Copyright problem med bilder

Merparten av bilderna i äldre tidskriftsartiklar är i karantän men artiklarna i det nummer som är aktuellt för e-prenumeranter innehåller alla bilder. Vi arbetar på detta och publicerar godkända bilder allteftersom. 

En individfokuserad, borgerlig praktik? Eller en progressiv, frigörande motståndskraft som utmanar nyliberalismens cynism? Clara Lee Lundberg undersöker psykoanalysens politiska potential ur ett socialistiskt perspektiv.

Psykoanalysen intresserar sig för de rester som kapitalismen lämnar efter sig." Så uttryckte den samtida argentinska psykoanalytikern Rosmary Galvagna det i ett samtal om psykoanalysens roll i det rådande kapitalistiska samhällssystemet. Många är de radikala psykoanalytiker, läkare, psykologer, sociologer och andra intellektuella som de senaste hundra åren har försökt föra samman den psykoanalytiska teorin med vänsterpolitiska idéer och en kritik av kapitalismen.

En av de första att anta den utmaningen var den österrikiska psykiatern, psykoanalytikern och sociologen Wilhelm Reich. Han var en rebellisk lärjunge till Sigmund Freud i 1920-talets Wien, främst intresserad av psykoanalysens sexualteoretiska element. 1927 blev han medlem i Österrikes Kommunistiska Parti och började då utforska relationen mellan psykoanalys och marxismens dialektiska materialism. Reichs politiska engagemang och aktivism organiserades därefter alltid utifrån den psykoanalytiska praktiken. Han satte ihop ett litet team bestående av honom själv, en barnläkare, en gynekolog och några förskollärare, och åkte sedan ut till Wiens arbetarstadsdelar för att upprätta mobila kliniker, vars fokus var hälsa och sexualhygien - och där patienterna mötte en blandning av psykoanalytiska samtal, marxistiska råd och gratis preventivmedel.

Två av de återkommande kraven som Wilhelm Reich förde fram vid sina offentliga framträdanden var laglig abort och fri tillgång till preventivmedel, vilket ledde till att han regelbundet både trakasserades och förföljdes.

Reichs främsta litterära verk i utforskandet av relationen mellan psykoanalys och marxism var artikeln "Dialektisk materialism och psykoanalys", som publicerades i det tyska kommunistpartiets tidning 1929. Hans storslagna ambition var att uppnå en "fullständig kunskap" om det mänskliga tillståndet. Han tänkte sig då att marxismen skulle omfatta studierna av de sociala, samhälleliga fenomenen, medan psykoanalysen skulle studera de individuella fenomenen.

Reich tänkte sig att han genom att slå ihop marxismen och psykoanalysen skulle skapa en komplett, uttömmande vetenskap som täckte båda fenomenen. Han sådde därmed fröet till den sociala teori som kallas freudomarxismen. Reich var i sitt freudomarxistiska undersökande främst intresserad av att förstå hur människor i allmänhet och arbetare i synnerhet frivilligt valde att underordna sig auktoriteter (genom att till exempel inte strejka), och menade också att den sexuella frigörelsen var avgörande för att befria människor från den inre sexuella repression som gav upphov till psykiskt lidande. Samma lidande hindrade dem från att bryta med de patriarkala familjestrukturer som tvingade dem till underordning. Freudomarxismen har som teoribildning sedan under årens lopp tagits upp av en rad mer eller mindre radikala tänkare, bland dem Erich Fromm, Herbert Marcuse och Jacques-Alain Miller.

118905_05.jpgFoto:Private

Sociologen, psykologen och psykoanalytikern Fromm, som var knuten till avdelningen kritisk teori vid Frankfurtskolan, var precis som Reich intresserad av att förstå människors dragning till det auktoritära, och varför de inte gjorde revolt. Det skrev han bland annat om i sin bok Flykten från friheten (1945). Filosofen och sociologen Herbert Marcuse tar även han upp ett spår från Reich, nämligen det som handlar om vikten av sexuell frigörelse i människans kamp för total frigörelse. Han gjorde också i sin bok Eros och civilisationen (1955) ett omfattande och seriöst försök att applicera Freuds idéer om döds- och livsdriften (hos individen) på samhället. Han skriver här fram idén om att vårt västerländska samhälle präglas av kampen mellan dödsdriften Thanatos, en aggressiv kraft som skapar social repression, och livsdriften Eros, som undertrycks. Det enda sättet att frigöra Eros blir då en socialistisk revolution som avskaffar arbetssamhället och dess kontrollfunktion.

Jacques-Alain Miller, svärson till Freuds kanske främsta arvtagare Jacques Lacan, har även han lämnat ett litet men intressant bidrag till det freudomarxistiska teoribygget - även om han aldrig själv kallat sig freudomarxist.

