa sina barn. Handläggarna ställer också så otroligt ohållbara och orimliga krav på läkarintygen, att ingen sjukdom är allvarlig nog för att du inte ska kunna återgå till arbete. Svenska sjukförsäkringspolitik handlar helt enkelt enligt Altermark om att trycka människor så djupt ner i fattigdom att kommunens försörjningsstöd knappt kan hjälpa dem.

Över lag är Avslagsmaskinen ett bra exempel på grävande statsvetenskaplig forskning som medvetet görs relevant för sociala rörelser. Altermark är väldigt tydlig med sitt ideologiska uppsåt. Det är en frisk fläkt i samhällsvetenskapen i tider av kritik av genusvetenskap och mot Marx på litteraturlistor. Det är uppfriskande att se någon som går emot den liberala idén att samhällsvetenskaplig forskning inte ska ha någon koppling till sociala rörelser.


Farsan

Mats Hermansson

Eget förlag. 2020

MATS HERMANSSONS Farsan är en självbiografisk roman med fokus på författarens relation till just titelns farsa. Denna relation är inte bra. Farsan är nämligen alkoholist och utsätter regelbundet sin familj för såväl fysiskt som psykiskt våld.

Hermanssons berättelse är gripande och engagerande. Det gäller särskilt den första och längsta delen, som handlar om barndomen. I den sista delen, som beskriver författaren som vuxen och Farsans sista år, skildras visserligen några dramatiska händelser som delvis kastar nytt ljus över den tidigare berättelsen, men här är berättandet lite spretigare.

11517_03.jpg

Utöver en stark uppväxtskildring ger Hermansson också en bild av samhällsutvecklingen i Sverige från 1960-talet och framåt. Inte minst fungerar skildringen av välfärdsstatens utveckling som en intressant bakgrund och kontrast till de tragedier som utspelar sig i författarens familj.

Boken innehåller några onödiga korrekturfel, och de avslutande delarna skulle ha kunnat stramas upp något, men i huvudsak är den så skickligt berättad att det inte gör någonting.


Reformism eller revolution

STRIDEN INOM ARBETARRÖRELSEN 1908-1918

Peter Sundborg

Oktoberförlaget. 2020

OM VÄGEN till socialismen gick över parlamentet eller inte var länge en öppen fråga inom den

svenska arbetarrörelsen. Peter Sundborg ger oss en inblick i debattens vågor inom det Socialdemokratiska ungdomsförbundet genom en djupdykning i förbundsorganet Stormklockans spalter.

Utifrån tidningens artiklar ringar författaren in ett antal centrala konflikter inom socialdemokratin. Det rör sig dels om formerna för parlamentsarbetet: skulle partiet samarbeta med liberalerna, och kunde det acceptera ministerposter i en borgerlig regering?

Dels frågan om militarismen: skulle arbetarrörelsen kräva en fullständig avrustning och kamp mot militärväsendet, eller ett humaniserat och billigare försvar av nationen? Sundborg låter vänsterns ledande gestalter komma till tals med fylliga citat: Kata Dalström, Fredrik Ström, Clartés egen Hannes Sköld och - framför allt - Stormklockans redaktör Zeth Höglund.

Boken är en utvidgad version av en äldre uppsats. I den följde Sundborg Stormklockan från starten 1908 till krigsutbrottet 1914. Genom att inkludera perioden 1915-1918 i boken vill Sundborg visa hur frågor kring imperialismen och statens klasskaraktär ställs i förgrunden av den faktiska händelseutvecklingen. Inte minst i hur en radikal pacifism stegvis skjuts åt sidan för en omvärdering av det revolutionära våldet.

Tyvärr blir Stormklockecitaten i den senare delen något färre, och sekundärlitteraturen får uppta ett lite väl stort utrymme. Här finns också några rena slarvfel: flera av de senare kapitlens citerade källor saknas i bibliografin. Ett felaktigt påstående om att stormklockefalangen inte skulle ha besvarat Per Albin Hanssons och Gustav Möllers broschyr Stormklockepolitiken under kritisk granskning hade kunnat undvikas genom en snabb Librissökning (Svar på förtal: ett genmäle, Fram 1917).

