Med LO:s svängning i LAS-frågan blir en osäker vardag på jobbet ännu osäkrare. Några fackförbund och många medlemmar stretar fortfarande emot, men mycket tyder på att Svenskt Näringsliv kommer vinna ronden. Utan en enda strejk.
De facktoppar som har anslutit sig till uppgörelsen talar om modernisering. Men Svenskt Näringslivs Mattias Dahl säger förnöjt till Kommunalarbetaren: "Vi har tagit ett stort steg tillbaka." Segrarna behöver inte sminka sanningen.
Dahl har anledning att känna sig stolt. Tålmodigt har Sveriges chefer testat gränserna på våra arbetsplatser, utmanövrerat fackklubbar och förbundsjurister, tömt stora delar av LAS på praktiskt innehåll. De är bergsklättrare. Letar sig fram, tar nya vägar om motståndet blir för stort. Slår in spikar och säkrar nya, starkare positioner. Använder byteshandel för att klättra vidare: undantagen från turordningsreglerna har accepterats av lokala fack långt innan det blev en riksdagsfråga. Vi är i sluttampen på en lång process. Sedan decennier har tillsvidareanställningens relativa trygghet varit utom räckhåll för stora grupper av löntagare.
Först dropparna, sen strömmen av osäkra anställningar, har urgröpt tryggheten även för den fast anställda. Vad som kan tänkas stå i en LAS-paragraf saknar betydelse i mångas vardag. Chefen gör ändå som han vill, får de undantag han ber facket om. Här finns en förklaring till motståndets svaghet idag.
Bild: Robert Nyberg
Det är lockande att titta uppåt efter de ansvariga. Men kanske borde vi se oss omkring på det egna jobbet? För anställningstrygghet är inte i första hand en lagfråga. Dess grundval har alltid varit solidariteten. Kostar det så drar sig chefen för att ge sig på nån i onödan, oavsett vad lagen säger. Ser vi inte efter varandra så försvinner också lagskyddet.
Vill vi klättra upp ur den grop vi har hamnat i så går det inte att titta bort när en arbetskamrat far illa. När chefen pekar ut en av oss, försöker göra henne ensam, då måste vi andra finnas där. Käfta emot. Ilskna till. Göra det obekvämt och dyrt att leka med våra liv.
Det finns tusen jävliga exempel på folk som fått sluta på dagen för att nån dryg arbetsledare inte gillat deras sätt. Men också exempel på det motsatta. På min och många andra arbetsplatser har vi stoppat uppsägningar som följt alla LAS-paragrafer till punkt och pricka. För att vi tyckt att det var fel, och för att vi vetat att i morgon kan det vara jag. Det gäller att göra det till en vana, för verklig anställningstrygghet kräver övning.
Ger ni er på en av oss, så ger ni er på oss alla. Spikar vi fast det kan vi klättra vidare sen.
Se också Kurt Junesjös artikel i detta nummer.
