Samtidigt som ojämlikheten ökar frodas föreställningen om människor som fria och självständiga. Hur ska man förstå sambandet mellan psykiskt lidande och samtidens individualism? Ska vi må bra för att kunna fungera i samhället, eller ska samhället fungera så att vi mår bra i det?

En människobebis föds alldeles för tidigt. Efter nio månader i fosterlivet kastas hon ut i en kaotisk värld; ofärdig och oförmögen, totalt beroende av omsorgen från andra. Resten av livet bär vi med oss denna sårbarhet och grundläggande osjälvständighet, och hanterar den så gott vi kan.

Ibland behöver vi gömma beroendet under en tro på vår omnipotens, att vi "kan själv", som i barnets besvärjelse. Att vi kan bli vad som helst - att gränser, brist och besvikelser är illusioner. Men sen kommer verkligheten i kapp oss, punkterar vår uppblåsta självbild, och kräver anpassning. Barnet är som mest beroende av den magiska föreställningen att kunna styra hela världen när hon är som mest utlämnad åt andra, och utan någon som helst makt. På samma sätt verkar idén om den starka och självtillräckliga individen fått fäste i en tid när hon alltmer saknar möjlighet att påverka sin situation.

Detta hävdade åtminstone den brittiske sociologen och psykoanalytikern Ian Craib redan på 1990-talet. När välfärdsresurser krymper och utslagning och ojämlikhet ökar, minskar samhällets "hållande" funktioner. Det vill säga den trygghetsskapande känsla som lindrar livets psykiska och fysiska stötar. När vi i allt mindre utsträckning känner oss "hållna" av samhället, när barnet inte längre litar på att bli tröstat när hon slår sig, då behöver vi blåsa upp våra narcissistiska försvar. Då kan det låta så här: "den arbetslösa har inte ansträngt sig", "den utbrända kunde inte sätta gränser", "se inte bakåt för du kan inte påverka det som varit, men framtiden ligger som mjuk modellera i dina händer"

Samtidens individualism, övertron på jaget och den enskilda personen, är så genomgripande att den lätt passerar obemärkt förbi. Men den kan anas i allt från besattheten av ytan och bilden i sociala medier, i bekännelselitteraturen, i vurmen för diagnosen, till den konsumistiska hetsen som utlovar självförverkligande. Det vill säga de snabba klickens kickar och den direkta behovstillfredsställelsen. Lajka, svajpa, klicka hem: käk, ragg, skor.

Samtidigt verkar vi fortfarande vantrivas i kulturen. Över en miljon svenskar tar antidepressiva mediciner, alltså ungefär var tionde person. Men trots den utbredda medicineringen tycks inte problem med ångest, oro och nedstämdhet upphöra. Missar vi målet när vi betraktar och behandlar psykiskt lidande som sjukdomar i hjärnan? Vi behöver vidga perspektivet och sätta lidandet i sitt sociala och politiska sammanhang.

För flera år sedan arbetade jag inom ett forskningsprojekt tillsammans med Kerstin Sandell, professor i genusvetenskap, och psykologen Erik Palm. Vi undersökte depression och medicinering mot depression med hjälp av intervjuer med unga personer som tagit antidepressiva. Innan jag fördjupade mig i ämnet tror jag inte att min uppfattning skilde sig avsevärt från allmänhetens. Depression kan vid första anblick te sig som ett rätt så självklart fenomen - en sjukdom som drabbar en ganska stor andel av befolkningen någon gång och som kan botas med mediciner eller psykoterapi.

Bild:Niklas Asker

Men ju mer jag betraktade depression som erfarenhet, som forskningsfält och diskurs, desto mer tycktes fenomenet upplösas i kanterna. Innehållet flöt ut och blandade sig med andra begrepp, diagnoser och upplevelser. Det blev uppenbart att det vi kallar "depression" verkar bero på så vitt skilda saker och ta sig så olika uttryck att det var svårt att se en minsta gemensam nämnare. Exempelvis kan en person som hållit sig ständigt aktiv och inte fått tillräcklig vila till sist hamna i ett tillstånd av utmattning, som är förvillande likt nedstämdheten hos den som mer och mer isolerat sig från omvärlden i en nedåtgående spiral av inaktivitet. Bland dem vi intervjuade hade vissa (unga kvinnor) främst haft ångest som de riktade mot den egna kroppen i form av självsvält och självskada, medan andras största problem var att inte kunna sova.