118906_01.jpgHur kom Freud till en kommunistisk ö i Karibien? Foto:Karin Hedbrant

Miller, som lärde känna såväl Lacan som Jean-Paul Sartre redan som tonåring, blev intresserad av psykoanalys sedan hans lärare Louis Althusser rekommenderade honom att läsa Lacans kompletta verk. Miller kom senare att grunda World Association of Psychoanalysis (WAP) och var också politiskt aktiv i studentrörelsernas Paris. Precis som många andra vänsterradikala studenter inspirerades han av den kinesiska kulturrevolutionen och maoismen. I den enda renodlat teoretiska text som han skrev om relationen mellan marxism och psykoanalys, "Action de la structure" ("Strukturens aktion", 1964), först publicerad i den franska psykoanalytiska tidskriften Cahiers pour l' analyse, hävdar Miller att både marxismen och psykoanalysen kan verka obegränsade till sin natur, till skillnad från vetenskapen, men i själva verket begränsar de varandra. Detta hindrar dem inte från "att kommunicera med varandra genom reglerade transformationer, och att reflekteras i en enhetlig teoretisk diskurs", som han skriver i textens avslutande del. Han menar alltså att resultatet av kommunikationen dem emellan ska bli en enda, enhetlig diskurs.

Millers nygamla idé att redogöra för en dialog mellan psykoanalys och marxism blir dock hängande i luften. Maoismens misslyckande, enligt Miller, och de strukturalistiska strömningarna inom marxismen - samt de allvarliga motsättningarna dem emellan - fick honom att överge marxismen och helt ägna sig åt psykoanalysen.

Den brasilianska filosofen, psykoanalytikern och forskaren Gabriel Tupinambá återupplivar till viss del Millers idéer i sin avhandling After the no-relation: To think the compossibility between psychoanalysis and marxism after 2017, men fokuserar främst på nutida dialoger och diskurser kring detta tema.

Hur har då psykoanalysens teori och praktik sett ut i länder där en socialistisk revolution genomförts och planekonomi införts?

Den kommunistiska, karibiska ö-nationen Kuba är ett intressant exempel. I det för-revolutionära Kuba fanns ett relativt stort intresse för Freuds teorier. En grupp kubanska läkare, som fått sin utbildning som psykoanalytiker i USA, erkändes som en psykoanalytisk studiegrupp av IPA, den internationella föreningen för psykoanalys. När den socialistiska revolutionen genomfördes 1959 och Kuba sedan antog marxism-leninismen som landets officiella doktrin 1961, valde flera kubanska psykoanalytiker att lämna landet på grund av att de inte sympatiserade med den nya regimen. Andra valde självmant att lägga psykoanalysen åt sidan för att helhjärtat ägna sig åt landets politiska omvandling.

Psykoanalysen fick stå tillbaka för den sociala psykologin som kom att präglas av det revolutionära projektet och uppbyggnaden av ett socialistiskt samhälle. Det var också i samband med revolutionen som psykologi på allvar började betraktas som en vetenskap och som en social nödvändighet, och år 1966 var den första generationen kubanska psykologer färdigutbildade. Ointresset för psykoanalysen under åren efter revolutionen kan tolkas som en kritik mot det borgerliga ideal som denna sades representera, och som socialismen vill göra upp med. I idén om den nya, revolutionära människan ingick inte heller ett erkännande av människans ibland motsägelsefulla, komplicerade, inre liv.

I den nybildade socialistiska staten hotade även psykoanalysens fokus på individen det kollektiva idealet. Det uppfattades som icke produktivt att ägna sin tid åt att djupdyka i det egna mörkret och analysera sin barndom i stället för att tillsammans bygga upp samhället. Att människans befrielse skulle uppnås i en psykoanalys och inte genom samhälleliga, strukturella förändringar framstod som ren provokation.

Psykoanalysen förbjöds aldrig på Kuba. Snarare hamnade den i en post-revolutionär dvala från 1960 fram till mitten av 1980-talet, med några få publiceringar av freudiansk litteratur som undantag. I mitten av 1980-talet fick den dock ett uppsving, och mellan 1986 och 1998 anordnades konferenser under rubriken "Marxistiska psykologer och psykoanalytiker". Detta tack vare ett möte mellan den argentinska psykoanalytikern Marie Langer och Fidel Castro. Marie Langer, som även undervisade på universitetet i Havanna, är en av dem som kanske tydligast har förkroppsligat den marxistiska psykoanalysen i Latinamerika och Karibien.