Men Reformism eller revolution är en utmärkt introduktion till den ideologiska utvecklingen inom det SDUF som efter partisplittringen 1917 kom att utgöra stommen till Sverges Socialdemokratiska Vänsterparti och, strax därefter, Sveriges Kommunistiska Parti(-er). Peter Sundborg tar sig an vår historia och vill dra politiska slutsatser ur den. Mer sådant, tack!


Dalenglitter

Wanda Bendjelloul

Weyler förlag. 2020

ATT SKRIVA autofiktion för att tjugo år efteråt i litterär form rekonstruera det klass- och patriarkala samhälle man (inte medvetet) upplevt i ungdomen, är förstås i någon mån som att tända lyset för att undersöka själva mörkret. Det har sagts förut. Fast på senare år har många kvinnor ändå med viss framgång försökt - till exempel Susanna Alakoski, Gabriela Pichler eller Jenny Wrangborg. Många gånger fungerar själva triumfen att komma ut i tryck nämligen som ett tecken på att man har lyckats lämna det skikt man skildrar - i motsats till att till exempel "komma ut" som bög eller "färgad".

"Tyvärr är det många som förstår senare i livet att de också har varit med om saker som inte var okej, men som de var för unga för att formulera då." Så säger Wanda Bendjelloul om sig själv och sin första roman i en intervju i Västerbottenskuriren de 23 september. Den handlar om en ungefär 18-årig underklasskvinnas tillvaro i Enskededalen i södra Stockholm - i synnerhet den del av hennes liv som upptas av arbete vid ett hamburgerställe i södra Stockholm.

Trots att romanens huvudperson (som lever i nutid) inte vet något om sin hemstad Stockholm norr om Slussen, eller vad en fackförening är, vet hon och hennes olyckssystrar och -bröder en del om klubbarna i Nice och Cannes. Deras flashiga, sjungande idol Cara brukar skicka bilder på Instagram därifrån. De har omfattande kunskap om Vuittonväskor och L'Oreal, lika ouppnåeliga för dem som Rivierans vattenhål.

11517_04.jpg

Bokens titel lär vara en nedsättande term för förortstjejernas billiga smycken. Bendjelloul hävdar att det är ett (av flera) nygammalt tecken på klassförakt att beklaga den fåfänga trånaden bland arbetarklassens unga kvinnor efter de märkesvaror som sedan länge (av pur mättnad) har övergivits av inte så få borgarundomar.

Nej, förakta tjejerna på McDonald's ska man visst inte. Men man hjälper dem inte genom att beteckna deras situation, i vars botten ligger relativ fattigdom och en omfattande okunskap, som något annat än vad den är: ett elände. Ett elände som de förvisso delar med stora delar av hela arbetarklassen.

Det tragiska är inte bara att de upplever behov av något som vi vuxna tycker är skit - utan också att de, enligt Bendjelloul (liksom för övrigt läsaren av hennes roman), har så väldigt tråkigt under tiden. Och i stort sett, liksom författaren tycks det, inte ser något alternativ.

Dock - det är inte deras fel. Det är vårt, den föregående generationens, som envisas att fortsatt acceptera kapitalismens köttmarknad. Att göra uppror lär däremot skola vara mycket roligt.


Med rätt att dö

Mattias Alkberg

Teg publishing. 2020

I RASMUS LUNDSTRÖMS artikel om arbetarlitteraturens återkomst i Clarté 2/20 presenterar han en dikotomi mellan två former i dagens arbetarlitteratur. Å ena sidan har vi den dystra och mörka senkapitalistiska litteraturen. Detta kan bäst illustreras av Johan Jönssons poesi, som visar hur äckligt och förnedrande det samtida arbetarlivet kan vara i en kapitalistisk värld. Det finns ett depressivt mörker här som enligt Landström lämnar begränsat utrymme för politiskt motstånd. Å andra sidan har vi en mer politisk, ofta fackligt kopplad tradition med poeter som Jenny Wrangborg och Emil Boss. Mer i linje med tidigare generationer av arbetarförfattare så försöker dessa poeter uttrycka en genuin arbetarerfarenhet samtidigt som det finns utrymme för politisk kamp utan- och innanför sidorna.