Aktivitet kontra passivitet är ett motsatspar som är centralt för att förstå det vi kallar depression idag, och förstå varför vi ser en så stor ökning av de depressiva tillstånden i västvärlden. Å ena sidan krävs det av oss i denna senkapitalistiska tid att vi ständigt är aktiva och jobbar på våra självförbättringsprojekt, så att vi blir optimalt anställningsbara och framgångsrika. Hetsen att prestera och leverera syns inte minst i slimmade privata och offentliga organisationer, inom gig-ekonomins osäkra och tillfälliga påhugg, eller i gymnasieungdomars slit för betyg på en skolmarknad som är alltmer segregerad och ojämlik. I de intervjuer jag gjorde fanns flera exempel på tjugoåringar som pressat sig så långt i konkurrens om framgång, och som anammat utmaningen att hela tiden bli bättre och bäst, att något slags misslyckande till slut framstod som den enda möjliga utvägen. Depressionen kan alltså vara resultatet av en prestationsutmattning. Men den kommer också med ett löfte om respit, en bakdörr som öppnas: "det är det här som är fel, det är inte liksom att jag behöver skärpa mig eller anstränga mig hårdare", som en av de intervjuade uttryckte det. När man är sjuk, kan man inte prestera. Depressionen framstod inte nödvändigtvis för intervjupersonerna som en konsekvens av omöjliga krav, men som en slumpartad tillfällighet som befriade dem från ansvar.

Den andra aspekten av samtidens krav på aktivitet som kan kopplas till "depressionsepidemin", är att den passiva eller sörjande personen idag anses onormal. Att inte handla (i dubbel bemärkelse), att stagnera, att vara liknöjd eller pessimistisk, att grubbla - allt kan uppfattas som depressiva och högst suspekta drag.

Depressionsdiagnosen tar inte heller längre hänsyn till om en person blivit berövad en närstående: tidigare behövde det gå två veckor efter en nära anhörigs död för att diagnosen skulle kunna ställas. De som ansvarar för den psykiatriska diagnosmanualen DSM diskuterar även om att införa en särskild sorgediagnos i nästa utgåva. Detta har gett upphov till ett samtal om sorgens plats i dagens samhälle. Frågan blir då om vi alls tillåts stanna upp och bearbeta de förluster som livet oundvikligen för med sig.

Depressionens etikett kan alltså klistras på två grupper: på dem som trillar och faller ur ekorrhjulet, och på dem som av olika skäl inte klivit in i det. Båda dessa tendenser hakar i föreställningen om den oberoende och starka individen, som ska skapa sig själv i aktiv entreprenörsanda: en person som inte behöver någon annan, men bara har sig själv att skylla om hon inte är lycklig och lyckad. Ian Craib diskuterar de här tendenserna i The Importance of Disappointment (1994). Han menar att vi i det senmoderna samhället har svårt att leva med erfarenheter som beroende, ambivalens och misslyckande. I stället har vi en föreställning om jaget som både oberoende och oändligt föränderligt och anpassningsbart. Sociologen Nicolas Rose har på snarlikt sätt beskrivit hur hjärnan kommit att få en allt centralare plats i hur vi förstår oss själva. Han menar att ett "neurokemiskt själv", som både är determinerat av gener och samtidigt öppet för genomlysning och manipulation med hjälp av psykofarmaka, har ersatt en tidigare psykoanalytisk förståelse av självet som i grunden relationellt, beroende och dunkelt. Den nyliberala föreställningen om en stark och självständig individ som inte behöver andra återspeglas alltså både i hur vi ställer diagnoser idag, och hur de behandlas.