118906_02.jpgSigmund Freud, 1856-1939 Foto:Bill Waterson/Alamy Stock Photo

I sin självbiografi, som genomsyras av hennes stora passion för såväl psykoanalysen som för den socialistiska kampen, beskriver Langer hur hon försökt bekämpa det hon kallar den "ekonomiskt elitistiska karaktär" som psykoanalysen präglas av. Hon ville göra den mer tillgänglig för de stora massorna. Psykoanalysen var inte ett instrument att förändra världen med, menade Langer, men den hjälper oss att på ett djupare plan förstå oss själva som människor, vilket gynnar revolutionen.

Enligt Marie Langer utesluter alltså inte psykoanalys, marxism och revolution varandra. Marxism och psykoanalys har i själva verket flera gemensamma beröringspunkter. Ett exempel är det dialektiska elementet. Den marxistiska dialektiken understryker att det är de inre motsättningarna i ett samhällssystem som skapar historiska förändringar. Psykoanalysens dialektik baseras på studiet av de inre spänningar som finns i varje människas psykiska apparat - till exempel mellan detet, jaget och överjaget.

Numera finns flera psykoanalytiska grupperingar och organisationer (främst lacanianskt orienterade) i Havanna och Santiago de Cuba som bedriver studiegrupper, anordnar seminarier och ser filmer som de sedan diskuterar ur ett psykoanalytiskt perspektiv.

Det eventuella motstånd och den skepsis mot psykoanalysen som ändå finns på Kuba idag tycks inte främst grundas på de eventuella etiska eller filosofiska motsättningar som kan finnas mellan marxismen och psykoanalysen. Det handlar istället om den sociala kontext där den psykoanalytiska praktiken äger rum, vad den representerar och de ekonomiska transaktioner som detta innebär. I en psykoanalys betalar nämligen alltid analysanden (den som analyseras) för sin analys. Betalningen fyller en symboliskt viktig roll, bland annat för att den tillskrivs ett terapeutiskt värde där analysanden genom betalningen värdesätter och prioriterar den egna analysen.

Men på Kuba är det i nuläget få yrken som tillåts verka i privat regi. Landets samtliga psykologer med psykoanalytisk inriktning jobbar på statliga institutioner, och där är behandlingen alltid gratis.

Den verkliga utmaning som den kubanska psykoanalysen står inför skulle därför kunna sammanfattas i följande fråga: Hur ska den kliniska, praktiska psykoanalysen kunna äga rum inom ramarna för ett socialistiskt samhälle där sjukvården inklusive psykiatrin är statlig och kostnadsfri?

Cristina Díaz Erofeeva, som är ordförande i Asociación de Psicoanálisis de Cuba, tar i sin text "Psykoanalysens implikationer på Kuba" även upp andra perspektiv på psykoanalysens komplicerade förhållande till det rådande systemet. Till exempel existerar det inte en fristående psykoanalytisk organisation som tar ansvar för att utbilda, fortbilda och godkänna psykoanalytiker som vill praktisera. Utifrån denna historiska och samtida redogörelse framträder två möjliga framtidsscenarier för den kubanska psykoanalysen: Antingen kommer den tvingas anpassa sig till det rådande socialistiska systemet och utveckla alternativa sätt att praktisera på, vilket med största säkerhet skulle innebära en brytning med vissa elementära delar av den traditionella psykoanalysen. Eller också kommer det kubanska samhällets pågående utveckling att på sikt få effekter som underlättar för psykologer och psykoanalytiker att bedriva privat verksamhet - och på så sätt upprätta liknande psykoanalytiska praktiker som finns i andra länder.

Även om psykoanalysen har sina rötter i borgerligheten och anklagas - ibland med all rätt - för att vara både eurocentrisk, patriarkal och elitistisk, har den de senaste 15-20 åren delvis bytt skepnad. Åtminstone i Europa och USA har den intagit ett slags upprorisk, underdog-position från vänster.

I ett nyliberalt samhälle där marknaden är Gud, allt ska nyttomaximeras och behandlingen av människors fysiska och psykiska hälsa helst ska vara så kostnadseffektiv som möjligt, kan psykoanalysen framstå som ett slags motståndspraktik. Den kräver nämligen inte att du som patient ska vara "framgångsrik" eller tillgodogöra dig din terapi på kortast möjliga tid. Den underkastar sig inte New Public Managements vinstkrav, den varken förminskar eller underskattar det mänskliga psykets komplexitet, och framför allt tar den avstamp i en tydligt kritisk blick på det samhälle vi lever i - för att förstå varför vi vantrivs så i kulturen.

De flesta samtida bidrag i diskussionen om psykoanalysens potentiellt progressiva kraft har dock, likt förra seklets freudomarxism, främst koncentrerat sig på psykoanalytisk teori - och inte i samma utsträckning undersökt det radikala eller omstörtande i dess praktik. Här återfinns bland många andra den nordamerikanska psykoanalytikern Jessica Benjamin som har grundat relationell psykoanalys samt introducerat feminism och genusstudier i det psykoanalytiska fältet. Även den slovenske filmkritikern och psykoanalytikern Slavoj Zizeks nytolkningar av Lacan - inramade av populärkulturella referenser - har lockat många unga i västvärlden att närma sig dennes teorier.