Mattias Alkbergs senast diktsamling hamnar någonstans i mitt emellan. Den har ett punkigt smutsigt mörker, precis som i hans musik. Jag är nog inte den enda som njuter av Skända flaggan varje nationaldag. Alkberg har en ovilja att följa strömmen och samhällets normer. En insikt om att livet under kapitalismen kan vara riktigt jävla miserabelt. Som i dikten Frågorna med raderna "... Om/ det bara gick att ta bort sig/ med någon slags sorglöshet/ någon slags värdighet, utan piss/ och skit rinnandes, Hur kan jag/ skriva om det." Samtidigt finns det också en politiskt befriande ton som i den rekordkorta dikten Krossa kapitalismen med den enda raden "eller dö." Ett utrymme för motstånd mot kapitalismens förtryck genom poesins slagkraft.

11517_05.jpg

Med rätt att dö är en utmanande, smutsig och kapitalistkritik diktsamling av en klassiker inom den svenska vänstern. Ett hopkok av dikter som i stunder är täta som buskage och som ibland droppar längs sidan som en för löst åtskruvad vattenkran. En diktsamling som är värd att återkomma till, dissekera och begrunda.


Allt vi har gemensamt

Sanna Torén Björling

Natur och Kultur. 2020

DEN TIDIGARE USA-korrespondenten för Dagens Nyheter Sanna Torén Björling ger i sin reportagebok ett bidrag till den långa debatten om Trumpismen och dess konsekvenser för USA. Otaliga böcker har redan skrivits i ämnet. Allt vi har gemensamt sticker ut då den går bortom abstrakta debatter om fake news och ett polariserat debattklimat. Torén Björling har pratat med faktiska människor i både Washington och Montana om deras livsvillkor och världsbild. De två platserna får representera delningen mellan demokrater och republikaner, men även den universella delningen mellan storstad och landsbygd.

11517_06.jpg

Hon intervjuar sina kollegor bland diplomatvillorna i Washingtons utkant och sin barndomsväns grannar på Montanas fattiga landsbygd. Persongalleriet blir brett. Det skapar en viktig gråzon med utrymme för nyans i en ibland svartvit konflikt. Boken visar ursprunget till stödet för Trump på den republikanska landsbygden utan att varken skönmåla eller demonisera. Letar man efter lösningar på splittringen, får man dock leta förgäves. Trots de många livsberättelserna ger författaren ingen väg ut.

Boken största brist är att den saknar det afroamerikanska perspektivet, liksom andra minoritetsgruppers. Det känns som en nödvändig röst i sammanhanget, då en av författarens huvudpoänger är att de senaste decennierna har inneburit att den minskande vita befolkningen i USA klamrar sig fast vid den makt de haft under många hundra år.

En liknande bok skulle behövas skrivas om vårt land, där journalister intervjuar vanligt folk som röstar på Sverigedemokrater eller Socialdemokraterna i Norrland och innerstadsbor som röstar på Moderaterna eller Miljöpartiet. Som ett sätt att förstå hur vi ska röra samhället framåt och återigen hitta vad vi har gemensamt.


Socialism på jiddisch

Judiska Arbeter Bund i Sverige

Håkan Blomqvist

Carlssons förlag. 2020

I STOCKHOLMS judiska församling på 1930-talet innehades två av tjugofem fullmäktigemandat av "Judiska folkliga gruppen". Dessa två ledamöter var bundister. Bund var en judisk socialistisk rörelse som fram till Förintelsen stod stark i judisk arbetarklass i det icke sovjetiska Östeuropa. Som organiserat parti fanns det bara i Polen. Bund var antisionistiskt, antisovjetiskt, icke religiöst men ville utveckla en judisk livsform, det vill säga östeuropeisk jiddischkultur.