Eftersom vi som spädbarn kastas rakt in i ett beroende, som vi idag har svårt att integrera med föreställningen om oss själva som kompetenta och autonoma vuxna, blir det svårt att acceptera att de allvarliga brister i den tidiga omvårdnaden som kan ha förekommit, sätter djupa själsliga spår. Av dem vi intervjuade i forskningsprojektet fanns en ganska stor grupp som hade mycket svåra erfarenheter; de hade varit med om trauman och bristande omsorg på olika sätt. Några hade också levt under väldigt knappa ekonomiska förhållanden. Deras tidigaste erfarenheter präglades av flerfaldig otrygghet. Det medicinska språket krockar med sådana erfarenheter, och sjukförklarar många människor som i själva verket uppvisar högst rimliga reaktioner på en bristfällig miljö.

Psykiatrin är idag väldigt ansträngd och klarar bara att ta emot en mycket liten del av alla som mår dåligt. Att genom psykoterapi få möjlighet att bearbeta och förstå sina erfarenheter, och få hjälp att forma nya läkande band till terapeuten och till andra, är en lyx som är få förunnad. Den behandling de allra flesta erbjuds är läkemedel, som i bästa fall kan mildra symptomen men som för många medför biverkningar. Nästan samtliga intervjuade hade starka upplevelser av känslomässig avtrubbning när de medicinerade, och beskrev på olika vis hur de kände sig närmast omänskliga och oberörda av det mesta. Detta var den totala motsatsen till hur de egentligen kände sig, utan medicin, nämligen som känsliga och starkt emotionella personer. Samtidigt var det nödvändigt för dem att bli fungerande för att kunna studera eller arbeta. Medicinen hjälpte dem att bli aktiva igen. Flera av intervjupersonerna var ändå kritiska till vården. En av dem uttryckte det så här:

Det är jävligt dåligt att det inte finns bättre hjälp att få på andra sätt, men det kostar massa pengar för staten och inget läkemedelsföretag tjänar massa pengar på det, så...

Intervjuaren: Vad skulle det vara för andra sätt då?

- Terapi, ett sätt att få den typen av hjälp. Ändra om hela vårt samhälle efter att personer inte kommer kunna vara djur eller arbetsmaskiner ... så att vi ändrar samhället efter oss, sänker kraven på nåt sätt. Det känns ju väldigt långt bort och ja... så då får man väl pumpa folk fulla med antidepressiva så de pallar, jag vet inte.

Det var slående att intervjupersonerna trodde att depression kan bero på en mängd faktorer: allt från gener och "kemisk obalans" till uppväxtmiljön och ett tufft samhällsklimat med allt hårdare krav, men även förväntningar på kvinnor att lyckas inom både arbete och familjeliv - och samtidigt vara snygga. Men den politiska och samhälleliga nivån, liksom de nära relationerna, framstod till skillnad från den egna hjärnan som helt omöjliga att adressera. Kraven i samhället kommer inte förändras, att skylla på föräldrarna är oansvarigt och vägen framåt måste vara att "jobba på sig själv", snarare än att till exempel söka gemenskap och stöd i andra. Så även om samhällskritiken fanns där, fanns det också en postpolitisk uppgivenhet: möjligheten till motstånd och förändring verkade mycket liten. Den individualistiska behandlingen sände en signal om att det egna ansvaret för att rätta till problemet var totalt. En intervjuperson uttryckte att det var skönt att få medicin, för då behövde hon inte vara en belastning för någon - hon behövde inte vända sig till vännerna för stöd.