118906_03.jpgJacques-Alain Miller Foto:CC BY 3.0 via Wikimedia Commons

I den strida ström av intellektuella i vår samtid som intresserar sig för psykoanalysens teoretiska element finns det trots allt några som sticker ut med sina försök att även undersöka det kliniska, praktiska arbetet i relation till samhällets politiska strukturer.

Till denna grupp hör de argentinska psykoanalytikerna Jorge Alemán och Marcelo Barros. Jorge Alemán, som under många år samarbetade med den argentinske postmarxistiske teoretikern Ernesto Laclau i Spanien - dit de båda tvingats i exil under Argentinas senaste militärdiktatur - har ägnat hela sitt yrkesverksamma liv till att utforska marxism, socialism och andra vänsterrörelser i relation till psykoanalysen. Ett av hans främsta intresseområden är det han själv kallar "den lacanianska vänstern", där hans intention har varit att introducera Lacan för vänstern - snarare än att göra Lacan till vänster.

I sina läsningar av Lacan understryker Alemán att den praktiska, psykoanalytiska erfarenheten, det vill säga att vara analysand, innebär en subversion av subjektet. En radikalt ny version av subjektet träder fram, nu utan "herre", i hegeliansk mening. I psykoanalysens praktik stakar alltså subjektet (analysanden) ut en väg bortom herren; idealens herre, kapitalismens herre, illusionernas herre. På så sätt kan inte bara psykoanalytisk teori utan även dess kliniska praktik tillskrivas en subversiv potential där subjektet befriar sig från Hegels herre. Produktionen av nya subjektiviteter som skapas i det analytiska rummet kan alltså potentiellt vara omstörtande även för samhället utanför.

Psykoanalytikern Marcelo Barros, verksam i Argentina, tar fasta på en annan aspekt av den kliniska praktiken, och det är psykoanalysens plats i den argentinska offentligt finansierade sjukvården. Idén att erbjuda psykoanalys på statliga sjukhus, och på så sätt göra den gratis och tillgänglig för alla, hänger ihop med förespråkande av en rättvis fördelning av samhällets resurser.

118906_04.jpgErich Fromm Foto: Müller-May, CC BY-SA 3.0 DE via Wikimedia Commons

Denna ansats utmanar i sig de värderingar som det nyliberala samhället och dess vinstdrivande, privatiserade sjukvård bygger på. I Sverige ser det annorlunda ut. Det var många år sedan psykoanalysen fanns med som behandlingsalternativ i den svenska statligt finansierade sjukvården. Psykoanalytikerutbildningen ger inte några högskolepoäng och är inte längre studiemedelsberättigad. Bortsett från några få fortfarande verksamma psykoanalytiker som även är psykiatriker - och därför ibland kan erbjuda subventionerad eller gratis behandling via sina avtal med landsting och regioner - så måste den som vill gå i psykoanalys betala ur egen ficka. Det har därmed, precis som många andra terapiformer, blivit en klassfråga.

Men psykoanalysen är inte som andra terapiformer, i själva verket är den inte alls en terapi. Snarare ett sätt att förstå den mänskliga erfarenheten.

Läkaren, psykoanalytikern och mångåriga Clarté-medlemmen Irene Matthis har i en intervju 2013 i tidskriften Fronesis beskrivit sitt möte med psykoanalysen när hon arbetade i 1960-talets svenska mentalvård: "I mötet med dessa plågade patienter, vilka jag träffade dagligen, upptäckte jag människan som subjekt i sin egen rätt... För förståelse för människan som samhällsvarelse räcker det inte att använda sig enbart av av generella och objektiva politiska, ekonomiska, sociala eller psykologiska kategorier, man måste också alltid lyssna - ja, just lyssna - till den enskilda människans konkreta, subjektiva erfarenheter och upplevelser i en specifik situation i ett visst samhälle. För att förstå och i helhetsanalysen integrera just dessa subjektiva perspektiv har psykoanalysen gett oss, och fortsätter ge oss, de bästa verktygen: teoretiskt (den psykoanalytiska metateorin) och praktiskt (den kliniska erfarenheten)."

118906_05.jpgI Havanna och Santiago de Cuba finns psykoanalytiska grupper. Foto:Karin Hedbrant

Och kanske är det psykoanalysens mest radikala egenskap: att den erkänner det lidande som såväl samhället som familjen och andra människor orsakar oss. Att den möjliggör en process där objektet blir subjekt, och slutligen befriar detta nya subjekt från dess lidande.

Clara Lee Lundberg är journalist och ingår i Clartés redaktion.