Några korta år efter andra världskriget fanns Bund i Sverige. Östeuropeiska flyktingar, ofta boende i ett mellanting mellan flyktingförläggningar och socialistiska kollektiv, försökte bygga organisationen. Man hade visst stöd av SAP som tänkte att Bund kunde motverka kommunistinflytande. (Ledande kraft var Sara Mehr, mamma till Hjalmar Mehr, som ledde socialdemokraterna i Stockholms kommunalpolitik i många år.)

11517_07.jpg

Framgången uteblev. Många av flyktingarna fortsatte till USA, ibland till Israel. Bunds politiska position blev omöjlig, sönderklämd av det kalla kriget och den arbetarsionism som på 1950- och 60-talet dominerade Israel. Den korta historien om Bund i Sverige uppvisar exilpolitikens alla baksidor, inklusive inre splittring.

I en mycket välskriven och välillustrerad bok på 200 sidor berättar Håkan Blom denna historia, inte bara intressant i sig. Flyktingar, integration, politisk organisering, exilpolitik är inte okända frågor i dag. Vad vi har att lära av exemplet Bund i Sverige vet jag inte riktigt, men säkert är det en del.


Dottern

Lena Andersson

Polaris. 2020

LENA ANDERSSON fortsätter att utveckla sitt vanligaste romanstoff - sin egen och familjens utveckling. Hon påbörjade det 1999 med Var det bra så? och fortsatte med Sveas son 2018.

Till Dottern har hon, kanske för någon läsare av oklar anledning, som underrubrik satt "En roman om folkhemmets upplösning". Handlingen börjar  även denna gång i det berättande jaget Elsa Johansons femårsålder, och avslutas i stort sett när Elsa  fyllt 20+ och har påbörjat sin akademiska utbildning. Om sin grundskolgång, pubertet och sitt och storebror Eriks tävlingsidrottande, som minst sagt uppmuntras av hennes folkhemske far Ragnar,  har hon redan i sina tidigare romaner berättat, men för säkerhets skull repriseras berättelserna ännu en gång.

Dottern drabbas av  en yrkesskada bland unga ambitiösa skidåkare, ätstörningar. Till faderns sorg måste Elsa avblåsa sin elitkarriär och flyr till en tillvaro som  misslyckad au pair i USA.  Där lyckas hon varken övertyga medelklassen om det svenska folkhemmets överlägsenhet eller om sin förmåga att laga mat eller snyta barn. När hon även  från au pairfamilj nr 2 fått avsked på grått papper  måste hon återvända hem.

11517_08.jpg

Under fritidsstudierna  i Cultural Studies vid Berkeley hade hon drabbats  av den identitetspolitik, som hon ännu ännu inte på allvar - möjligen med undantag för feminismen - konfronterats med i hemlandet. Hennes nivå av inbillad antirasism sviktade inför attackerna från mer eller mindre rasifierade medstudenter.  I bagaget hem medförde hon dessutom en dos tidsenlig, men dåligt smält,  postmodernism, som uppenbarligen inte heller höll måttet, då hon vid middagsbordet sökte dekonstruera föräldrarnas folkhemska materialism.

Fadern Ragnar, som för Elsa hade förkroppsligat socialdemokratin, blir (likt denna?) så småningom dement och avlider. Den sålunda frigjorda Elsa sa: "Han hade burit hela världen på sina axlar"  - alltså  till skillnad från henne och hennes mera medfött lättsamme bror. Denne hade till begravningen kommit hem från det jobb som välbetald räknenisse i Bryssel som fadern aldrig begripit sig på.

Även i denna bok sätter Lena Andersson punkt i rättan tid.  Dotterns far slapp därför uppleva att Elsa, liksom sin författare,  blev bekännande libertarian och ledarskribent på Svenska Dagbladet. Kanske i nästa bok?

Lena Anderssons liv löper såväl i tiden som intellektuellt  stort sett parallellt med de snart 50 år som det svenska välfärdssamhällets och vänsterns nedmontering har pågått. Som författare och samtidskrönikör har hon i takt med sin ökande status mer och mer blivit en del av problemet och därför aldrig - för att parafrasera Svante Berger på MSB, varit "en del av lösningen".  Inte heller i denna bok. Men hon kunde väl åtminstone vara lite rolig?