Bild:Niklas Asker

Den politiska teoretikern Chantal Mouffe har beskrivit hur den liberala hegemonin är så stark idag att inga andra ideologier eller samhällssystem framstår som tänkbara, vilket kan märkas i ett postpolitiskt konsensusklimat med små skillnader mellan styrande partier. Synen på psyket idag, med en övertro på diagnoser som uppfattas som biologiskt determinerade, bidrar till att problem individualiseras och avpolitiseras. I stället för att förstå människors psykiska lidande som ett begripligt svar på den miljö de befinner sig i, uppfattas lidandet ha sin upprinnelse i den fysiska hjärnan, som om denna existerade i ett vacuum. Följaktligen är det där problemen ska "botas". De strukturella orsakerna osynliggörs; prekariatet, ojämlikheten, rasismen och sexismen är inget som fångas upp av de självskattningsformulär som används för att ställa diagnos. Men även människors relationella behov marginaliseras överlag - ensamhet eller våldsamma och dysfunktionella relationer är inte heller något som uppmärksammas.

Svenska medier rapporterade nyligen om en ny studie från Göteborgs universitet som visar att fysisk träning kan minska ångest. Det finns sedan tidigare liknande forskning där träning visat sig fungera bra mot depression. I de flesta av dessa studier får försökspersonerna ägna sig åt gruppträning flera gånger i veckan under några månaders tid, men det som sällan diskuteras är gruppens betydelse för resultatet. En australiensisk studie från i år visade att träning i grupp gjorde att deltagarna både tränade mer och kände sig mindre ensamma, vilket hängde ihop med minskade symptom på depression i den gruppen - jämfört med dem som tränade ensamma. Flera av deltagarna i vår studie såg träning, kost och andra livsstilsfaktorer som viktiga för att må bra. Men det hängde också ihop med det egna ansvaret för hälsan, och att ständigt lyckas balansera kraven från omgivningen och sig själv så de inte går till överdrift. Träning och bra mat utan kroppshets, prestation utan prestationsångest, starka känslor som en kompass i livet utan att de blir överväldigande. Men vi måste ta med i beräkningen det centrala behovet av andra människor, som stöd och gemenskap. Annars finns risk att träning bara blir ett nytt krav på den enskilda individen som ska ansvara för sin hälsa. Med nya krav kommer också risken för ytterligare känsla av misslyckande.

Att arbeta inom den psykiatriska vården idag innebär att frustreras inför konflikten mellan den politiska, sociala och relationella verklighet vi känner, och de redskap vi har för att bemöta människor och lindra deras lidande. Strukturell orättvisa, ekonomisk utsatthet, orimliga och oförenliga krav inom arbete och privatliv, ensamhet och sociala mediers förfrämligande inverkan är bara några exempel på sociala orsaker till psykiskt lidande.

Samtidigt är lösningarna nästan alltid individfokuserade. Vi kan ge behandling för stress, ångest och nedstämdhet, och vi kan göra det med hjälp av mediciner eller psykoterapi. Men det är i grunden både ineffektivt och tidsödande att hantera problemen på denna nivå. Politiska och sociala insatser skulle fungera bättre genom att verka preventivt, och nå ut till fler. För en person som stressat till utmattningens rand kan det vara nödvändigt att öva på att sätta gränser, och kanske få en paus från ångest genom medicin. Men den enorma sjukskrivningsvåg vi ser beror inte på att människor plötsligt glömt hur man säger nej. Det ligger närmare till hands att söka svaret i bland annat strukturella förändringar på arbetsmarknaden. Där har otryggheten ökat, liksom gapet mellan dem som arbetar för mycket och dem som inte jobbar alls. Gränser mellan arbete och fritid, mellan offentligt och privat, mellan uppkoppling och avkoppling är satta i gungning. Det är mycket svårt att säga nej utan en trygg anställning, eller när jobbet blivit den viktigaste delen av identiteten.

Om Ian Craibs analys stämmer, så behöver samhällets institutioner stärkas i sina "hållande" kapaciteter för att öka vår känsla av trygghet. Men det bygger också på att vi erkänner människors grundläggande hjälplöshet och existentiella behov av varandra. Genom att omformulera problemen från psykiska till sociala kan den postpolitiska uppgivenhet som Mouffe beskrivit förhoppningsvis brytas. Då krävs att vi vågar tro på möjligheten att "förändra samhället efter oss", som den unga intervjupersonen uttryckte det, snarare än att förändra oss efter det rådande samhället.